lördag 2 juni 2012

Hur språkförändringar fungerar: lite sakupplysningar i hen-debatten

För två år sedan skrev jag en kandidatuppsats om pronomenet hen. Föga anade jag då att debatten två år senare fortfarande skulle vara i full gång, men uppenbarligen är den det. Så för att fira slängde jag upp min uppsats i Diva, där den nu finns att ladda ner i fulltext för alla intresserade.

Hur som helst, tycker jag att det är lite lustigt att diskussionen om hen blossar upp igen och att ett pronomen får bli så väldigt omdiskuterat. Men ganska stora delar av diskussionen känner jag mest frustration inför, för att det känns som att många debattörer antingen har missförstått ordet i sig, eller missförstått hur språkförändringar fungerar. Så jag tänker dyka ner i lingvistik-litteraturen och försöka klargöra ett par grejer.

Jag har skrivit om hen förut. Rätt aggro här, små uppdateringar här och här, och rätt intressant om att osynliggöra kön och varför det kan vara dåligt här.

Vi kan börja med det här att hen kan ersätta han och hon.
Ett fåtal hen-förespråkare tror att det fungerar så. De flesta aktiva motståndare till ordet tror att alla som gillar det vill ersätta våra nuvarande, könsbundna pronomen. Och då kanske det är dags att påpeka att pronomensystemet generellt sett tillhör en av de absolut mest fasta, seglivade och svårändrade delar av ett språk. Man ändrar inte på dem i första laget. Kom igen, det har hetat honom och henne i objektsform i ganska många hundra år, och likväl har vi gott om dialekter där man använder de fornsvenska formerna han och 'na.

Han och hon kommer helt enkelt inte att försvinna över en natt, och följaktligen känns alla diskussioner folk har, om huruvida vi skulle få ett jämställt samhälle bara vi tog bort könsbundna pronomen, väldigt hypotetiska.

Undersökningar man gjort visar dessutom i regel att språkbrukare håller fastare fast vid system där man överdifferentierar ord, än där man underdifferentierar dem. På vanlig svenska betyder det, att de flesta kan tänka sig att införa flera ord för att skapa betydelsenyanser i sitt språk, men däremot inte att ta bort ord för att minska antalet nyanser. Många finlandssvenskar som använder sätta i utvidgad betydelse (sätta smör på mackan, sätta duk på bordet) har inga problem alls med att plocka in verben lägga och breda istället som i rikssvenskan. Däremot i fall där finlandssvenskan har fler nyanser än vi (helger/veckoslut, betyg/vitsord) är många ovilliga att ta bort det i rikssvensk mening överflödiga ordet. Då tappar man ju viktiga betydelseskillnader!

Med samma logik vore det tämligen enkelt att införa hen som ett komplement till det redan existerande pronomensystemet i svenskan (för att det skapar lite fler betydelsenyanser), men oerhört svårt att ersätta han och hon med det.

Bastubadande finska hän



Vi fortsätter med myten om att hen kan ge oss ett mer jämställt samhälle.
Ganska ofta i hen-debatten tycker jag mig höra antaganden om att pronomenet i sig kan ge ett mer jämställt samhälle. Färre könsskillnader och mindre sexism. Både från skribenter som ondgör sig över detta, och skribenter som tycker att det vore oerhört skönt.

Den här sortens språksyn kallas oftast för Sapir-Whorf-hypotesen, och går i korta drag ut på att språket styr hur vi tänker. Om vi tänker på människor som hen istället för som han eller hon, kommer vi alltså bli av med ganska många könsstereotypa fördomar. Poststrukturalister som Foucault brukar också förknippas med liknande resonemang. Språket skapar en struktur som styr verkligheten och tvingar in oss i strukturer som egentligen inte finns där. Rent språkvetenskapligt är det dock ganska lätt att motbevisa Sapir-Whorf.

Ta finskan, där genus saknas helt och hållet i språket (vilket globalt faktiskt är det vanligaste). Alla refereras till som hän. Och så tar vi franskan där alla substantiv, inte bara människor, måste refereras till som il/elle (honom/henne, alltså). Det här säger ungefär noll, om hur jämställda vi är i Finland, Sverige respektive Frankrike. Språkvetaren Per Ledin för ett mer utvecklat resonemang här.

Eller för all del, det finns ganska många språk världen över som inte gör några större skillnader på olika färger. Det finns färgen mörk-kall och färgen ljus-varm. Det gör självklart inte att talare av dessa språk har sämre färgseende än vi, som kan skilja språkligt på så obskyra nyanser som brandgul, ultramarin och vinröd.

(Lite täckning tror jag förvisso att den här sortens språksyn har, på en betydligt enklare nivå. Om man genomgående skriver han i texter där man menar både killar och tjejer, är det lätt hänt att tjejerna inte känner sig särskilt inkluderade).

Men överlag, vill man åstadkomma ett jämställt samhälle är det grymt mycket lättare att ändra samhället, än att ändra pronomensystemet och tro att resten kommer på köpet.

Barnboksfiguren Kivi är en hen. Den vanligaste reaktionen är tydligen att flickor ser henom
som en flicka, och pojkar ser henom som en pojke. Kanske ett effektivt sätt för alla barn att
få identifiera sig med huvudpersonen i boken.


Det finns ingen ovanifrån-instans som kan bestämma om hen får finnas eller inte.
En del av de mest hen-rädda debattörerna målar ibland upp en bild av att de kommer att vakna på morgonen och Språkrådet har bestämt att man inte får säga han och hon längre. Och så fungerar självklart inte språkförändringar. Det finns helt enkelt ingen språkvårdsinstans (vare sig Språkrådet eller Svenska Akademien) som har möjlighet att genomföra sådana förändringar. Människor använder språk ganska oavsett vad språkvården säger. De fall där man kan använda språkvård är i regel fall där det redan råder viss osäkerhet mellan språkbrukarna ("Heter det större än mig/jag?").

Samma debattörer gillar att avfärda hen med argument som "det är inget riktigt ord!" eller "det finns inte i språket!". Men eftersom det finns människor som använder ordet hen, så finns det självklart i svenska språket, och är ett riktigt ord. SAOB innehåller en bråkdel av alla ord som finns i svenskan, och de flesta av oss bildar nya ord nästan dagligen utan att tänka på det. Guzz, måslandssjal, linuxskägg och vobba är också riktiga ord, eftersom språkbrukare använder dem.

Och följaktligen, eftersom det inte finns någon ovanifrån-instans som kan bestämma om hen får finnas, finns det ingen som kan tvinga dig att använda ordet hen ifall du inte känner för det (majoriteten av alla ord i SAOL använder jag mycket sällan, troligtvis du också).

Så det finns egentligen ingen anledning att gå i aktiv polemik och motarbeta ordet. På samma sätt som det inte är särskilt lönt att skriva arga debattartiklar när folk säger joina, ansiktsboken, lol, asså ba liksom och andra störande nymodigheter. Den viktigaste faktorn när det kommer till språkförändringar är trots allt vad talarna faktiskt gör omedvetet med hjälp av sin språkkänsla. När grammatiska regler inte längre har stöd i folks språkkänsla kommer de att försvinna. Och när nya ord har stöd i den, stannar de ofta kvar. Så det är liksom bara att vänja sig.

19 kommentarer:

Hans-Georg Lundahl sa...

helger - sön- och helgdagar i kyrklig mening?

betyg och vitsord - theoretiska resp. practiska och moraliska?

eller:

1-5, IG - MVG et c resp. ord som "flink, uppmärksam, mästrar ämnet till fullo"?

Hans-Georg Lundahl sa...

Antar att språk med utpreglade färgord för två grundfärger ha lika lätt som vi att införa nuancer som ultramarin.

Ett undantag vore just färgord och väderstreck - Latin hade två ord för både svart och hvitt (ater-albus glanslösa, niger-candidus glänsande) och caeruleus täckte intet alt blått, en blåögt var caesius, men det var en grönögd med ... och väderstrecken voro tolf, vanligaste ordet för vissa var intet riktigt en af de fyra compasspuncterna.

Sedan commer bland germaner som bland latinare som bland araber ett system centrerat kring fyra heraldiska färger plus svart och hvitt, kring fyra grundläggande väderstreck.

Notera att grå och brun intet höra till de verkliga färgorden på arabiska. Ett färgord i masculinum är ett adjectiv i elativ:

aswad-abjad
ahmar-azraq-asfar-akhdar

medan grå heter ramadiy (vanligt adjectiv) och orange heter burtuqaaliy (liksom orange är betydelsen apselsin-färgad: burtuqaal=apelsin).

K43 sa...

En del av de mest hen-rädda debattörerna målar ibland upp en bild av att de kommer att vakna på morgonen och Språkrådet har bestämt att man inte får säga han och hon längre.

Kanske samma typer som anse att f-stafning af v-ljud efter vocal, latinstafning af fransk-latinska lånordselement (c i vocal, v i activ urspr. t ex), e-stafning af kortare ä-ljudet och ä-ljud efter j - utom med etymologi på a, å eller långt ä-ljud, samt pluralbögning af verben ngn gg i historian hade förbjudits ... typen som tror att rättstafning handlar om god skoldisciplin och felstafning är en olydnad när det intet är en klumpighet.

Att afskaffa skrifningar som th, dh, gh gick genom Karl XIIs Bibel - i ett mycket Bibelläsande samhälle. Sista stafningsreformen som var någorlunda i tact med ljudförändring, tillsammans med införandet af "ni" ...

Hans-Georg Lundahl sa...

Men afskaffade latinstafningar voro en campagne från göthicismen (boett ser svenskare ut än boîte), införda ä-stafningar från scandinavismen (svänsk är mindre tyskt än - öfverlefvande - svensk), afskaffad f-stafning och pluralböjning af verba handlar om skolbildningen af massorna som tidigare intet serdeles ofta stafvat mycket als.

Hans-Georg Lundahl sa...

Om man genomgående skriver han i texter där man menar både killar och tjejer, är det lätt hänt att tjejerna inte känner sig särskilt inkluderade.

Knappast effecten af bruket af "il" härnere i de fall kön är okändt eller annars irrelevant.

Anneli sa...

Oj, det var mycket på en gång...

Ett betyg består av flera vitsord. Så man får vitsord i de enskilda kurserna som läggs ihop till slutbetyget. Moraliska betyg sysslar skolan vare sig i Finland eller Sverige med, lyckligtvis.

Stavningsreformer är ju en intressant fråga det också, även om det ju inte riktigt är samma sak som pronomeninförsel. Att pluralböjningarna till sist skrotades officiellt framåt 1950-talet är väl egentligen inte det minsta konstigt, eftersom inga svenskar då längre använt dem i tal på mycket länge. Och jag ser ingen över huvudtaget poäng med att hålla kvar i ett arkaiserande språkbruk bara för att det är äldre. Så inför man en stavningsreform så får vi väl finna oss i det och stava rätt, om vi vill anses skriva korrekt svenska. (Själv stör jag mig på att SAOL stavar pistage som pistasch, men men, det är inte ett ord jag använder särskilt ofta).

Det finns mig veterligen en fransk feministisk språkvårdsrörelse som driver krav just på att inte använda ils om en könsblandad församling.

Hans-Georg Lundahl sa...

Je le sais ...

Deremot: ingen af reformerna gjorde till lag för alla medborgare att stafva eller böja på det nya sättet hvad jag vet, ej heller var det ngn af dem som degraderade tidigare correct bruk till incorrect.

Det går intet att säga: "Atterbom och Nicander skrefvo ..." d v s "... skrev fel svenska, för det ha vi ..." ursäkta "...har vi bestämt efter deras död".

Det är lika barbariskt som när Sovjetunionen afskaffade jatch, izhitsa och fita (motsvarande långt e i äldre slaviska*, y och th i grekiska o a lånord) och sedan förmodligast (det är så deras tacter äro) påstod att en elève, som stafvade som Dostojevski, stafvade fel.

*Jatch var ändelse för masc/neutr sing locativ och ingick i stammen i ordet Djeva - Jungfru.

Hans-Georg Lundahl sa...

En poäng med att behålla äldre böjning: poetiskt språk.

Vi ÄRO musicanter utifrån Skaraborg ...

Der enbart ett r försvinner i gammalt resp läggs till i nytt bruk, är det redan omöjligt att göra om en dikt p g a rimmen. I vissa fall dessutom läggs en stafvelse till eller tas bort (äro, voro, togo ...) och då blir rytmen fel om man gör om dikterna.

M a o, icke-lärandet af den äldre stafningen och böjningen (en practisk conseqvens af lärandet af den nya, att lära två blir jobbigt för många af eleverna) innebär ett icke-lärande af classisk literatur. Och af poesien som form. Dertill bidrar också icke-lärandet af metriken.

Dhimotiki för alla och Homeros i garderoben, typ.

1950 var icke-lärandet af böjningsformer ur dagligt taladt bruk dessutom en attack mot 1917 års Bibel som körde hårdt på: "vadhelst I viljen att man skall göra mot eder, gören så ock mot dem."

Hans-Georg Lundahl sa...

Pistache är en god glace-smak. I Sverige är grön glace päron, i Wien är det pistache. Pistage vet jag intet hvad det är.

Anneli sa...

Jag skulle vilja påstå att nutida ryska elever som stavar som Dostojevskij stavar fel, och att nutida svenska elever som stavar som Strindberg också gör det. Har just ägnat ett par dagar åt att korrekturläsa Strindberg, och många av hans formuleringar hade jag aldrig godkänt i en elevuppsats. Självklart ingår det när vi lär elever stava, att vi lär dem nutida stavning.

Det är väl heller inte särskilt konstigt att majoriteten av oss har lättare att läsa samtida sakprosa än klassisk litteratur? Det är ju det vi har klart mest nytta av.

1917 års bibel är avsiktligt arkaiserande, och använder språkformer som var ur tiden redan när de trycktes. Att använda den som rättesnöre för svenskan under 1950-talet vore följaktligen dumt.

Hans-Georg Lundahl sa...

Hvad du rättar i skolan är en sak.

Gör tanke-experimentet att en editeur dyker upp som trycker enbart gammelstafvadt. Skulle han bötfällas? Nej.

Och nej, det är intet dumt att ha afsigtligt arkaiserande böcker eller diktverk som rättesnöre.

Och nej, meningen med gramatik är intet att lära sig sakprosa, vare sig för att skrifva eller för att läsa. Sakprosan måste rätta sig efter det lättast begripliga, och dermed också ... sakprosa.

Men grammatiken skall ge tillträde till det mindre lätt begripliga.

Anneli sa...

Bötfällas? Men självklart är det inte förbjudet att stava fel, det vore ju oerhört dumt. Det är bara oriktig svenska, och någonting man bör undvika om man vill att ens läsare ska förstå en.

Och jo, jag skulle säga att all avsiktlig arkaisering av språket är kontraproduktiv och därmed dum. Språk utvecklas, det är både bra och oundvikligt.

Hans-Georg Lundahl sa...

Tvertom.

En riktig stafning kan nästan intet bli oriktig.

Jag säger: nästan intet.

Verbet som under stormagtstiden stafvades böghja stafvades 1840-tal "böga", jag antar att det är bättre att intet bjuda Gardell och Levengood på gratis fnitter hvarje gg man skrifver om att declinera eller conjugera eller comparera. M a o böger jag mig för att i vissa former / afledningar af det verbet bruka j: böj, böja.

Dam var på den tiden obest. f. till dammet, dammen (damkornen, fördämningen). Skulle nu tas för svensk-stafning af dame. Undviker så "dam" och skrifver antingen "dame" som i "en verklig dame kysser intet en ishockeyspelare på truten, om han intet först spottar ut snuset" eller "damm" som i "damm utgöres af damkorn" eller "en damm kan göras af menniskor eller bäfrar".

Och så hade Dahlin fel när han trodde att "hvalp, hvarf" skulle vara "valp, varf". Colla med engelska "wh".

Din fanatism för stafningsreformer och dessas "rätt" att felstempla äldre stafning påminner om culturrevolutioner och om amrisar som skulle ha rättat "colour" till "color" om de utgifvit Dickens. Uppenbart onödigt ofog.

Hans-Georg Lundahl sa...

Och utveckling af ena eller andra slaget är ingen automatisk pligt att fölga med i den utvecklingen.

Förlåt för ordet "fanatism" ...

Men factiskt var det nog genomslaget - i vissas ögon oväntadt - af 1906 års stafningsreform som fick folk att bli oroliga eller enthusiastiska inför "hen" i st f "han" eller "hon".

Anneli sa...

Även om "hen" nu introducerades sisådär en hundra år efter 1906 års stavningsreform, och de flesta som inte är språkvetare inte har koll på den över huvudtaget.

Anneli sa...

Och alltså, jag tycker inte att jag är fanatisk alls. Jag följer den vedertagna skriftspråksnormen i samhället jag lever i. För att folk ska reagera på vad jag skriver och inte hur jag skriver det. Mycket enkelt.

Hans-Georg Lundahl sa...

Jag bad om ursäkt för "fanatisk".

Fölga den vedertagna normen är i sig intet fel. Mitt motiv att intet göra det är en protest mot 1906 års stafningsreform.

Och äfven om de flesta ha dålig coll på när den intreffade, ha de flesta också ngn gg stött på böcker tryckta före, efternamnsstafning, kanske sett tidningshufvudet på Hufvudstadsbladet eller dylikt. Och någonstans begripit att om en så "vedertagen", skolundervisad och officiel sak som stafningen ändrats, så är det p g a ett beslut.

Sedan har jag en viss erfarenhet af att débattera på Helgon.net under tiden jag var der, och mins mycket väl att de som reagerade - negativt - på min stafning också voro de som skulle ha reagerat och som factiskt reagerade negativt på annat med.

Factiskt kunde reactionen på min stafning "nu får jag anstrenga mig för att intet läsa fel" hjelpa till att de äfven anstrengde sig för att läsa argumentena rätt. Och bland dem var behofvet stort!

Det fans också de som bad mig att intet skrifva danska ! och de som helt enkelt intet brydde sig. Båda två betydligt intelligentare débatteur-typer än de jag redan talat om.

Anonym sa...

Hur uttalar ni hen? Jag brukar säga det med långt e som i ren men jag har hört att några säger henn.

Sen tycker jag att det är ett bra ord för att beskriva fjolliga killar och butch-tjejer och liknande och då gärna som substantiv: "Titta, där är en sån där hen!"

Hans-Georg Lundahl sa...

Det var ju också en oförutsedd vändning ...