Om deltagarkultur och revolutioner

Idag tog jag och fantastiska Mattlo en långfika på Kafé 44. Tanken var att vi skulle gå på anarchopride och en workshop om queert utopiförsvar, men det slutade med att vi tog en långfika och diskuterade det här med att aktivera sig, rädda världen lite och varför deltagarkultur är så fantastiskt.

Det hela tog avstamp i en betraktelse om hur härligt det egentligen är med ställen som Kafé 44. Fikat kostar en tia, lunchen en femtiolapp och personalen volontärarbetar för att stället ska finnas kvar. Och det är här man kan gå gratis på prideworkshops och diskutera queerfrågor med anarkister, istället för att pröjsa en femhundring för att komma in en dag i Pride Park. Det blir liksom deltagarkultur på ett helt annat sätt, när folk går ihop med ideella krafter för att bedriva politik och diskutera frågor man tror på. Och det tycker jag är så himla häftigt.

Och Mattlo berättade om kristna Korsveifestivalen där arrangörerna varje dag satt upp stora listor med uppgifter som behövde utföras, som deltagarna fick skriva upp sig på. Laga mat, bygga saker, hålla i punkter. Istället för att ha en armada av funktionärer eller betald arbetskraft så hjälps man åt att skapa en festival tillsammans. Det blir billigare så, och man skapar en helt annan samhörighet än när deltagarna betalar en stor summa för ett färdigt koncept. Två flugor i en smäll! Jag gillar verkligen idén.

Och så tänkte jag såklart på det här med deltagarkultur och den radikala kraften i den i kombination med lajv, och insåg varför jag upplever att det ofta skaver lite mellan lajv och den övriga spelhobbyn. Många hobbyer går liksom ut på att man ska konsumera någon annans kreativa idéer hela tiden. Köpa flera spel, eller fler kort, eller fler boosters. Och lajv går i grunden ut på att man struntar i den där konsumtionsbiten och skapar sitt eget spel, sin egen upplevelse. Det är en av de sakerna jag verkligen gillar med lajv.

Och jag börjar tänka att jag önskar att det skulle vara ännu mera så i lajvsvängen. Som inför Södra Riket II när vi satsade på att inte skriva så himla mycket intriger eller färdiga grejer åt deltagarna. Istället satsade vi på att skapa arenor där man kunde mötas. Regelbundna möten på vardagskvällar och helgworkshops där vi gjorde någonting konkret tillsammans, som sömnad eller reparationer på området. För att lajv blir bättre ju mer involverade deltagarna själva är, och ju mera de möts och skapar saker tillsammans. Och jag som arrangör är inte så intresserad av deltagare som säger "jag har betalat för det här, jag förväntar mig service".

Visst, jag har arrangerat pay and play-produktioner som Klassfesten också, men där är formatet ett annat. Sådana spel kan jag skriva, som går att köra på en kväll, där man spelar ut ett färdigt scenario. Men då är ledorden att det ska vara billigt och enkelt. Lättillgängligt helt enkelt.

För när allt kommer kring är det hela deltagarkulturbiten som jag upplever som den stora styrkan i lajvhobbyn. Att vi är unga som engagerar oss och skapar en meningsfull sysselsättning åt oss själva. Jag vill inte betala tusen spänn för ett lajv för att någon annan ska servera mig en häftig upplevelse. Jag vill vara med och skapa själv. Skapa tillsammans. För det är bara så som jag tror att lajv kan förändra någonting.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det