måndag 30 juli 2012

Osynliggörande som strategi - om Eira och Hjore

En av de ständiga diskussionerna som jag tycker är intressant, är det här med homofobi och förtryck av hbt-personer på lajv. Mest för att det ibland verkar göras slentrianmässigt och på ett sätt jag inte alls gillar (som hos cordoverna i Krigshjärta-kampanjen). I Granlandskampanjen har vi diskuterat hur man kan kombinera off-lajv acceptans med en väldigt heteronormativ värld och hur man kan gestalta förtryck av homosexuella roller på ett sätt som inte känns kränkande eller jobbigt för spelarna en del, och nu i veckan var det dags för mig och min kompis Björn att testa, genom att spela homosexuella roller på lajvet Södra Riket II.

Grundpremisserna, för er som inte lajvat i Granlandskampanjen tidigare:Ordavesvärlden är uttalat genusneutral och aktivt jämställd, man gör ingen skillnad på kön när det kommer till klädsel, lämpligt beteende, yrkesval eller någonting. Däremot kretsar religionen och därmed folks värderingar i allmänhet runt en föreställning om det heliga tvåtalet. Giftermål sker uteslutande mellan en man och en kvinna, och sex utanför äktenskapet bestraffas hårt. Nöjessex inom äktenskapet, liksom preventivmedel, är allmänt accepterat. Skilsmässor förekommer inte. Många ämbeten utövas i par, och på många håll ses ogifta personer som omyndiga.

Eira och Hjore. Foto: Olle Sahlin
Grundsynen på homosexualitet i världen är att den helt enkelt inte existerar. Självklart finns roller som uteslutande tänder på personer av det egna könet, men idén att dessa skulle vara homosexuella förekommer inte. Den grundläggande synen definierar helt enkelt kärlek och sex som någonting som sker mellan man och kvinna - och samkönade dito handlingar ses helt enkelt inte som sex eller kärlek. Homosexuella roller blir alltså aktivt osynliggjorda, men inte hatade eller hånade på något sätt.Jag har spelat homosexuell ordav förr, på det första lajvet i kampanjen (Uvudden, 2007). Då spelade jag en ogift alersk roll, Eelina, som levde för sin konst. Jag flörtade med allehanda pigor genom att fråga dem om de ville sitta modell för mig. Min familj var bekymrad och gjorde sitt bästa för att hitta en lämplig make åt mig, till min stora irritation. Den här gången (Södra Riket II, 2012) bestämde sig jag och Björn för att spela ett gift par, Eira och Hjore. Båda rollerna var homosexuella, och hade blivit bortgifta med varandra. På många sätt hade de alltså tur, eftersom de var lika ointresserade av sex och intimitet med varandra. De beskrev sitt äktenskap som lyckligt och kamratligt, och sågs ofta kramas eller på annat sätt visa varandra ömhet. Däremot hade de ett genomgående dysfunktionellt sexliv, eftersom ingen av dem egentligen hade någon lust att ligga med den andra. Efter tre års äktenskap började dock resten av släkten förvänta sig barn, och det blev allmänt känt att paret hade potensproblem av något slag.

 Jag reagerade på två saker som drabbade Eira på grund av hennes sexuella läggning. Å ena sidan ett massivt osynliggörande - hur mycket vi än försökte förklara var problemet i vår relation låg var det ingen som verkade förstå grejen eller visste hur man skulle hantera den. Eira hade haft flera sexuella relationer med och otaliga förälskelser i kvinnor, men såg på sig själv som någon som aldrig varit förälskad och som hade stora problem med sex. Den synen bekräftades av omgivningen, och det gick definitivt inte att prata om Eiras kvinnohistorier i samma andetag som man pratade om riktiga relationer och sex.

Å andra sidan upplevde jag att just osynliggörandet ledde till att Eira och Hjore båda hade sexuell frihet i en utsträckning som nästan inga andra roller kom i närheten av. Båda två hade samkönade sexuella relationer med bybor ur andra släkter (giftermål och sex utanför den egna släkten sågs som en total omöjlighet, en syn som paret själva instämde med). Man vaktade ganska hårt över gifta bybor så att de inte skulle visa alltför stor ömhet eller närhet till någon annan person än sin partner, Eira själv var upprörd när hennes svägerska brottats med en manlig barndomsvän så att hennes mössa åkt av, så oanständigt betedde man sig bara inte. Samtidigt kunde jag stå hand i hand med och öppet flörta med Eiras senaste förälskelse, Ellinor, utan att någon reagerade på det. En annan spelare förklarade efteråt att hon höjt ett ögonbryn och tänkt "värst vad vänskapliga de är med varandra!", utan en tanke på att det låg någonting annat bakom.

Jag uppfattade just äktenskapet som en fristad för de här rollernas sexualitet. När de försökte ligga med varandra gick det i regel dåligt, däremot hade de utvecklat en väldigt öppen kommunikation om vänskap, sex och lust, och kunde diskutera sina "övningar" med samkönade vänner med varandra. Däremot saknade de i viss mån ett språk att prata om sina samkönade relationer även med varandra, och just det blev vad jag upplevde som det starkaste uttrycket av homoförtryck på lajvet.

Som spelare förklarar jag det som att rollen Ellinor flörtade med Eira, hade sex med henne på lördagkvällen, och att Eira under lajvet kände sig attraherad av och förälskad i Ellinor. Eira själv hade däremot otroligt svårt att sätta ord på de här känslorna, och drällde hem på lördagen endorfinhög men oförmögen att förklara varför. Hon kunde uttrycka att hon beundrade Ellinor, en viss förvirring när denna gav henne komplimanger, och förklara leende för Hjore att "hon luktar gott och gör mig yr, jag vill hålla om henne". Koppla det här till begrepp som kärlek och sexualitet kunde hon dock inte, utan hävdade fortfarande att hon aldrig varit kär i någon och överlag inte tyckte om sex.

Just den här avsaknaden av språk var också vad jag upplevde som klart jobbigast med att spela homosexuell, gift kvinna i Granlandskampanjen. Känslan av att jag är så kär och uppe i varv att jag inte vet vad jag ska göra, och ingen förstår hur jag känner. Att Eira levt hela sitt liv med den känslan, att inte riktigt fungera som alla andra men utan att kunna sätta fingret på hur och varför, gjorde också att hon kände sig rotlös och lite otrygg och överlag hade svårt att fästa sig i ett vanligt familjeliv i en vanlig by. När kärlek och tvåsamhet var så centrala, och tydligt definierade, begrepp i kulturen och hon genomgående ansåg sig vara ointresserad av och inte riktigt förstå dem. Samtidigt fick hon som sagt ett ganska stort utlopp för sitt behov av närhet, ömhet och kärlek på ett sätt som många andra bybor inte fick.

Det var väldigt intressant att spela Eira, och jag uppfattar osynliggörandet som en överlag rätt spännande förtrycksstrategi.

tisdag 17 juli 2012

Dagens hantverksblogg - två förkläden


Jag ska på lajv om en vecka och insåg att jag inte hade något förkläde. Det är dumt, för jag hade tänkt göra en del smutsigt jobb på lajvet. Så följaktligen köpte jag tyg på hemvägen igår och slängde ihop två förkläden. Här är det ena, ett vanligt midjeförkläde. Det andra är ett klassiskt köksförkläde med bröstlapp, det får ni se bilder på senare när jag sytt på banden.
 

Tyget är oblekt halvlinne, som var mjukt och hyfsat billigt.
När jag klippte ut bröstlappen på det andra förklädet fick jag två rätt bra
bitar, som blev varsin utanpåficka på de båda förklädena.

Det jag hittade på den lokala leksaks-present-sybehörsaffären var vanligt
vitt bomullsband, så det fick agera knytband. Men jag tycker att det blev snyggt
med en sådan här vit kant på förklädet.

Och slutligen en liten detalj, hålsömsbroderi på fickan.
Jag har aldrig sytt hålsöm förr, men det var inte särskilt svårt.
Sådana här detaljer gör att det känns lite mer personligt,
och lite mer som riktiga kläder. Tycker jag.


Uppdatering: Idag har jag kunnat multitaska och sy på band på det andra förklädet medan jag höll svensklektion med min privatelev över Skype. Så nu är det också färdigt! Såhär blev det.

tisdag 10 juli 2012

Tillgänglighet och kränkningar

Idag har fler än en av mina facebookvänner länkat den här artikeln. Aftonbladet rapporterar om överviktiga Stina, som köpte åkband på Liseberg och efter en halvtimme i kö fick höra att hon var för överviktig för att åka Balder, och blev nekad. Detsamma hände senare med slänggungan, som inte heller var anpassad för Stinas midjemått. Hur pass överviktig Stina är framgår inte av artikeln, men det jag tycker är mest anmärkningsvärt är kommentarerna folk länkat den med.

Man kallar henne puckad, som inte förstod på en gång att hon inte skulle få åka bergochdalbana. Och man kallar henne lättstött och tycker att det är missbruk av ordet kränkt, när man använder det om någon som råkat ut för den väldigt pinsamma och jobbiga situationen att bli nekad att åka bergochdalbana med motiveringen att hon är för fet. Och så tycker man att det är konstigt att Liseberg bad henne om ursäkt för det inträffade, och är arga för att hon hade mage att be om pengarna tillbaka för åkbandet hon inte kunde nyttja. Och jag blir så illamående, för det känns faktiskt som ett typexempel på en situation där vita normalviktiga män inte alls förstår allvaret.

Jag skulle säga att det för det första är en solklar tillgänglighetsfråga. Det handlar helt enkelt om att alla ska kunna delta på lika villkor, och att man ska få kompensation ifall man först betalar för någonting och sedan blir nekad lika tillträde. Eller så ska man på förhand få veta att ens möjlighet till deltagande är begränsat, och kunna ta ställning till det därifrån. Ur den aspekten är det solklart att bergochdalbanor bör byggas för att hålla för överviktiga personer, på samma sätt som det är självklart att det ska finnas hörslinga på teatern, glutenfri mat på restauranger och uniformer i både små och stora storlekar på arbetsplatsen.

Sedan misstänker jag att det hela blir extra känsligt just för att det är en kvinna som blir nekad på grund av sin övervikt. Trots allt finns det fortfarande väldigt mycket stigma runt övervikt, särskilt när den sitter på kvinnor, och utseendeideal som drabbar kvinnor i större utsträckning än män, som går ut på att övervikt är äckligt och fult och man ska vara smal, snygg och vältränad. Herregud, jag har varit både överviktig och feminist så länge jag kan minnas och känner fortfarande det där lilla stynget av skam varje gång jag står i en provhytt med en klänning som inte går att dra igen i ryggen. Att tänka sig då att bli nekad att åka bergochdalbana, av någon annan, inför en massa människor, för att man är överviktig. Tacka fan för att det måste vara skitjobbigt.

Och sedan så var det lite om det här med att känna sig kränkt när man blir utsatt för negativ särbehandling eller nekad tillträde till någonting också. Folk som är vana vid att känna sig som en självklar del av sitt sammanhang och att inte bli nekade tillträde någonstans verkar ofta tycka att ordet kränkt överanvänds och att det är löjligt när andra blir sårade.

Jag tror att om jag skulle bli sådär kvällstidningskränkt varje gång jag kände mig särbehandlad eller utanför, så skulle jag inte orka särskilt länge. Det blir man nämligen väldigt ofta, så fort man har någon form av funktionshinder eller annat särskiljande drag som folk gillar att uppmärksamma negativt. Troligtvis är det, å andra sidan, inte första gången Stina i artikeln råkar ut för negativ särbehandling på grund av sin övervikt heller. Men man får välja sina strider, och kanske var att inte få tillbaka pengarna för ett åkband hon inte kunde nyttja en strid hon var beredd att ta.

Jag har vid ett par tillfällen betalat fullpris för konferenser eller lajv där mat ingått, och sedan på plats insett att den veganska maten är ett totalt skämt. Senast i fredags var jag på restaurang i ett större sällskap, där det enda servitrisen kunde erbjuda mig (efter många turer med frågor till köket) från menyn var falafel och sallad. Ingen sås, inga pommes. Vid det laget var jag trött och hyfsat förbannad. Men eftersom det händer ungefär var tredje gång jag försöker gå ut och äta med köttätande vänner är jag ganska van. De flesta veganer är vana. De flesta allergiker också.

Jag har transvänner som ibland biter ifrån och blir rejält sura när de blir kallade vid fel kön. Ganska ofta blir cisreaktionen någonting i stil med "du kan ju inte förvänta dig att alla ska säga rätt jämt, var inte så sur". Det man missar då är väl hur himla ofta de här personerna blir felkönade utan att bita ifrån.

Och visst kan man gnälla över feminister som blir arga och kränkta när man drar sexistiska skämt. Men seriöst, skulle jag få en femma för varje gång jag hörde ett sexistiskt skämt skulle jag vara rik vid det här laget. Man orkar inte bli arg varje gång. Man orkar absolut inte bli kränkt.

Men ibland händer den där droppen som får bägaren att rinna över, och man blir ledsen, kränkt och förbannad på riktigt. Och då är den fan inte läge att komma dragande med klagomål över hur lättkränkta alla nuförtiden är.

måndag 9 juli 2012

En återfallsförälskelse


 

Min röda Moy Bog-klänning med jättemånga knappar får ofta lite för lite kärlek när jag hajpar mina lajvkläder. Troligtvis är det för att faktiskt är min mamma som sytt den, så att jag inte kan ta åt mig äran för själva sömnaden. Jag står däremot för den enorma mängden knappar (som gillar att ramla av) och knapphålen i rött silke.
Hur som helst är den vansinnigt tjusig, även om jag låtit den ligga på hyllan ett tag när jag ägnat mig åt egna projekt. De här bilderna är från Medeltidsveckan 2010, och efter det har den blivit utkonkurrerad av min snortighta pepparkaksbruna cotehardie med tennknappar. Tills jag sydde den här underkjorteln:


Jag har tyvärr inga ordentliga bilder på fågelbroderierna, men det är applikationsbroderier i form av blad, hjärtan och fåglar längs med hela halsringningen. Mitt bak är det ett ägg. Rubbet är kantat med kedjestygn, gärna i näraliggande färger för att få lite djup. För jag gillar överambitiösa broderiprojekt. Och när jag gjort klart det här insåg jag någonting som min Moy bog har, som andra klänningar saknar...


Den är nämligen djupt urringad! Så att alla de eländiga fågelbroderierna syns i halsringningen även när man är propert klädd med överklänning. Och de färgmatchar. Så jag är lite kär just nu och undrar när jag egentligen ska få användning för den här kombinationen. Hoppas på lite dåligt väder på Medeltidsveckan kanske.

söndag 8 juli 2012

8 - Vad jag ätit idag

Idag har jag chillat hemma och vilat efter Almedalsveckan. Det är mitt i sommaren så jag har i sedvanlig ordning mycket ont om pengar (för jag har jobb i juli, men de pengarna kommer ju först när sommaren är slut). Dessutom gillar jag inte att laga mat egentligen. Så därav dagens något torftiga matsedel.

Till frukost drack jag kaffe och åt två bananer med jordnötssmör, som jag fick med mig när vi städade ur köket i Klintehamn. Veganer gillar jordnötssmör har jag hört. Hade inget bröd hemma, så struntade i det. Jag har nästan aldrig bröd hemma.

Dagens mest ordentliga måltid var min lunch, som bestod av ris med lite kardemumma i. Till denna serverades en tomatbaserad sås på röda linser. Och en klick Tofuline färskost (vitlök/persilja) som jag hittade i kylen och som gjorde sig jättebra som komplement till såsen.

Framåt eftermiddagen kom min syster på besök och vi drack en kanna te medan vi målade naglarna, lyssnade på plastig 80-talspop och diskuterade det orättvisa i att hon blir brun på somrarna medan jag genomgående blir myggbiten och rödflagig. Jag har dock en charmig (om än röd) bondbränna sedan montern.

Varken jag eller Ellica orkade laga mat, eller gå och handla, och bestämde oss därför för att äta makaroner med ketchup till middag. Så det gjorde vi. Och nu i skrivandets stund är klockan strax efter tio på kvällen, jag har just gjort en kopp te till, och äter upp den sista bananen med jordnötssmör på.
Det var dagens meny.

7 - Fem favorithatobjekt

Som jag förstår det är definitionen på en pet peeve (som var dagens utmaning att skriva om) någonting jag tycker om att störa mig på. Flashback försöker hitta en bra motsvarighet på svenska, för favorithatobjekt är lite starkt. Men det får gå. Av Facebook att döma finns det ett gäng kollektiva pet peeves på internet, som Twilightböckerna och Justin Bieber. Men tja, om jag ska hitta några personliga också.
  • Vita kränkta män. Alltså inte facebookgruppen, utan männen som den länkar till. Per Ström och hans crew. Jag har liksom så oerhört svårt att ta dem på allvar, som fullt seriöst hävdar att vi lever i ett matriarkat där kvinnan är det starka könet och förtrycker männen. Och snubbar som Julian Assange som kallat Sverige för feminismens Saudi-arabien eftersom likhet inför lagen i samband med en våldtäktsanmälan såklart inte ska gälla honom. Och Pirate Bay-snubbarna med stora egon. Jävla rövhattar, fy vad arg jag blir!
  • Roliga bilder från 9gag/4chan/I can has cheezburger. I ungefär 99% av fallen någon länkar en sådär himla rolig bild från en himla rolig sajt blir jag så provocerad av URL-en att jag är negativt inställd redan när jag öppnar bilden. Som min mamma brukar säga, jag har ingen humor. Jag tycker helt enkelt att det är skitstörande att bli spammad med roliga bilder på söta djur.
  • My Little Pony. För alla gånger Adam länkat en ny skarp analys som ska förklara varför MLP - Friendship is magic är det största som hänt feminismen de senaste tio åren. Eller ännu hellre, som ska förklara hur bra serien är på ett kul sätt. Det är fånigt med ponnys! Varför gillar alla dem?? :o
  • Billig ädelost. I min lokala matbutik finns det nästan alltid billig ädelost i grönsaksdisken. Vi pratar om mozzarella för en femma paketet, chevré eller camembert runt 15kr för ett vanligt litet paket eller brie för 5kr/hekto. Jag älskar ädelost. Och jag äter inte ost. Det är så jävla orättvist.

  • Korsettbrudar och andra som är så jävla alternatiiva. När jag var sexton-sjutton fanns det en godtagbar färg på kläder, svart. Man kunde ha två olika färger på håret, antingen svart eller vinrött. Man lyssnade på Sonata Arctica, bara Sonata, och lite Nightwish. Och framför allt var man väldigt föraktfull mot alla som är mainstream, eftersom man själv var så himla unik och inte alls som alla andra. Ibland träffar jag folk som fortfarande tror att det funkar sådär, att deras egen subkultur är unik och alternativ medan alla andra är mainstream. Och det är ju trots allt ganska fånigt.

Almedalen, teckenspråk och religion hjärta hbt

Nu sitter jag på min säng, äter bananer med jordnötssmör och dricker te för att varva ner efter en hektisk men trevlig vecka, full med intryck! Jag har nog glömt att tala om här vad jag gjort, även om det nog framgått att jag varit på Almedalsveckan. Min syster frågade förvirrat på Facebook idag om jag är på Gotland. Men okej, så här var det...

Sverokgänget. Foto: Johan Groth
Rebecka, som är förbundsordförande i Sverok, hörde av sig för ungefär två veckor sedan och behövde ytterligare folk som kunde åka ner och stå i monter på Almedalsveckan. Jag har inte varit så sverokaktiv det senaste året, utan varit ganska trött på internpolitiken (just nu arrangerar jag lajv istället). Däremot var det ett rätt speciellt tillfälle. Istället för att sjunga spelens evangelium har vi ägnat veckan åt att lobba mot politiker om vikten av ungdomars organisering i demokratiska föreningar, och att kommunerna gör det lättare för dem att göra så. Men nå, jag har dragit hela monterförklaringen otroligt många gånger under veckans lopp. Syftet med montern var mycket att exponera varumärket och dra folk till seminariet som vi höll i fredags, och som finns att kolla på Bambuser (se ett par inlägg ner).

När vi inte lobbat och minglat för egen del har vi varit fria att gå på föreläsningar och seminarium lite som vi känt för. I onsdags morse var jag på seminarium under parollen Kultur på (o)lika villkor, som diskuterade hörselskadade och dövas rätt till att delta i kulturlivet och hur detta ska ske. Vi var flera i Sverokgänget som under veckan märkte av den gruppen, och är det någonting vi diskuterat de senaste dagarna är det tillgänglighet. Vi är Sveriges största ungdomsförbund med 190 000 medlemmar. Med ganska stor sannolikhet har vi hörselskadade och döva medlemmar. Nästan helt säkert finns det en hel del teckenspråkiga som spelar spel, oavsett om de är medlemmar i Sverok eller inte. Så vi funderar mycket på hur vi ska nå dem och göra organisationen med tillgänglig. Hörslinga och teckenspråkstolk på nästa Riksmöte? Det är många frågor och lite sakkunskaper just nu, men en stor dos god vilja.

Igår var jag på två seminarier hos RFSU, som jag sammanfattade i ett blogginlägg samma kväll.

Och idag har jag varit på seminarium på temat Religion <3 HBT = sant?. Arrangörerna var Sveriges förenade hbtq-studenter, RFSL ungdom, Svenska kyrkans unga och Kristna studentförbundet, och det var överlag ett väldigt intressant seminarium. En sak jag fastnade i var problematiken de beskriver med troende hbt-personer, som ofta fastnar i ett läge där man inte är öppet troende i sin hbt-miljö, och inte öppet hbt i sin religiösa miljö. Mycket på grund av fördomar från bägge sidor.

Jag tänker ofta på sådana fördomar många ateister har om att alla troende är homofober. En företrädare från Humanisterna hade beskrivit det på ett seminarium, som att religion är någonting man väljer, och när man väljer religion väljer man också att skriva under på ett visst antal grundvärderingar. Men det är ju två fel i en mening! För det första är det inte så lätt att välja eller välja bort en religion (eller en sexuell läggning!). Det där med emotionell övertygelse som jag skrev om för ett tag sedan, ni vet. För det andra är det självklart inte så att alla troende tycker likadant. "Man är ingen riktig kristen om man inte hatar bögar" stämmer liksom inte. Så käften med det bara.

Och så tänkte jag på ett citat ur senaste numret av Ottar, som pratar om det här med antimuslimska organisationer och hur de försöker ägna sig åt "pinkwashing" (jämför greenwashing, att försöka framstå som mer hbt-vänlig än man är) för att plocka antimuslimska poänger. Som när Sverigedemokraterna gick ut ett Stockholm Pride och förklarade att de gör mycket för hbt-personers rättigheter, eftersom de försöker stoppa invandringen av konservativa muslimer som är emot dem. Vad de missar där är väl att det självklart går att vara muslim och hbt på samma gång. Och att alla muslimer inte är rabiat emot homosexuella heller. Visst finns det homofoba muslimer, på samma sätt som det finns homofoba kristna, men det finns många som inte är det också.

Efter seminariet delades en snyggt formgiven bok med titeln "Gud är större. Om tro, hbt och sånt" ut. Jag har inte hunnit läsa igenom den än, men den verkar mycket lovande! Jag som var så förbannad efter diskussionen om Jesusmanifestationen vi hade i kyrkan, när Stockholms domkyrkoförsamling valde att delta trots att hbt-kristna organisationer vägrades tillträde till manifestationen, blev lite gladare igen.

Hade det funnits utrymme hade jag velat berätta ett solskensögonblick för dem. På min konfirmationsgudstjänst spelade Nina Ramsby (det var av en ren slump att jag konfirmerades just då) ett gäng vackra sånger och pratade om tron, livet och kärleken. Och eftersom det är trevligt att ha familjen med sig när man konfirmeras var lite släktingar där, och Lovisa. Som blev presenterad för prästen som min flickvän och varmt välkomnad. Och det var en fin gudstjänst och vi gick därifrån och kände oss oändligt älskade och accepterade. Den relationen mellan religion och hbt vill jag se alltid.

fredag 6 juli 2012

6 - Min syn på mainstream-musik

Det första man måste definiera när man ska försöka förklara sin syn på mainstream-musik, är vad som menas med mainstream-musik. Det känns som en sådan sak som var självklar när man var sexton och alternativ, men som jag idag kanske helt enkelt är lite för mainstream för att riktigt kunna greppa. Jag tänker spontant på Avicii, Swedish House Mafia, Rebecca och Fiona och andra sådana där house-djs som jag läst om en massa gånger men ärligt talat aldrig hört en låt av. Jag bor inte på Södermalm, jag vet inte riktigt vad house är, och vad dubstep är vet jag garanterat inte. Alla pratar om det, men jag har aldrig hört något. Men nog om det.


Mainstream-musik var det ja. Spotify-toppen just nu visar en del Eurovision-dängor. Jag ska erkänna att jag är oerhört förtjust i Eurovision Song Contest. Jag vet inte riktigt varför, men det är någonting med kombinationen catchy musik, påkostad show och tävling som jag tycker om. Stundom schlagernördar jag och har rätt bra koll på vilken gammal svensk artist som tävlade när och med vilken låt. De senaste åren har jag dock tröttnat lite på schlagerjippot och bara kollat på finalen. mycket älskar jag det inte att jag sitter bänkad framför varenda semifinal med bubbel och räkmackor.

Vad mer på Spotifys lista över mest lyssnade låtar just nu (för det känns som en rätt bra utgångspunkt). Somebody that I used to know med Gotye givetvis. Jag älskar den artsy videon. Sedan är det en del jag inte hört. Och så är det ett gäng låtar med Norlie och KKV, som jag tycker är ganska charmiga. Jag har lite svårt att inse att de blivit stora och hamnat på sådana här listor däremot, eftersom KKV kommer från samma förort som jag. Vi har gått i samma klass och han har spelat på typ våra skolavslutningar. Men sånt är kul.

Jag är lite förvånad över att Vart jag mig i världen vänder med Den svenska björnstammen fortfarande är kvar på mest spelade-listan, men den är också rätt charmig. Överlag gillar jag sommarplågor. Typ Hej hej Monika, Ingen vill veta var du köpt din tröja och Dansa pausa. Dragostea din tei. Ketchupsången. Macarena.

Jag tror att jag gillar ungefär samma saker med sommarplågor som med schlager i allmänhet. Det är ganska plastigt, ganska lättsamt och förjävla catchy. Och fastnar det i huvudet på mig är det förmodligen bra på något sätt. Jag gillar plast. Och sextiotalstrams. Och en hel del ganska blandade grejer, folkmusik, indietjej-med-piano, ska, och alla former av röjig musik som har ett etno-prefix. Oavsett om det är irish rock eller gypsy punk liksom. Eller klezmer.
Vill du utforska min musiksmak kan du ju kolla in mina spellistor på Spotify.

Det hemliga föreningslivet

Sveriges största ungdomsförbund kan sin teknik. Så vi livestreamade seminariet om hur kommunerna och föreningslivet ska komma varandra närmare. Överlag kändes det som ett konstruktivt samtal. Och Rebecka lyckades få in ett gäng snygga oneliners.

Sändningen ligger uppe via Bambuser.

Dag fyra i Almedalen - sex, jämställdhet och fria aborter

Jag har varit på Almedalsveckan i fyra dagar, med ett trevligt gäng från Sverok. Vi har haft monter på Donners plats och hållit i ett seminarium om det hemliga föreningslivet. Vill man veta vad det hemliga föreningslivet är, finns rapporten här. På Sverokbloggen sammanfattar Johan vad vi gör ur en seriös Sverokvinkel.

Idag hade jag eftermiddagspasset i montern och passade följaktligen på att ta en lugn förmiddag och gå på intressanta seminarier. Jag fastnade hos RFSU, där jag var på två intressanta programpunkter. Först lyssnade vi på Pelle Ullholm som pratade om vikten av bra sexualupplysning i skolan. Det var ett väldigt upplyftande föredrag.

Det är förvisso sju år sedan jag gick ut högstadiet, men jag har kvar biologiboken som först pratar om sexualitet, och sedan pratar om homosexuella och andra avvikande. I undervisningen fick vi först prata om (hetero)sexualitet, och sedan kom RFSL och fick tala om att det finns homos också. På temadagen om sex och samlevnad i gymnasiet var hbt-perspektivet helt borta, och vi stod en liten grupp besvikna studenter i cafeterian och var de enda som lade märke till det. Men det här är ett par år sedan.

När jag lyssnar på Pelle Ullholm blir jag väldigt glad, för att jag inser att det här perspektivet verkar på väg att försvinna ur sexualupplysningen. RFSU betonar gång på gång vikten av att ha en bred och positiv syn på sex och sexualitet. Oavsett om det är hetero, bi, homo, asexuella, eller för all del trans eller cis, och olika sexuella praktiker överlag. Så länge det finns ömsesidighet och bra-känsla. Det känns himla bra och inkluderande.

Jag stannade kvar hos RFSU över lunchseminariet (lunch jag faktiskt kunde äta, pastasallad med soltorkade tomater och ruccola, jättegott) och lyssnade på ett panelsamtal mellan representanter från RFSU, Expo och EU-minister Birgitta Ohlsson. De pratade om ifall aborträtten i Europa är i fara, och hur och varför. På begäran ska jag försöka sammanfatta diskussionen. Framför allt gjorde de en väldigt spännande sammankoppling mellan inskränkningar i aborträtten och högerextremism.
I den europeiska politiken idag är det svårt att få gensvar för ett allmänt abortförbud (undantagen i EU är Irland, Malta och Polen). Däremot gör konservativa partier sitt bästa för att inskränka aborträtten, t.ex. genom samvetsklausuler (där läkare kan välja att vägra att genomföra aborter) eller skärpta gränser för hur sent en abort får göras. I Sverige vill Sverigedemokraterna sänka gränsen för abort till tolfte veckan. Och ibland bildar man oheliga allianser mellan högerkonservativa partier och religiösa grupper som katolska kyrkan. Den moralkonservativa högern motiverar framför allt abortinskränkningarna på religiösa grunder, som att betrakta ofödda foster som egna personer med rätt till liv. Och samlar rätt många röster.

Å andra sidan finns de antiislamistiska falangerna inom extremhögern, de där som pratar om Eurabia-konspirationen. Även de brukar ha en negativ syn på abort, med motiveringar av typen "vi etniska svenskar måste föröka oss i samma takt som invandrarna". Hyfsat otäckt alltså. Expos företrädare trodde dock att det skulle bli svårt för Sverigedemokraterna att försöka alliera sig med religiösa grupper, framför allt för att de ofta har en radikalt olika syn i andra politiska frågor, som asylpolitiken.

Allt är inte dåligt däremot. Birgitta Ohlsson berättade att liberala gruppen i Europaparlamentet hyfsat nyligen har kommit överens om att rätten till fri abort är att betrakta som en mänsklig rättighet. Den finns inte inskriven i MR som sådan, men att neka kvinnor abort är att kränka ett antal andra rättigheter. Och den sortens breda överenskommelser kan man alltid komma en bit på.

Det otäckaste i frågan om inskränkningar i aborträtten hörde jag dock inte på seminariet, utan hittade i det senaste numret av Ottar, som delades ut. Temat den här gången var USA, och de hade bland annat besökt en abortklinik i Michigan (har jag för mig). Även om delstaten nyligen röstat tydligt nej till att juridiskt betrakta ofödda foster som egna personer (vilket i praktiken skulle göra aborter olagligt), har man tagit ett rent byråkratiskt beslut om att alla abortkliniker måste vara anslutna till ett sjukhus. Vilket gör att delstatens sista abortklinik kämpar för sin överlevnad. Så som sagt, stora radikala krav på abortförbud är svåra att få igenom, men byråkrati och smygskärpta gränser kan ändå i praktiken begränsa kvinnors möjlighet till abort kraftigt. Och det är jäkligt otäckt.

onsdag 4 juli 2012

5 - Saker jag vill säga till ett ex

And I know we were both too young
way back when we had our thing.
And you're not the one that I think of
every time that the telephone rings.
And I know that what we had
would not be called love by the ones who know.
And I know it's been many years
and a hundred love affairs ago.
I know all that so well, but I also do know this
Calleth you, cometh I
that's how it is.
- The Ark, Calleth You, Cometh I. 

Det här är ärligt talat en av mina favoritlåtar, för överlag är jag förtjust i The Ark. Och jag tycker att den där texten i sin helhet är vansinnigt poetisk och har nog sjungit den ett antal gånger och tänkt att den ligger rätt bra i munnen, även om jag egentligen inte kan känna igen mig i den. Det är mycket spännande saker att säga till ett ex, men det är ingenting som jag har lust att säga till något av mina. 

När man slänger in ett sådant här inlägg i en bloggutmaning känns det som att bädda för ett högst sentimentalt inlägg. Just mina ex har jag dock överlag en väldigt osentimental relation med.

Som Hell och jag. På midsommar blev vi kallade för söta ex. Det är nog en ganska träffande beskrivning. Typ igår la Hell upp en härligt osmickrande bild på mig på Facebook, så jag hämnas med att lägga ut den här charmiga. Jag vet inte riktigt vad han har i munnen. Men tja, saker jag vill säga till Hell alltså. Kanske ungefär såhär:

Hej lilla hellskling. Tack för senast! Du säger kloka saker. Har du flyttat tillbaka till Bromsten än? Vi får grilla sojakorv på uteplatsen någon dag eller något. Jag är i Almedalen och det är fullt med politiker och lobbyister och lite smått otäckt, men ganska intressant. Du skulle nog trivas. Nu ska jag sova. Ha det fint!
/Lei

tisdag 3 juli 2012

4 - En hel dag

Okej, nästa inlägg går ut på att beskriva en hel dag i mitt liv. Eftersom det är eftermiddag nu, väljer jag att ge er en review på gårdagen. Den var lätt okaraktäristisk och hyfsat händelserik.

Måndagen 2 juli 2012 hände alltså följande:
Jag vaknade vid niotiden, drack morgonkaffe och bläddrade lite i DN Söndag. Därefter klädde jag på mig, packade klart det sista inför Almedalsveckan (jag glömde dock min handduk, skäms på mig). Diskade rubbet och tog ut soporna, och begav mig vid 12-tiden hemifrån.

Innan jag kunde åka till Visby begav jag mig dock långt ut i SL-nätet, till Käppala på Lidingö där jag började ett nytt MyAcademy-uppdrag. Traskade runt bland fina villor och kände mig märkligt mycket au pair, där jag kom med hela min Visbypackning. Träffade min nya elev, drack kaffe, försökte att inte visa mig ställd eller imponerad över det vackra hemmet, och gjorde upp sommarens schema. Vi ska ta oss an svenska B över sommaren.

Vid fyratiden lämnade jag Lidingö och mötte upp Sverokgänget vid Gullmarsplan. Hann köpa sushi att slänga i mig till middag i bilen mot Nynäshamn (dagens första riktiga måltid, skämmes!). På färjan träffade vi ett gäng vänner som gjort ett lajv om skitvillkor i städbranschen att låta besökarna under Almedalsveckan spela. De ville speltesta innan, så vi agerade deltagare och lajvade alltså i 40 minuter, i ett trapphus på Gotlandsfärjan. Nästan (observera nästan) det konstigaste ställe jag lajvat på.

Och slutligen anlände vi vill Gotland en bit efter tio, och körde ut till det för veckan hyrda huset i Klintehamn, där vi installerade oss. Ställde väckarklockan på 6.30 och somnade runt midnatt. Det var den måndagen.

måndag 2 juli 2012

3- Böcker jag gillar

I sedvanlig ordning (och för att jag ärligt talat varken är bra på eller tycker att det är kul att skriva bokrecensioner) tolkar jag rubrikerna i bloggutmaningen lite som jag känner för. Idag skulle jag skriva om en bok jag älskar.

Det där väl en sådan där klassisk lära känna varandra-fråga. Vilken är din favoritbok? I regel tycker jag att det är en högst besvärlig fråga att få. Inte för att jag inte läser skönlitteratur (det gör jag på skollov, inte på terminerna), men för att jag aldrig kommer på vilken min favoritbok är när någon frågar. Så jag gör en liten lista på favoritböcker till nästa gång du försöker lära känna mig och ställer bra frågor.

Först och främst är jag kär i Tove Jansson. Någon som är förvånad? Nej, bra. Trollkarlens hatt är en underbar bok. Farlig midsommar likaså. När jag läste Pappan och havet låg jag på ett studentrum i Helsingfors och var arg på muminpappan hela tiden, men det är okej. Det finns rätt många nivåer man kan älska muminböckerna på. De är spetsfundiga barnböcker, men det finns hela tiden ett rätt intressant djup i dem. Sådant tilltalar mig mycket. Påminn mig om att någon gång arrangera muminlajvet jag planerat i åratal men aldrig kommer till skott med.

Jag är så jävla pretentiös, så jag korar gärna Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga till min favoritbok. Givetvis har jag då glömt alla de tråkiga utfyllnadskapitlen som man hoppar över när man läser boken andra gången, och kommer ihåg den som den färgstarka skröna den är. Jag är också så jävla pretentiös att jag gillade Dostojevskijs Brott och straff väldigt mycket. Den har dock samma brist som sista Harry Potter-boken - epilogen sabbar resten. Så skit i epilogen, resten är awesome.

En annan författare jag mellan varven glömmer bort är Carl-Johan Vallgren. Jag gillade Den vidunderliga kärlekens historia, men Kunzelmann & Kunzelmann är ännu bättre. Den njöt jag av en sommar och skulle gärna läsa om, men jag tror inte att jag äger ett exemplar. Hans senaste har jag dock inte tagit mig för än. Och annars när jag läser samtidslitteratur är min favoritförfattare Sarah Waters. Två av hennes romaner har blivit filmatiseringar, men tyvärr inte min favorit Nattvakten, som utspelar sig i London under andra världskriget. Det verkar alltså som att jag föredrar samtida författare som skriver historiska böcker.

Renodlade historiska romaner har jag dock svårt för, fejkade biografier och sådant. Jag gillar heller inte alls fantasy eller sci-fi, och den mesta skönlitteratur som beskrivs som experimentell har jag svårt för (undantaget Hertha Müller som jag gillar). Jag gillar lättillgängliga pocketromaner, särskilt om de inte tummar på berättelsen.