lördag 30 juni 2012

2- Saker jag känner starkt för

När jag läste rubriken till det här inlägget, kändes det lustigt nog direkt som att det måste få handla om politik. Inte om mina fritidsintressen eller om mina kärlekar, men om saker som jag tycker är väldigt viktiga. Och det kanske är intressant att någon gång få rannsaka sig själv ur det perspektivet, snarare än att sitta och göra political compass-test där man värderar av någon annan på förhand utvalda sakfrågor för att få en position på höger-vänsterskalan.

Så första saken jag nördar på då, kanske jag kan sammanfatta som feminism och sexualpolitik. I grunden bara sådär enkla grejer som att alla har rätt till sin egen kropp, att all kärlek är bra kärlek och att allt sex mellan samtyckande vuxna är okej. Att heteronormen suger och att monogami inte får vara det enda tänkbara alternativet. En del queerfrågor, normkritik, ganska mycket sex och ganska mycket genus. Sådant tycker jag överlag är oerhört intressant och viktigt.

Språk känner jag starkt för också. Sociolingvistik och de politiska effekterna av den. Rätten att kunna använda sitt modersmål (jag känner oerhört starkt för mitt eget modersmål) även om det är ett minoritetsspråk, och funderingar på vad det gör för identiteten och självuppfattningen hur ens språk behandlas i omgivningen runt en. När jag var i Finland och läste svenska förra sommaren snurrade sådant i huvudet på mig ungefär 20 timmar om dygnet. Just nu är jag inne i en lite lugnare period, men språkfrågorna återkommer ständigt.

Vad mer? Min bakgrund kommer ur det ideella föreningslivet och Sverok, och jag insåg en första maj för några år sedan vilken revolutionerande potential det finns i att låta ungdomar själva engagera sig och styra över sin egen fritid. Deltagarkultur, är nog en sådan där sak som jag skulle påstå att jag känner starkt för. Det blir en emancipationsgrej liksom, att ungdomar kan ta fem kompisar, bilda en förening och därefter själva ta kontrollen över vad föreningens pengar ska gå till, bestämma demokratiskt och göra saker tillsammans. Inte en massa ledare. Mycket verkstad och lite snack helt enkelt. Att det faktiskt fungerar så fascinerar mig något oerhört och gör mig väldigt glad.

Det kanske är en lågoddsare att jag ska skriva att jag känner väldigt starkt för djurrätt också, eftersom det blivit en del veganisminlägg här på sistone och jag ju lever med ett dagligt ställningstagande mot exploatering av djur. Men faktum är att jag inte alls brinner lika starkt för det. Jag hade nog inte varit vegan om jag inte uppfattade det som en hyfsat liten uppoffring i förhållande till vinsten (i minimerat lidande för andra), och är egentligen inte så passionerad om det. Det är ett etiskt ställningstagande, men inte ett starkt engagemang.

fredag 29 juni 2012

1 - Fem sätt att svepa mig av benen

Okej... bloggutmaningen påbörjad, och den här rundan går vi ut hårt! Förra gången fick jag åtminstone presentera mig själv först. Men jag kör på.

Hej, jag heter Anneli. Jag är 22 år gammal, kommer inte från Finland, och nu ska jag ge dig fem bra tips på hur man vinner mitt hjärta. Underligt nog är jag ganska stabil när det kommer till de där riktiga kärlekarna. Sexuell attraktion föredrar jag kort och effektivt, småförälskelser tenderar att se likadana ut. Och så ibland blir jag rejält upp över öronen tonårsförälskad och då kan du räkna med att det håller på ett bra tag, uppemot något år, och att jag kommer att utse dig till bland de mest awesome människorna jag känner. Men några tips för att jag ska inse att just du är helt fantastisk, då..?

  • Du är intelligent. Det är galet viktigt faktiskt. Jag hör till den där mindre ödmjuka skaran som under hela min uppväxt känt mig lite smartare än stora delar av min omgivning, och om vi ska spendera väldigt mycket tid ihop (vilket jag kommer att vilja ifall jag blir sådär kär i dig), måste vi kunna ge varandra intellektuell stimulans. Utöver ren intelligens är det alltså en klar fördel om du är allmänbildad och intresserad av att lära dig nya saker, så kan vi ha spännande nördiga diskussioner ihop i all oändlighet.
  • Du bryr dig om saker. Seriöst, bland det osexigaste jag vet är människor som "bara inte pallar" engagera sig i någonting, inte har så mycket etiska principer, politiska åsikter eller passioner i allmänhet. Du sveper mig av benen och jag tycker att du är fantastisk och beundransvärd för ditt engagemang. Du inspirerar mig!
  • Du har integritet. Jag har ganska lätt att börja köra med folk i min omgivning om de visar sig undergivna. Dig kan jag inte köra med. Jag har ingen lust att göra det heller, för du har integritet och vet om ditt eget värde. Jag kan retas med dig, men du låter mig inte bestämma allt.
  • Du har respekt för mitt personliga utrymme. Jag har också ganska mycket integritet och sparkar totalt bakut när jag känner att folk försöker bestämma över mig. Du respekterar mitt behov av privatliv och självbestämmande. Du kommer inte med gliringar om mina tobaksvanor, hårklippningar, piercingar eller vilka jag vill ha sex med. Om jag är sådär kär i dig vill jag umgås med dig bara för att jag just, vill, det, och inte för att jag känner att jag måste.
  • Du är spontan och överraskande. Om du skickar roliga random-sms när du kommer att tänka på någonting jag skulle tycka var intressant, eller hittar på saker vi ska göra tillsammans som jag inte kommit att tänka på, typ ringer och drar ut mig på saker, så kommer jag känna mig uppskattad, svept av benen och bli lätt yr i huvudet. Och sådant tycker jag om!
 Typ sådär kan man svepa mig av benen kanske. Eller bara vara allmänt awesome.

En månads inlägg - andra omgången

För ett och ett halvt år sedan ungefär skrev jag bloggutmaningen "En månads inlägg", även om det tog nästan tre månader att få den klar. Jag har insett att jag tycker att det är ganska roligt att skriva sådana här utmaningar, eftersom det inte är jag som styr ämnet - men ändå behöver hitta en personlig vinkel. Särskilt när man får blanda väldigt höga och väldigt låga ämnen om varandra. "Mina tankar om livslång kärlek" och "Vad jag åt idag", liksom.

Så nu tänker jag börja på en ny sådan här 30 day challenge. Den här gången hittade jag den helt enkelt via Google, men hågade vänner och läsare får självklart haka på!
Månadens ämnen är följande:

1. Five ways to win your heart
2. Something you feel strongly about
3. A book you love
4. Bullet your whole day
5. Things you want to say to an ex
6. Your views on mainstream music
7. Five pet peeves
8. What you ate today
9. How important you think education is
10.  Put your music player on shuffle and write the first 10 songs that play
11. Your family
12. Five celebrities whom you find attractive
13. Your opinion about your body and how comfortable you feel with it
14. What you wore today
15. Your zodiac/horoscope and if you think it suits your personality
16. Something you always think "what if..." about
17. Something that you're proud of
18. A problem that you have had
19. Five items you lust after
20. Your fears
21. How you hope your future will be like
22. Your academics
23. Something that you miss
24. Five words/phrases that makes you laugh
25. Something you're currently worrying about
26. Things you like and dislike about yourself
27. A quote you try to live by
28. Somewhere you'd like to move to or visit
29. Five wierd things that you like
30. One thing you're excited for

torsdag 28 juni 2012

Barmklädet - den färdiga versionen

I förra veckan sydde jag äntligen klart barmklädet som jag konstruerade i januari. I det inlägget finns konstruktion och principskiss. Jag sydde det av tunt, vitt linne från Svarta Katten, och fodrade kuporna med ett lager grövre linne. Jag tycker inte att det känns så obehagligt att ha grovt linne mot brösten (det märks ingen skillnad), men det resulterade i att kuporna nästan står för sig själva, och faktiskt stadgar upp lite.  
Det enda störande var att jag fick sitta och sy samtliga bystveck två gånger, en för yttertyget och en för fodret. Tolv bystveck blev det! Tre per kupa.


Knäppning framtill med tre små knappar. Jag misstänker att jag kommer att få förstärka knapphålen efterhand, för det blir ganska stor belastning på dem.

 Konstruktionen ser lite väl urringad ut men är förvånansvärt stabil. Dessvärre måttade jag hela konstruktionen efter det av mina bröst som är lite mindre än det andra, så helt perfekt passform är det inte. Nästa gång ska jag vara noggrann och måtta brösten vart för sig. Gör det!

De håller upp och ut en del och det blev en ganska rolig, toppig form. Ovanifrån ser bysten nästan fyrkantig ut. Och baksidan ser ut som en vanlig sporttopp, vilket känns väldigt stabilt och gör att jag kan hoppa runt, röra armarna helt fritt och ändå hålls alltihopa på plats.



Jättestor skillnad utanpå en kjortel blir det inte, men lite. Det här är kjortel med barmkläde under.


Och det här är kjortel utan någonting under.

Jämfört med bilderna på kjortel + modern bh som jag tog igår är resultatet inte riktigt tillfredsställande. I övrigt, sett till hur stabilt det faktiskt blev (brösten ramlar inte ut!) känner jag mig väldigt nöjd.

onsdag 27 juni 2012

Dagens sömnadsprojekt med Anneli

Sällan har jag varit så snabb klar med ett sömnadsprojekt!

Nu i slutet av juli arrangerar jag Södra Riket II, ett bylajv i Granlandskampanjen. När vi satte ihop det hyfsat rigida dräktskicket baserat på kläder de flesta lajvare har i garderoben hade jag dock inte en tanke på att jag inte ägde några vettiga linnekjortlar över huvudtaget. Och att mina snygga i ylle är lite för varma för att springa runt i på varma sommardagar. Så jag fick lov att sy ett par.

Först sydde jag en hyfsat välsittande underkjortel i oblekt linne. Dessvärre började jag brodera på den. Väldigt. Mycket. Applikationsbroderier. Och plötsligt hade jag en vansinnigt snygg underkjortel, som jag inte riktigt kan motivera mig själv att göra jobbigt och potentiellt smutsigt arbete i. För den är ju så snygg, och tog så många timmar.

