onsdag 30 maj 2012

Det är ju gott med varmkorv alltså

När jag blev vegetarian (våren 2009) insåg jag ganska fort att det jag saknade mest från min tid som köttis inte var god biff med klyftpotatis eller någonting i den stilen, utan att kunna drälla in i en random kiosk och köpa en varmkorv när jag var lite småhungrig. Ganska många vegetarianer jag pratat med har sagt liknande grejer. Det där att kunna göra som alla sina vänner och handla en korv eller burgare sena kvällar på stan liksom.

Sedan insåg jag att rätt många av Stockholms korvkiosker säljer sojakorv och hade ett par sådana där moment av att känna sig härligt normal. Sen blev jag vegan och insåg att de flesta korvkiosker säljer Hälsans köks sojakorv, och den är det ägg i. Och har sedan dess åter igen varit lite sådär gnällig över att inte kunna käka korv som alla andra.


För typ ett år sedan körde Pressbyrån den här *host* väldigt roliga reklamkampanjen för sina korvar. Rätt många vegetarianer uppfattade den som smaklös och hånfull. Några gjorde en konstruktiv sak och hörde av sig till Pressbyrån för att förklara att vi också gillar korv, men att banan i bröd är ett grymt dåligt alternativ. Och de började testköra vegansk korv i några butiker. Och det sålde bra!

Nomnom korv. Det enda lite otäcka med den är att den ser obehagligt
mycket ut som, och smakar som, vanlig korv. Jag känner mig lite illa till mods vid
tanken på att det för förbipasserande ser ut som att jag går runt och äter dött djur.
Så nu kan jag plötsligt vara sådär normal och köpa korv på stan igen. I alla fall i ett gäng utvalda butiker (listan finns här). Så det gjorde jag idag, och det var jättegott! Nöjd vegan är nöjd.

måndag 28 maj 2012

Alla tiders utflykt

Idag åkte jag in och träffade Björn på Alla tiders handelsbod i Gamla Stan. Det är en jättemysig liten butik som öppnade i april, och som varvar marmelad, senap, saft och liknande produkter efter gamla naturliga recept, med schysst hantverk. Världens finaste hattar! (Dock inte den jag har på mig på bilden). Väl värt ett besök. Hit vill jag ta med mina systrar Norrhorn när vi flanerar i stan nästa gång.

De skulle spela in reklamfilm, så jag slängde på mig 1880-talskläderna och åkte dit för att leka statist. Därefter blev det fika på Citykonditoriet och ett litet besök på Old Touch. Nu har jag fått av mig korsetten, bryggt en kanna lapsang och ligger i soffan med en dator på magen. Typiskt fin dag!

Såhär söt var jag. Jag önskar att jag hade en bättre bild på hela butiken,
men det har jag inte, så ni får åka dit själva om ni är nyfikna.

Den här vackra nakna damen fick följa med mig hem som tack för hjälpen.

Tada! Om man öppnar är där en fickspegel.

Ett gult träd på väggen

Idag hade jag Lovisa på besök. Tanken var att jag skulle städa, men när allt kom omkring orkade jag inte riktigt städa men hade ett stort uppdämt kreativitetsbehov. Och så hittade jag en skiss med ett stort träd på en pappersrulle i sovrummet. Självklart var vi tvungna att måla det. Nu är klockan närmare ett på natten, och jag har precis fått upp det på väggen. Det känns lite barnbok, och jag funderar på vad jag ska sätta för bild ovanpå det. Men jag är nöjd!



Här sitter jag på golvet och målar. Lovisa fotade.


Detalj från toppen av trädet. Det är massa glitter i blommorna som inte riktigt syns.


Just nu är det inga saker i mitt sovrum, eftersom mina står i köket.
Jag får ny rumskompis i sommar, men tills dess är det rätt tomt här inne.
Men nu är det plus ett gult träd i alla fall.



söndag 27 maj 2012

Helgens sömnadsprojekt

En egenskap jag ärvt av min mamma är en liten oförmåga att bara göra en, när man hittar ett nytt roligt hantverkskoncept man vill testa. Jag kommer hela tiden på nya frågeställningar, sådär "vad skulle hända om jag gjorde såhär istället?" - och då måste man såklart pröva.

