Det är inte religionsfriheten som är problemet

Idag läser jag Margó Ingvardssons (V) inlägg på DN Debatt, om att skydda barn från övergrepp i religionsfrihetens namn. Bakgrunden är det omtalade fallet där en familj försökte driva ut onda andar ur sin dotter med hjälp av otäcka metoder, och visst är det här en viktig fråga, för självklart är det inte okej att kränka sina barn i religionsfrihetens namn. Problemet är bara att Ingvardsson genomgående blandar ihop äpplen och päron.

Det är aldrig okej att slå sina barn. Det är inte heller okej att hota dem, kalla dem för kränkande saker, låsa in dem, eller på något sätt utsätta dem för fysisk eller psykisk misshandel. Där är vi väl alla överens? Bra. En statlig utredning, genomförd av Ingvarsson själv, visar att den sortens behandling av barn förekommer i svenska religiösa rörelser. Och därför drar Ingvarsson slutsatsen, att barn under 12 år mår bäst av att helt och hållet fredas från religiöst utövande. Vad det nu innebär.

För det första, så är det barnmisshandel i sig som är väldigt fel. Vad man använder för argument för att legitimera den är underordnat. Jag har ingen rätt att slå min son, vare sig det är för att han smädat min profet, inte ätit upp sina grönsaker, varit näsvis, haft en ful tröja på sig eller visat homosexuella tendenser. Jag har ingen rätt att låsa in min dotter och hindra henne att träffa killar, oavsett om det är för att Gud säger att sex före äktenskapet är en synd, för att hindra henne att dejta icke-svenskar, eller för att jag helt enkelt inte gillar hennes killsmak. Vilka argument man använder för att kränka sina barn är så himla underordnat faktumet att det är förkastligt att kränka sina barn. Och då blir det väldigt underligt att tro, att om man försöker skydda barn från religionsutövande överlag, stävjer man det här problemet. Barnmisshandel är inte ett fenomen som är isolerat till religiösa grupper, det förekommer i alla samhällsgrupper och är lika förkastligt överallt.

För det andra blir jag väldigt nyfiken på var Margó Ingvarsson tycker att gränsen för tillåtet religionsutövande på barn ska gå. För känslan jag får av artikeln, är att religion betraktas som ett från övriga samhället avskilt fenomen. Religion är sådana där skrämmande företeelser som tungotal och spasmer, att slå sina barn eller tvinga dem att be flera gånger om dagen. Och det är en väldigt ensidig bild av religion.

Vore det så enkelt, hade det inte varit svårt att förbjuda religionsutövande på barn. Men religion är, på samma sätt som sekulära ideologier, ett meningssystem som genomsyrar hela livet för de troende. Man kan inte ta en random vänsterpolitiker och kräva att hon ska utesluta all vänsterpåverkan ur sina barns liv tills de fyller tolv år. Hon kanske tolkar det som att inte ta med barnen på första maj. Men det där med att uppfostra dem till att alla människor är lika mycket värda, att föda upp dem på rättvisemärkt mat och låta dem lyssna på Kåldolmar och Kalsipper som hon gillade när hon var liten, då? Att köpa barnkläder på Myrorna och skänka dem vidare till någon hjälporganisation när barnen vuxit ur dem. Solidaritet, är inte det en vänsteråsikt?

Och det här hör ni ju, det blir så hårdraget att det är fånigt. Men hur ska man annars tolka ett förbud mot att utsätta barn under 12 år för religionsutövande, när det presenteras på det här sättet? Får man döpa sina barn i kyrkan? Får de äta halal eller kosher i skolan? Får jag berätta om Jesus för mina barn, eller borde de ha ett garanterat skydd att slippa detta? Får jag diskutera etik med mina barn?

Det kanske, rent krasst, är barnmisshandeln och inte religionsfriheten som är problemet här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.