Alltså var jag tvungen att sy en linnekjortel till, som basplagg, att ha när det är varmt ute och jag inte pallar yllekläder. Och eftersom jag gjort lite sömnad åt Svarta Katten passade jag på att ta ut lönen i tyg. Lindblomsgrönt linne blev det. Och jag är väldigt nöjd.

Tanken är inte att vara historiskt återskapande alls, utan det är ett lajvplagg. Jag har dock sett skisser på vikingakjortlar med liknande framstycken och formpassade ärmar. Konstruerade (med en del hjälp av Carro), klippte ut och sydde ihop plagget igår, gjorde klart det idag. Okaraktäristiskt nog sicksackade jag faktiskt alla kanter på maskin, trots att de bärande sömmarna är handsydda med vaxad lintråd.

Principskiss, hastigt ihopslängd. Idén kom från en linneklänning min moster Ingela äger,
med ett sådant här fyrkantigt framstycke och rynkad kjol mot. Grundtanken är alltså ett plagg med trekvartsärmar,
fyrkantigt fram- och bakstycke med en större rektangel rynkad mot sig för att få lite mer vidd fram och bak.

Jag har rätt tunn rygg, så bakstycket hamnade lite lägre än framstycket (de är lika stora).
Men mycket nätt blev det! Fick både en midja och en rumpa.

Tanken på principskissen var att göra sidostyckena hela vägen upp till axlarna. I en stund där glömde
jag nämligen att jag inte har några axlar (eller ok, 6cm ungefär). Istället fick sidostyckena sluta under ärmen,
och axeln blev formpassad med en assymetrisk ärmkulle. Första lajvplagget jag syr där axelsömmen faktiskt
sitter på axeln på riktigt! Jag är väldigt nöjd!

Snett framifrån ser kjorteln ut såhär. Midjesömmen hamnar längre upp fram, pga bröst.
Det är hett med hela sidostycken alltså!

tisdag 26 juni 2012

Peggy, Joan och en av grabbarna

Det är ändå hyfsat sällan, som jag upplever att det finns en heteronormativ ordning för hur killar respektive tjejer kan bete sig i min bekantskapskrets. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men sätter någon krona på att det handlar om att den är hyfsat mansdominerad. Att vi i ganska stor utsträckning är, och beter oss som, vilket enkönat kompisgäng som helst även om några av oss har bröst. När jag funderar över vilka jag umgås med inser jag ofta att det nästan bara är killar, och att jag ser på mig själv som en av grabbarna. Jag tror att många tjejer i min närhet upplever ungefär detsamma.

En kompis sa att han vid ett par tillfällen hört andra säga saker i stil med "men du är ju som en kille!" till mig. Han tyckte att det lät nedvärderande. Som att det ska spela någon roll vilket kön folk har liksom, och som att det ska vara en komplimang att tala om för mig att jag är som en av killarna. Jag tror personligen inte att det handlar så mycket om kön egentligen. Jag tror att det handlar mer om heterosexuella regler för umgänge. Om "kompisfacket". Det handlar om att vara Peggy, eller att vara Joan.
Peggy, copywriter. En av grabbarna.

Jag tror att det var Anna-Karin som jag senast hörde påpeka det här med hur tacksamt det är att förklara feministiska teorier och könsroller med hjälp av exempel ur Mad Men. I Teresa Axners grundkurs i nördfeminism förekommer de en del också. Och jag känner att jag är högst beredd att skriva under på att Mad Men är tacksam för att förklara genusgrejer i vardagen. I det här fallet den här grejen med att känna sig som "en av grabbarna" utan att för den delen vara en man. Eller vilja vara en.

Både Joan och Peggy är framgångsrika, smarta och allmänt respekterade medarbetare på sin mansdominerade arbetsplats. Att vara Peggy eller Joan handlar alltså inte om att vara mer eller mindre intelligent eller respekterad. Däremot har de väldigt olika sätt att förhålla sig till männen på reklambyrån och att hitta sin egen plats på den.
Joan, office manager. Sticker alltid ut.

Det är inte förvånande att Joan är den av dem som blivit barbiedocka. Joan är office manager, spindeln i nätet och allmänt oumbärlig på Sterling Cooper Draper Pryce. Ändå är de mest talande dragen när man ska beskriva Joan - hennes kurviga former, tighta klänningar och sexiga röda hår. Hon spelar på och drar nytta av sin kvinnlighet i fulla drag. Och oavsett hur kompetent och framgångsrik Joan blir, blir hon aldrig en av männen. Och vill inte vara det.

Peggy, å andra sidan, försöker i början av serien men lyckas aldrig spela på kvinnlig sexighet eller mäns attraktion till henne. När hon finner sin plats på reklambyrån, är det bland resten av männen på the creative department. Peggy är troligtvis den man snackar brudar med, snarare än den man snackar om. Som i säsong 2 när de arbetar på en reklamkampanj för damunderkläder, och de manliga copywritarna konstaterar att "Every woman is either Jackie or Marilyn". En av dem börjar peka ut sekreterare för att bevisa sin tes, när Peggy frågar "Who am I?". Efter ett par sekunders tystnad blir svaret "Gertrude Stein", följt av fnitter från övriga. Peggy är helt enkelt inte alls inräknad i "all women", när man ska dela upp dem i Jackie eller Marilyn.

Å andra sidan, när de manliga medarbetarna blir bjudna på strippklubb av en kund, tar Peggy reda på adressen och kommer dit (hon är ju en av dem). Men där blir hon genast inordnad i den heterosexuella ordningen, neddragen i knät och flörtad med. Peggy behandlas oftast som vilken man som helst, men långt ifrån alltid.

Och det jag tycker är så spännande med de här exemplen är hur mycket jag känner igen dem. Som olika taktiker för kvinnor att ta sig fram i ett mansdominerat system där de andragörs. Och de löper så olika risker och riskerar att falla i olika fallgropar. Peggy strävar efter karriär och att inte bli annorlunda behandlad än en lika kompetent man, men stundom blir hennes privatliv lidande av det. Och när Peggys sexuella sida lyfts fram, porträtteras den som lite mörk och undanträngd. Det är engångsligg efter fester eller med kollegor, men hon lyfts aldrig fram som en sexuell varelse. Hon är ingen man skyltar med att man är tänd på.

Joan, å andra sidan, är det en självklarhet att man är tänd på. Alla är tända på Joan. Ville hon ligga runt, skulle hon få göra det med råge. Men Joans stora utmaning blir istället att hela tiden hålla på sig, att vara svårtillgänglig och se men inte röra. För Joan löper ofta risken att reduceras till endast ett sexuellt objekt, att bli sedd som enbart that sexy redhead istället för en kompetent medarbetare.

Sex appeal eller karriär, de är svårkombinerade. Så länge folk delar upp mänskligheten i bros och hoes blir det viktigt att välja vilken sida man vill spela på. Och ibland när jag märker lite för tydligt att det finns heterosexuella ordningar med och styr i hur människor i min bekantskapskrets umgås med varandra, måste jag liksom också vara med och inordna mig i den, oavsett vad jag tycker om det.

Och visst, jag är "precis som en kille". Jag är Peggy helt enkelt, och i vanliga fall är det viktigt för mig att bli sedd som precis vilken kille som helst. Alltså kan jag inte riktigt tumma på det genom att ha en öppet kvinnlig, villig och heterosexuell sida. Har jag det riskerar jag att bli positionerad som "en av brudarna", istället för att vara någon man snackar om brudar med.

På promo-planscherna från säsong 1 har man försökt göra Peggy
till en av "the Mad Ladies". Det mest uppseendeväckande är att hon
inte ser ut som sig själv. Det finns inte en bildruta i hela serien på Peggy
i figurnära blommig klänning eller högklackade skor.
Och på samma sätt som Peggy blir jag förvirrad och lite obekväm i sammanhang när jag eventuellt förväntas vara "en av tjejerna" och spela heterosexuellt umgänge med ett gäng killar som brukar vara mina polare. Det är en roll jag inte kan spela, alltså gör jag det i regel inte. Precis som Peggy har jag definitivt en kvinnlig, villig och heterosexuell sida, men den syns någon enstaka gång efter fester. Eller kanske i en trygg relation långt bort från vännerna jag umgås mest med (i hennes fall långt bort från jobbet, i mitt fall är den dock homosexuell). 

Jag är helt enkelt bara kvinnlig, villig och heterosexuell om jag kan komma undan med det och ändå vara en av grabbarna på jobbet på måndag morgon. För om du prompt ska dela upp människor du umgås med i bros och hoes, eller i Peggys och Joans, så är jag definitivt en bro.

torsdag 21 juni 2012

Vara oändligt älskad

Häromdagen träffade jag och Erland en missionär på tunnelbanan.

En rätt liten kvinna med en bibel i famnen som slog sig ned bredvid oss och frågade om hon fick prata med oss en stund. Frågade om vi var kristna, om vi trodde på Jesus Kristus för hon hade förstått att Jesus Kristus finns och att han älskar alla och nu ville hon predika det. "Du vet väl att Jesus älskar dig?" frågade hon. "Kan du ta det till dig?". Allt detta med en ganska liten, hänförd men ack så entonig röst.

Och eftersom vi är trevliga och välartade ungdomar satt vi där och försökte konversera lite med den här lilla missionären, även om jag ganska snabbt fick intrycket av att det inte gick. Det är inte lätt det här med teologiska samtal med främlingar. Det är särskilt inte lätt med teologiska samtal med människor som är nyfrälsta och bara vill berätta för hela världen om Jesus Kristus som frälst dem. För de lyssnar inte, och liksom med alla filosofiska samtal går det inte att prata om Gud om man inte lyssnar på varandras reflektioner.

Jag tror att jag försökte säga att det finns kristen etik och en kristen världsuppfattning, och att det ena är mycket lättare att ta till sig än det andra. (Mitt nya mission, pun unintended, är att få skolungdomar att förstå att religiös etik är mer än "man ska göra X för att Gud säger det"). För det är en ganska intressant vinkel på kristendom som även ateister brukar tilltalas av, hela kärleksbudskapet. Älska sin nästa som sig själv, vända andra kinden till, vara snäll och kärleksfull och inte typ hyckla, ljuga och andra dåliga saker. Ni vet det där som alla religioner brukar predika även om det ibland sker på mer, och ibland på mindre kärleksfulla sätt.