Förra helgen gjorde jag en stor påse (till vänster i bild) av spill från Torbjörns måslandssjal. Den är just nu ställeföreträdande plånbok. Men tekniken var skojig, så jag bestämde mig för att göra en påse till. Det blev fem.

Man klipper helt enkelt långa remsor av ylletyg, och flätar/väver ihop dem (vanlig tuskaft). Jag har roligt i alla fall!




fredag 25 maj 2012

Det här med formativ bedömning

I pedagogikvärlden just nu är det stora modeordet formativ bedömning. I stora drag går det ut på att inte bara plocka in elevers uppgifter när de är färdiga och säga "Bra, det är ett C", utan att kontinuerligt jobba med bedömning under processens gång. "Just nu är det här arbetet på C-nivå, utveckla det här för att få B".

Andra modeord i pedagogikvärlden är rättssäker betygssättning och tydlig kommunikation om betygskriterierna. Det jag lärt mig på lärarutbildningen hittills handlar till stor del om att det är mitt ansvar att kommunicera till eleverna vad som krävs för ett visst betyg. Det är också mitt ansvar att sätta rättvisa betyg utifrån kriterier (inte godtyckligt), och att kunna kommunicera till eleverna varför de fick ett visst betyg.

Motsatsen till formativ bedömning kallas summativ bedömning. Det är inte det fulaste som finns, bara nästan. Det mest talande exemplet på summativ bedömning jag känner till, hittar jag när jag går in på minastudier.su.se och klickar på fliken Studieresultat. Där finns en prydlig lista över alla kurser jag läst sedan jag började på Stockholms Universitet, följt av en prydlig bokstav mellan A och E. Det är mitt betyg. För majoriteten av de här kurserna, är det den enda respons jag fått på mina prestationer över huvudtaget.

Såhär ser minastudier ut. Peppen!
Har man tur, skrev man hemtenta på en kurs. Då kan man ibland gå till institutionen och få tillbaka sin tenta, där den prydliga siffran kommenterats med lite marginalklotter. Något frågetecken här och något "Bra!" där. En enda gång har jag fått tillbaka en hemtenta med utförliga kommentarer. På fyra år.

Den här terminen har jag läst tre olika didaktikkurser, på två olika institutioner. Utöver det har jag haft praktik på gymnasiet i elva veckor. Ämnesdidaktikerna ger oss ett teori- och ett praktik-betyg. På papperet läser jag dock två helt andra kurser: en i språkdidaktik och en i humanioradidaktik. Och hur många högskolepoäng praktiken är på, är det ingen som riktigt verkar veta. Vilka av mina tre universitetslärare som betygssätter vilken kurs, är också lite oklart. Men ja, eh. Rättssäker betygssättning, tydlig kommunikation och formativ bedömning har nog inte nått så långt som till universitetet än.

Men slutligen, så här långt ner i inlägget, tänkte jag sätta igång en liten hyllning till den enda institution jag pluggat på som bryter den här trenden, och det ordentligt. Institutionen för Lingvistik vid SU förtjänar så himla mycket hyllningar i sammanhanget. För Institutionen för Lingvistik kör konsekvent på tentagenomgångar, där man får tillbaka sina tentor och sedan sitta i två timmar med läraren som i lugn och ro, fråga för fråga, förklarar vad som krävdes för högsta betyg och för godkänt. Och sedan kan man gå därifrån och känna sig så himla nöjd, oavsett om man fick högsta betyg eller inte, för att man faktiskt fått en chans att förstå vad som bedömdes och varför. Så himla värt är det!

Så snälla lärarutbildningen, kan inte ni börja med det ni också?

onsdag 23 maj 2012

"Religionen" en dum fördom

Ibland får jag känslan av att vi i dagens samhälle inte alls blir mer toleranta gentemot olika religioner. Tvärtom känns det ganska ofta som att vi är på väg in ett läge där man blir mer och mer rädd för alla sorters religiösa uttryck. Och ganska ofta känns det som att de som pratar mest om hur otäckt det är med religion i det offentliga rummet helt saknar proportioner i sin kritik. Man för krig mot något slags Religionen i största allmänhet, och nyanserna har helt försvunnit på vägen.

När Humanisterna för ett par år sedan drev "Gud finns nog inte"-kampanjen tyckte de att jag skulle gå in och diskutera i deras forum varför vi som är troende får så oproportionerligt stor plats i samhället. Jag skulle hellre vilja diskutera varför Humanisterna med liktänkande får så oproportionerligt stor plats i samhället.

Som personen som anmält en grundskola på Östermalm för att de låter barnen utöva yoga en timme i veckan. Är det inte ett typiskt exempel på oproportionerlig religionsskräck? De flesta vet att yoga ursprungligen kommer ur hinduismen, där man menar att det är en bra metod för att genom fysiska och andliga övningar få kontakt med Gud. De flesta vet också att yoga som träningsform fullständigt exploderat i Väst de senaste åren, och att de allra flesta yogautövarna här inte är hinduer. Jag har vid flera tillfällen försökt få mina elever att skriva och förklara varför de tror att religiösa uttryck som yoga blivit populära i västvärlden, och de flesta av dem förstår knappt frågan. Yoga för dem är bra träning, inte andligt sökande.



Eller en diskussion som uppstod på Facebook igår, med anledning av prinsessan Estelles dop. Estelle tvingas in i Svenska Kyrkan, skrev Christer Sturmark i Aftonbladet. I prinsessans fall är det helt sant att det står i grundlagen att hon måste vara lutheran för att få bli statschef. Vilket känns rätt otidsenligt, liksom resten av monarkin. Men diskussionen den här gången fastnade inte i monarkins vara eller icke vara, utan i barndops vara eller icke vara. Och där träffade jag på flera som, liksom Sturmark, tycker att det är förtryck att döpa in barn i en religiös gemenskap.
(Inga barn i Sverige idag blir medlemmar i Svenska kyrkan vid födseln, så lagarna som gäller prinsessan gäller alltså inga andra barn. Annat var det före 2000. Själv blev jag medlem i kyrkan vid födseln och är vuxendöpt)

Det spelar alltså ingen större roll vad det är för en religiös gemenskap, eller vad dopet går ut på. Svenska Kyrkan är knappast kända för att ställa några krav på sina medlemmar. De flesta föräldrar som döper sina barn idag gör det troligtvis mest som en fin tradition, och inte med någon större ansats att ta med barnen i söndagsskola varje vecka och uppfostra dem till att visa vördnad för Gud och hans ord.

Samfund som praktiserar barndop brukar dessutom kräva något slags konfirmation i vuxen ålder, där individen får ta ställning till sin tro själv. I den senaste konfirmandgruppen i min församling var det flera unga som, i vita kåpor på konfirmationsgudstjänsten, avsade sig konfirmationen och förklarade att de inte kunde tro på Gud. Kyrkovaktmästaren berättade det för mig ett par dagar senare med reflektionen att det kändes väldigt fint att de fått vara med hela tiden med sin grupp och att deras beslut respekterades och välkomnades som det gjort. Så fungerar det i Svenska kyrkan.

Så är det verkligen att Estelle eller någon annan bebis ska tvingas att underkasta sig någon gud man är rädd för? Och är det egentligen värre att döpa sina barn än att ta dem med sig i en första maj-demonstration? Jag tycker nog inte det. Jag tror mer att det handlar om samma sak som i fallet med yogan på Östermalm. Att människor börjar bli allt mer blinda för att det finns nyanser inom religioner. Att de börjar tro att man kan prata om Religionen som någonting stort, lättavgränsat och enhetligt som man borde kunna förbjuda i offentligheten.

Och jag blir ganska orolig faktiskt, för att så många nuförtiden vet så himla lite om hur religion fungerar. Särskilt i kombination med väldigt mycket åsikter om hur den ska bekämpas.

måndag 21 maj 2012

Nagellack är också konstnärsmaterial

När jag köpte mina fyra första nagellack, i höstas någon gång, tänkte jag att det var smink och fick lite ångest över att lägga en dryg hundralapp på någonting så fånigt. Sedan insåg jag att nagellack är konstnärsmaterial, även om duken i det här fallet är naglar, och ingenting man kan hänga upp på en vägg. Och är det någonting min mamma lärt mig, är det att man alltid får lägga pengar på konstnärsmaterial, för det är helt naturligt att vilja ha alla färger.

Det kanske är dags att uppvärdera nagelkonst som konst. DN Söndag gjorde ett reportage om det för ett par veckor sedan, som jag blev glad åt.  Det är intressant läsning, faktiskt, oavsett vad man tycker om nagellack!
Och jag har vid det här laget hunnit ha de flesta färger och en del roliga mönster på naglarna. Jag förstår mig inte riktigt på förlängning, manikyr och sådant, det är själva målandet som jag tycker om. Extra mycket tycker jag om när jag får måla på någon annan än mig själv, för det händer inte så ofta. Till exempel såhär har de sett ut:


De här målade jag på Lovisa, för att matcha hennes klänning
Dekorationsstenar är också konstnärsmaterial.
Vinterträden, pilligast hittills, glittrade i rätt ljus.

5- Vad veganism innebär, enligt dig

Eftersom jag ska ge fan i att vända på dygnet såhär lagom tills att helgen är slut, tänkte jag sparka liv i den här bloggutmaningen istället för att gå och lägga mig i tid. Egentligen skulle jag skriva didaktikuppgifter idag, men det har jag inte riktigt kommit mig för. Så jag utmanar Erland att också strunta i en halvtimmes plugg för att skriva nästa inlägg.

Jag vet inte exakt vad tanken var när den här rubriken kom upp, så jag tänker att det är fritt för tolkning. Jag tror att jag tänker uppehålla mig lite vid evighetsdiskussionen vad är veganism och vem är vegan? och reflektera lite.

I grunden ser jag veganism som ett etiskt ställningstagande. Helt enkelt att det är oetiskt att utnyttja djur för sin egen bekvämlighets skull, och att man därför väljer att avstå från djurprodukter. Utgår man från den grunden är veganism inte en diet, inte en livsstil, inte en subkultur. Och för all del, inte en sekt.

Bild härifrån
När jag blev vegetarian hade jag nog fortfarande något slags bild av hur alla veganer ser ut och beter sig. Troligtvis antingen som skrikiga djurrättsaktivister utanför pälsbutiker, eller som linsgryteätande helnykterister/gräsrökare som bor i kollektiv och har dreads. Såhär ett par år senare ska jag erkänna att jag inte känner en enda vegan som passar in i den bilden.

Däremot har jag träffat en del veganer, framför allt på internet, som tycker att det är väldigt viktigt det här med att vara true i sin veganism. I mina ögon blir det lite det där subkulturstänket. Att det är väldigt viktigt att ha en e-nummerslista i plånboken och aldrig köpa diskmedel som inte är märkt med fjorton eko/vegan-stämplar. Och där ungefär känner jag att jag inte riktigt orkar längre, och att jag får göra ett ställningstagande åt andra hållet.

När jag blev vegan (som ett experiment som jag helt enkelt inte brydde mig om att avsluta), var det jag bestämde mig för att aktivt utesluta ur min kost utöver min tidigare vegetarianism helt enkelt mjölkprodukter, ägg och honung. Jag har fortfarande svårt att ta sådant där som E120 (krossade löss) riktigt på allvar som en vegansynd, eftersom det är central ingrediens i typ allt gelégodis som inte innehåller grishudar. Honung äter jag inte, mest för att jag inte tycker att det är gott. Jag känner nog ändå att jag kan kalla mig vegan, trots min brist på empati för allehanda insekter. Och jag vägrar att ha en e-nummerslista i plånboken. För då är det inte enkelt längre. Och för mig skulle det här inte gå ihop, om det inte kändes enkelt.

Jag brukar trots allt förklara hela grejen med ett utilitaristiskt resonemang. Att jag är vegan är inget lidande för mig, men mycket mindre lidande för en massa djur. Alla vinner! Det är egentligen ingen övertygad plikt om att behandla alla levande varelser med samma respekt. Jag är fortfarande lite kluven till de rättighetsetiska tankarna inom veganismen, även om det känns som en rätt grundläggande grej att rätt till liv bör gälla även andra än människor.

Och eftersom det handlar mest om lidandeminimering, är jag inte säker på att jag skulle orka veganism om det inte kändes enkelt. På sistone har jag haft väldigt mycket köttcravings och ätit dåligt överlag. Där är jag stark nog att inte falla för det. Men visst, det händer att jag äter kex utan att läsa innehållsförteckningen ordentligt eller att jag smakar en klunk på en kompis Bloody Mary utan en tanke på att den innehåller fisk. Och jag orkar inte riktigt ha dåligt samvete för sådant. Trots allt tror jag att alla saker vi gör i vardagen måste få balansera mellan vad som är ideologiskt riktigt och praktiskt genomförbart.

