söndag 25 mars 2012

4 - Jobbiga saker med veganism

Då var det dags att skriva nästa inlägg i veganbloggutmaningen då, tillika det enda inlägget som är otvivelaktigt negativt vinklat. Det går givetvis att tolka det här med jobbiga saker lite fritt, jag funderade på om jag ville skriva om jobbiga saker med veganer eller jobbiga saker som veganer råkar ut för. Jag tror å andra sidan att internet överlag, faktiskt även min blogg, är rätt fullt med berättelser om jobbiga jävla veganer som använder sin veganism som ursäkt för att moralpredika till höger och vänster- så jag tänker inte skriva någonting sådant. Istället får det här inlägget handla om lite problematiska saker min veganism orsakar.

Jag tror att jag börjar med det här med cravings. Det där som folk säger, "jag tycker att du gör helt rätt som är vegan men jag skulle aldrig kunna sluta äta ost". Jag kan tycka att det är ganska rejält störande när man har den där lilla vegan-luther på axeln som talar om att jag inte vill äta ost, inte ens lite, eller att sourcream-chips inte är lämplig fredagsföda. Kött har jag faktiskt smakat små bitar av sedan jag blev vegan, och insett att jag inte tycker om det längre. Det är så länge sedan jag åt det att jag inte riktigt kommer ifrån den äckliga konsistensen och bismaken av dött djur. Så vågar jag däremot inte göra med typ halloumi. Jag är nämligen ganska säker på att jag skulle tycka att det var gott. Det känns bara väldigt dumt att käka det.

Nästa jobbiga grej med veganismen är nog egentligen skolmat, och liknande situationer där folk som inte kan laga veganmat i all välmening ska laga mat åt en. Det blir så himla svårt att tacka nej eller säga att det inte är gott, eller att jag kan fixa egen mat eller whatever, när någon faktiskt har ansträngt sig och försökt. Och det är så himla tråkigt när folk i ens omgivning tror att det enda man äter är rinniga spenatgeggor eller grönsallad. Jag undrar om det är därför alla veganer i min omgivning gillar att laga mat och gärna bjuder på den. Den tysta missionen i att visa att det går att laga roligare mat än så.

På lite samma tema kommer det dåliga samvetet man får när vänner bjuder en typ mjölkchoklad/ostsmörgås/gelatingodis i all välmening, man säger artigt "nej tack" och de kommer ihåg det där med veganismen och känner sig jättedumma. Eller gör en grej av det. Eller kommer med någon lite pinsam ursäkt om att de minsann inte bryr sig om ifall de äter grishudar.

Jag kanske ska komplettera lite med saker som jag trodde skulle bli jobbiga innan jag blev vegan. Jag trodde att det skulle bli skitjobbigt att behöva läsa på alla innehållsförteckningar jämt och försöka hålla koll på dolda animaliska ingredienser, men det är inte så jobbigt alls egentligen. Det har blivit rutin att checka av efter diverse mjölkprodukter. Alla e-nummer håller jag ärligt talat inte koll på. Jag kan ett fåtal och resten struntar jag i.

Jag trodde också att det skulle bli skitjobbigt att aldrig kunna äta mat eller fika ute. Fast det var ju bara en fördom, har jag insett i efterhand. Jag fikar och äter ute minst lika mycket nu som innan jag blev vegan, och det går i regel alltid att fixa fram mat. Man får vara lite mer nyfiken och fråga lite mer om vad saker innehåller, men det är inte heller ett problem egentligen.

Och slutligen trodde jag att jag inte skulle palla att laga mat utan ost, och att veganer bara äter tråkigt. Men det är inte heller sant. Jag har lärt mig laga så himla mycket rolig, nyttig och god mat sedan jag slutade med djurprodukterna! Och majoriteten av alla livsmedel är ju faktiskt saker jag äter. Det är skitbra!

lördag 10 mars 2012

Tänk nörd!