Den här missionären var dock inte så intresserad av att prata om etik. Hon ville prata om Jesus Kristus. "Du vet väl att Jesus Kristus älskar dig?". I ärlighetens namn var det mest ett ganska obekvämt samtal.

Så fort vi kommit av tunnelbanan hade vi ett intressant samtal om det här med att det är skillnad på en intellektuell förståelse av någonting och en emotionell förståelse. I konceptet Jesus ingår liksom att han älskar alla, så rent intellektuellt är det inte så svårt att förstå. Rent intellektuellt förstår jag att atman är lika med brahman och att världens sanna natur är dold bakom maya också. Emotionellt förstår jag det inte.

 En gång för ganska många år sedan fikade jag med en aktivt kristen vän, och frågade sådär näsvist som man gärna gör när man är 18 och agnostiker; "men hur kan du tro på det här egentligen, vad är grejen liksom?".
Han sa att det är skönt att känna att det alltid finns någon där som älskar en. Att liksom oavsett, så är man värdefull bara för att man är, och älskad. Det lät fint. Jag ville också bli ovillkorligt älskad. Vem vill inte det?

Men det är väl det där som är lite fascinerande med religion överlag. Att tro liksom är en emotionell förståelse av saker som rent intellektuellt inte är så speciella, eller kanske rentav totalt motsägelsefulla. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger missionärer på tunnelbanan säger att Jesus älskar en om man inte känner det. Men ibland kanske man upplever små glimtar av att världen är vacker och meningsfull och man själv är värdefull just som man är. Det där med att förstå emotionellt och plötsligt faktiskt känna sig älskad. Jag förstår grejen.

(Egentligen skulle det här inlägget bli en sådan där rant om irriterande argumentation när ingen lyssnar, varför etik i vardagen är intressant och varför mjölk-är-mord-djurrättare inte lyckas omvända så många veganer, men det vore nog att tappa tråden, så jag tar det en annan gång.)

måndag 11 juni 2012

Subkulturssex och hur trött jag blir

Tanja skrev om polys och grupprocesser, och jag triggade rätt hårt. Hennes inlägg är bra och läsvärt, så kolla in det. Det här med att det finns något slags poly-scen i Sverige och något slags poly-subkultur, där det uppenbarligen är mer än hur man organiserar sina relationer som spelar roll för ifall man riktigt får vara med eller inte. Väldigt intressant och en del igenkänningsfaktor.

Hur som helst, utgick Tanjas inlägg från en diskussion på forumet Polyheart, och för att kunna läsa vad som pratas om där måste man registrera en användare. Jag tänkte att det kanske vore intressant och försökte. Det man då möts av är ett registreringsformulär där man måste svara på frågan "på vilket sätt bryter du mot/vill du bryta mot mononormen?", som ska läsas av en ansvarig innan man blir insläppt på forumet.

Och jag tänkte på mitt gamla möte med fetischklubben Dekadances dresscodevakt, som på en burlesk-temakväll kom fram till att min jacka bestod av för lite döda djur/plast/inte var tillräckligt halvnaken för att jag skulle få umgås med trevligt folk och titta på vintagestrippor i den. (Första och sista gången jag besökte Deka). Det där att man liksom inte kommer in förrän någon annan har satt en under lupp en liten stund och bestämt ifall man är tillräckligt renlärig för att kunna ägna sig åt polyamorösa relationer eller burleskestetik och kinky sex.

Och alltså, jag kanske har kontakter både inom subkulturen polyamorösa och subkulturen bdsm-utövare, men tycker ändå att det är så oerhört tråkigt att det över huvudtaget finns sådana subkulturer. Att det känns som att jag måste bevisa på vilket sätt mitt förhållande fungerar eller hur mitt sexliv ser ut. Att det skrivs relationsanarki-manifest som jag måste ställa upp på om jag ska använda den termen när jag förklarar min syn på det här med kompisar, älskare och kärlekar.

Och så det här med att folk slänger en blick på mina klänningar, säger "lammkött!" och så är det kört innan jag öppnar munnen. Det händer mig ungefär en gång i månaden, ungefär, att jag får höra hur oskyldig jag är, baserat på hur jag är klädd. Ibland får jag höra att jag är så heterosexuell eftersom jag inte ser flatig ut också. För det är ju det viktigaste liksom.

För alltså kom igen. Ni får aldrig se mig i läderkorsett. Eller i snagg och septumpiercing, eller med RA-hjärtat fastsytt på min canvasväska. Och det säger absolut ingenting om vare sig mitt sexliv eller mina relationer.

onsdag 6 juni 2012

Bra sex och slängpolska

En av anledningarna till att jag bestämde mig för att communityt Darkside inte var någonting för mig, var sättet som ganska många av användarna (typ de där K44 trots att det explicit står på min presentationssida att jag inte vill prata med dem måste skicka mail och fråga om man vill ha smisk) pratar om sex på. En av anledningarna till att jag ganska ofta tröttnar på allt vad pornografi heter, är precis samma. Det här med att man pratar om sex i termer av att knulla och bli knullad.

När jag gick i gymnasiet var en återkommande rastsysselsättning ungefär samma sak. Man pekade ut två vänner eller bekanta och ställde frågan "om de där två skulle ligga, vem skulle vara dominant?", och diskuterade under mycket fnitter vilket som var fallet. Vem är seme och vem är uke? Vem är på vilken sida av slash-tecknet? Oavsett om man pratade hetero- eller homosex måste det finnas någon som bestämmer.

Den här veckan har ägnats en hel del åt att dansa och spela folkmusik. Det är när jag gör sådant mycket som jag inser att sex och dans ofta är ganska likartade aktiviteter. Jag uppskattar samma saker i bra sex, och i bra slängpolska. Och i bra dans finns det ingen som dansar medan den andra blir dansad.

Jag har blivit dansad av en hel del män genom åren. Ni vet de där som drar med en ut på dansgolvet, och sedan dansar runt en vare sig man följer eller inte. Så man snubblar efter och när man nästan ramlar omkull spelar det ingen roll, för de kan hålla upp en och dansa vidare. Det är jättetråkigt att dansa med sådana snubbar. Och det är lite samma känsla som infinner sig när man tittar på tråkporr där en skamlöst objektifierad tjej blir knullad av en kille, och det hela tiden känns ganska solklart att hon är i det där sexet för hans skull, inte för sin egen. Och om hon tröttnar eller blir torr eller uttråkad spelar det ingen roll, för det finns ju glidmedel. Dansa och bli dansad, knulla och bli knullad.

Dansgolv i min lägenhet. Har inte så mycket med
texten i övrigt att göra.

Min stora favoritdans är slängpolska, eftersom den är så lätt att dansa utan att ha någon förar- och följarroll över huvudtaget. Hålla varandra i händerna, gå i takt till musiken, känna in varandra och pröva lite olika turer. Det är en sådan där dans där man verkligen kan dansa med varandra, och som börjar handla så väldigt mycket om lyhördhet och följsamhet från båda parterna om man går med på att båda får initiera nya figurer. Och glädjen när man hittar nya personer som det bara fungerar sådär riktigt bra att dansa med på en gång, där man klickar liksom.

Bra slängpolska är sådan som bara flyter, där man hittar en danspartner som man känner att man verkligen samspelar med, kan testa lite olika figurer, ta lite olika initiativ, se vad som funkar, och det liksom inte skär sig alls utan flyter på. Det kan vara väldigt lugnt och mjukt eller ganska livligt och våldsamt, det spelar mindre roll. Och i ärlighetens namn tror jag att bra sex är precis samma sak. Jag gillar att knulla med folk, och att dansa med dem. Men det där med att någon måste vara dominant och någon måste vara undergiven känns överlag ganska onödigt. Inte min kopp te helt enkelt.

tisdag 5 juni 2012

Vecka 6 - Som allra mest naken

Vecka 6-temat fram tills idag handlade om nakenhet. Det här inlägget handlar mycket om naket men inte alls om sex. Men det är nog okej.

Jag känner mig alltid som allra mest naken, när jag är på väg ner i tvättstugan.

Tvättstugan, naturlig del av min comfort zone. I tvättstugan får man ha urblekt t-shirt och frökentofflor, otvättat hår och sjunga högt och falskt bäst man vill när man är själv där nere. Det är egentligen väldigt mysigt. Men på vägen ner till tvättstugan känner jag mig alltid väldigt, väldigt naken.

Jag bor på elfte våningen i ett fjortonvåningarshus. Tvättstugan ligger på bottenvåningen, så det är nästan omöjligt att inte stöta ihop med någon av alla grannar man inte känner, på den sådär låånga hissfärden ner. Helst ska det vara lite trångt också, så att man får stå lite närmare alla andra än vad man egentligen är bekväm med. Och det är då, när jag står intryckt i ett hörn med all sin smutstvätt i en IKEA-kasse som jag plötsligt inser hur naken jag är.

Okej, jag har rejäla jeans och t-shirt på mig. Men jag är precis lika otvättad, oborstad och osminkad som jag var när jag gick upp i morse. Och om man tittar noga syns mina bröstvårtor genom den urblekta t-shirten (varför har jag den här urblekta t-shirten på mig, det är hål i ena ärmsömmen, hoppas ingen ser det). Jag har flagat nagellack på tånaglarna, som plötsligt syns genom mina oerhört läckra frökenskor. Och det värsta av allt... jag har en stor kasse smutstvätt på mig.

Och smutstvätt är faktiskt någonting väldigt personligt. För all min smutstvätt säger ju lite om mig och livet jag lever. För jag vet när jag spillde ner den där klänningen, vad min t-shirt luktar som och vad det är för fläckar på mina lakan. Och det känns ganska naket och ganska obekvämt att mina grannar också står och trängs i en hiss med mina smutsiga underkläder och svettiga klänningar. De märker nog inte ens att de gör det, men jag märker det, och det känns rätt naket och rätt utlämnande.

Å andra sidan känner jag mig alltid som allra minst naken, när jag står i tvättstugan och hänger upp rena klänningar på prydliga rader i torkskåpet. Det där när jag har nästan hela min garderob samlad framför mig och funderar på hur den visar vem jag är egentligen, och vad jag vill visa upp med den.

Jag trodde:
det var en människa
men det var hennes kläder
och jag visste ej
att det är samma sak
och att kläder kan vara mycket vackra.
- Henry Parland (1929)

lördag 2 juni 2012

Hur språkförändringar fungerar: lite sakupplysningar i hen-debatten

För två år sedan skrev jag en kandidatuppsats om pronomenet hen. Föga anade jag då att debatten två år senare fortfarande skulle vara i full gång, men uppenbarligen är den det. Så för att fira slängde jag upp min uppsats i Diva, där den nu finns att ladda ner i fulltext för alla intresserade.

Hur som helst, tycker jag att det är lite lustigt att diskussionen om hen blossar upp igen och att ett pronomen får bli så väldigt omdiskuterat. Men ganska stora delar av diskussionen känner jag mest frustration inför, för att det känns som att många debattörer antingen har missförstått ordet i sig, eller missförstått hur språkförändringar fungerar. Så jag tänker dyka ner i lingvistik-litteraturen och försöka klargöra ett par grejer.

Jag har skrivit om hen förut. Rätt aggro här, små uppdateringar här och här, och rätt intressant om att osynliggöra kön och varför det kan vara dåligt här.

Vi kan börja med det här att hen kan ersätta han och hon.
Ett fåtal hen-förespråkare tror att det fungerar så. De flesta aktiva motståndare till ordet tror att alla som gillar det vill ersätta våra nuvarande, könsbundna pronomen. Och då kanske det är dags att påpeka att pronomensystemet generellt sett tillhör en av de absolut mest fasta, seglivade och svårändrade delar av ett språk. Man ändrar inte på dem i första laget. Kom igen, det har hetat honom och henne i objektsform i ganska många hundra år, och likväl har vi gott om dialekter där man använder de fornsvenska formerna han och 'na.

Han och hon kommer helt enkelt inte att försvinna över en natt, och följaktligen känns alla diskussioner folk har, om huruvida vi skulle få ett jämställt samhälle bara vi tog bort könsbundna pronomen, väldigt hypotetiska.

Undersökningar man gjort visar dessutom i regel att språkbrukare håller fastare fast vid system där man överdifferentierar ord, än där man underdifferentierar dem. På vanlig svenska betyder det, att de flesta kan tänka sig att införa flera ord för att skapa betydelsenyanser i sitt språk, men däremot inte att ta bort ord för att minska antalet nyanser. Många finlandssvenskar som använder sätta i utvidgad betydelse (sätta smör på mackan, sätta duk på bordet) har inga problem alls med att plocka in verben lägga och breda istället som i rikssvenskan. Däremot i fall där finlandssvenskan har fler nyanser än vi (helger/veckoslut, betyg/vitsord) är många ovilliga att ta bort det i rikssvensk mening överflödiga ordet. Då tappar man ju viktiga betydelseskillnader!

Med samma logik vore det tämligen enkelt att införa hen som ett komplement till det redan existerande pronomensystemet i svenskan (för att det skapar lite fler betydelsenyanser), men oerhört svårt att ersätta han och hon med det.

Bastubadande finska hän



Vi fortsätter med myten om att hen kan ge oss ett mer jämställt samhälle.
Ganska ofta i hen-debatten tycker jag mig höra antaganden om att pronomenet i sig kan ge ett mer jämställt samhälle. Färre könsskillnader och mindre sexism. Både från skribenter som ondgör sig över detta, och skribenter som tycker att det vore oerhört skönt.

Den här sortens språksyn kallas oftast för Sapir-Whorf-hypotesen, och går i korta drag ut på att språket styr hur vi tänker. Om vi tänker på människor som hen istället för som han eller hon, kommer vi alltså bli av med ganska många könsstereotypa fördomar. Poststrukturalister som Foucault brukar också förknippas med liknande resonemang. Språket skapar en struktur som styr verkligheten och tvingar in oss i strukturer som egentligen inte finns där. Rent språkvetenskapligt är det dock ganska lätt att motbevisa Sapir-Whorf.

Ta finskan, där genus saknas helt och hållet i språket (vilket globalt faktiskt är det vanligaste). Alla refereras till som hän. Och så tar vi franskan där alla substantiv, inte bara människor, måste refereras till som il/elle (honom/henne, alltså). Det här säger ungefär noll, om hur jämställda vi är i Finland, Sverige respektive Frankrike. Språkvetaren Per Ledin för ett mer utvecklat resonemang här.

Eller för all del, det finns ganska många språk världen över som inte gör några större skillnader på olika färger. Det finns färgen mörk-kall och färgen ljus-varm. Det gör självklart inte att talare av dessa språk har sämre färgseende än vi, som kan skilja språkligt på så obskyra nyanser som brandgul, ultramarin och vinröd.

(Lite täckning tror jag förvisso att den här sortens språksyn har, på en betydligt enklare nivå. Om man genomgående skriver han i texter där man menar både killar och tjejer, är det lätt hänt att tjejerna inte känner sig särskilt inkluderade).

Men överlag, vill man åstadkomma ett jämställt samhälle är det grymt mycket lättare att ändra samhället, än att ändra pronomensystemet och tro att resten kommer på köpet.

Barnboksfiguren Kivi är en hen. Den vanligaste reaktionen är tydligen att flickor ser henom
som en flicka, och pojkar ser henom som en pojke. Kanske ett effektivt sätt för alla barn att
få identifiera sig med huvudpersonen i boken.


