Ge fan i min pappas plånbok

...eller: Dagens ungdomar har alltid en pappa som betalar.

Det är sista dagen på min elvaveckors praktik, och jag sitter på den sedvanliga personalfikan på gymnasieskolan där jag jobbar. Skolledningen har varit på fortbildning. Kommunen har hyrt in någon 22-årig entreprenör som ska förklara för alla femtiotalister som arbetar inom skolan hur Generation Y fungerar. Vi som är födda på 90-talet alltså. Internetgenerationen, vi som är uppvuxna med internet, sociala medier och förstår precis varför unga tjejer lägger upp lättklädda bilder på sig själva på internet.

De är inte så intresserade av det här med att jobba hårt, förklarar rektorn. Dagens ungdomar, de som är vana vid att bli bedömda hela tiden och lägga hur mycket energi som helst på sin image och sitt personliga varumärke. De som inte oroar sig för framtiden. Pappa betalar!

I provhäftet för vårens nationella prov i Svenska B finns en Newsmillartikel av Bert Karlsson med. "Dagens ungdomar är lata och bortskämda" heter den. Bert Karlsson ondgör sig över att dagens ungdomar inte vill städa på ICA för usel lön. Vi sitter hellre hemma, spelar datorspel och blir försörjda av våra föräldrar. Pappa betalar. När vi diskuterar artikeln i klassrummet är det flera av Brommaungdomarna som håller med. De vill inte heller städa på ICA när de kan göra roliga saker. När klassen sedan ska hålla sina muntliga anföranden förklarar en elev viktigt att ungdomarna i den fina villaförorten där han bor får allt de vill ha och är bortskämda, men att detta även gäller ungdomarna i de lägre samhällsklasserna.

Ungefär här vill jag ställa mig upp och skrika. För jag mår så himla dåligt varje gång någon börjar prata om dagens ungdomar. Ni vet, de som lika gärna kan få ungdomslöner på 75% av en vanlig ingångslön, eftersom pappa ändå betalar. Ni vet, de som tror att livet är en Idol-audition och är lite fina i kanten.

Alla 90-talisters drömväg till karriären?

Jag mår så himla dåligt, för jag känner inte igen mig alls. Jag vet inte vilka de är, de där lata och bortskämda ungdomarna. De är inga jag känner. Och de är ett så fruktansvärt lamt sätt att blunda för sociala och ekonomiska klyftor och försöka göra en generationsfråga av ungdomsarbetslösheten, bostadsbristen och allt annat sådant där.

Så hej, skolledningen. Och hej, alla femtiotalister på kommunen som gärna vill förstå sig på dagens ungdomar. Jag har en sak att berätta för er.

Jag är född i januari 1990. Alltså är jag 22 år gammal, i precis rätt ålder för de föreslagna ungdomslönerna, och definitivt en av de där nittiotalisterna. Inom ett par veckor blir jag klar med mitt fjärde år på lärarutbildningen. Det är en lång utbildning jag valt, som vill bli gymnasielärare i svenska och religion. Men den är värd det, för jag älskar mitt jobb.

Jag har försörjt mig själv sedan jag flyttade hemifrån när jag var 19. Då bodde vi tre personer i en andrahandsetta. Lyckligtvis bara ett litet tag. Sedan hade vi fruktansvärd tur, jag och Hell, och fick förstahandskontrakt på en etta ute i Spånga. När vi gjorde slut hamnade jag i studentlägenheten i Flemingsberg som jag fortfarande bor i. Jag hoppas på att kunna få ett kontrakt via Stockholms stads bostadsförmedling (där jag ställde mig 2009) lagom tills jag är klar med min utbildning och måste flytta härifrån, men i nuläget ser det ganska mörkt ut.



Min första lägenhet. Ett rum och kök i Spånga.
Jag vet att vissa kristdemokrater tycker att det här med bostadsbristen bland unga i Stockholm ska lösas inom familjen och inte av samhället. Även om pappa inte betalar, så kan ju pappa gå i borgen för lån. Och jag vet att ganska många medelålders skolledare och andra kostymgubbar förutsätter att ungdomar som just flyttat hemifrån blir konstant sponsrade av sina föräldrar med mat, pengar och grejer. Så jag kan berätta om den enda gång jag försökt låna pengar av min mamma.

När jag flyttade till Flemingsberg råkade jag ut för en dubbelhyra just i slutet av sommaren när jag var som fattigast. Jag hade en stipendieutbetalning som skulle komma i slutet av september, men behövde låna 3000kr för att kunna betala den extra hyran och flytten. På en månad. Så jag svalde stoltheten och ringde min mamma och bad om ett lån. Min mamma hade inte 3000kr att avvara en månad. Det fanns inget budgetutrymme för det över huvudtaget.

