lördag 3 mars 2012

Negativa spiraler och den fantastiska svenska skolan

Erland skrev ett frustrerat inlägg och konstaterade att man kan ösa vansinnigt mycket skit över den svenska skolan i debatter och stå oemotsagd när man gör det:
"Jag, som en nolla i bloggosfären, utan utbildning i pedagogik, utan att presentera meriter eller några egentliga källor, kan konstatera att den svenska skolan är förkastlig, dåligt skött, saknar visioner och kompetens, drivs av okunniga lärare utan ambition, och ägs av giriga riskkapitalister som inte bryr sig ett dyft om lärande. Hela den raddan skulle kunna stå oemotsagd både i debattartiklar och facebookinlägg, utan att någon ens tänker tanken 'men så där är det ju inte'"
Och där blev jag lite provocerad, och bestämde mig för att Erland har fel. För så där är det ju inte! Och då kanske det faktiskt är mitt uppdrag som lärarstudent att säga emot, och tala om hur mycket bra saker som faktiskt finns i svenska skolan.

Det är ganska mycket som är knas i den svenska skolan, eller framför allt i den svenska skolpolitiken, det stämmer. Men det är väldigt mycket som är väldigt bra också. Sådant som jag märker så fort jag är ute i skolans verklighet och träffar lärare och elever.

Lärarna jag träffar är varken okunniga eller utan ambition. Vi pratar om en av landets mest välutbildade yrkeskårer. Min egen lärarutbildning är sexårig, det är jag långt ifrån ensam om. Vi pratar om människor som inte bara måste kunna en vansinnig massa saker om sina ämnen, för det är galet svårt att formulera och vidarebefordra kunskap man själv inte har till andra, de måste också kunna lägga upp den på ett pedagogiskt sätt som får eleverna att inte bara förstå den, utan tycka att den är intressant och meningsfull. Det träffar jag lärare som gör dagligen.

Och lärare är ett yrke som man verkligen måste bry sig om människor för att ha. Jag träffar förhållandevis ofta människor som inte förstår det här med att vi har dubbla uppdrag i skolan, utan tror att lärarnas roll är att föreläsa och rätta prov, men inte så mycket däremellan. Och det stämmer ju inte heller. Det pratas väldigt lite om akademia i vårt arbetslagsrum, men det pratas väldigt mycket om elever. För hela vårt jobb går ut på att just de, de där eleverna, ska lära sig saker. Men de ska också växa upp, utvecklas som människor, lära sig att vistas i sociala grupper, demokratiska värderingar och respekt för andra människor. Och då måste vi som lärare finnas där och ta vårt fostransuppdrag på allvar. Vilket omöjligt går att göra om vi inte ser eleverna som individer och försöker att möta dem. Men det träffar jag lärare som gör dagligen.

Och ja, det är sant att det är lite för många riskkapitalister i den svenska skolan. Och att den slagits på ganska hårt från ganska många sidor. Och det är alldeles för ofta som den offentliga debatten handlar om hur mycket allt är lärarnas fel, och man ger dem mer och mer att göra istället för större resurser. Det är sant. Men det är ju också sant att det finns en himla massa eldsjälar där ute som tappert knogar på oavsett hur mycket administration som slängs på dem, för att de faktiskt har världens bästa jobb och för att de faktiskt brinner för vad de gör. Och skolan skulle ju aldrig vara utsatt för så himla mycket reformer och nya system hela tiden, om det inte fanns en vilja att förbättra, en ambition, visioner. Men det gör det ju.

Så jag tycker inte att det är riktigt rättvist att bara gnälla på den svenska skolan utan att försöka se allt det där som är positivt också. Då skapar man negativa spiraler och negativa berättelser, och vad kan det bli mer än självuppfyllande profetior? Så nu har jag ställt mig upp och sagt men sådär är det ju inte! en gång. Och det hoppas jag att du också gör.

Inga kommentarer: