tisdag 25 september 2012

Livet genom Annelis mobilkamera

Jag är lite förvånad, för bland de funktioner jag saknat absolut mest när min telefon varit på lagning är kameran. Och möjligheten att lägga upp sådana här små bilder med dagboksanteckningar ett par gånger om dagen. Väger mellan att fortsätta spamma Facebook med dem, eller ta det i sjok på bloggen. Just nu testar jag Blogger-appen och den känns vettig.
Men den lägger alla mina bilder åt fel håll, och det går inte att ändra. Det gillar jag inte alls.

Jag SKA skriva nästa utmaningsinlägg, om min kropp och kroppsliga självförtroende någon dag. Men det är ett ganska otäckt inlägg att skriva, så jag väntar och våndas lite till.



Imorse vaknade jag i Uppsala med den här stora röda katten.
Och så fick jag träffa flickvän för första gången på över en månad, det var värt.

Söndagen lekte vi Falkskyttar och övade armborstskytte inför
Luftskeppet som dök upp i november. Askul!
I fredags fikade jag på delin i Rönninge och lärde mig massa
spännande saker om Navajoritualer

Lördagen ägnades åt peppmöte inför Krigshjärta nästa sommar
med Notariatet. Här är Eva och Erland.

Veckans glamnaglar är godisfärgade, med stenar på,
och har hållit i typ en vecka. Jag älskar dem.



onsdag 12 september 2012

Vad ni pratar om när ni pratar om hen

De senaste dagarna har hen-debatten flammat upp med ny styrka igen. Det började med att Dagens Nyheter skickade ut ett internmail där journalisterna uppmanades att inte använda ordet i nyhetsartiklar. Dagens media rapporterade att DN infört hen-förbud, eftersom ordet kan ses som ett queerpolitiskt ställningstagande. Tankesmedjan i P1 plockade upp och gjorde narr av det. Tidningen Kom Ut införde Gunilla Herlitz-förbud. Plötsligt var min facebookfeed fylld av språk- och genusdebatter av sällan skådat slag. Och mitt i allt stod jag, och insåg att stormen beror på att de olika sidorna i debatten pratar förbi varandra.

2010 skrev jag en kandidatuppsats i svenska där jag kartlade just bruket av och attityderna till hen i olika grupper. [Fulltext här]. Jag gjorde enkätundersökningar med ett hundratal studenter, i ett försök att kartlägga de olika språkliga luckorna som hen försöker fylla. Och jag fick fram ett tydligt mönster: att när språkvetare pratar om hen pratar de om en sak, och när genusvetare pratar om hen så pratar de om en helt annan.

Det ena perspektivethen är ett rent språkvårdsperspektiv. Luckan man försöker fylla, är bristen på ett könsneutralt, generiskt pronomen i svenskan. Det här är en språkvårdsfråga som funnits på agendan sedan 1960-talet, med olika lösningar som favoriserats.

I äldre texter används han som generiskt pronomen i svenskan. Om man refererar till en person i största allmänhet, någon vem som helst, förutsätts denne vara en man. Många lagtexter är skrivna på det här sättet. Och det man sedan 1960-talet försökt lyfta är ju då faktumet att ett generiskt han exkluderar kvinnor, trots att vi är halva befolkningen. En populär konstruktion de senaste fyrtio åren har varit att använda han eller hon. Eller att använda den, vilket rekommenderas av Språkrådet.
"Om någon vill använda könsneutralt språk, så får den väl göra det" alltså.

När folk med språkfokuset säger att det redan finns ett könsneutralt pronomen (den), att det är svårt att göra ändringar i just pronomensystem, eller att hen är ett onödigt ord, är det alltså den här diskussionen som de i regel syftar på. Det är också till det här perspektivet som DN ansluter sig, när man avråder sina medarbetare från att använda hen i nyhetstext. Nyhetsmedia har generellt ett tätt samarbete med språkvårdsorgan som Språkrådet när de ger ut rekommendationer till sina journalister, och när Språkrådet avråder från hen (i Språkriktighetsboken) är det den generiska användningen de syftar på. Vilka pronomen man ska använda om enskilda, specifika referenter är alltså ingenting som vare sig DN eller Språkrådet tar ställning till.

Mer språkvårdsperspektiv hittar man t.ex. i SvDs språkblogg här, med länkar till andra bra inlägg.

Ur det andra perspektivet handlar däremot hen-debatten i stor utsträckning om enskilda, specifika referenter. Perspektivet är poststrukturalistiskt och den språkliga luckan man försöker fylla är ett behov av ett könsneutralt språk överlag. I regel följs det här perspektivet av en idé om att kultur, språk och tanke hänger ihop, och att det är negativt att vi i svenska språket alltid måste könsbestämma alla människor som kvinnor eller män, han eller hon.

Jag har snappat upp några olika användningsområden för hen ur det här perspektivet. Antingen använder man det bara om människor som själva inte vill definiera sin könsidentitet inom de traditionella kategorierna, och därför ber att bli kallade för hen, men jag har också hört förespråkare som använder hen om alla människor, som de inte uttryckligen blivit ombedda att kalla för ett annat pronomen. Ofta finns en strävan efter att könsneutralisera språket för att inte tvinga in människor i bestämda fack. Man menar också att just generiska han eller hon osynliggör människor som inte vill definieras som någondera. Hen får alltså dubbla betydelser och kan användas generiskt som "tredje person singular oavsett könsidentitet", eller mer specifikt som "tredje person singular vars könsidentitet inte är han eller hon".

Men oftast är det så att beroende på vilket perspektiv man företräder, är det olika saker man diskuterar när man pratar om hen. Språkvårdarna, liksom Dagens Nyheter och svenskstudenterna jag delade ut enkäter till har en tendens att se på debatten som en fråga om vilket generiskt pronomen vi ska använda. Och där är man ofta skeptisk till att införa ett nytt pronomen, eftersom vederbörande, den och han/hon fungerar bra. Även dessa, i de fall de uttalar sig, ställer sig dock ofta positiva till att använda hen om specifika personer med en problematiserad könsidentitet.

De ivrigaste förespråkarna för hen är dock inte språkvetare, utan företräder det queera eller poststrukturalistiska perspektivet. Att använda hen är inte ett normativt uppror riktat mot språkvården i sig, utan emot de strukturer som delar upp människor i en dikotomi mellan manligt och kvinnligt. Att man lägger så stor vikt vid ett pronomen handlar alltså om en sammankoppling mellan språkliga förhållanden och sociala. Språkfrågorna blir symboliskt laddade och börjar handla om annat än språk.

Och det är därför, tror jag, som diskussionen om ett pronomens vara eller icke vara blir så otroligt laddad och tas upp om och om igen. För att när olika människor pratar om hen, pratar de helt enkelt om olika saker.

fredag 7 september 2012

Veckans små rädda världen-grejer

Fantastiska Mattlo (som oj vad jag tjatar om, hon är nog inspirationskälla no1 för tillfället helt enkelt. Och awesome) gör ibland små tipslistor med lätta sätt att rädda världen lite. Sådana gör mig lite glad och nöjd. Jag tror att jag helt enkelt tycker ganska bra om det här med att göra små omställningar i taget och få känslan av att det är lite bättre än att inte göra dem. Så här är veckans små rädda världen-grejer.

  • Dela på kurslitteraturen
    En av institutionerna jag pluggar på har för vana att skicka ut litteraturlistor med tio-femton titlar, och så ska man läsa något kapitel ur varje. Stört meckigt. Så ett gäng klasskamrater från terminen innan gick ihop, tog en del av litteraturen var, skrev schyssta sammanfattningar med referenser och mailade ut till varandra. Igår morse fick jag ett gäng av de sammanfattningarna i present. Kärlek till er alltså!
  • Mindre skräp i mitt badrumsskåp
    Jag har äntligen fått tummen ur och beställt en menskopp! Det känns bra. Och så har jag lovat mig själv (påminn mig om jag glömmer!) att nästa gång schampo, duschkräm etc. tar slut hemma så blir det hållbara, djurvänliga kakor från Lush eller Body Shop, och inte plastflaskor med skräp från Pulsen.
  • Vin och kaffe
    Det är svårt att alltid tänka eko i mataffären, särskilt när min lokala (på riktigt) har ett ekologiskt sortiment på typ tio produkter. Men man måste försöka åtminstone.

    Jag minns inte hela naturvårdsverkets lista på fem värstingar att byta ut mot ekologiskt. Jag är rätt säker på att mejeriprodukter och kött var med på den. Och så var det just vin och kaffe, och det låter rimligt. Alltid ekologiskt eller fairtrade vin, och alltid ekologiskt eller fairtrade kaffe.
  • Vara konstruktivt arg på internetJag har ägnat veckan åt att hamna i normkritiska diskussioner, påtala rasistiska och sexistiska tendenser i lajvvärldar och diskutera politik på Facebook. För sådant tycker jag är jätteviktigt att man faktiskt gör och tar på allvar.

    Jag tror att jag lyckats ganska bra i veckan, för jag har fått spontant beröm från flera håll (och växer en halv decimeter och blir vansinnigt rörd och stolt varje gång, kärlek!). Det känns som en sådan där grej att alltid ha i bakhuvudet. Vara konstruktiv. Vara pedagogisk. Inte tolerera orättvisor.

  • Bjuda hem vänner på veganmiddag
    Jag hör ganska ofta folk säga "jag skulle vilja äta mera vegetariskt/veganskt", men det är ju så krångligt/jag vet inte vad jag ska laga/det går inte att få i sig näringsämnen. Och när det är sådant som är hindret spelar det ju ingen roll hur mycket propaganda man öser på folk. Det är ju själva maten som är krånglig.

    Och då blir jag pepp och säger "kom hem till mig och ät god veganmat". Jag tror att det är det klart bästa sättet att visa att min mat inte är krångligare, mindre näringsrik eller äckligare än någon annans mat. Bjuda, göra en trevlig grej av det, inte propagera. Dessutom är det sjukt trevligt att umgås socialt öga mot öga med folk, och inte bara över internet. Så mera sådant!
  •  
     

torsdag 6 september 2012

Saker jag inte är: huslig

En sak jag förstått de senaste åren är varför jag skulle bli en usel hemmafru. Om man med hemmafru menar hemma och tar hand om hushållet med make som ger en fickpengar, gärna osjälvständig, är det kanske inte så konstigt att jag inte känner mig så lockad. Men jag tänker på hela den här vara hemma-grejen som både medier och mina vänner i olika utsträckning tycker verkar grymt nice.

Det handlar alltså inte alls om könsmaktsgrejer, utan om att gå ner i arbetstid för att istället pyssla om sitt hem, odla sin trädgård, hantverka och leva enkelt. Underbara Clara-grejen. Min vän Mattlo, som jag beundrar och tycker mycket om, är rätt inne på samma spår. Min storebror också. Leva enkelt, odla själv, ta det lugnt. Och jag är ganska fascinerad av hela grejen, jag tycker att det är jätteroligt att läsa bloggar om folks balkongodlingar och hemmagjorda syrade grönsaker och egenbyggda möbler och allt vad det är.

Tomatplantor utanför storebrors fönster,
utanför Madrid, Spanien.
Men sedan får jag alltid lite panik, för är det någonting jag verkligen inte är, så är det huslig. Bara tanken på surdegsbröd får det lite att krypa i fingrarna på mig. Jag vet att det skulle bli billigare om jag bara köpte torkade bönor, blötlade och gjorde storkok, men det är verkligen inte min grej. Jag lagar inte mat i ugn (som paj eller bröd) det känns pyssligt och krångligt även om det inte är det. Det mest avancerade jag någonsin odlat är vetegräs, på skolmatsalsbrickor när mitt jobb krävde det. Jag har ärvt min mammas ovilja gentemot inredning, så det här med hålla mitt hem piffigt, städat och organisera små finurliga förvaringslösningar är inte min grej. Jag gillar konst och fina saker, men skulle aldrig klara att ha en tom yta med bara en dekorativ liten grej på. Mitt hem är alltid prylberg.

Jag har fånigt många klädesplagg i garderoben som jag tänker att "den där ska jag snart byta blixtlås på" eller sy om bara litegrann eller så. Sådana projekt får oftast ligga i något år eller två innan jag ger mig på dem. Jag syr hellre lajvkläder eller gör småhantverk. Och jag nästan måste dra på mig ett spetsförkläde och sätta på en skiva med Piaf för att kunna leka leken "diska".

Min mamma har många gånger sagt att hon verkligen inte vill ha villa, "för usch, då behöver man ju klippa gräs!". Bara tanken på att behöva sköta en trädgård gör mig extra övertygad om att det är i höghus jag trivs bäst. Elfte våningen, mon amour, liksom.

Nu har jag fått ny rumskamrat, och han har uppenbart en viss inverkan på mig i de här frågorna. Häromveckan följde jag spontant med ut och plockade nypon, som rensades och blev ett antal burkar marmelad. Jag har spontanbakat två gånger den senaste månaden! Jag har också funnit mig själv i skogen nära huset plockandes blåbär för att få muffins när jag kom hem från medeltidsveckan. Och mestadels är det faktiskt ganska trevligt. Men huslig blir jag nog aldrig, jag får fortsätta att fascinerat titta på er som är det.

måndag 3 september 2012

Expratande

Just nu är jag inte särskilt sugen på att blogga om sex, men följer Vecka 6 för att se om det kommer upp några kul teman. Vecka 34s "Det ville jag inte veta" var ett av de mer intressanta på länge. Mest för att det är intressant att se vad folk faktiskt inte vill veta.

Jag läste Alivas inlägg om hur mycket man kan prata om sina ex, och ett annat om att inte vilja veta vad ens sexpartner gör i sängen med sina andra partners. Och ungefär där började jag fundera på det här med att prata om sina ex och hur olika förhållningssätt olika kretsar verkar ha till det.

När jag läser tjejtidningar eller forum på internet får jag ibland känslan av att det här med tidigare förhållanden är en sådan där grej som man ska smussla med. Att prata om sitt ex med sin nuvarande partner anses ofint. Det är legitimt att bli svartsjuk när ens partner umgås vänskapligt med sitt ex, och sånt där. Som att man på något sätt ska ha valmöjligheten att slippa höra om vilka ens partner haft ihop det med tidigare. Och de där exen som blir närmast mytologiska figurer, några som existerar långt bort men som man ska slippa se och höra. Och jag funderar en del på hur det här kan gå ihop i praktiken egentligen.

Jag har två ex. Gemensamt för alla mina förhållanden är att vi haft gemensamma vänner och en kontaktyta innan vi blivit ihop. Hur träffar man folk annars liksom? Och för all del, hur relaterar man till dem om man har helt olika vänner och helt olika intressen? Vid det här laget är det förvisso fyra år sedan jag och min första pojkvän gjorde slut och vi umgås inte särskilt mycket i den gamla kretsen någon av oss, alltså har vi inte så mycket kontakt alls. Förhållande nummer två däremot, min gamla sambo Hell, har jag väldigt många gemensamma vänner med och vi umgås ofta med ungefär samma människor.

Hell och jag bodde ihop i ett och ett halvt år och samlade vuxenpoäng tillsammans. Alltså blir det lite mindfuck för mig när folk säger att man inte ska prata om sina ex, att ens partners inte ska träffa dem etc. Det är helt enkelt så himla många anekdoter om saker jag gjort där Hell är med, särskilt om jag ska prata om semestrar jag gjort, lägenheter jag haft och vuxenbliviningsprocess jag gått igenom. Och mina kompisar pratar ju också om Hell ibland, eftersom han är med i deras anekdoter om medeltidsveckor, roliga fester eller misärfyllor. Vi är dessutom i regel inbjudna på samma fester, har lite gemensamma intressen och hittar ibland på aktiviteter att göra tillsammans. Så även om jag skulle försöka hålla på god tjejtidningsetikett och aldrig prata om mitt ex - hur skulle det gå till rent praktiskt liksom?

Och alltså, jag tror inte riktigt på det här med att ha sina förhållanden i ett vaakum från resten av sitt sociala liv. Jag tycker om att få veta saker om folks ex, eftersom det ofta är saker som är viktiga för dem. Jag tycker om att träffa nya flickvänner och se att de verkar trevliga. Och jag förstår nog liksom inte varför jag inte skulle göra det.