Så nej, min mamma betalar inte. Min pappa har varit sjukpensionerad i många år, och tillbringat de senaste åren invalidiserad efter en bilolycka. Han betalar inte heller. Och ingen av dem skulle kunna ställa sig i borgen på ett miljonlån för att jag ville köpa en lägenhet.

Det är inte särskilt synd om mig. Jag hör definitivt inte till de fattigaste och mest utsatta i vårt samhälle. Jag har studiemedel som jag klarar mig fint på, fyra års högskoleutbildning (på yrkeslinje, och hör sedan!), en fantastisk släkt och ett hem där det alltid funnits böcker, kultur och kärlek. Men jag tar, ärligt talat, vansinnigt illa upp när folk talar om för mig att vi bortskämda 90-talister får allt betalt av våra föräldrar och inte förväntar oss att behöva lyfta ett finger. Och jag blir förbannad över att folk försöker göra en generationsfråga av vad som är en socioekonomisk fråga och ingenting annat.
Blondinbella. Entreprenör med personligt varumärke.
Och jag blir provocerad när det pratas om oss dagens ungdomar som en generation där alla ska vara entreprenörer, odla personliga varumärken, och helt enkelt inte vill ha fasta jobb. Jag har inte gått en lärarutbildning i fyra år för att inte kunna få en vanlig, fast tjänst på den (och ingen av mina klasskamrater heller). Jag började på lärarprogrammet för att jag ville läsa lingvistik men ändå få en yrkesutbildning. För jag tycker att det är viktigt att plugga saker man kan få jobb på. Jag tycker att det är viktigt att göra sin plikt för samhällsnyttan och utbilda sig till någonting som man kan arbeta med, och hjälpa andra med. Jag driver inte nu alltså, det är på riktigt, jag lovar.

Så åter igen, plocka inte välbeställda Brommaungdomar som kan driva modeblogg på heltid medan pappa köper lägenhet i innerstan åt dem, analysera dem, och tala om hur dagens ungdomar fungerar. Det är skevt, det är dumt och det är att totalt blunda för livsvillkoren för resten av vår generation.

Kommentarer

Anonym sa…
Tack så otroligt mycket för den betraktelsen! Det värmer mitt hjärta att höra att det finns fler och framförallt yngre människor som bestrider denna tröttsamma myt! Vi 80- och 90-talister är den första generation på över 100 år som generellt åtnjuter en sämre levnadsstandard än våra föräldrar. Vi har svårare att få jobb, svårare att få bostad, vi har sämre löner och högre utgifter. Vi kommer också i högre utsträckning att få bekosta vår egen pension OCH vår föräldragenerations, samt våra egna sociala skyddsnät. På vilket sätt är vi bortskämda egentligen? Det är så fel att utgjuta sig om sådant, i synnerhet för en rik knös som Bert Karlsson (som överlag borde hålla käften i församlingen när intelligentare människor talar).

/80-talist
Anneli sa…
Tack själv för att du kommenterar! Och det är väl så sant som du säger, att vi överlag faktiskt har tuffare levnadsvillkor än vår föräldrageneration. Jag funderade lite på det där, när folk som Bert Karlsson klagar över att dagens ungdomar inte tar tråkiga jobb, annat var det när han var ung. Men när våra föräldrar var unga fanns ju den sortens okvalificerade, tråkiga jobb lätt att få. Jag skulle inte ha så mycket emot att skriva rent papper eller sitta i telefonväxel en sommar, men tekniken har ju gjort sådana jobb överflödiga.

Så ja, jag vet inte riktigt. Lata och bortskämda är vi i vart fall inte.
Se till att de unga inte tvingas in på utbildningar och skolor som de inte alls är intress erade av. Det är helt bortkastade pengar när långt från alla inte vill plugga! Ta fram ett lärlingssystem, där företag tar in unga till en lägre lön och samtidigt ger en utbildning för livet.

Så länge lärlingen har lägre lön i samma ålder han annars gått i grundskola och gymnasium, ja tack.

Det ögonblick detta tillämpas på ngn 18-26 eller äldre, blir jag arg.

Bert verkar tyvärr vara i den ligan.

Äfven om han talar om "tvinga in" så verkar han intet tala om den lefnadsålder detta gäller: skolpligt och ett gymnasiesystem som - evt. med sabbatsår - är practiskt taget ofrånkomligt för att "komma in på arbetsmarknaden" som det så ofint heter.
Men capitalist som han är ger han intet mig intrycket att vara rätt man att kräfva en företagscultur der barn i skolåldern och tonåringar icke äro helt ute i ödemarkerna och krigszonerna.

Bortsedt från den détaillen repeterar han hvad jag sade för nra år sedan medan http://groups.msn.com/Antimodernism ännu var online.
Emanuel sa…
Bra inlägg!

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.