Så okej, veganism för mig är i grunden ett etiskt ställningstagande. Men det får inte riktigt ta över alla andra saker jag också tar ställning för, gör, vill och tänker på. Så nej, för mig är det inte en livsstil, inte en subkultur, inte en sekt. Det är att försöka handla rätt och minimera lidande, och att göra så gott man kan.

söndag 20 maj 2012

Intermission


Som ni förmodligen märkt har jag blivit ganska dålig på att uppdatera den här bloggen. För ett par år sedan var jag mycket mer aktiv. Jag lever, och har inga planer på att sluta blogga. Jag bara känner ofta att jag inte riktigt lyckas diskutera i kommentarerna, och att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om. Jeu de rôles (tidernas mest svåruttalade bloggnamn?) slutade vara min personliga dagbok för ganska länge sedan och det går lite i perioder hur mycket välformulerade inlägg jag orkar med.

Kanske blir det lite mer småsaker. Typ "idag har jag tagit en lång promenad inne i stan och lekt Stockholmsturist, tänkt att jag borde ta itu med mina didaktikuppgifter, och färgat mitt hår med henna som fick den här lustiga färgen". Jag har uppdaterat den ännu mer övergivna stil- och kreativiteter-bloggen med helgens sömnadsprojekt och lite glamnaglar.

Det kanske blir lite mer glamnaglar och sådant här ett tag. Eller så kommer jag igång med det nu när jag snart ska ha sommarlov, leva på luft och kärlek och försöka sysselsätta mig med bra saker. Vi får se.
Men jag tycker att det är trevligt att ni är ett gäng som läser här i alla fall, och än blir ni inte av med mig.

Ge fan i min pappas plånbok

...eller: Dagens ungdomar har alltid en pappa som betalar.

Det är sista dagen på min elvaveckors praktik, och jag sitter på den sedvanliga personalfikan på gymnasieskolan där jag jobbar. Skolledningen har varit på fortbildning. Kommunen har hyrt in någon 22-årig entreprenör som ska förklara för alla femtiotalister som arbetar inom skolan hur Generation Y fungerar. Vi som är födda på 90-talet alltså. Internetgenerationen, vi som är uppvuxna med internet, sociala medier och förstår precis varför unga tjejer lägger upp lättklädda bilder på sig själva på internet.

De är inte så intresserade av det här med att jobba hårt, förklarar rektorn. Dagens ungdomar, de som är vana vid att bli bedömda hela tiden och lägga hur mycket energi som helst på sin image och sitt personliga varumärke. De som inte oroar sig för framtiden. Pappa betalar!

I provhäftet för vårens nationella prov i Svenska B finns en Newsmillartikel av Bert Karlsson med. "Dagens ungdomar är lata och bortskämda" heter den. Bert Karlsson ondgör sig över att dagens ungdomar inte vill städa på ICA för usel lön. Vi sitter hellre hemma, spelar datorspel och blir försörjda av våra föräldrar. Pappa betalar. När vi diskuterar artikeln i klassrummet är det flera av Brommaungdomarna som håller med. De vill inte heller städa på ICA när de kan göra roliga saker. När klassen sedan ska hålla sina muntliga anföranden förklarar en elev viktigt att ungdomarna i den fina villaförorten där han bor får allt de vill ha och är bortskämda, men att detta även gäller ungdomarna i de lägre samhällsklasserna.

Ungefär här vill jag ställa mig upp och skrika. För jag mår så himla dåligt varje gång någon börjar prata om dagens ungdomar. Ni vet, de som lika gärna kan få ungdomslöner på 75% av en vanlig ingångslön, eftersom pappa ändå betalar. Ni vet, de som tror att livet är en Idol-audition och är lite fina i kanten.

Alla 90-talisters drömväg till karriären?

Jag mår så himla dåligt, för jag känner inte igen mig alls. Jag vet inte vilka de är, de där lata och bortskämda ungdomarna. De är inga jag känner. Och de är ett så fruktansvärt lamt sätt att blunda för sociala och ekonomiska klyftor och försöka göra en generationsfråga av ungdomsarbetslösheten, bostadsbristen och allt annat sådant där.

Så hej, skolledningen. Och hej, alla femtiotalister på kommunen som gärna vill förstå sig på dagens ungdomar. Jag har en sak att berätta för er.

Jag är född i januari 1990. Alltså är jag 22 år gammal, i precis rätt ålder för de föreslagna ungdomslönerna, och definitivt en av de där nittiotalisterna. Inom ett par veckor blir jag klar med mitt fjärde år på lärarutbildningen. Det är en lång utbildning jag valt, som vill bli gymnasielärare i svenska och religion. Men den är värd det, för jag älskar mitt jobb.

Jag har försörjt mig själv sedan jag flyttade hemifrån när jag var 19. Då bodde vi tre personer i en andrahandsetta. Lyckligtvis bara ett litet tag. Sedan hade vi fruktansvärd tur, jag och Hell, och fick förstahandskontrakt på en etta ute i Spånga. När vi gjorde slut hamnade jag i studentlägenheten i Flemingsberg som jag fortfarande bor i. Jag hoppas på att kunna få ett kontrakt via Stockholms stads bostadsförmedling (där jag ställde mig 2009) lagom tills jag är klar med min utbildning och måste flytta härifrån, men i nuläget ser det ganska mörkt ut.



Min första lägenhet. Ett rum och kök i Spånga.
Jag vet att vissa kristdemokrater tycker att det här med bostadsbristen bland unga i Stockholm ska lösas inom familjen och inte av samhället. Även om pappa inte betalar, så kan ju pappa gå i borgen för lån. Och jag vet att ganska många medelålders skolledare och andra kostymgubbar förutsätter att ungdomar som just flyttat hemifrån blir konstant sponsrade av sina föräldrar med mat, pengar och grejer. Så jag kan berätta om den enda gång jag försökt låna pengar av min mamma.

När jag flyttade till Flemingsberg råkade jag ut för en dubbelhyra just i slutet av sommaren när jag var som fattigast. Jag hade en stipendieutbetalning som skulle komma i slutet av september, men behövde låna 3000kr för att kunna betala den extra hyran och flytten. På en månad. Så jag svalde stoltheten och ringde min mamma och bad om ett lån. Min mamma hade inte 3000kr att avvara en månad. Det fanns inget budgetutrymme för det över huvudtaget.

Så nej, min mamma betalar inte. Min pappa har varit sjukpensionerad i många år, och tillbringat de senaste åren invalidiserad efter en bilolycka. Han betalar inte heller. Och ingen av dem skulle kunna ställa sig i borgen på ett miljonlån för att jag ville köpa en lägenhet.

Det är inte särskilt synd om mig. Jag hör definitivt inte till de fattigaste och mest utsatta i vårt samhälle. Jag har studiemedel som jag klarar mig fint på, fyra års högskoleutbildning (på yrkeslinje, och hör sedan!), en fantastisk släkt och ett hem där det alltid funnits böcker, kultur och kärlek. Men jag tar, ärligt talat, vansinnigt illa upp när folk talar om för mig att vi bortskämda 90-talister får allt betalt av våra föräldrar och inte förväntar oss att behöva lyfta ett finger. Och jag blir förbannad över att folk försöker göra en generationsfråga av vad som är en socioekonomisk fråga och ingenting annat.
Blondinbella. Entreprenör med personligt varumärke.
Och jag blir provocerad när det pratas om oss dagens ungdomar som en generation där alla ska vara entreprenörer, odla personliga varumärken, och helt enkelt inte vill ha fasta jobb. Jag har inte gått en lärarutbildning i fyra år för att inte kunna få en vanlig, fast tjänst på den (och ingen av mina klasskamrater heller). Jag började på lärarprogrammet för att jag ville läsa lingvistik men ändå få en yrkesutbildning. För jag tycker att det är viktigt att plugga saker man kan få jobb på. Jag tycker att det är viktigt att göra sin plikt för samhällsnyttan och utbilda sig till någonting som man kan arbeta med, och hjälpa andra med. Jag driver inte nu alltså, det är på riktigt, jag lovar.

Så åter igen, plocka inte välbeställda Brommaungdomar som kan driva modeblogg på heltid medan pappa köper lägenhet i innerstan åt dem, analysera dem, och tala om hur dagens ungdomar fungerar. Det är skevt, det är dumt och det är att totalt blunda för livsvillkoren för resten av vår generation.