Liminala tillstånd i Visby

Religionshistoriker tycker om en term som kallas liminalt tillstånd. Från början används den för att beskriva en av tre faser i en övergångsrit (från en fas i livet till en annan), religiös eller sekulär. Övergångsriter är ofta uppbyggda i tre faser. Först tar man avsked av personen i den gamla fasen (sitter i klassrummet och får slutbetyg). Därefter inträder den eller de som genomgår riten i någon form av liminalt tillstånd där man vare sig är del av den gamla ordningen eller den nya. I det här gränslandet bär man ofta annorlunda kläder, identifieras annorlunda än vanligt och de vanliga sociala normerna upplöses eller uppluckras. Är det fler personer som genomgår riten uppstår ofta en stark gruppkänsla mellan dem (åker studentflak, häller öl, fest och leva rövare). Och slutligen avslutas en övergångsrit med att personen välkomnas in i sin nya fas i livet (mottagning, gå till arbetsförmedlingen).

En annan form av liminala tillstånd förekommer i riter där man snarare låter hela samhället genomgå en övergångsrit. Ett exempel är den hinduiska festligheten holi, som firas genom extatiskt festande (man dränker varandra i färg, till skillnad från studenter som dränker varandra i öl), rituellt intagande av droger och uppochnedvändande av hela samhället för en kväll. Morgonen efter holi badar man och låter ordningen och världen som man känner den återuppstå.

Ganska ofta tänker jag på likheten mellan fester som holi och medeltidsveckan i Visby. Jag vet att många turister och barnfamiljer åker till Visby och tror att det är en trevlig marknad och lite folk som går omkring i fina kläder, men inte så mycket mer. Det är dagsidan av Visby. Nattsidan är den intressanta. (Kriss förklarar det här).

Nattsidan av Visby är som en vecka i ett liminalt tillstånd. Det rituella intagandet av alkohol har en given plats. De sociala normerna är uppluckrade. Jag vet ingen annanstans än i Visby där folk raggar så friskt och är så öppna med sina avsikter. Jag vet ingen annan vecka på året där alla mina vänner är samlade inom promenadavstånd och det nästan alltid finns en fest att bara ramla in på. Där det finns så mycket utrymme för spontana existensiella samtal längs med strandpromenaden eller spontant utomhussex. Lite drama är det såklart alltid, men det känns svårt att inte komma ifrån medeltidsveckan med känslan av att man älskar sina vänner. Både gamla man haft i åratal och nya som man haft i två dagar. Det ingår liksom.

Och självklart får man lite post lajv-depp när man inser att det är sista kvällen och att man ska tillbaka in i verkligheten igen. Och man längtar hem till sin lägenhet, sin egen säng och sina riktiga kläder. Samtidigt som det finns någonting sådär oerhört skönt i att vara långt ute på en ö i Östersjön, i en stad där man känner nästan alla, och där ingenting är bråttom och ingenting är för allvarligt. Medeltidsveckan är ett grymt intressant fenomen egentligen!

Nu är jag hemkommen till Flemingsberg igen, men jag har haft en fantastiskt bra vecka. Jag har missat nästan alla seriösa grejer man ska göra. Jag har druckit äppelvin i Nordergravar, klättrat på ringmuren i kraftig blåst, känt hatifnattarna samla sig över havet, pratat lajv och genus och heteronorm i det oändliga, hånglat mycket, dansat lite, crossdressat på onsdagen, lärt känna nya människor och haft det allmänt jättebra. Det här känns bra!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän