tisdag 28 augusti 2012

12 - Fem kändisar jag tycker är attraktiva

Det här är fortfarande ett sådant där inlägg som jag inte riktigt kan bestämma mig för om det är väldigt kul eller bara fånigt. Svårt var det att skriva i alla fall. Jag har aldrig någonsin varit typen som bildgooglat snygga bilder på kändisar och sparat ner dem, eller haft en lista på kändisar jag vill ligga med.
Men fem kändisar jag tycker är attraktiva, okej då. Utan inbördes ordning:

1.
Svårt att hitta en bra bild på Kate Winslet. När jag började med utmaningen att bildgoogla fram illustrationer till det här inlägget, kom jag på att min mentala bild av henne motsvarar hur hon såg ut för drygt tio år sedan. Kate Winslet som Rose i Titanic är liksom... fantastiskt attraktiv. Det nästa problemet med bildgooglingen var att det var så svårt att få fram en bra bild som fångar hela mimiken som är attraktiv. På de flesta bilder tittar hon allvarligt in i kameran, spärrar upp ögonen och plutar med läpparna. Och det är Kate Winslet som skrattar stort, grimarserar och dansar i tredje klass på Titanic som är så fantastiskt jättesöt. Svårt att fånga det på bild.

2. 
Lite samma problem är det med Ellen Page. Det är liksom hela Ellen Pages minspel som är roligt, charmigt och som jag finner attraktivt. Vilket leder till att hon gör synnerligen fåniga miner på typ alla stillbilder.
Men alltså...

3.
Här var det förvånansvärt lätt att hitta en bra bild. Keanu Reeves ser nämligen ungefär likadan ut hela tiden. Vilket inte stör mig särskilt mycket alls, för han är bra ögongodis.


4.
Och så kom jag, med liten påminnelse från Mattlo, ihåg varför Keanu Reeves är så bra ögongodis också. Han är Niilatypen. Niila är alltså en av huvudpersonerna i Populärmusik från Vittula, som kom upp på bio någon gång när jag gick i gymnasiet. Skådespelaren heter Andreas av Enehielm och är inte alls lika snygg på bilder där han inte är Niila. Men mörkt hår, ögonbryn, höga kindben, och så pratar han finlandssvenska. Strålande kombination, jag är fortfarande vansinnigt svag för den.

5. Och efter lite fundering får Julia Stiles bli kändis nummer fem som jag tycker är attraktiv. För hon är grymt söt. Och förvisso förmodligen också ungefär tio år äldre än jag minns henne som, men i alla fall. Hon är söt.

måndag 27 augusti 2012

Hälsa på fröken Anneli


Ganska ofta när jag har glasögon på mig får jag kommentarer av typen "vad du ser ut som en fröken!". Andra plagg jag gärna får ha på mig när någon kommenterar hur fröknig jag ser ut är proper kjol, kavaj eller tantkofta. När jag inte har glasögon är det dock aldrig någon som säger att jag ser ut som en skolfröken. Det är liksom som att glasögonen, utåt, är en viktig del av min läraridentitet.

Det här är alltså kommentarer jag hört sedan första gången jag insåg att jag ser så dåligt att jag behöver glasögon till vardags, när det nu kan ha varit. 2009 tror jag. Ganska ofta kommer frökenkommentarerna i en kontext som gör att det tydligt framgår vad det är för en fröken Anneli mina vänner ser framför sig. Ni vet den där sexig lärarinne-klyschan med chica glasögon, pennkjol och pekpinne. Den fröken kommenterar folk ibland.

Eller så är det kulturtants-fröken Anneli som folk verkar hitta, när de kopplar ihop mitt läraryrke med min Gudrun Sjödén-kofta. Jag vet inte riktigt vilka undervisningsmetoder den här fröken förväntas ägna sig åt, men jag har ändå lite svårt att själv göra sammankopplingen mellan mina glasögon och min lärarroll. Så jag tänkte presentera den riktiga fröken Anneli för er istället.

Fröken Anneli är 22 år gammal. Det är liksom lite svårt att komma ifrån hur ung jag är, så även min yrkespersona är givetvis inte äldre än så. Fröken Anneli erkänner gärna att det är väldigt nära i ålder mellan henne själv och gymnasieeleverna hon undervisar. Istället försöker hon att bli uppspelad på faktumet att hon kan en massa saker som de inte kan, och som hon kan lära dem. Gentemot högstadieelever tenderar fröken Anneli att vara betydligt mera tydligt vuxen. Där fungerar skillnaden.

Fröken Anneli har alltid glasögon, eftersom hon inte ser ansiktena på sina elever annars. Hon har aldrig kavaj eller liknande auktoritära plagg. Under praktiken i våras gick hon runt i de här bruna conversen och hade roligt målade naglar som estetettorna var lite fascinerade av. Oftast har hon rufsigt hår, stor nyckelknippa och en kaffemugg i ena handen. Sexig lärarinne-klyschan är väldigt långt borta.

Fröken Anneli gillar katederundervisning (det ni, det trodde ni inte!). Hon tycker om att gå omkring i klassrummet och föreläsa för sina elever. Gärna med snygga powerpoints. Ofta i ett ganska raljant tonfall medan hon viftar med händer, pennor eller liknande. Ofta rätt avslappnad, gärna sittandes på katedern. Hon är inte så himla förtjust i läroböcker, men gillar att hålla dialoger med hela klassen. Hon gillar diskussionsuppgifter i grupp men tycker att det svåraste är att hitta bra redovisningsformer för det. Hon gillar också stora modeller på tavlan, tankekartor, streckgubbar och pilar.

Fröken Anneli gillar även betygskriterier och matrisbedömning, och tycker att det är förvånansvärt skönt att sitta med en trave uppsatser och skriva konstruktiv kritik på små lappar. Gärna i kombination med "de här kriterierna når du men inte de här". Fröken Anneli tycker att faktaprov är genuint tråkiga, och blir besviken på allvar varje gång hennes elever skriver konstiga saker på sina religionsprov.

Och just ja, fröken Anneli är alltid vansinnigt jävla nervös varje gång hon ska träffa en ny privatelev (som jag jobbar med just nu), eller en ny klass. Det är så himla viktigt för mig att allting ska bli bra, inte gå på rutin och att jag ska få med mig eleverna.  Och det är så fånigt svårt ibland före lektioner, och så fånigt kul varje gång det går bra. För fröken Anneli är en sådan där lärare som fortfarande tycker att det är fantastiskt kul att hon valt helt rätt yrke.

Och så kan hon inte riktigt vänta på att få en egen klass i Religion, och hoppas att det fortfarande är på modet att diskutera zombieapokalypsen när det händer.

torsdag 23 augusti 2012

11 - Min familj

Förra gången jag skrev en sådan här bloggutmaning skrev jag specifika inlägg om mina föräldrar (Friedner och Henriksson), och om mina syskon (Leo och Ellica). Bilderna verkar ha försvunnit från båda inläggen, men det är två ganska trevliga texter om människor i min omgivning som jag tycker mycket om.

Men eftersom jag redan skrivit så trevliga inlägg om de där fyra, så måste jag hitta en ny vinkel på det här med att skriva om min familj. Att skriva om oss alla fem i kombination är ganska svårt, för vi har aldrig bott ihop alla fem. Största delen av mitt liv har jag bott ihop med min mamma och syster. Därefter har jag bott med, i turordning, Hell, Rebecka, Oscar och Erland. Men de ingår inte riktigt i min familj. I min familj ingår dock otaliga mostrar och kusiner.


Min stora familj, med mostar och kusiner, umgås jag mest med sommartid. Då bor vi ganska många i kollektiv i ett stort rött hus i Dalarna. Riktigt hur många varierar lite, de senaste somrarna har jag inte varit i Svärdsjö så mycket. Men jag har en väldigt tydlig bild av hur det fungerar där, och därmed hur min familj fungerar:

I min familj sjunger man sextiotalsschlagers när man stökar i köket, vilket man såklart gör. Och i min familj sitter det alltid någon och ritar vid köksbordet på somrarna, även om det varierar lite vem det är. Det finns alltid utrymme för en kopp kaffe till, och för att plocka fram ett handarbete. I min familj jobbar man på Kapsylen i december. Man röstar vänster. Man tycker om Dalarna, konsthantverk och att umgås. Man får dricka vin när man lagar mat. Man tramsar ganska mycket. Det är alltid okej att citera mumintrollet eller att tycka lite för mycket om nallar.

Alltså, överlag är min familj vansinnigt mysig. Det här inlägget var dock lite svårskrivet. Och nästa inlägg i bloggutmaningen går ut på att lista ett gäng kändisar jag tycker är attraktiva. Det ni... jag kan inte bestämma mig för om det är vansinnigt kul eller bara ganska fånigt. Får se.

onsdag 15 augusti 2012

Jag är så trött på manifest

Periodvis tycker jag att det är så sjukt jobbigt med folk som måste göra sin sexualitet till sin identitet. Oavsett om det är folk som tatuerar in S/M-loggor, är aktiva i polyföreningar eller bara måste prata om sin partner (oavsett kön) hela tiden. Jag har liksom aldrig förstått poängen med att gå med i en förening för att träffa folk, med vilka jag har den enda garanterade gemensamma nämnaren att vi har likartade preferenser när det kommer till relationer och sex. Jag snubblade in på en queerscen när jag började lajva, och har följaktligen lärt känna alla hbtq-personer jag känner för att vi har gemensamma intressen. Och någon polyscen har jag aldrig känt något behov av. Jag har ingen lust att definiera mig själv som polyamorös. Och jag har särskilt ingen lust att börja umgås med andra människor bara för att de inte heller förstår grejen med monoförhållanden.

Jag har alltid varit mer relationsanarkist än poly, men har svårt att använda den termen om mig själv också. Förmodligen för att man, oavsett vilken sådan term man använder, liksom automatiskt blir inpetad i en subkultur och får ett manifest tilldelat sig. När jag var lite yngre trodde jag nog att det var viktigt. Nu har jag slutat med det. Jag får säga att jag är typ relationsanarkist, och att jag har flickvän. Det fungerar för oss. Och jag får opponera mig när andra försöker ta tolkningsföreträdet över mina relationer till folk. Så pass mycket integritet har jag, att jag tycker att det är lite av min ensak hur jag tycker om folk och visar upp det. Men nåja. Min grundläggande syn på relationer har jag skrivit om förut, typ här, här och här

Men idag vill jag egentligen inte skriva så mycket mer om hur illa jag tycker om polys. Idag vill jag skriva lite om baksidan av alla kategorier och manifest och jox som folk håller på med, så fort de upptäckt sanningen om nära relationer och vill att alla andra ska upptäcka den också. Baksidan i att man försöker göra politik av sina relationer - är man relationsanarkist så gör man X, är man poly så gör man Y. Baksidan i att man försöker hitta en gemenskap med andra bara för att de har likartade tankar, så att man glömmer hela grejen med att alla relationsanarkister inte kan göra just X och alla polys inte kan göra just Y. (Alla flator tänder inte på just A och alla BDSM-utövare inte på just B).

Och nackdelen när man ska kategorisera alla tänkbara sexuella läggningar, förhållandetyper och kärlekshistorier, och plötsligt bara känner sig vilsen mellan alla kategorierna eller konstig som inte passar in i dem. Min sexuella läggnings-förvirring får sådana inlägg ibland. Idag får min relationsförvirring ett.

Jag och min flickvän har perioder när vi förklarar att vi känner av likartade problem inom vår relation. Vi går runt och känner oss lite som dåliga flickvänner båda två, tills vi pratar med varandra och inser att vi är helt överens. Men just för att det är så svårt att försöka ställa upp på omvärldens alla krav på vad en relation är. Vi är generellt helt ense om våra gemensamma krav på vad en relation är, men det blir krångligt ibland ändå.

Som när folk förutsätter att vi alltid vet var den andra är, att vi alltid går hem tillsammans efter fester, att vi egentligen vill flytta ihop och det mest är logistiken som hindrar oss, att vi ringer varje kväll, alltid är kärast i varandra etc. Och så hela problematiken med det faktum att vi stundom raggar på olika håll, och själva ser på det som oproblematiskt. Hela "man får inte stöta på andras flickvänner" är så inbyggd i systemet hos många, och jag vill ju inte att folk jag raggar på ska bli illa berörda för Lovisas skull, när hon inte bryr sig.

Och alla sådana här grejer gör att jag har vansinnigt svårt för när folk ska agera polyförening och tala om för vanliga monosvenssons hur öppna förhållanden/poly/relationsanarki/whatever fungerar. För det blir bara ännu ett gäng normuppsättningar som skapar missförstånd, som jag känner mig arg på och måste bryta med. För jag är faktiskt så löjligt privat att jag anser att mina relationer bestäms mellan mig och den andra personen. Och det är ingenting som någon annan får skriva manifest om.

måndag 13 augusti 2012

10 - Musikspelaren på shuffle och första tio låtarna

Jag funderade ett tag på hur jag skulle genomföra det här rent praktiskt, eftersom jag bara kör Spotify. Lösningen blev att radera min stjärnmärkt-lista, och sedan gå igenom alla spellistor jag lyssnar regelbundet på och stjärnmärka ALLT. Det blev 729 låtar, och jag är lite förvånad över att det inte är fler. Nu ska jag följa instruktionen: shuffla och skriva ner de tio första låtarna. Jag lovar att inte fuska.

1. Beach Boys - I get around
Ligger i min spellista med sextiotalsmusik, allmänt skön och hyfsat representativ.

2. JJ Cale - Cocaine
Den här ligger på städlistan som jag och Hell satte ihop tillsammans för evigheter sedan.

3. Chicago - Cell block tango
Åh, den här var det länge sedan jag hörde. Men den känns också ganska rätt. Jag har för mig att den fick ett purket blogginlägg för länge sedan. En annan kväll satt jag uppe länge och tittade på den tolkad till ASL. Mycket roligt!



4. Hoven Droven - Årepolska
Ett av mina bästa konsertminnen är från när Hoven Droven spelade på Stockholms kulturfestival 2007. Det var ett gäng band före, däribland Sofia Karlsson, och allting drog ut på tiden. När de till sist kommer upp på scenen, strax före ett, säger de "Stockholms stad klipper strömmen om sex minuter, så vi röjer tills dess!". Och vilket röj sedan!

5. Flogging Molly - Tobacco Island
Den här hamnade på listan efter att jag sett dem på Gröna Lund förra sommaren. Också ett bra konsertminne. Det ösregnade!

6. Klaus Badelt - He's a Pirate (Tiesto Remix)
Pirates of the Caribbean-temat. Remixat. Ligger på plastlistan, hur skulle jag kunna motstå?

7. Verka Serduchka - Dancing Lasha Tumbai
Jag förutsätter att alla kommer ihåg den här. Ukraina kommer tvåa i Eurovision med en transvestit-discokula. Dragspels-dunka-dunka, på låtsastyska. Och det är så catchy. Jag är svag för sådant här. Ju mer Christer Björkman rasar, desto bättre!

8. Le vent du nord - Le dragon de Chimay
Jag har en spellista på franska, som jag gjorde kollaborativ för ett par veckor sedan när Frida ville ha tips på fransk musik. Då hamnade den här låten här. Mysfolk. På franska.

9. Barry Man - Who Put the Bomp (in the Bomp, Bomp, Bomp)
Åter igen ett exempel på härligt löjlig sextiotalsmusik. Who put the Ram in the Rama-Lama-Ding-Dong?

10. Amy McDonald - This is the life
Ibland hör jag låtar på radio, blir lite kär och lyssnar sönder dem i ett par dagar. Det här är en sådan från förra eller förr-förra året.


Sådär, det var tio random låtar från min spellista. Med tanke på hur obscena mängder Kate Nash, Gogol Bordello, The Ark och Håkan Hellström jag också har på den är jag förvånad över att ingen av dem kom med. Men det känns ändå som ett ganska trevligt urval av grejer jag lyssnar på. Helt random.

9 - Hur viktigt det är med utbildning

Jag förstår inte folk, som tror att lärare är ett skitjobb som vem som helst klarar av. Och jag förstår inte folk, som tycker att läraryrket är oviktigt. I alla fall oviktigt jämfört med viktiga jobb som civilingenjör, forskare eller läkare. För vem skulle utbilda civilingenjörerna, forskarna och läkarna om det inte fanns några lärare?

Och så förstår jag inte folk som säger att man kan skita i plugget och lära sig allt man behöver ändå. Mest för att de i regel är ganska hopplösa att försöka prata om lite djupare intellektuella grejer med. Och som ni vet tycker jag att intellekt är grymt hett.

Sedan har vi ju alla sådana här grundläggande grejer, som att läskunnighet är en förutsättning för demokrati och att folkbildning automatiskt leder till mer välstånd. Skitbra grejer alltså.

Så jag vet alltså inte riktigt vad jag ska skriva i det här inlägget... klart som fan att det är viktigt med utbildning.

Imorgon ska jag på vikarieutbildning och lära mig bli en sjukt bra lärarvikarie. Peppen på det.



Liminala tillstånd i Visby

Religionshistoriker tycker om en term som kallas liminalt tillstånd. Från början används den för att beskriva en av tre faser i en övergångsrit (från en fas i livet till en annan), religiös eller sekulär. Övergångsriter är ofta uppbyggda i tre faser. Först tar man avsked av personen i den gamla fasen (sitter i klassrummet och får slutbetyg). Därefter inträder den eller de som genomgår riten i någon form av liminalt tillstånd där man vare sig är del av den gamla ordningen eller den nya. I det här gränslandet bär man ofta annorlunda kläder, identifieras annorlunda än vanligt och de vanliga sociala normerna upplöses eller uppluckras. Är det fler personer som genomgår riten uppstår ofta en stark gruppkänsla mellan dem (åker studentflak, häller öl, fest och leva rövare). Och slutligen avslutas en övergångsrit med att personen välkomnas in i sin nya fas i livet (mottagning, gå till arbetsförmedlingen).

En annan form av liminala tillstånd förekommer i riter där man snarare låter hela samhället genomgå en övergångsrit. Ett exempel är den hinduiska festligheten holi, som firas genom extatiskt festande (man dränker varandra i färg, till skillnad från studenter som dränker varandra i öl), rituellt intagande av droger och uppochnedvändande av hela samhället för en kväll. Morgonen efter holi badar man och låter ordningen och världen som man känner den återuppstå.

Ganska ofta tänker jag på likheten mellan fester som holi och medeltidsveckan i Visby. Jag vet att många turister och barnfamiljer åker till Visby och tror att det är en trevlig marknad och lite folk som går omkring i fina kläder, men inte så mycket mer. Det är dagsidan av Visby. Nattsidan är den intressanta. (Kriss förklarar det här).

Nattsidan av Visby är som en vecka i ett liminalt tillstånd. Det rituella intagandet av alkohol har en given plats. De sociala normerna är uppluckrade. Jag vet ingen annanstans än i Visby där folk raggar så friskt och är så öppna med sina avsikter. Jag vet ingen annan vecka på året där alla mina vänner är samlade inom promenadavstånd och det nästan alltid finns en fest att bara ramla in på. Där det finns så mycket utrymme för spontana existensiella samtal längs med strandpromenaden eller spontant utomhussex. Lite drama är det såklart alltid, men det känns svårt att inte komma ifrån medeltidsveckan med känslan av att man älskar sina vänner. Både gamla man haft i åratal och nya som man haft i två dagar. Det ingår liksom.

Och självklart får man lite post lajv-depp när man inser att det är sista kvällen och att man ska tillbaka in i verkligheten igen. Och man längtar hem till sin lägenhet, sin egen säng och sina riktiga kläder. Samtidigt som det finns någonting sådär oerhört skönt i att vara långt ute på en ö i Östersjön, i en stad där man känner nästan alla, och där ingenting är bråttom och ingenting är för allvarligt. Medeltidsveckan är ett grymt intressant fenomen egentligen!

Nu är jag hemkommen till Flemingsberg igen, men jag har haft en fantastiskt bra vecka. Jag har missat nästan alla seriösa grejer man ska göra. Jag har druckit äppelvin i Nordergravar, klättrat på ringmuren i kraftig blåst, känt hatifnattarna samla sig över havet, pratat lajv och genus och heteronorm i det oändliga, hånglat mycket, dansat lite, crossdressat på onsdagen, lärt känna nya människor och haft det allmänt jättebra. Det här känns bra!

torsdag 2 augusti 2012

Elitism, privilegier och "alla ska med" i praktiken

Såhär i Pridetider är det svårt att helt undgå folk som inte riktigt fattat grejen. Som kristdemokraten som vill få det till att Pride är fullt av heterofobi. Och jag har lite svårt att inte koppla ihop KDs rädsla att det ska börja ses som fult att vara heterosexuell, med några andra diskussioner om privilegier som vi hållit på sistone.

Att vara privilegierad innebär att man på något sätt har högre status. Att man anses vara normen, så att alla arrangemang liksom per default är anpassade efter en. Till exempel att ha hög inkomst, högt kulturellt kapital, ett önskat språk som modersmål, att tillhöra det kön som vanligtvis förknippas med aktiviteten i fråga, en sexualitet som anses normal, eller någonting i den stilen. Självklart beror vad som är privilegium lite på kontexten i fråga. På BVC är mammorna privilegierade, medan männen är det i näringslivet.

När man själv sitter på ett privilegium är det ofta väldigt svårt att se att det för det första är ett privilegium, och för det andra att det kan vara svårt för andra människor att uppnå samma sak. Däremot är det väldigt otäckt att mista sina privilegier, så det vill de flesta undvika. De flesta strävar, oftast, efter att räknas som fullt normala. Som den som man helt naturligt anpassar saker efter.

Och det är nu vi kommer in på var KDU-ordföranden inte riktigt fattar grejen, när hon känner sig utsatt för heterofobi. Att vara inkluderande, sänka trösklarna, låta alla vara med och accepteras, innebär inte att det plötsligt ska bli fult att vara heterosexuell. Det innebär att det ska vara lika okej att vara homo. Eller bi. Eller någon annan sexuell läggning. Vilket självklart leder till att man inte kan utgå från att alla är hetero längre. Alltså förlorar de heterosexuella sitt privilegium. Vilket inte innebär att de förlorar rätten att vara heterosexuella.

Samma diskussion kommer upp ibland i samband med lajv och funktionshinder. Folk diskuterar saker som utifall det är okej att åka rullstol på lajv, och ganska ofta kan man höra synpunkter där folk åter igen verkar ganska omedvetna om sitt eget privilegium. När man påpekar saker som att rullstolen ofrånkomligen är off, och att det därför kommer att störa alla andras upplevelse om någon tillåts ha med sig en offig rullstol.

Och det är ju inte så att bara för att någon behöver ha en offig rullstol med sig, så ska alla andra börja offa öppet och ha offiga saker med sig också. Det är ju ingen som kräver att alla andras ambitionsnivå måste sänkas, bara för att lägsta tröskeln in måste göra det. Och för den rullstolsbundne spelaren kanske den offiga rullstolen är en förutsättning för att över huvudtaget kunna delta. Men välkomnas den, så har spelarna med konventionellt fungerande kroppar och höga krav på utrustningen mist lite av sitt privilegium.

Och slutligen ett tredje relevant exempel när den här sortens problematik kommer upp, är i samband med fester, lajv och liknande grejer som kostar pengar. Där jag som festarrangör kan välja att göra ett mer påkostat, dyrare arrangemang som bara låter vissa delta, eller så kan jag försöka hålla nere på kostnaderna så att så många som möjligt kan vara med. Jag säger inte att det alltid är fel att göra fester dyra och exklusiva, men däremot kan det vara viktigt att tänka på (oavsett om det är ett lajv, Pride Park eller en spelning) att en dyr avgift, oavsett om majoriteten kan betala den, kommer att leda till att några inte kan delta. Och att det är en problematik man måste vara medveten om.
Det är inte fel att vara rik. Det är fel att förutsätta att alla andra är lika rika.

På samma sätt som det inte är fel att vara hetero. Det är fel att förutsätta att alla andra också är hetero.
Och det är inte fel att vara able-bodied. Det är fel att förutsätta att alla andra också är det.
Det är inte fel att vara man, det är fel att förutsätta att alla andra är män.

Och det är väl lite det här som "alla ska med" i praktiken innebär. Att även om jag själv inte har några problem med att ta mig ut till ett otillgängligt område, betala en jättedyr avgift och ta med mig en heterodejt till festen, så finns det andra som har vansinnigt mycket svårare att komma över samma tröskel. Och just därför kan jag inte oreflekterat ställa deltagarkraven efter vad jag själv klarar av.

onsdag 1 augusti 2012

Saker jag är tacksam över att min mamma lärt mig

2012 blir ett sådant år där flera av mina vänner flyttade hemifrån. Det är fint, grattis till er allihopa och välkomna ut i vuxenlivet. Själv är jag inne på mitt fjärde år med egen bostad och oberoende av mina föräldrars ekonomi, och det är egentligen vansinnigt skönt. För är det någonting jag ofta känner mig tacksam på mina föräldrar för, är det att jag behövt lära mig att ta hand om mig själv.

Min mammas ultimatum när jag tog studenten var enkelt. Antingen pluggade jag vidare och bodde gratis för att slippa ta studielån, eller så skaffade jag ett jobb. Försörja mig om jag skulle drälla runt och göra ingenting alls tänkte hon inte ställa upp på, utan någonting vettigt skulle jag ägna mig åt. Så jag fick helt enkelt lov att fundera ut ett sätt att klara min försörjning, och valde att börja plugga på lärarlinjen direkt.

När jag bodde hemma gjorde jag överlag väldigt lite hushållsarbete. Jag har aldrig haft någon fast laga mat-dag, tvättider eller arga krav från min mamma att städa mitt rum. Överlag tyckte jag länge att det var väldigt svårt att komma in i min mammas rutiner och ta över hushållsarbete, trots att jag gått ut gymnasiet och rimligen borde kunna sköta de flesta sådana sysslor.

När jag fyllde 19 flyttade jag hemifrån. Först bodde jag gratis inneboende hos Hell och Bögarna vid Mariatorget i ett halvår. Där lärde jag mig hur mycket mat egentligen kostar, och hade en vår där alla mina studiebidrag plötsligt gick åt till mina och Hells gemensamma måltider. I augusti 2009 fick vi lägenheten i Bromsten.

Och plötsligt insåg jag vilka de viktiga sakerna min mamma lärt mig är. Som det här med att ta ansvar för sin egen försörjning, för det är faktiskt bara mitt eget ansvar att se till att jag gör någonting inkomstbringande för att kunna betala hyran. Det fungerar liksom inte att gå runt och ströplugga och kugga tentor, då har jag inga pengar.

Och såhär tre år senare är det massa saker jag är tacksam för att jag har lärt mig. Jag har lärt mig att det bara är mitt eget ansvar att hålla efter i mitt hem, för att ingen annan tänker städa efter mig. Jag har lärt mig att laga mat, inte den där långsamma lyxiga maten en gång i veckan, utan "jag borde ha ätit för två timmar sedan"-maten. Jag har lärt mig att pengar tar slut. Inte som när man bor hemma och är pank, att man plötsligt inte har råd att göra roliga saker. När mina pengar tar slut kan jag inte betala hyran och inte äta mat. Jag har lärt mig att lyxkonsumtion är färska grönsaker, inte nya lösnaglar.

Och framför allt har jag lärt mig att det är mitt eget jävla ansvar att mina jobb och studier fungerar, att mina räkningar betalas, att jag äter och håller mig frisk. Jag har liksom inget val. Och det är en så himla skön känsla varje gång jag funderar lite på det, och inser att jag klarar det alldeles utmärkt.

Så jag är vansinnigt tacksam över min mamma som tjatat hela min uppväxt om vikten av att klara sig själv. Och jag tror att det är absolut nödvändigt när man börjar bli 19-20, eller 23, eller 25, att man lär sig att ta det ansvaret. Om inte annat så för att känna att man kan. Så tack mamma för den.

Bromsten, vintern 2010, glad Lei med potatisgratäng.

Om deltagarkultur och revolutioner

Idag tog jag och fantastiska Mattlo en långfika på Kafé 44. Tanken var att vi skulle gå på anarchopride och en workshop om queert utopiförsvar, men det slutade med att vi tog en långfika och diskuterade det här med att aktivera sig, rädda världen lite och varför deltagarkultur är så fantastiskt.

Det hela tog avstamp i en betraktelse om hur härligt det egentligen är med ställen som Kafé 44. Fikat kostar en tia, lunchen en femtiolapp och personalen volontärarbetar för att stället ska finnas kvar. Och det är här man kan gå gratis på prideworkshops och diskutera queerfrågor med anarkister, istället för att pröjsa en femhundring för att komma in en dag i Pride Park. Det blir liksom deltagarkultur på ett helt annat sätt, när folk går ihop med ideella krafter för att bedriva politik och diskutera frågor man tror på. Och det tycker jag är så himla häftigt.

Och Mattlo berättade om kristna Korsveifestivalen där arrangörerna varje dag satt upp stora listor med uppgifter som behövde utföras, som deltagarna fick skriva upp sig på. Laga mat, bygga saker, hålla i punkter. Istället för att ha en armada av funktionärer eller betald arbetskraft så hjälps man åt att skapa en festival tillsammans. Det blir billigare så, och man skapar en helt annan samhörighet än när deltagarna betalar en stor summa för ett färdigt koncept. Två flugor i en smäll! Jag gillar verkligen idén.

Och så tänkte jag såklart på det här med deltagarkultur och den radikala kraften i den i kombination med lajv, och insåg varför jag upplever att det ofta skaver lite mellan lajv och den övriga spelhobbyn. Många hobbyer går liksom ut på att man ska konsumera någon annans kreativa idéer hela tiden. Köpa flera spel, eller fler kort, eller fler boosters. Och lajv går i grunden ut på att man struntar i den där konsumtionsbiten och skapar sitt eget spel, sin egen upplevelse. Det är en av de sakerna jag verkligen gillar med lajv.

Och jag börjar tänka att jag önskar att det skulle vara ännu mera så i lajvsvängen. Som inför Södra Riket II när vi satsade på att inte skriva så himla mycket intriger eller färdiga grejer åt deltagarna. Istället satsade vi på att skapa arenor där man kunde mötas. Regelbundna möten på vardagskvällar och helgworkshops där vi gjorde någonting konkret tillsammans, som sömnad eller reparationer på området. För att lajv blir bättre ju mer involverade deltagarna själva är, och ju mera de möts och skapar saker tillsammans. Och jag som arrangör är inte så intresserad av deltagare som säger "jag har betalat för det här, jag förväntar mig service".

Visst, jag har arrangerat pay and play-produktioner som Klassfesten också, men där är formatet ett annat. Sådana spel kan jag skriva, som går att köra på en kväll, där man spelar ut ett färdigt scenario. Men då är ledorden att det ska vara billigt och enkelt. Lättillgängligt helt enkelt.

För när allt kommer kring är det hela deltagarkulturbiten som jag upplever som den stora styrkan i lajvhobbyn. Att vi är unga som engagerar oss och skapar en meningsfull sysselsättning åt oss själva. Jag vill inte betala tusen spänn för ett lajv för att någon annan ska servera mig en häftig upplevelse. Jag vill vara med och skapa själv. Skapa tillsammans. För det är bara så som jag tror att lajv kan förändra någonting.