Tillgänglighet och kränkningar

Idag har fler än en av mina facebookvänner länkat den här artikeln. Aftonbladet rapporterar om överviktiga Stina, som köpte åkband på Liseberg och efter en halvtimme i kö fick höra att hon var för överviktig för att åka Balder, och blev nekad. Detsamma hände senare med slänggungan, som inte heller var anpassad för Stinas midjemått. Hur pass överviktig Stina är framgår inte av artikeln, men det jag tycker är mest anmärkningsvärt är kommentarerna folk länkat den med.

Man kallar henne puckad, som inte förstod på en gång att hon inte skulle få åka bergochdalbana. Och man kallar henne lättstött och tycker att det är missbruk av ordet kränkt, när man använder det om någon som råkat ut för den väldigt pinsamma och jobbiga situationen att bli nekad att åka bergochdalbana med motiveringen att hon är för fet. Och så tycker man att det är konstigt att Liseberg bad henne om ursäkt för det inträffade, och är arga för att hon hade mage att be om pengarna tillbaka för åkbandet hon inte kunde nyttja. Och jag blir så illamående, för det känns faktiskt som ett typexempel på en situation där vita normalviktiga män inte alls förstår allvaret.

Jag skulle säga att det för det första är en solklar tillgänglighetsfråga. Det handlar helt enkelt om att alla ska kunna delta på lika villkor, och att man ska få kompensation ifall man först betalar för någonting och sedan blir nekad lika tillträde. Eller så ska man på förhand få veta att ens möjlighet till deltagande är begränsat, och kunna ta ställning till det därifrån. Ur den aspekten är det solklart att bergochdalbanor bör byggas för att hålla för överviktiga personer, på samma sätt som det är självklart att det ska finnas hörslinga på teatern, glutenfri mat på restauranger och uniformer i både små och stora storlekar på arbetsplatsen.

Sedan misstänker jag att det hela blir extra känsligt just för att det är en kvinna som blir nekad på grund av sin övervikt. Trots allt finns det fortfarande väldigt mycket stigma runt övervikt, särskilt när den sitter på kvinnor, och utseendeideal som drabbar kvinnor i större utsträckning än män, som går ut på att övervikt är äckligt och fult och man ska vara smal, snygg och vältränad. Herregud, jag har varit både överviktig och feminist så länge jag kan minnas och känner fortfarande det där lilla stynget av skam varje gång jag står i en provhytt med en klänning som inte går att dra igen i ryggen. Att tänka sig då att bli nekad att åka bergochdalbana, av någon annan, inför en massa människor, för att man är överviktig. Tacka fan för att det måste vara skitjobbigt.

Och sedan så var det lite om det här med att känna sig kränkt när man blir utsatt för negativ särbehandling eller nekad tillträde till någonting också. Folk som är vana vid att känna sig som en självklar del av sitt sammanhang och att inte bli nekade tillträde någonstans verkar ofta tycka att ordet kränkt överanvänds och att det är löjligt när andra blir sårade.

Jag tror att om jag skulle bli sådär kvällstidningskränkt varje gång jag kände mig särbehandlad eller utanför, så skulle jag inte orka särskilt länge. Det blir man nämligen väldigt ofta, så fort man har någon form av funktionshinder eller annat särskiljande drag som folk gillar att uppmärksamma negativt. Troligtvis är det, å andra sidan, inte första gången Stina i artikeln råkar ut för negativ särbehandling på grund av sin övervikt heller. Men man får välja sina strider, och kanske var att inte få tillbaka pengarna för ett åkband hon inte kunde nyttja en strid hon var beredd att ta.

Jag har vid ett par tillfällen betalat fullpris för konferenser eller lajv där mat ingått, och sedan på plats insett att den veganska maten är ett totalt skämt. Senast i fredags var jag på restaurang i ett större sällskap, där det enda servitrisen kunde erbjuda mig (efter många turer med frågor till köket) från menyn var falafel och sallad. Ingen sås, inga pommes. Vid det laget var jag trött och hyfsat förbannad. Men eftersom det händer ungefär var tredje gång jag försöker gå ut och äta med köttätande vänner är jag ganska van. De flesta veganer är vana. De flesta allergiker också.

Jag har transvänner som ibland biter ifrån och blir rejält sura när de blir kallade vid fel kön. Ganska ofta blir cisreaktionen någonting i stil med "du kan ju inte förvänta dig att alla ska säga rätt jämt, var inte så sur". Det man missar då är väl hur himla ofta de här personerna blir felkönade utan att bita ifrån.

Och visst kan man gnälla över feminister som blir arga och kränkta när man drar sexistiska skämt. Men seriöst, skulle jag få en femma för varje gång jag hörde ett sexistiskt skämt skulle jag vara rik vid det här laget. Man orkar inte bli arg varje gång. Man orkar absolut inte bli kränkt.

Men ibland händer den där droppen som får bägaren att rinna över, och man blir ledsen, kränkt och förbannad på riktigt. Och då är den fan inte läge att komma dragande med klagomål över hur lättkränkta alla nuförtiden är.

Kommentarer

Robin Bergmark sa…
Jag ska försöka förklara mig lite mer sammantaget om detta.

Jag tycker att kvinnan i just den där artikeln hade rätt att känna sig ledsen, besviken och att det var pinsamt. Och ja, även kränkt, om det faktiskt var så hon kände. Man får känna det man känner. Det gör inte henne till en dum person.

Det jag stör mig på "kränkt" i det här specifika fallet är inte hur kvinnan kände sig, utan hur det används i media. Aftonbladet skriver det som "kvinna blev kränkt, liseberg var dumma". Vilket är lite av det jag tycker är problemet med "kränkt". Säger man att man blev ledsen eller besviken så är det inte så dramatiskt ... skriver tidningen däremot att någon blev "kränkt" så framstår den som blivit utsatt plötsligt som the good guy, medan den som orsakat "kränkningen" som the bad guy. Och att den som känner sig kränkt på något sätt förtjänar vedergällning för detta.

Man får känna sig som man gör, men de känslorna behöver inte betyda att det måste finnas någon som varit elak och dum som orsakat det. Just hela grejen med att så fort någon känner sig kränkt, så måste någon skuldbeläggas för detta, är det jag tycker är så fel med hela grejen angående just "kränkt". Ibland kan det ju absolut vara så att folk förtjänar att skuldbeläggas rejält för det. Men inte alltid.

Gällande tillgängligheten, så har jag läst en del om det i det här sammmanhanget. Fast det är rätt svårt att hitta info ... men en lösning som verkar finnas på en del ställen i USA, är att ha berg-och-dal-banor där det finns iaf en vagn med sittplats åt en person som är överviktig. Så att det faktiskt finns möjlighet för de att åka. Och att personalen ser till så att ingen som är för liten sitter där, och riskerar att inte sitta fast ordentligt. Det är ju något man kan hoppas att nöjesfält i Sverige tittar mer på, i framtiden.

Andra lösningar är ju att ha såkallade "teststolar" utanför åkattraktionen. Liseberg har detta iaf i samband med Balder. Där kan man testa om man kan sitta ordentligt, innan man har köat och kommit fram.

Det var en kombination av just "kränkt" som det framställdes i artikeln, och att man valde att lägga fokus på skuldbeläggandet, istället för att undersöka det faktiska problemet (tillgänglighet i åkattraktioner) som gjorde att jag störde mig så mycket på artikeln.
Anneli sa…
Tack för klargörandet, Robin. Jag såg att du skrev någonting liknande på Facebook (då hade jag fnulat på det här inlägget ett tag och tänkte att jag ändå skulle lägga upp det). Jag upplever att vi ändå är rätt ense i frågan, och jag håller med om att det är dumt att vinkla det till att Liseberg var så himla onda. För, vilket folk som känner sig negativt särbehandlade ofta vet, det handlar ju oftast mest om att man inte riktigt tänkt till, inte riktigt har möjlighet, eller någonting i den stilen. Inte att någon vill vara aktivt elak mot överviktiga.

En annan vän som länkade samma artikel hade betydligt fler negativa kommentarer till den, så jag hoppas att du inte tar inlägget som ett påhopp mot dig. Jag upplever att vi kommit rätt bra överens i frågan. :)
MatthiasJ sa…
Man bör betänka dock att platserna i Balder är rejält tilltagna från början. Liseberg erbjuder förlängningsband för oss som inte "får plats" i det vanliga, vilket gör att säkerhetsbältet är åtminstone 150 cm (egen erfarenhet då jag med näd och näppe lyckades klämma mig ner i sätet för ett par år sedan). Jag var vid tillfället 183 cm lång och vägde 165 kg. Är man större än så, så spelar det ingen roll om man förlänger bältet ytterligare - säkerhetsbygeln går inte i lås i stället.


Jag har fått kliva av andra attraktioner på Liseberg för att jag inte fått plats, men inte skyller jag på Liseberg för det - that's life när man är överviktig.
Robin Bergmark sa…
Anneli: Nej, jag tog inte åt mig det som ett påhopp, jag vet ju att jag inte kallat henne för puckad, t.ex. Ja, jag tror att vi vill ganska mycket samma sak :)

Det jag tycker gör mest skillnad i det här, jämfört med annan negativ särbehandling, är att detta (iaf delvis) grundar sig på tekniska begränsningar - och sådana är ju mycket svårare att åtgärda. Har man verkligen nått gränserna, så är det en legitim anledning till att exkludera folk, om det faktiskt inte är möjligt att inkludera dem. Är man för stor för att kunna åka nått, faktiskt, så är det lite som att någon som är allergisk inte kan äta nått.

Till skillnad från alla sociala grejer, t.ex. sådant som du nämner. Vill en f.d. "han" nu bli kallad "hon" ska man ju naturligtvis respektera det, och sådana saker borde vara så otroligt mycket lättare att ta hänsyn till, eftersom det är fullt möjligt att göra det. Inga tekniska begränsningar, bara mentala.
Anonym sa…
"Och så tycker man att det är konstigt att Liseberg bad henne om ursäkt för det inträffade, och är arga för att hon hade mage att be om pengarna tillbaka för åkbandet hon inte kunde nyttja."

Arga? Vad har för belägg för det? Det finns kritik, allmänt ifrågasättande, förvåning, irritation tycker jag kunna utläsa, men arg? Nu överdriver du om du inte har mer källor än den här tråden men det förstod jag det som att det fanns ytterligare en tråd där diskussionen var hetare. Vi vet dock att hon inte kunde nyttja åkbandet för två attraktioner och vi vet att Liseberg har fler attraktioner än så, exempel på mer rätt formulering är "inte kunde nyttja fullt ut".

"Och jag blir så illamående, för det känns faktiskt som ett typexempel på en situation där vita normalviktiga män inte alls förstår allvaret."

Jag anser just att jag bevisat att jag förstår "allvaret". Sen är det intressant att du tillskriver alla negativa kommentarer till män när Alexandra Dahlberg skriver: "Jag tycker inte att det är någon anledning att bli kränkt, det handlar ju om säkerhet.". Intressant men föga förvånande och det stämmer väl in med den bild jag har av FEMinism...

"Ur den aspekten är det solklart att bergochdalbanor bör byggas för att hålla för överviktiga personer, på samma sätt som det är självklart att det ska finnas hörslinga på teatern, glutenfri mat på restauranger och uniformer i både små och stora storlekar på arbetsplatsen."

Återigen frågan, HUR överviktiga? Nöjer du dig när mannen jag länkade till kan åka eller när kvinnan i artikeln kan åka eller nånstans där emellan?

"Sedan misstänker jag att det hela blir extra känsligt just för att det är en kvinna som blir nekad på grund av sin övervikt. Trots allt finns det fortfarande väldigt mycket stigma runt övervikt, särskilt när den sitter på kvinnor, och utseendeideal som drabbar kvinnor i större utsträckning än män, som går ut på att övervikt är äckligt och fult och man ska vara smal, snygg och vältränad. "
Grov spekulering och gott om raljering, jag har inte sett något i tråden som direkt anspelat på hennes kön, det har väl så gott som uteslutande handlat om vikt? Men visst, ska vi leka spekuleringsleken är väl inte jag den som är den. Jag tror att du sympatiserar med henne så starkt och försvarar henne från angrepp hon inte ens ser eller drabbas av för att du identifierar dig med henne och känner hennes smärta som din egen, kanske till och med undermedvetet känner dig påhoppad själv? Om så rekommenderar jag dig att sluta med det, du tjänar inget på att trycka ner dig själv så!

"Och sedan så var det lite om det här med att känna sig kränkt när man blir utsatt för negativ särbehandling eller nekad tillträde till någonting också. Folk som är vana vid att känna sig som en självklar del av sitt sammanhang och att inte bli nekade tillträde någonstans verkar ofta tycka att ordet kränkt överanvänds och att det är löjligt när andra blir sårade."

Nu kan jag bara tala för mig själv, men det jag främst reagerar på här är att det görs till en nationell angelägenhet. Hade det varit en person jag kände hade jag säkert ringt och tröstat och försökt hjälpa henne ta sig vidare. Om hon inte gör så här som standard, då hade jag sagt åt henne att skärpa upp sig. Men nu blir det bara skrattretande när det står på samma plats där misshandel, mord och krig brukar stå som negativa händelser. Folk blir kränkta HELA TIDEN! När mitt utbildningsprogram anordnar speciella tjejdagar blir jag kränkt eftersom jag nekas möjligheter pga mitt kön. Att det är många män som har jobb gör det ju inte lättare för enskilda män att få jobb (procentuellt sett är det förmodligen svårare i min bransch för män att få jobb eftersom de få kvinnor som läser sällan är bland tusentals som inte blir anställda). Är det också allvarligt i din syn eller spelar min kränkning mindre roll? Sen irriterar jag mig på att den upplevda kränkningen används som ett maktmedel på ett oproportionerligt sätt.
Anonym sa…
"Jag har vid ett par tillfällen betalat fullpris för konferenser eller lajv där mat ingått, och sedan på plats insett att den veganska maten är ett totalt skämt."

Jag har också betalat för evenemang där maten var ett skämt. Min lösning var att gå på andra evenemang som gjorde bra ifrån sig. Kallas konkurrens och leder i förlängningen till bättre service.

"Senast i fredags var jag på restaurang i ett större sällskap, där det enda servitrisen kunde erbjuda mig (efter många turer med frågor till köket) från menyn var falafel och sallad. Ingen sås, inga pommes. Vid det laget var jag trött och hyfsat förbannad. Men eftersom det händer ungefär var tredje gång jag försöker gå ut och äta med köttätande vänner är jag ganska van. De flesta veganer är vana. De flesta allergiker också."

Se ovan. Du kan ju även diskutera detta med dina vänner om du inte redan gjort det. Be dem hjälpa dig hitta restauranger där allas kan få ut nåt. Hittar ni inget så kan man alltid bjuda hem till middag, knytkalas är bland de trevligaste som finns. Tycker jag är mer tillfredsställande än att fiska sympati i en blogg. Lösningsfokus och ta sig runt problem är hemligheten i min värld.

"Jag har transvänner som ibland biter ifrån och blir rejält sura när de blir kallade vid fel kön. Ganska ofta blir cisreaktionen någonting i stil med "du kan ju inte förvänta dig att alla ska säga rätt jämt, var inte så sur". Det man missar då är väl hur himla ofta de här personerna blir felkönade utan att bita ifrån."

Det låter som de har bristande empati. Mina transvänner har såpass insikt att jag inte menar något illa när jag säger fel och inser att det tar tid att ställa om från ett kön till ett annat efter upp till 20 års vänskap.

"Och visst kan man gnälla över feminister som blir arga och kränkta när man drar sexistiska skämt. Men seriöst, skulle jag få en femma för varje gång jag hörde ett sexistiskt skämt skulle jag vara rik vid det här laget. Man orkar inte bli arg varje gång. Man orkar absolut inte bli kränkt."

Och om jag får en femma för varje gång min pappa kallas gubbslem, köttberg och allt annat kul äldre män tillskrivs som grupp? Skillnaden är att sexistiska skämt inte dras i dagstidningar i samma utsträckning...

"Men ibland händer den där droppen som får bägaren att rinna över, och man blir ledsen, kränkt och förbannad på riktigt. Och då är den fan inte läge att komma dragande med klagomål över hur lättkränkta alla nuförtiden är."

Jag var som nämndes på fb utsatt för kraftig kränkning i tio år i form av mobbning. De som var effektivast i sin mobbning av mig var flickorna. Förmodligen genom att de i den åldern mognar snabbare och därför hade större förmåga att läsa av mig och se vilka kommentarer som bet. Pojkarna var mer grupputeslutning och våld. Jag hittade tillslut hur jag skulle hantera det, men det tog lång tid. Hemligheten låg i att skapa sig en förmåga att kontrollera sina känslor, ju starkare kontroll desto bättre. Kontrollen är inte perfekt, men det gör att jag i dagsläget har större möjlighet att slippa att bägaren rinner över. Det händer en gång per år ca och då för att situationen är extrem på riktigt och aldrig för att det bara är en massa småtjafs som ackumulerat, hur ofta händer det dig? Jag kan vifta bort sårande kommentarer som nonsens, åsikter från mentalt underlägsna människor.

Om du ens orkat läsa så här långt är du förmodligen full av vrede/hat/ilska eller dylika negativa känslor, eller är jag helt ute och cyklar? Om så, intressant att utan att ens veta vem jag är och bara genom text har jag utövat kontroll över dig och styrt dig dit jag ville, men jag kunde göra det enbart för att du lät mig! Det, isåfall är läxan jag vill ge till dig nu och önskar jag kunde ge till kvinnan i artikeln, för det var den hårda läxan som lärde mig att lösa mina problem utan att gnälla i media.
Anneli sa…
Nå, nu ska du inte ta åt dig äran för att lyckas provocera mig. Jag blir lite uppgiven och tycker att dina texter är fulla av självgott raljerande. Särskilt komiskt blir det när du ska lära mig hur man går ut och äter som vegan (som sagt, ungefär varannan gång får jag undermålig mat och har olika strategier för att lösa situationen på bästa sätt), eller när du talar om att mina transvänner har bristande empati utan att ta notis om kommentaren om hur ofta de står ut med att bli felkönade utan att klaga alls.

Jag vidhåller att frågan handlar om strukturer och normer, och för den är det fullkomligt irrelevant vilka som var dumma mot dig, eller mig, eller någon annan, när de var små. Jag tycker också att det är ganska fånigt att du påpekar att ingen var arg i tråden du läste när du vet att jag refererar även till kommentarer du inte läst.

Så tja, du gör tappra försök att skriva mig på näsan men det är varken trevligt eller går särskilt bra.
Anonym sa…
Du ska ha tack Anneli för att du inte följer med mobbardrevet som har gått. Jag håller med dig!!!
Kram!
Anonym sa…
Det var jag som skrev innan...du är ju vegan också...jag avguuuudar dig!!!!!! Du verkar vara en mycket bra människa!!!!
Jättesöt är du också!!!!!!
Kram igen!!!!
Anneli sa…
Haha, tack, antar jag. Lovebombing är lite svår att förhålla sig till den med.

Jag får känslan av att rätt många blir provocerade av texterna här, förmodligen för att jag har en del starka åsikter och övertygelser. Jag förväntar mig inte att hela världen ska tycka att jag är så fantastiskt duktig som tycker som jag gör, är vegan eller vad det nu är. Däremot förväntar jag mig att kommentatorer förhåller sig respektfulla till mig som person. Och gärna använder nick så att ni går att skilja åt.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det