onsdag 15 augusti 2012

Jag är så trött på manifest

Periodvis tycker jag att det är så sjukt jobbigt med folk som måste göra sin sexualitet till sin identitet. Oavsett om det är folk som tatuerar in S/M-loggor, är aktiva i polyföreningar eller bara måste prata om sin partner (oavsett kön) hela tiden. Jag har liksom aldrig förstått poängen med att gå med i en förening för att träffa folk, med vilka jag har den enda garanterade gemensamma nämnaren att vi har likartade preferenser när det kommer till relationer och sex. Jag snubblade in på en queerscen när jag började lajva, och har följaktligen lärt känna alla hbtq-personer jag känner för att vi har gemensamma intressen. Och någon polyscen har jag aldrig känt något behov av. Jag har ingen lust att definiera mig själv som polyamorös. Och jag har särskilt ingen lust att börja umgås med andra människor bara för att de inte heller förstår grejen med monoförhållanden.

Jag har alltid varit mer relationsanarkist än poly, men har svårt att använda den termen om mig själv också. Förmodligen för att man, oavsett vilken sådan term man använder, liksom automatiskt blir inpetad i en subkultur och får ett manifest tilldelat sig. När jag var lite yngre trodde jag nog att det var viktigt. Nu har jag slutat med det. Jag får säga att jag är typ relationsanarkist, och att jag har flickvän. Det fungerar för oss. Och jag får opponera mig när andra försöker ta tolkningsföreträdet över mina relationer till folk. Så pass mycket integritet har jag, att jag tycker att det är lite av min ensak hur jag tycker om folk och visar upp det. Men nåja. Min grundläggande syn på relationer har jag skrivit om förut, typ här, här och här

Men idag vill jag egentligen inte skriva så mycket mer om hur illa jag tycker om polys. Idag vill jag skriva lite om baksidan av alla kategorier och manifest och jox som folk håller på med, så fort de upptäckt sanningen om nära relationer och vill att alla andra ska upptäcka den också. Baksidan i att man försöker göra politik av sina relationer - är man relationsanarkist så gör man X, är man poly så gör man Y. Baksidan i att man försöker hitta en gemenskap med andra bara för att de har likartade tankar, så att man glömmer hela grejen med att alla relationsanarkister inte kan göra just X och alla polys inte kan göra just Y. (Alla flator tänder inte på just A och alla BDSM-utövare inte på just B).

Och nackdelen när man ska kategorisera alla tänkbara sexuella läggningar, förhållandetyper och kärlekshistorier, och plötsligt bara känner sig vilsen mellan alla kategorierna eller konstig som inte passar in i dem. Min sexuella läggnings-förvirring får sådana inlägg ibland. Idag får min relationsförvirring ett.

Jag och min flickvän har perioder när vi förklarar att vi känner av likartade problem inom vår relation. Vi går runt och känner oss lite som dåliga flickvänner båda två, tills vi pratar med varandra och inser att vi är helt överens. Men just för att det är så svårt att försöka ställa upp på omvärldens alla krav på vad en relation är. Vi är generellt helt ense om våra gemensamma krav på vad en relation är, men det blir krångligt ibland ändå.

Som när folk förutsätter att vi alltid vet var den andra är, att vi alltid går hem tillsammans efter fester, att vi egentligen vill flytta ihop och det mest är logistiken som hindrar oss, att vi ringer varje kväll, alltid är kärast i varandra etc. Och så hela problematiken med det faktum att vi stundom raggar på olika håll, och själva ser på det som oproblematiskt. Hela "man får inte stöta på andras flickvänner" är så inbyggd i systemet hos många, och jag vill ju inte att folk jag raggar på ska bli illa berörda för Lovisas skull, när hon inte bryr sig.

Och alla sådana här grejer gör att jag har vansinnigt svårt för när folk ska agera polyförening och tala om för vanliga monosvenssons hur öppna förhållanden/poly/relationsanarki/whatever fungerar. För det blir bara ännu ett gäng normuppsättningar som skapar missförstånd, som jag känner mig arg på och måste bryta med. För jag är faktiskt så löjligt privat att jag anser att mina relationer bestäms mellan mig och den andra personen. Och det är ingenting som någon annan får skriva manifest om.

9 kommentarer:

Robin Bergmark sa...

Angående om varför folk går med i föreningar eller träffar folk enbart för att de delar sexuell läggning eller syn på relationer ... det tror jag kommer mycket från att samhället varit så intolerant så länga. Ta t.ex. gayföreningar på universitet och högskolor. Jag kan definitivt tänka mig att de uppstod för att, var man öppet homosexuell tidigare, så var väl folk generellt mer intoleranta och sådär, och att det blev naturligt att söka sig till andra som man _vet_ inte skulle bry sig om ens sexuella läggning, dvs, de som själva faller utanför normen.

Lite som gayföreningen på min högskola, som numera är avskaffad efter flera års total inaktivitet. Vilket jag personligen tror beror på att högskolan där jag går är såpass tolerant och att studentlivet är så tolerant, att folk helt enkelt inte känner något behov av att socialisera med andra _enbart_ för att de har samma sexuella läggning. Utan att man kan umgås med alla andra människor för att de flesta bryr sig inte om man är homosexuella eller bisexuell eller whatever.

Och i övrigt tycker jag att det var ett mycket läsvärt inlägg :)

NINA sa...

Du beskriver att det är svårt med omvärldens krav på vad en relation är. Men är inte just det ytterligare ett skäl till att många vill vara del av en polyscen (eller motsvarande)? Förmågan att kunna ragga på vem man vill och veta att människorna i närheten inte dömer ut en som en otrogen slampa eftersom de även råkar känna ens partner? Jag tänker mig att det borde finnas föreningar/bekantskapskretsar som inte fungerar missionerande utan snarare har en fristadsfunktion för människor som delar någorlunda lika grundvärderingar.

Clara sa...

Den lilla dragning jag känner mot föreningar o dy med folk som delar min syn på sex och relationer kommer sig mest av att det skulle vara skönt att ibland inte behöva förklara mig. Jag föreställer mig även att det skulle vara lättare att ragga i en sådan miljö, eftersom de andra i gruppen har liknande preferenser, eller i alla fall inte utgår från att jag är heteromono.

Anneli sa...

Ni säger bra saker alla tre, och jag tror nog också att det stämmer. Och lite att det idag är rätt lätt att vara öppet homo/bi och ragga öppet, medan typ BDSM-föreningarna kanske fortfarande behövs just som scen för ragg och att hitta likasinnade.

Själv är jag nog lite bortskämd, och känner inget som helst behov av att ragga på folk bara för att de har likartade sexuella preferenser som jag. Men så är väl det mesta jag tänker och tycker rent relationsmässigt ganska standard i mina kretsar, om än inte totalt dominerande.

Johan sa...

Jag har aldrig heller känt något behov av att söka mig till en polyförening eller dylikt. Det är ytterst få personer jag över huvud taget diskuterar mina relationer till min omgivning med.

Å andra sidan: om man aldrig i hela sitt liv har stött på en person man vill bygga någon form av relation med som inte är mono som, eftersom man kan räkna antalet vänner och bekanta som betraktar sig som poly/relationsanarkister på sina tummar, kan det bli ganska ansträngande i längden.

//JJ

relationer sa...

Jag blir nyfiken på vad det är med andras val, att tex engagera sig i polyföreningar/gå på polyfikor eller något annat som är "sjukt jobbigt", jag tänker att du på något vis upplever att detta, andras engagemang, påverkar dig på något sätt?

Jag tycker att det är intressant att diskutera relationsnormer, förväntningar och att jobba med att vidga vyerna både för mig själv och andra. I polykretsar kan jag ibland få vila lite och det finns så många olika sätt att göra relationer där att iaf jag uppfattar det som att de andra tar mindre för givet hur jag gör.

Och jag är glad att jag googlade mig fram till din blogg, för här finns en del att läsa som känns "ja precis så!"

Det är bara biten med obehag kring andras val av umgänge/gemenskap jag inte greppar. Förklara gärna.

Krister Svanlund sa...

Jag upplever det som tråkigt att du och andra upplever det som att vi som engagerar oss i poly offentligt försöker att skriva er på näsan om hur ni gör relationer. Självklart finns det gott om ogenomtänkta kommentarer och så men min uppfattning är att vi som är aktiva oftast engagerar oss för att vi vill att ingen ska bry sig om hur andra gör relationer. Mitt mål med min aktivism är att ingen ska behöva "komma ut" som poly och få frågor om vilka deras riktiga partners är eller hur ofta de har sex, ingen ska behöva oroa sig för hur en vårdnadstvist ska avgöras på grund av att relationen med den andra föräldern tog slut över förändring i ens relationsideologi, osv.

I grund och botten är att kalla sig för Poly/RA är inte annorlunda än att kalla sig för vegan. Självklart kan du engagera dig i subkulturen och driva en politisk kamp om det men det går också alldelens utmärkt att bara låta bli att äta kött/leva enligt monogaminormen.

Anneli sa...

Relationer: Andra får väl gå på polyfikor bäst de vill, det rör ju inte mig. På samma sätt som andras sexliv inte rör mig. Däremot när det går ut över mig, till exempel när mina tjejkompisar aldrig kan sluta prata om sina pojkvänner eller när folk förväntar sig att jag har sex på vissa sätt eller pratar om relationer på andra sätt för att de träffat en polyförening, så blir jag rätt trött. Jag är inte särskilt intresesrad av att ingå i en polysubkultur.

Kul att du känner igen dig i saker jag skriver, och fortsätt gärna kommentera när det är saker du tycker är konstiga, det uppskattas!

Krister:
Jag förstår hur du menar, och har lite lättare att acceptera den organiserade polyrörelsen när det finns en politisk kamp bakom den. På samma sätt som jag tycker att RFSLs politiska arbete är bra men inte skulle kunna tänka mig att gå på en hbt-fika.

Men ja, det är väl precis samma sak med organiserade veganer. Det finns ett litet fåtal som syns och hörs väldigt mycket, vilket gärna leder till att media rapporterar om veganer = djurrättare = subkultur. Så vi vanliga Svenssonveganer får förklara förvånansvärt ofta att vi inte är aktivister, inte släpper ut minkar, inte hatar köttätare etc.

Finns många trevliga och sansade veganaktivister, och säkert många trevliga och sansade polyaktivister också. Jag känner mycket trevligt polyfolk, det är inte det. Men det är lite tråkigt när den allmänna bilden blir aktivismen. Svårt att känna sig hemma i sin egen livsstil då.

Arvid sa...

Jag ska börja med att erkänna att jag känner mig lite stött när min identitet som poly beskrivs som "sjukt jobbig". I ett försök att skapa förståelse skulle jag därför vilja jämföra polyföreningen, RFSL och liknande med Leia och Isis inom spelhobbyn.

Dels har de syfte att vara mötesplats eller safe space, där en person kan få träffa andra med samma upplevelser en stund och slippa känna sig minoritet. Dels har de syfte att vara plattform för arbete mot mindre diskriminering och mer inkludering. Aktivism med andra ord.

Sen angående sexuell läggning som identitet så tror jag inte att det är konstigare att man identifierar sig med det man lägger tid på. Det kan vara att jobba med poly-frågor eller nördtjej-frågor eller arrangera lajv eller vad som helst. När man jobbar med en fråga syns man. Aktivister är aktiva.

Då är det inte heller så konstigt att utomstående media kontaktar den som är aktivist och inte den som lever poly eller är nördtjej hemma för sig själv. När jag googlar på "Poly i Sverige" kommer polyföreningen överst. När jag googlar på "tjejer i spelhobbyn" kommer Leia och Isis överst.