Min kompis Adam länkade den här bilden på Facebook för ett tag sedan, och jag blev rätt provocerad. Inte nödvändigtvis för att My Little Pony numera är nördkultur, men eftersom jag ser mig själv som rätt nördig och dessutom gillar semantik, tänkte jag att jag måste få förklara varför jag blir provocerad.

Det handlar alltså om nördbegreppet nu igen.

Jag har märkt att när man pratar om nördar, verkar det finns två olika sorters nördar, eller rättare sagt två olika sorters nördighet man pratar om:

Å ena sidan pratar man om nördighet som när man helt enkelt är lite för intresserad av sitt eget specialintresse. Oavsett om det är modellflygplan, historisk sömnad, melodifestivalen eller tonaccenter i olika svenska dialekter. Den här sortens nördighet känner jag ofta igen mig i, och känner en hel del människor som är på ungefär samma sätt. När man tindrande går igång på en jättespännande diskussion om svenska vokalfonem eller när någon suttit och grävt igenom otaliga sidor medeltida konst för att hitta ett belägg just för en viss sorts knäppta överkjortlar. För de flesta sådana här nördintressen finns ju heller ingen riktig arena (utanför det akademiska, där nördighet i regel uppskattas), men det verkar ofta finnas en gemensam förståelse nördar emellan för att man måste få prata av sig om sin nya häftiga upptäckt inom ett specialområde.

 Å andra sidan verkar många prata om nördighet som en rent subkulturell grej. De nördar som hittat en arena för att utveckla sitt specialintresse, och är sådär lite alldeles för intresserade av, säg, Star Wars, Firefly eller Harry Potter. Och följaktligen kan åka på konvent, skriva fan fiction och göra cosplays med sina favoritkaraktärer. Och då plötsligt börjar folk urvattna nördbegreppet, så att det inte längre handlar om att vara lite överdrivet intresserad av någonting specifikt. Det handlar snarare om att vara en del av en fandom, oavsett hur intresserad man egentligen är. När det dyker upp sådana här bilder som förklarar att nörd = att gilla Harry Potter, Firefly, Star Wars eller vad det nu är...

Jag har nog aldrig gjort kopplingen mellan att ett intresse är sällsynt, och att det är nördigt. Om man gillar ett band som inte är så himla inne är det iofs lättare att falla in i nördighet för att ens kunna skaffa deras musik (jag har varit 13 och grävt igenom alla söders LP-backar regelbundet, det var rätt nördigt) än om den bara är att gå in på Spotify och hitta. Å andra sidan, om det bara var sällsynthet som gjorde att någonting är nördigt skulle det ju varken finnas schlagernördar eller Harry Potter-konvent. För ingendera är särskilt ovanligt, men uppfattas gärna som rätt rejält nördigt.

Och jag vänder mig egentligen rätt mycket emot den här bilden av nördighet som någonting subkulturellt, tillhörande en viss fandom, att man är en jättenörd bara man använder Linux och håller på med rollspel. Jag känner mig som absolut mest nördig när jag sitter och snackar obskyr lingvistik med människor som fattar grejen. Men någon lingvistik-fandom kommer jag nog inte att hitta.

3 - Bra saker med veganism

Erland har hunnit gå om mig i den här bloggutmaningen nu, och skrev samma inlägg igår kväll. Egentligen säger han ganska mycket samma saker som jag också vill säga, men jag skriver det här inlägget ändå ungefär som jag tänkte.

Jag skulle kunna börja med att skriva lite sådana där självklara grejer, som att veganism är bra eftersom det minskar djurs lidande och är bra för miljön. Om jag inte trodde på det, skulle jag inte vara vegan. Länge använde jag som främsta vegetarian-argument att det slösas bort ungefär tio gånger mer energi i kedjan ko äter gräs- jag äter ko, än om jag helt enkelt äter gräs från början.

Samtidigt tänker jag att det finns så himla mycket bra folk där ute som kan komma med fakta och djurskyddslagar och näringstabeller och förklara allt sådant där mycket bättre än vad jag kan, och att om det här ska bli ett intressant inlägg får jag göra en mer personlig vinkel på det istället.

Jag tror att veganismen hjälpt mig mycket med att öppna ögonen för verkligheten runt omkring mig. Som jag förklarade i första inlägget var det ju knappast så att jag blev himla medveten om sakernas tillstånd och därför blev vegan, utan att det snarare var tvärtom. Och jag har alltid varit ganska duktig på att dra snabba slutsatser och göra kategoriska politiska ställningstaganden som inte alltid motsvaras av så mycket handling. Grejen med att vara vegan, är att det är jävligt svårt att vara vegan utan att öppna ögonen lite. Så fort jag går in i en butik har jag liksom vegantänket i huvudet, är beredd på att kolla alla innehållsförteckningar och att inte handla grejer som innehåller dolda djurprodukter. Ibland stöter jag på saker som jag känner mig moraliskt tveksam till, som alla e-nummer. Varför skulle det vara en viktig djurrättsfråga att jag inte äter krossade löss, liksom? Och då är jag liksom tvungen att stanna upp, tänka till och göra ett eget ställningstagande. Det blir lite situationsetik över det, men helt enkelt. Min moraliska kompass har blivit betydligt mer tydlig i vardagen sedan jag blev vegan.

Det där har varit ganska mycket till hjälp sedan jag blev kristen också (surprise!), och har suttit ganska mycket i katekumenatgruppen och diskuterat vad det innebär att handla etiskt och gott och om man kan göra det till vardags. Det är ungefär samma röst i huvudet som säger jag ska älska min nästa, jag ska inte vara otrogen med den här killen och jag vill inte ha sourcream-chips, även om det är gott. Sedan om det är veganpolisen, Jesus eller samvetet spelar inte så stor roll, kanske är det ofta ungefär samma sak.

Jag har blivit bättre på att laga mat och mer medveten om vad jag äter sedan jag blev vegan också. Jag har aldrig varit så himla intresserad av gastronomiska experiment: jag gör aldrig hemgjorda pommes frites och kommer aldrig någonsin att skaffa en surdeg. Men jag tycker att det är himla trevligt med god mat. Och då får man ju hitta alla sätt att komma runt att stora delar av vad som ingår i svensk husmanskost är totalt icke-fungerande ur ett veganperspektiv. Precis som Erland skrev, har jag också börjat äta en himla massa saker jag aldrig hade testat om jag inte varit vegan, och känner mig väldigt sällan begränsad i vad jag kan och inte kan äta. Det är skönt! Jag tror att jag blivit mycket mer tacksam inför mat också, och rätt okräsen. Som man inser när man sitter på en restaurang och inser att shit, det finns två olika rätter jag kan äta! och blir förvånad och glad.

Det var ett par små grejer i alla fall, som känns bra med veganism.

söndag 4 mars 2012

2- Kött och köttätare

Vegankorv på 7-11, omnom!
Bland det som är klurigast med veganismen är egentligen inte att äta veganskt, det är ganska enkelt. En sak jag tycker kan vara himla mycket svårare är att ha ett bra förhållande till den icke-veganska omgivningen. Nu går det såklart inte att prata om att förhålla sig till "köttätare" som grupp, eftersom de är ganska många och individer de också, men det är ändå vissa grundproblem som dyker upp. Jag har bloggat om det förr.

I grunden ligger ju faktumet att det är ett etiskt beslut jag tagit att leva som vegan. En naturlig följd av det blir ju att jag tycker att det är oetiskt att äta djurprodukter. Det är moraliskt fel, helt enkelt. Mina elever i Etik och livsfrågor håller just nu på med ett tema som heter När måste man agera?. När måste man göra någonting, och vad måste man göra, när man hamnar i etiska dilemman och ens vänner beter sig omoraliskt? För de flesta tycks svaret just i det här fallet självklart - de får äta vad de vill, och jag får äta vad jag vill. Men i och med att det är ett etiskt beslut, är det en fråga som över huvudtaget är ställbar från början. Man hamnar i etiska dilemman när man ska förhålla sig till omvärlden.