Det finns ingen ovanifrån-instans som kan bestämma om hen får finnas eller inte.
En del av de mest hen-rädda debattörerna målar ibland upp en bild av att de kommer att vakna på morgonen och Språkrådet har bestämt att man inte får säga han och hon längre. Och så fungerar självklart inte språkförändringar. Det finns helt enkelt ingen språkvårdsinstans (vare sig Språkrådet eller Svenska Akademien) som har möjlighet att genomföra sådana förändringar. Människor använder språk ganska oavsett vad språkvården säger. De fall där man kan använda språkvård är i regel fall där det redan råder viss osäkerhet mellan språkbrukarna ("Heter det större än mig/jag?").

Samma debattörer gillar att avfärda hen med argument som "det är inget riktigt ord!" eller "det finns inte i språket!". Men eftersom det finns människor som använder ordet hen, så finns det självklart i svenska språket, och är ett riktigt ord. SAOB innehåller en bråkdel av alla ord som finns i svenskan, och de flesta av oss bildar nya ord nästan dagligen utan att tänka på det. Guzz, måslandssjal, linuxskägg och vobba är också riktiga ord, eftersom språkbrukare använder dem.

Och följaktligen, eftersom det inte finns någon ovanifrån-instans som kan bestämma om hen får finnas, finns det ingen som kan tvinga dig att använda ordet hen ifall du inte känner för det (majoriteten av alla ord i SAOL använder jag mycket sällan, troligtvis du också).

Så det finns egentligen ingen anledning att gå i aktiv polemik och motarbeta ordet. På samma sätt som det inte är särskilt lönt att skriva arga debattartiklar när folk säger joina, ansiktsboken, lol, asså ba liksom och andra störande nymodigheter. Den viktigaste faktorn när det kommer till språkförändringar är trots allt vad talarna faktiskt gör omedvetet med hjälp av sin språkkänsla. När grammatiska regler inte längre har stöd i folks språkkänsla kommer de att försvinna. Och när nya ord har stöd i den, stannar de ofta kvar. Så det är liksom bara att vänja sig.

Folkdräkter är väl inte museiföremål?

Min moster Ingela kombinerar Svärdsjödräkt med mobiltelefon.
Jag tycker att det är intressant med historiska kläder. Alltså följer jag ett gäng bloggar där grymt duktiga hantverkare visar upp sina skapelser. I regel tycker jag att det här är jätteroligt. Det enda jag konsekvent stör mig på, är hur människor som gillar historiska kläder tenderar att visa upp folkdräkter.

Lillasyster grimarserar i dräkt och utslaget hår.
Som ni kanske märkt vid det här laget, firar jag i regel midsommar i Dalarna, i folkdräkt. Dräkten är någonting vi i familjen har av tradition, så det är liksom inget större medvetet val. Det finns ett par dräkter i familjen, och i trakten finns en obruten tradition av att bära folkdräkt åtminstone på högtidsdagar. Alltså är min grundinställning till dräkten att den är en högtidsdräkt, inte ett museiföremål. Jag är inte särskilt intresserad av att dräkten ska vara historiskt korrekt, och har aldrig varit. Tyvärr hittar jag inte bilderna där jag kombinerar Svärdsjödräkt med Converse, men det har hänt. Jag hittar inte bilderna där vi hoppar studsmatta i kulldräkt på midsommarafton heller, men det har garanterat också hänt.

Och alltså, jag är jätteimponerad av alla som gör snygga historiska återskapningar av gamla kläder, jag förstår bara inte varför folkdräkter ska behandlas på det sättet. Är inte lite poängen med dem att de används i en levande tradition? Att det inte behöver vara maskerad bara för att det är midsommar? Och då känns det så konstigt med alla som talar om att man måste ha rätt sorts särk eller att det självklart ska vara oppombundet hår med röda band om man är ogift till dräkten. För som jag ser det är en rätt stor del av charmen att man får kombinera dräkt med modern bh, modern frisyr och glasögon. Barn i masdräkt och foppatofflor. Att mammas dräkt från 70-talet har lite för kort kjol (för så gjorde man då) och att jag aldrig haft några andra särskilda dräktunderkläder än en vanlig polyesterunderkjol, för att inte yllekjolen ska klia.
För när jag har dräkt är jag 100% historiskt korrekt, för Sverige, 2000-tal. Vad skulle jag annars vara?


Systrarna Friedner med det till dräkt obligatoriska blå femtiotalsparaplyet.
För att det säkerligen börjar regna om man inte har det med sig.


fredag 1 juni 2012

Var allt det här hantverkandet kommer ifrån

Jag pysslar och hantverkar en del, men definierar mig generellt sett som rätt dålig på att sy. Förmodligen är det för att jag har en mamma som är grym på det mesta som har med hantverk och klädsömnad att göra. Jag brukar gå omkring i hennes pärlstickade handledsvärmare på vintrarna och får rätt mycket kommentarer om dem. Det får andra också, så nu har min mamma skaffat en blogg för att kunna visa upp sitt hantverk. Hon uppdaterar inte jätteofta, men ibland med nya saker och försäljningsställen och sådär. Jag tycker att det är himla kul att hon kommit ut på internet och att det ska uppmärksammas, så här kommer ett inlägg med lite fina bilder på hennes grejer.

Hennes egen blogg hittar du på http://liselottefriedner.blogspot.com/.