Folkdräkter är väl inte museiföremål?

Min moster Ingela kombinerar Svärdsjödräkt med mobiltelefon.
Jag tycker att det är intressant med historiska kläder. Alltså följer jag ett gäng bloggar där grymt duktiga hantverkare visar upp sina skapelser. I regel tycker jag att det här är jätteroligt. Det enda jag konsekvent stör mig på, är hur människor som gillar historiska kläder tenderar att visa upp folkdräkter.

Lillasyster grimarserar i dräkt och utslaget hår.
Som ni kanske märkt vid det här laget, firar jag i regel midsommar i Dalarna, i folkdräkt. Dräkten är någonting vi i familjen har av tradition, så det är liksom inget större medvetet val. Det finns ett par dräkter i familjen, och i trakten finns en obruten tradition av att bära folkdräkt åtminstone på högtidsdagar. Alltså är min grundinställning till dräkten att den är en högtidsdräkt, inte ett museiföremål. Jag är inte särskilt intresserad av att dräkten ska vara historiskt korrekt, och har aldrig varit. Tyvärr hittar jag inte bilderna där jag kombinerar Svärdsjödräkt med Converse, men det har hänt. Jag hittar inte bilderna där vi hoppar studsmatta i kulldräkt på midsommarafton heller, men det har garanterat också hänt.

Och alltså, jag är jätteimponerad av alla som gör snygga historiska återskapningar av gamla kläder, jag förstår bara inte varför folkdräkter ska behandlas på det sättet. Är inte lite poängen med dem att de används i en levande tradition? Att det inte behöver vara maskerad bara för att det är midsommar? Och då känns det så konstigt med alla som talar om att man måste ha rätt sorts särk eller att det självklart ska vara oppombundet hår med röda band om man är ogift till dräkten. För som jag ser det är en rätt stor del av charmen att man får kombinera dräkt med modern bh, modern frisyr och glasögon. Barn i masdräkt och foppatofflor. Att mammas dräkt från 70-talet har lite för kort kjol (för så gjorde man då) och att jag aldrig haft några andra särskilda dräktunderkläder än en vanlig polyesterunderkjol, för att inte yllekjolen ska klia.
För när jag har dräkt är jag 100% historiskt korrekt, för Sverige, 2000-tal. Vad skulle jag annars vara?


Systrarna Friedner med det till dräkt obligatoriska blå femtiotalsparaplyet.
För att det säkerligen börjar regna om man inte har det med sig.


Kommentarer

Tankvärt! Har aldrig riktigt sett en motsättning mellan att se folkdräkter som ett historiskt plagg samtidigt som det fortsätter utvecklas och används i moderna sammanhang.

Får erkänna att jag själv hör till dem som på bloggen placerat min folkdräkt tillsammans med mina historiska dräkter, utan att riktigt reflektera över det. Det beror nog mest på att jag, när jag nu gärna ville visa den på bloggen, tyckte det verkade lite fattigt med en egen sida för ett enda plagg. Alltså har jag en sida med "1800-tal OCH folkdräkt" (OBS inte "1800-tal inklusive folkdräkt").

Kan också spela in att just min dräkt är närmare hundra år (inte 1800-tal, men närapå). Fast nu när jag börjar få ihop lite fler 1800-talskläder är det kanske dags för en uppdelning, ändå...

Visst har dräkterna förändrats genom åren, varför det inte bara är onödigt utan näst intill omöjligt att tala om "historisk korrekthet". Men vissa regler bör ändå finnas för hur de ska se ut och bäras, för någonstans måste ju gränsen gå för vad som faktiskt är en malungsdräkt, svärdsjödräkt etc. Om detta sedan ska inbegripa sådant som skor, håruppsättningar etc. kan man ju ha olika åsikter om.

Att jag själv försöker ha skor av lite mer gammaldags/klassisk modell till min folkdräkt beror nog mest på att jag tycker det är snyggare, liksom jag inte heller skulle ha gympaskor, converse eller liknande till andra typer av högtidsdräkter, typ balklänning.

Tror att mitt svar på din rubrik skulle vara: nej, det är inget museiföremål, men en levande tradition väl värd att bevara, och då är det bara positivt att den ANVÄNDS, med eller utan converse, blå paraplyer och mobiltelefoner! :)

Hm, lite spretig kommentar, men detta var mina spontana tankar kring ämnet...
Anneli sa…
Kul att höra dina tankar på området! :)

Mjo, det där med avgränsningarna tycker jag är en rätt spännande grej som verkar ha börjat luckras upp lite på senare år. När mostrarna var unga var det otroligt viktigt att Svärdsjödräkten hade en viss grön färg på livet och en viss randning i kjolen, men senare har vi sett alla möjliga olika färger på livstyckena. Däremot verkar själva kompositionen vara ganska fast. Svärdsjödräkten har livkjol, men midjan sitter lägre än på Siljansdräkterna, och har alltid randig kjol.

Jag har nog faktiskt haft converse till balklänning också. Skulle inte ha det på riktigt högtidliga evenemang i dräkt (om man skulle få användning för kattunförkläde och sidensjal någon gång) iofs heller. Då blir det nog vanliga diskreta dansskor, de brukar funka.

Men ja, kul att höra dina spontana tankar. Dräkterna är väl till för att diskuteras också, liksom :)
Mikael sa…
Intressanta tankar, eftersom jag själv syr historiska dräkter och även folkdräkt efter gamla metoder känner jag att jag skulle vilja ge min syn på saken. Först och främst vill jag dock påpeka att jag helt håller med dig - Dalarnas folkdräkter är en levande tradition av högtidskläder och jag skulle för aldrig del se ner på någon som syr dem med moderna metoder. Utan att gå in på det närmare här så kan jag väl säga att jag är en svuren motståndare till alla slags dräktfascism och dräktpoliseri.

När det gäller mitt eget dräktskapande så väljer jag att sy enligt gamla metoder eftersom jag helt enkelt har ett starkt personligt intresse av äldre tiders sömnad och handarbete, det råkar bara vara min preferens. Jag slår alltså två flugor i en smäll och får en personlig högtidsdräkt samtidigt som jag utforskar äldre tiders hantverkskunnande, men jag skulle aldrig hävda att min dräkt för den sakens skull skulle vara "mer äkta" än andras (och omvänt hoppas jag att folk verkligen ser min dräkt som den samtida högtidsdräkt den är och inte ett museiföremål...).
Mikael sa…
Kan väl lägga till att synen på dräkt som museiföremål, levande tradition eller något mitt-emellan styrs av ens bakgrund och hur man närmar sig dräkten. Om man själv kommer från en dräktbygd i Dalarna och har växt uppe med dräkten som ett självklart inslag bland familjetraditionerna kommer man med nödvändighet att ha en mer avslappnad syn på hur kläderna i fråga används och hur de ser ut, något som är sprunget av ett större "dräktsjälvförtroende" (mitt eget småflummiga och hemmasnickrade begrepp). Någon dräkt behövs förstås inte återskapas, eftersom den finns där från början och har alltid gjort det.

För egen del funkar det dock inte så eftersom dräkttraditionen i min släkt har varit bruten sedan tidigt 1900-tal - jag och min syster är de första i familjen som bär orsadräkt på drygt hundra år och kan inte falla tillbaka på föräldrars eller mor- och farföräldrars bruk som infödda masar och kullor kan. Alltså är det ofrånkomligt att dräkten "återerövras" och således "återskapas" för egen del.

Återigen, det är en intressant fråga som du lyfter och det sporrar mig till att skriva mer om ämnet på min egen blogg...
Anneli sa…
Mikael: Åh, din blogg följer jag ju och tycker är himla trevlig! :)

Jag tror att du har en bra poäng i det där med "dräktsjälvförtroende" och att man slipper återskapa dräkter i levande tradition. Jag hade förmodligen också varit mer noggrann med vilka plagg som får ingå i dräkten och hur, om jag inte helt enkelt kunde sätta ihop dräkt (nu när jag börjar fundera seriöst på att bli med en egen) genom att kopiera familjemedlemmars dräkter.

Vore väldigt intressant att läsa mer om dina tankar, skriv! :)
Ylvan sa…
Oj, KUL, jag skrev just ett liknande inlägg här http://livinggreen.se/blogg/kottkriget/2012/06/06/den-perfekta-klanningen/

Precis så tänker jag också! Härligt.
Ha skotska punkare rätt att bära kilt?
Anneli sa…
Ylvan: Oj, de där dräpo gör mig lite mörkrädd. Att det alltså finns folk som tycker att det är viktigt hur många generationer man bott i Leksand för att få använda dräkt... suck.

HG: Varför skulle de inte det?
Precis min poäng! Kilten är inget musei-föremål.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det