måndag 30 juli 2012

Osynliggörande som strategi - om Eira och Hjore

En av de ständiga diskussionerna som jag tycker är intressant, är det här med homofobi och förtryck av hbt-personer på lajv. Mest för att det ibland verkar göras slentrianmässigt och på ett sätt jag inte alls gillar (som hos cordoverna i Krigshjärta-kampanjen). I Granlandskampanjen har vi diskuterat hur man kan kombinera off-lajv acceptans med en väldigt heteronormativ värld och hur man kan gestalta förtryck av homosexuella roller på ett sätt som inte känns kränkande eller jobbigt för spelarna en del, och nu i veckan var det dags för mig och min kompis Björn att testa, genom att spela homosexuella roller på lajvet Södra Riket II.

Grundpremisserna, för er som inte lajvat i Granlandskampanjen tidigare:Ordavesvärlden är uttalat genusneutral och aktivt jämställd, man gör ingen skillnad på kön när det kommer till klädsel, lämpligt beteende, yrkesval eller någonting. Däremot kretsar religionen och därmed folks värderingar i allmänhet runt en föreställning om det heliga tvåtalet. Giftermål sker uteslutande mellan en man och en kvinna, och sex utanför äktenskapet bestraffas hårt. Nöjessex inom äktenskapet, liksom preventivmedel, är allmänt accepterat. Skilsmässor förekommer inte. Många ämbeten utövas i par, och på många håll ses ogifta personer som omyndiga.

Eira och Hjore. Foto: Olle Sahlin
Grundsynen på homosexualitet i världen är att den helt enkelt inte existerar. Självklart finns roller som uteslutande tänder på personer av det egna könet, men idén att dessa skulle vara homosexuella förekommer inte. Den grundläggande synen definierar helt enkelt kärlek och sex som någonting som sker mellan man och kvinna - och samkönade dito handlingar ses helt enkelt inte som sex eller kärlek. Homosexuella roller blir alltså aktivt osynliggjorda, men inte hatade eller hånade på något sätt.Jag har spelat homosexuell ordav förr, på det första lajvet i kampanjen (Uvudden, 2007). Då spelade jag en ogift alersk roll, Eelina, som levde för sin konst. Jag flörtade med allehanda pigor genom att fråga dem om de ville sitta modell för mig. Min familj var bekymrad och gjorde sitt bästa för att hitta en lämplig make åt mig, till min stora irritation. Den här gången (Södra Riket II, 2012) bestämde sig jag och Björn för att spela ett gift par, Eira och Hjore. Båda rollerna var homosexuella, och hade blivit bortgifta med varandra. På många sätt hade de alltså tur, eftersom de var lika ointresserade av sex och intimitet med varandra. De beskrev sitt äktenskap som lyckligt och kamratligt, och sågs ofta kramas eller på annat sätt visa varandra ömhet. Däremot hade de ett genomgående dysfunktionellt sexliv, eftersom ingen av dem egentligen hade någon lust att ligga med den andra. Efter tre års äktenskap började dock resten av släkten förvänta sig barn, och det blev allmänt känt att paret hade potensproblem av något slag.

 Jag reagerade på två saker som drabbade Eira på grund av hennes sexuella läggning. Å ena sidan ett massivt osynliggörande - hur mycket vi än försökte förklara var problemet i vår relation låg var det ingen som verkade förstå grejen eller visste hur man skulle hantera den. Eira hade haft flera sexuella relationer med och otaliga förälskelser i kvinnor, men såg på sig själv som någon som aldrig varit förälskad och som hade stora problem med sex. Den synen bekräftades av omgivningen, och det gick definitivt inte att prata om Eiras kvinnohistorier i samma andetag som man pratade om riktiga relationer och sex.

Å andra sidan upplevde jag att just osynliggörandet ledde till att Eira och Hjore båda hade sexuell frihet i en utsträckning som nästan inga andra roller kom i närheten av. Båda två hade samkönade sexuella relationer med bybor ur andra släkter (giftermål och sex utanför den egna släkten sågs som en total omöjlighet, en syn som paret själva instämde med). Man vaktade ganska hårt över gifta bybor så att de inte skulle visa alltför stor ömhet eller närhet till någon annan person än sin partner, Eira själv var upprörd när hennes svägerska brottats med en manlig barndomsvän så att hennes mössa åkt av, så oanständigt betedde man sig bara inte. Samtidigt kunde jag stå hand i hand med och öppet flörta med Eiras senaste förälskelse, Ellinor, utan att någon reagerade på det. En annan spelare förklarade efteråt att hon höjt ett ögonbryn och tänkt "värst vad vänskapliga de är med varandra!", utan en tanke på att det låg någonting annat bakom.

Jag uppfattade just äktenskapet som en fristad för de här rollernas sexualitet. När de försökte ligga med varandra gick det i regel dåligt, däremot hade de utvecklat en väldigt öppen kommunikation om vänskap, sex och lust, och kunde diskutera sina "övningar" med samkönade vänner med varandra. Däremot saknade de i viss mån ett språk att prata om sina samkönade relationer även med varandra, och just det blev vad jag upplevde som det starkaste uttrycket av homoförtryck på lajvet.

Som spelare förklarar jag det som att rollen Ellinor flörtade med Eira, hade sex med henne på lördagkvällen, och att Eira under lajvet kände sig attraherad av och förälskad i Ellinor. Eira själv hade däremot otroligt svårt att sätta ord på de här känslorna, och drällde hem på lördagen endorfinhög men oförmögen att förklara varför. Hon kunde uttrycka att hon beundrade Ellinor, en viss förvirring när denna gav henne komplimanger, och förklara leende för Hjore att "hon luktar gott och gör mig yr, jag vill hålla om henne". Koppla det här till begrepp som kärlek och sexualitet kunde hon dock inte, utan hävdade fortfarande att hon aldrig varit kär i någon och överlag inte tyckte om sex.

Just den här avsaknaden av språk var också vad jag upplevde som klart jobbigast med att spela homosexuell, gift kvinna i Granlandskampanjen. Känslan av att jag är så kär och uppe i varv att jag inte vet vad jag ska göra, och ingen förstår hur jag känner. Att Eira levt hela sitt liv med den känslan, att inte riktigt fungera som alla andra men utan att kunna sätta fingret på hur och varför, gjorde också att hon kände sig rotlös och lite otrygg och överlag hade svårt att fästa sig i ett vanligt familjeliv i en vanlig by. När kärlek och tvåsamhet var så centrala, och tydligt definierade, begrepp i kulturen och hon genomgående ansåg sig vara ointresserad av och inte riktigt förstå dem. Samtidigt fick hon som sagt ett ganska stort utlopp för sitt behov av närhet, ömhet och kärlek på ett sätt som många andra bybor inte fick.

Det var väldigt intressant att spela Eira, och jag uppfattar osynliggörandet som en överlag rätt spännande förtrycksstrategi.

7 kommentarer:

Torbjörn sa...

Lite som i 1984; Om det inte finns ord för att tänka fel så kommer alla bara kunna tänka rätt. =)

/Torbjörn

Linking to Josh Weed's story sa...

Båda rollerna var homosexuella, och hade blivit bortgifta med varandra. På många sätt hade de alltså tur, eftersom de var lika ointresserade av sex och intimitet med varandra. De beskrev sitt äktenskap som lyckligt och kamratligt, och sågs ofta kramas eller på annat sätt visa varandra ömhet. Däremot hade de ett genomgående dysfunktionellt sexliv, eftersom ingen av dem egentligen hade någon lust att ligga med den andra.

Orealistiskt om de lefvat tre år med hvarandra. Eller realistiskt just endast om de ha just potens-problemer af rent fyfisk art.

Jfr Josh Weed, homosexual mormon som gifte sig (hans fru var dock aldrig homo). De ha tre barn.

Hans-Georg Lundahl sa...

I och för sig menar då denne intet att homosex vid sidan af är ok, hvilket kan ha hjelpt samlifvet inom äktenskapet. Han är som sagt mormon.

Anneli sa...

Hans: Jag förstår inte riktigt vart du vill komma. Eftersom en homosexuell mormon gift sig med en kvinna och skaffat tre barn med henne, var det konstigt att mitt och Björns homosexuella gifta par, som var lika ointresserade av sex båda två, inte hade något vettigt sexliv med varandra?

Och åh, det låter jättetragiskt att vara homosexuell, gifta sig med någon av det motsatta könet och inte få ha homosex vid sidan av heller. Snacka om självförnekelse.

Hans-Georg Lundahl sa...

I o m att han intet hade sex vid sidan af, hade han lättare än ert par att ha ett bra samlif med frugan. Och om du tycker "snacka om sjelfförnekelse," colla in hans blogg vetjag ...

Han "kom ur garderoben" på tioårsjubiléet med frugan (och hon skref en del af artikeln):
http://www.joshweed.com/2012/06/club-unicorn-in-which-i-come-out-of.html

Anneli sa...

Jag läste artikeln, den var bättre än jag trodde. Tycker dock inte att du ska dra slutsatsen att eftersom en homosexuell mormon lyckas leva lyckligt heterofamiljeliv med sin fru (imponerande), så borde våra lyckliga men kraftigt vänstrande roller fått till det. De saknade ju dessutom, som framgår av artikeln, Weeds hela religiösa övertygelse i att leva heterosexuellt. Och ingen av dem förstod egentligen sin homosexualitet. Det var det som var den otroligt spännande blandningen av förtryck och frigörelse att spela på.

Hans-Georg Lundahl sa...

Ursäkta drögsmålet: bibblan i Bayeux blockade denna sida som olämplig-signalerad, den i Caen blockade mest blogger h o h.

Min poäng var att i fall edra rôler hade förstått problemet och tagit itu med det gm att afsigtligt afstå från sex bredvid, så hade redan sexualdrift och kamratskap hjelpt upp deras sexlif ordentligt.


Inget mer.