En aspekt av att jag är vegan av etiska skäl är att jag faktiskt tycker att djurprodukter smakar gott. Eller, i ärlighetens namn minns jag inte hur de flesta köttprodukter smakar. Jag har provsmakat en gång sedan jag blev vegan, en tugga älg på min farmors 85-årsmiddag, och det var rätt äckligt och smakade inte alls som jag förväntade mig. Men jag har alltså fortfarande en bild av att djurprodukter är goda att äta. Och jag tycker att det kan vara ganska roligt att prata om olika maträtter man tycker om, diskutera smaken på ostar etc. Jag har ju referensramar från innan jag blev vegan. Det förvirrar folk lite, och jag är inte alltid säker på att jag gör helt rätt när jag också vill vara med och prata mat på det sättet, men ibland kan jag känna att insikten fläskfilé är jävligt gott, jag bara äter det inte i alla fall är ganska nyttig.

En annan aspekt är ju att etik faktiskt måste gå att diskutera: att oavsett vilka ställningstaganden man gör måste man på något sätt kunna motivera dem. Jag får frågan relativt ofta varför jag är vegan, ibland i ett rätt konfrontativt tonfall, och då vill jag ju kunna svara ärligt på den. Dessutom vill jag kunna ställa motfrågan varför äter du kött? och få ett vettigt svar på den. Om det nu finns några vettiga svar, jag har inte hittat några bra moraliska argument än. Jag är lat och det är gott handlar om vad som är praktiskt, inte om etik. Men därför är det väl lätt att som vegan uppfattas som jobbig, tjatig eller lite rabiat när man ställer motfrågor till dem som frågar om varför man äter som man gör. Är man köttätare är man inte van vid att behöva försvara sina val, trots allt. Däremot tror jag egentligen att det är viktigt att inte inleda vegandiskussioner med icke-veganer som inte är riktigt med på noterna. Och att faktiskt alltid vara trevlig. Även om det, ibland, är svårare än i vanliga fall. Även om man ibland verkligen vill få någon annan att förstå att det är ett etiskt ställningstagande som väger rätt tungt och som fler borde ta i beaktande.

Slutligen träffar jag ganska mycket vegetarianer och köttätare som är lite nyfikna, på det där positiva och utforskande sättet. Äter jag skollunch med eleverna får jag finna mig i väldigt många nyfikna frågor om vad jag äter egentligen och att folk vill diskutera allt från näring till klimatpolitik. Och det tycker jag ärligt talat är väldigt roligt. Mot sådana människor vill jag vara väldigt trevlig, tillmötesgående och social och förklara att det är ganska enkelt egentligen, vilka etiska ställningstaganden som ligger bakom, och såhär gör man jättegod linsgryta. Jag blir grymt smickrad och får lite egoboost när jag träffar folk som säger bra ställningstagande, men jag skulle aldrig orka!
Så det är liksom bara roligt. Eller när folk ser bekymrade ut och säger men önskar du inte ibland att du kunde gå och bara äta en varmkorv? och man lyckligt kan tala om för dem att flera kiosker i Stockholm just nu säljer vegankorv, så det kan jag ju faktiskt göra om jag vill.

Jag har nog helt enkelt aldrig hört ett bra etiskt argument för att äta kött, även de flesta köttätare jag känner säger att det är mer moraliskt att låta bli. Jag har hört en hel del bra bekvämlighets- och smakargument däremot. Och då tror jag att det är mycket lättare att övertyga andra om att det inte är så svårt med veganism, än att försöka guilttrippa dem till att sluta.

lördag 3 mars 2012

Negativa spiraler och den fantastiska svenska skolan

Erland skrev ett frustrerat inlägg och konstaterade att man kan ösa vansinnigt mycket skit över den svenska skolan i debatter och stå oemotsagd när man gör det:
"Jag, som en nolla i bloggosfären, utan utbildning i pedagogik, utan att presentera meriter eller några egentliga källor, kan konstatera att den svenska skolan är förkastlig, dåligt skött, saknar visioner och kompetens, drivs av okunniga lärare utan ambition, och ägs av giriga riskkapitalister som inte bryr sig ett dyft om lärande. Hela den raddan skulle kunna stå oemotsagd både i debattartiklar och facebookinlägg, utan att någon ens tänker tanken 'men så där är det ju inte'"
Och där blev jag lite provocerad, och bestämde mig för att Erland har fel. För så där är det ju inte! Och då kanske det faktiskt är mitt uppdrag som lärarstudent att säga emot, och tala om hur mycket bra saker som faktiskt finns i svenska skolan.

Det är ganska mycket som är knas i den svenska skolan, eller framför allt i den svenska skolpolitiken, det stämmer. Men det är väldigt mycket som är väldigt bra också. Sådant som jag märker så fort jag är ute i skolans verklighet och träffar lärare och elever.

Lärarna jag träffar är varken okunniga eller utan ambition. Vi pratar om en av landets mest välutbildade yrkeskårer. Min egen lärarutbildning är sexårig, det är jag långt ifrån ensam om. Vi pratar om människor som inte bara måste kunna en vansinnig massa saker om sina ämnen, för det är galet svårt att formulera och vidarebefordra kunskap man själv inte har till andra, de måste också kunna lägga upp den på ett pedagogiskt sätt som får eleverna att inte bara förstå den, utan tycka att den är intressant och meningsfull. Det träffar jag lärare som gör dagligen.

Och lärare är ett yrke som man verkligen måste bry sig om människor för att ha. Jag träffar förhållandevis ofta människor som inte förstår det här med att vi har dubbla uppdrag i skolan, utan tror att lärarnas roll är att föreläsa och rätta prov, men inte så mycket däremellan. Och det stämmer ju inte heller. Det pratas väldigt lite om akademia i vårt arbetslagsrum, men det pratas väldigt mycket om elever. För hela vårt jobb går ut på att just de, de där eleverna, ska lära sig saker. Men de ska också växa upp, utvecklas som människor, lära sig att vistas i sociala grupper, demokratiska värderingar och respekt för andra människor. Och då måste vi som lärare finnas där och ta vårt fostransuppdrag på allvar. Vilket omöjligt går att göra om vi inte ser eleverna som individer och försöker att möta dem. Men det träffar jag lärare som gör dagligen.

Och ja, det är sant att det är lite för många riskkapitalister i den svenska skolan. Och att den slagits på ganska hårt från ganska många sidor. Och det är alldeles för ofta som den offentliga debatten handlar om hur mycket allt är lärarnas fel, och man ger dem mer och mer att göra istället för större resurser. Det är sant. Men det är ju också sant att det finns en himla massa eldsjälar där ute som tappert knogar på oavsett hur mycket administration som slängs på dem, för att de faktiskt har världens bästa jobb och för att de faktiskt brinner för vad de gör. Och skolan skulle ju aldrig vara utsatt för så himla mycket reformer och nya system hela tiden, om det inte fanns en vilja att förbättra, en ambition, visioner. Men det gör det ju.

Så jag tycker inte att det är riktigt rättvist att bara gnälla på den svenska skolan utan att försöka se allt det där som är positivt också. Då skapar man negativa spiraler och negativa berättelser, och vad kan det bli mer än självuppfyllande profetior? Så nu har jag ställt mig upp och sagt men sådär är det ju inte! en gång. Och det hoppas jag att du också gör.