Det här med formativ bedömning

I pedagogikvärlden just nu är det stora modeordet formativ bedömning. I stora drag går det ut på att inte bara plocka in elevers uppgifter när de är färdiga och säga "Bra, det är ett C", utan att kontinuerligt jobba med bedömning under processens gång. "Just nu är det här arbetet på C-nivå, utveckla det här för att få B".

Andra modeord i pedagogikvärlden är rättssäker betygssättning och tydlig kommunikation om betygskriterierna. Det jag lärt mig på lärarutbildningen hittills handlar till stor del om att det är mitt ansvar att kommunicera till eleverna vad som krävs för ett visst betyg. Det är också mitt ansvar att sätta rättvisa betyg utifrån kriterier (inte godtyckligt), och att kunna kommunicera till eleverna varför de fick ett visst betyg.

Motsatsen till formativ bedömning kallas summativ bedömning. Det är inte det fulaste som finns, bara nästan. Det mest talande exemplet på summativ bedömning jag känner till, hittar jag när jag går in på minastudier.su.se och klickar på fliken Studieresultat. Där finns en prydlig lista över alla kurser jag läst sedan jag började på Stockholms Universitet, följt av en prydlig bokstav mellan A och E. Det är mitt betyg. För majoriteten av de här kurserna, är det den enda respons jag fått på mina prestationer över huvudtaget.

Såhär ser minastudier ut. Peppen!
Har man tur, skrev man hemtenta på en kurs. Då kan man ibland gå till institutionen och få tillbaka sin tenta, där den prydliga siffran kommenterats med lite marginalklotter. Något frågetecken här och något "Bra!" där. En enda gång har jag fått tillbaka en hemtenta med utförliga kommentarer. På fyra år.

Den här terminen har jag läst tre olika didaktikkurser, på två olika institutioner. Utöver det har jag haft praktik på gymnasiet i elva veckor. Ämnesdidaktikerna ger oss ett teori- och ett praktik-betyg. På papperet läser jag dock två helt andra kurser: en i språkdidaktik och en i humanioradidaktik. Och hur många högskolepoäng praktiken är på, är det ingen som riktigt verkar veta. Vilka av mina tre universitetslärare som betygssätter vilken kurs, är också lite oklart. Men ja, eh. Rättssäker betygssättning, tydlig kommunikation och formativ bedömning har nog inte nått så långt som till universitetet än.

Men slutligen, så här långt ner i inlägget, tänkte jag sätta igång en liten hyllning till den enda institution jag pluggat på som bryter den här trenden, och det ordentligt. Institutionen för Lingvistik vid SU förtjänar så himla mycket hyllningar i sammanhanget. För Institutionen för Lingvistik kör konsekvent på tentagenomgångar, där man får tillbaka sina tentor och sedan sitta i två timmar med läraren som i lugn och ro, fråga för fråga, förklarar vad som krävdes för högsta betyg och för godkänt. Och sedan kan man gå därifrån och känna sig så himla nöjd, oavsett om man fick högsta betyg eller inte, för att man faktiskt fått en chans att förstå vad som bedömdes och varför. Så himla värt är det!

Så snälla lärarutbildningen, kan inte ni börja med det ni också?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?