tisdag 26 juni 2012

Peggy, Joan och en av grabbarna

Det är ändå hyfsat sällan, som jag upplever att det finns en heteronormativ ordning för hur killar respektive tjejer kan bete sig i min bekantskapskrets. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men sätter någon krona på att det handlar om att den är hyfsat mansdominerad. Att vi i ganska stor utsträckning är, och beter oss som, vilket enkönat kompisgäng som helst även om några av oss har bröst. När jag funderar över vilka jag umgås med inser jag ofta att det nästan bara är killar, och att jag ser på mig själv som en av grabbarna. Jag tror att många tjejer i min närhet upplever ungefär detsamma.

En kompis sa att han vid ett par tillfällen hört andra säga saker i stil med "men du är ju som en kille!" till mig. Han tyckte att det lät nedvärderande. Som att det ska spela någon roll vilket kön folk har liksom, och som att det ska vara en komplimang att tala om för mig att jag är som en av killarna. Jag tror personligen inte att det handlar så mycket om kön egentligen. Jag tror att det handlar mer om heterosexuella regler för umgänge. Om "kompisfacket". Det handlar om att vara Peggy, eller att vara Joan.
Peggy, copywriter. En av grabbarna.

Jag tror att det var Anna-Karin som jag senast hörde påpeka det här med hur tacksamt det är att förklara feministiska teorier och könsroller med hjälp av exempel ur Mad Men. I Teresa Axners grundkurs i nördfeminism förekommer de en del också. Och jag känner att jag är högst beredd att skriva under på att Mad Men är tacksam för att förklara genusgrejer i vardagen. I det här fallet den här grejen med att känna sig som "en av grabbarna" utan att för den delen vara en man. Eller vilja vara en.

Både Joan och Peggy är framgångsrika, smarta och allmänt respekterade medarbetare på sin mansdominerade arbetsplats. Att vara Peggy eller Joan handlar alltså inte om att vara mer eller mindre intelligent eller respekterad. Däremot har de väldigt olika sätt att förhålla sig till männen på reklambyrån och att hitta sin egen plats på den.
Joan, office manager. Sticker alltid ut.

Det är inte förvånande att Joan är den av dem som blivit barbiedocka. Joan är office manager, spindeln i nätet och allmänt oumbärlig på Sterling Cooper Draper Pryce. Ändå är de mest talande dragen när man ska beskriva Joan - hennes kurviga former, tighta klänningar och sexiga röda hår. Hon spelar på och drar nytta av sin kvinnlighet i fulla drag. Och oavsett hur kompetent och framgångsrik Joan blir, blir hon aldrig en av männen. Och vill inte vara det.

Peggy, å andra sidan, försöker i början av serien men lyckas aldrig spela på kvinnlig sexighet eller mäns attraktion till henne. När hon finner sin plats på reklambyrån, är det bland resten av männen på the creative department. Peggy är troligtvis den man snackar brudar med, snarare än den man snackar om. Som i säsong 2 när de arbetar på en reklamkampanj för damunderkläder, och de manliga copywritarna konstaterar att "Every woman is either Jackie or Marilyn". En av dem börjar peka ut sekreterare för att bevisa sin tes, när Peggy frågar "Who am I?". Efter ett par sekunders tystnad blir svaret "Gertrude Stein", följt av fnitter från övriga. Peggy är helt enkelt inte alls inräknad i "all women", när man ska dela upp dem i Jackie eller Marilyn.

Å andra sidan, när de manliga medarbetarna blir bjudna på strippklubb av en kund, tar Peggy reda på adressen och kommer dit (hon är ju en av dem). Men där blir hon genast inordnad i den heterosexuella ordningen, neddragen i knät och flörtad med. Peggy behandlas oftast som vilken man som helst, men långt ifrån alltid.

Och det jag tycker är så spännande med de här exemplen är hur mycket jag känner igen dem. Som olika taktiker för kvinnor att ta sig fram i ett mansdominerat system där de andragörs. Och de löper så olika risker och riskerar att falla i olika fallgropar. Peggy strävar efter karriär och att inte bli annorlunda behandlad än en lika kompetent man, men stundom blir hennes privatliv lidande av det. Och när Peggys sexuella sida lyfts fram, porträtteras den som lite mörk och undanträngd. Det är engångsligg efter fester eller med kollegor, men hon lyfts aldrig fram som en sexuell varelse. Hon är ingen man skyltar med att man är tänd på.

Joan, å andra sidan, är det en självklarhet att man är tänd på. Alla är tända på Joan. Ville hon ligga runt, skulle hon få göra det med råge. Men Joans stora utmaning blir istället att hela tiden hålla på sig, att vara svårtillgänglig och se men inte röra. För Joan löper ofta risken att reduceras till endast ett sexuellt objekt, att bli sedd som enbart that sexy redhead istället för en kompetent medarbetare.

Sex appeal eller karriär, de är svårkombinerade. Så länge folk delar upp mänskligheten i bros och hoes blir det viktigt att välja vilken sida man vill spela på. Och ibland när jag märker lite för tydligt att det finns heterosexuella ordningar med och styr i hur människor i min bekantskapskrets umgås med varandra, måste jag liksom också vara med och inordna mig i den, oavsett vad jag tycker om det.

Och visst, jag är "precis som en kille". Jag är Peggy helt enkelt, och i vanliga fall är det viktigt för mig att bli sedd som precis vilken kille som helst. Alltså kan jag inte riktigt tumma på det genom att ha en öppet kvinnlig, villig och heterosexuell sida. Har jag det riskerar jag att bli positionerad som "en av brudarna", istället för att vara någon man snackar om brudar med.

På promo-planscherna från säsong 1 har man försökt göra Peggy
till en av "the Mad Ladies". Det mest uppseendeväckande är att hon
inte ser ut som sig själv. Det finns inte en bildruta i hela serien på Peggy
i figurnära blommig klänning eller högklackade skor.
Och på samma sätt som Peggy blir jag förvirrad och lite obekväm i sammanhang när jag eventuellt förväntas vara "en av tjejerna" och spela heterosexuellt umgänge med ett gäng killar som brukar vara mina polare. Det är en roll jag inte kan spela, alltså gör jag det i regel inte. Precis som Peggy har jag definitivt en kvinnlig, villig och heterosexuell sida, men den syns någon enstaka gång efter fester. Eller kanske i en trygg relation långt bort från vännerna jag umgås mest med (i hennes fall långt bort från jobbet, i mitt fall är den dock homosexuell). 

Jag är helt enkelt bara kvinnlig, villig och heterosexuell om jag kan komma undan med det och ändå vara en av grabbarna på jobbet på måndag morgon. För om du prompt ska dela upp människor du umgås med i bros och hoes, eller i Peggys och Joans, så är jag definitivt en bro.

Inga kommentarer: