tisdag 30 oktober 2012

Åh forna tiders kvinnor!

I fredags köpte jag en höfthållare. Jag behövde någonting som kunde hålla uppe mina strumpor och inte är plastskräp, så jag åkte till Old Touch och botaniserade i lådan med strumpeband och höfthållare. Jag ville inte ha vita, och den persikofärgade strumpbandshållaren som fanns inne var lite för smal i midjan för mig. Den gick på, men det såg hysteriskt kul ut med kombinationen slank midja och en massa fluff på båda sidorna. Så den lämnade jag kvar i lådan.

Sedan hittade jag då den där lilla svarta höfthållaren. "Det här går aldrig på", tänkte jag bekymrat när jag ålade mig i den, för historiska underkläder tenderar att vara ganska mycket elakare än sådant man köper på H&M. Och den satt som en smäck, går upp i midjan, kramar hårt men tryggt om min mage och rumpa, och har sex stycken korta, breda strumpeband med rejäla metallklämmor att sätta fast strumpor i.

Varför strumpor då? Det är så enkelt som att mina strumpbyxor typ alltid spricker i grensömmen och det är obehagligt att gå runt med stora hål i den. När de börjar bli bortom all räddning brukar jag klippa av dem, så att jag får två lårhöga strumpor utan gren istället. Med fördel kan man trä dem utanpå ett annat par strumpbyxor när det är kallt ute. Men de glider ner om man inte håller dem uppe med någonting.

Men jag hade verkligen inte räknat med att det skulle vara bekvämt med sådana här plagg! Det är väl bara gamla tanter som har gördlar och grejer och alla vet ju att shapewear är lite fånigt och ganska obekvämt. Men alltså, jag trivs. Mina strumpor sitter uppe och jag känner mig sådär tryggt omkramad och förstår mig lite bättre på forna tiders kvinnor och alla konstiga underplagg de haft på sig.

måndag 29 oktober 2012

Dagens ord

Dagens ord är skinnyshaming. Det är en företeelse jag haft koll på ett bra tag, men som jag fick ett ord för typ förra veckan. Idag kom jag att tänka på det efter att en facebookbekant lagt upp den här bilden, och jag kom att tänka på alla gånger jag hört folk diskutera sjuka utseendeideal i media.

Ni har hört hela diskussionen förut. Det börjar med att något modeföretag lägger upp kraftigt retuscherade bilder på size 0-tjejer, och att någon lyfter upp faktumet att sådana bilder inte går att jämföra sin egen kropp med. Att de flesta tjejer inte är size zero och att även sådana tjejer har skavanker på sina kroppar som inte syns när de smälls upp på reklamskyltar.

Och då kommer Dove och ska lyfta fram riktig skönhet och naturliga kvinnor. Typ genom retuscherade bilder på glada kvinnor i 70-kilosklassen. Och då börjar folk just ställa dem mot bilderna på fotomodeller och snacka om hur skönt det är att de visar naturliga kvinnor som har lite kurvor, sådär som riktiga kvinnor har. Och där har vi det, skinnyshaming. För när folk börjar raljera på det där sättet kommer de förr eller senare typ alltid till att det inte är snyggt att se ut som en fotomodell, för att de är för smala och riktiga tjejer ser faktiskt... eh, ni fattar.

Visst, jag tycker också att det är trevligt när Dove visar upp kvinnokroppar som sällan får synas i media, eller när Åhléns skaffar plus size-skyltdockor (de är jättefina). Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att inte kritisera smala tjejer för att modeindustrin har galna ideal. Typ på samma sätt som man inte ska kritisera heteros för att heteronormen är elak och förtryckande. För det är faktiskt inte deras fel. Och det är faktiskt inte okej att klanka ner på andras utseende för att få sig själv att känna sig bättre.

Min nya favoritblogg, The Lingerie Addict, skriver en del om body acceptance och body snark. Det är väldigt befriande för en underklädesblogg (mina fördomar sa mig att en sådan lär handla mycket om typ att klä upp sig sexigt för sin pojkvän och att dölja alla delar av sin kropp som tjejtidningar lär en är fula, men aj så fel jag hade, den är värd ett besök). Här förklarar hon på ett så himla skönt sätt hela den här grejen med att man inte kan hålla på och kalla andras kroppar för fula bara för att ens egen blir behandlad illa i media ibland. Det finns ett annat sådant där bra inlägg också, länkat i det där.

Så dagens ord är skinnyshaming. Att det liksom inte är okej att prata om kurviga kvinnor som naturliga och riktiga kvinnor för att antyda att smala tjejer inte är det. Att man liksom får ta och kritisera utseendeidealen, inte folk som ser ut som dem.

onsdag 24 oktober 2012

Klarrött

Jag var trött på att frysa, så dagens outfit inkluderar en grå yllekjol i 1880-talsstil. Den har plats för turnyr baktill och är fotknölslång för att man ska kunna springa effektivt i trappor. Sara Salkvist sydde den till mig.

Till den har jag illröd kofta från Gudrun Sjödén, en rysk sjal jag hittade second hand i Köpenhamn, torgvantar från Åhléns och pulsvärmare som min mamma gjort. Och basker.

Man kan nästan tro att jag går på folkhögskola.


tisdag 23 oktober 2012

Dagens hantverksblogg: vantar

Jag har länge haft känslan av att jag egentligen kan virka, jag har bara inte exakt koll på hur det går till. Men nu kom det sig att jag hälsade på min pappa i helgen, och det är ett sätt bra tillfälle att lära sig tidskrävande hantverk på. Så jag började virka vantar. Jag hittade ett gammalt nystan vitt ullgarn i min fiollåda och gjorde den här lilla frökniga torgvanten med spets och volangkant. Jag är väldigt nöjd och tycker att den blev söt, en tyvärr räckte inte garnet hela vägen till en maka, så andra vanten saknar tumme och kant. Om någon har en slatt tunt vitt ullgarn att skänka till snäll hantverkande vegan som inte vill köpa nytt blir jag alltså glad.



Sedan var det ju det här med att vi ska åka på lajv i november. Och spela armborstskyttar. I november. Det kommer att bli kallt, och någonting på händerna är totalt nödvändigt. Så jag, glad över min nya insikt att jag faktiskt kan virka, gick och köpte ett par nystan billigt, armégrönt akrylgarn och började virka ett par torgvantar. Vår uniform är grön och gul, så det var kul att hitta rätt färger. De är lite stora över fingrarna, men trycker och värmer grymt bra på handlederna, så jag gillar dem.

Saker jag tycker om

Nu är det snart november och tiden har gått sådär fort igen. Min gamla klasskamrat Touché håller på och renoverar lägenhet och lägger upp en vansinnig mängd inspirationsbilder på kök och garderober och jag önskar att jag också hade pengar, ork och energi att inreda mitt hem sådär jättesnyggt.

Jag gillar allt som är färgstarkt och på gränsen till kitsch. Jag gillar mörkt turkos, purpur, saffran, lindblomsgrönt, cerise och guld. Jag gillar tunga textilier, sammetsgardiner och den lila glaslyktan från Indiska i mitt sovrumsfönster som jag nästan aldrig använder fast den är vacker. Och så önskar jag mig en ny ljusslinga istället för den gamla som gick sönder, som är röd och går att linda runt gardinstången så att den ger ifrån sig en sådan där hemtrevlig sängkammarbelysning som är trygg att somna till. Jag gillar vackra skålar att äta ur som inte bara är fina. Vevgrammofonen. Franska kort och samlingen med torkade rosor högst upp på min bokhylla.

Jag gillar att ha ett sagoträd på väggen eftersom det ibland är viktigare än att städa.

Och nu är det snart november och tiden har gått sådär fort igen. Om knappt två veckor åker jag till London med Wei och Rosalind bara för att vi kan. Jag gillar att ha ett jobb och kunna spara ihop pengar till små utflykter och större. Jag gillar främmande städer och röda bussar och att gå vilse på nya platser.

Jag gillar veganmat och musikaler.

Och nu är det snart november och börjar bli kallt på nätterna. Det drar in från mitt fönster och jag borde möblera om mitt sovrum för att kunna ligga på min säng ordentligt utan att bli kall. Och jag tycker om stora sängöverkast som kan extraknäcka som täcken för kalla fötter. Jag tycker om varma kroppar att kura ihop mig emot som inte blir arga när jag blir rastlös på morgonen. Jag tycker om hud. Och jag tycker om att dricka te i sängen mitt i natten.

Och så tycker jag om stora ryska yllesjalar med blommor på, och vaxdukar värdiga en syriansk kioskägare. Jag tycker om att lära mig nya hantverk och plötsligt virka ett par vantar, och ett par till. Jag tycker om baskrar som sitter långt bak på huvudet och henna som lyser kopparröd i solen.

Och jag tycker om höstutsikten från elfte våningen, spräckliga färger och att vara varmt klädd i kylan. Nu är det snart november. Det är vackert nu.

onsdag 17 oktober 2012

17/10, strumpor

Dagens outfit. Det är alldeles för mycket begärt av mig att jag ska ha hela, rena och två likadana strumpor på en gång. Man får välja vad man prioriterar.

Flera kläder jag fått. Jag gillar det här med att byta kläder med sina vänner. Särskilt när det betyder kortkort kjol och skön tröja till mig.



14 - Dagens outfit och sånt där

Mina kläder är viktiga för mig. Det märker man ganska snabbt. Så när jag har seriösbloggat en del blir jag alltid sugen på att skriva lite om klänningar och nagellack. Min blogg, så jag får det.
Det här är dagens outfit. Bilden är egentligen från igår kväll, men jag hade samma på mig i förmiddags:

Klänningen är min gamla vanliga blårutiga. Jag köpte den på Beyond Retro våren 2008 och den blev liksom hela startskottet för de fluffiga kjolarna och vintagekläderna som blivit lite min grej de senaste åren. Till den har jag en synnerligen fånig liten rosa kofta som jag fick av Anna-Karin som rensade ur sin garderob ungefär samtiigt som vi hade lajvmöte där. Jag gillar den för att den är kort, har spetskanter och knytband. Går fint ihop med alla klänningar med hög midja som jag har. Men när jag ser den här bilden börjar jag känna ett litet begär efter gamla fyrtiotalsbehåar. Sen så har jag röda pulsvärmare som min mamma har stickat också. Hon gör så himla mycket fina sådana grejer, min mamma. Här kan man titta på dem, det kommer upp nytt hantverk mellan varven.

Mitt på dagen råkade jag ta en sväng in på Indiska på jakt efter vantar. Det hittade jag inga jag gillade. Däremot hittade jag de här söta örhängena med fåglar, som jag spanat på tidigare och som plötsligt var på rea. Så dem impulsköpte jag. På bilden syns också veckans omåttligt glammiga glamnaglar.

söndag 14 oktober 2012

Dagens ord

Dagens ord är vintagefigur (subst), och alla näraliggande ord som tjugotalsfigur och femtiotalskropp.

Vintagefigur i provrummet på
Beyond Retro
På senaste tiden har jag läst en del underklädesbloggar. Det är roligt! Som ni säkert vet vid det här laget är jag ganska förtjust i alla former av historiska underkläder. Oavsett om det är viktorianska korsetter eller bullet bras och byxgördlar tycker jag att det är jättespännande. Hela grejen med att forma om sin kropp, hindra vissa rörelsemönster medan andra lyfts fram, jag är väldigt förtjust helt enkelt.

När folk använder ordet vintagefigur verkar det finnas två sätt att göra det på. Det okej sättet är när man pratar om kläder som helt enkelt behöver vissa sorters underkläder för att se bra ut. Femtiotalsklänningar får inte rätt form utan en strut-bh, och 1880-talskläder kräver sin korsett och turnyr för att se rätt ut. Så funkar det liksom, och så långt är jag med.

Det jag tycker är lite lustigt, och ganska störande, är när man börjar prata om människors naturliga kroppsformer som vintage. Jag som är höftbred och har smal midja har tydligen en femtiotalsfigur, medan raka och småbystade kvinnor har tjugotalsfigurer. Och då börjar vi plötsligt sätta missvisande etiketter på folk.


Det är ju knappast så att breda höfter och smal midja var vanligare 1955 än vad det är 2012, eller att raka och småbystade kvinnor försvunnit sedan 20-talet. Däremot har olika kroppstyper lyfts fram i modet (och erotiken) som den önskvärda vid olika tillfällen. Och det är väl det man menar egentligen. Men jag har en 2010-talsfigur, eftersom vi är inne på 2010-talet. Att jag nog hade haft lättare att hitta kläder som sitter snyggt i mitten av 50-talet gör liksom inte att min kropp i sig är vintage.

Let's talk about kroppsbehåring

En annan sak som jag tänkte på när jag skrev det förra inlägget om min kropp och vad jag tänker om den, var det här med kroppsbehåring. Det är så himla spännande hur mycket reaktioner vilka delar av våra kroppar som är täckta av hår och inte väcker. Och så är det himla spännande, för att det känns som ett sådant där fenomen där det går trender, det finns sociala normer kring det, och man förväntas bara ha koll utan att någonsin egentligen prata om kroppsbehåring.

Jag måste ha gått i högstadiet första gången jag testade att raka mig under armarna. På den tiden kommer jag ihåg att det verkligen var en grej, under mina tonår pratade folk väldigt öppet om rakning och hår. Det var inte så svårt, det mesta handlade om att det är äckligt att ha hår under armarna. Hår på benen var mest fult. Könshår kan jag inte minnas att vi någonsin pratade om - när jag gick i högstadiet var kön fortfarande ens eget högst privata och ingenting som någon annan skulle se i alla fall. Man kanske tjuvkikade lite i duschen efter gympan. En tjej i min klass hade helrakad fitta. Jag tyckte att det såg så oerhört barnsligt ut.

Och så blev det ett feministiskt statement att strunta i alla sådana där fåniga normer om vilka delar av min kropp som måste hållas hårfria och inte. I gymnasiet var det så himla skönt att kunna hänga med ett gäng andra lajvartjejer med håriga ben och armhålor som liksom inte brydde sig så mycket om vare sig smink, killar, tv-såpor, alkohol och att raka benen. I fotolabbet på min gymnasieskola kom en klasskamrat framsmygande och frågade om jag hade hår under armarna, och om feminister verkligen fick ha korta kjolar. Plötsligt var alltså hår under armarna = feminist. Och feminist = hår under armarna.

Det märkliga med att sedan puberteten ha hängt i en subkultur där det ofta varit ett medvetet statement att prata om viktigare saker än sin kropp och sina kroppskomplex, är att jag i vuxen ålder ibland kan upptäcka att jag saknar ett naturligt sätt att prata om dem. Jag vet inte i vilka sammanhang det är socialt accepterat att diskutera bästa hårborttagningsmetoden eller om det finns för- eller nackdelar med att ha hår på benen, fittan eller i armhålorna. På ungefär samma sätt som det kan kännas så himla lättande att få skriva "jag har komplex för min tjocka mage, men tycker att jag har snygga ben". Det är liksom den sortens kroppskomplexgnäll som alla tjejer höll på med när vi gick på högstadiet-gymnasiet, och som det sedan dess varit en så medvetet skön grej att inte ta del av. Fast ibland saknar man det lite, bara för att faktiskt få ur sig de där kroppsfunderingarna.

Så när pratar man om hår då? Runt melodifestivalen förra året pratade folk väldigt mycket om hår. När internets samlade fläppon får för sig att dra igång drev mot en bibliotekarie som synts i bild med en hårig armhåla, och flera av mina facebookvänner plötsligt fotograferade sig själva med sina håriga armhålor. Och plötsligt var åter igen vår kroppsbehåring en politisk handling. Och politisk kroppsbehåring kan man prata om. Då pratar man ju om politik, inte om sin kropp. Samtidigt som det känns så förbannat jobbigt att kvinnors kroppshår så ofta görs politik av. Att det liksom inte bara får vara hår, och att oavsett var det sitter så ska det vara något slags politiskt statement av något slag.

Med killar kan man prata om hår. Eller snarare, ganska många av dem verkar prata ganska naturligt om kroppshår. Men diskussioner killar har om kvinnlig kroppsbehåring verkar nästan aldrig heller handla om bara kroppen. De handlar alltid om sex. Typ "det är nice med rakade fittor för man vill ju inte ha hår i munnen". Och förlåt nu alla fina män där ute, men jag har så himla svårt att inte bli lite illa till mods av sådana diskussioner. För det känns lite som att så fort ni sitter och snackar om hur ni föredrar det, så kommer allt jag gör med min fitta att plötsligt handla om er. Ifall den är rakad eller inte rakad handlar plötsligt inte om min kropp, utan om sex. Att vara eller inte vara sexuellt behagfull. Och det står jag liksom inte ut med heller, men det är lite för vanligt.

Den är lite för vanlig, den där föreställningen som både killar och tjejer verkar ha, om att tjejers rakning handlar om att behaga killar. Jag kommer fortfarande ihåg gången efter lite mycket vin, när en feministkompis lite skamset erkände att hon rakar sig. Och det blev ett ganska spännande samtal om hur rätten till ens könshår fortfarande inte är ens egen, även om man rakar bort det för att man själv tycker att det är sexigt. För då ska det likväl uppfattas som en gest man gör för att behaga män - och kvinnor som anstränger sig med att modifiera sina kroppar för att behaga män, hur lyckas de göra det och ändå vara goda feminister?
 Och så tänker jag på Fanny Ambjörnssons informanter i En klass för sig som också diskuterar just hår. Hår på benen är okvinnligt. Rakat är kvinnligt. Och det är absolut ett viktigt statement vad man gör med sitt kroppshår. Det är alltid ett viktigt statement vad man gör med sitt kroppshår. Rakar man av det är det ett statement, och behåller man det är det också det. Vi blir liksom av med tolkningsföreträdet om vad vi gör med våra egna kroppar.

Och alltså, det här är jag ganska trött på. Att man aldrig får ha en diskussion om sin kropp och sin kroppsbehåring som faktiskt bara handlar om det. Som faktiskt bara handlar om hår. Inte om politik, genusstrukturer, oralsex, feminism eller märkliga föreställningar om hygien. Jag tror att jag haft en sådan diskussion max två gånger, och minns det som så himla skönt gången vi satt fem tjejer på en picknickfilt, drack vin och diskuterade kroppsbehåring. Facebooksidan Den typiska feministen hade tydligen slängt upp en bild med texten "rakar inte benen, men rakar fittan", och för en gångs skull började vi snacka hår utan att snacka om någonting annat. Det var himla skönt. Man gör det alldeles för sällan.

Och överlag har jag börjat känna att det enda sättet för mig att inte göra politik av min kroppsbehåring, är att strunta i den ganska friskt. Ibland känner jag för att raka av den (jag känner mig aldrig så queer som när jag rakar benen!), och ibland orkar jag inte och låter helt enkelt bli. Och jag blir grymt irriterad om folk ska försöka göra sex eller politik av det, så snälla försök att låta bli.

tisdag 9 oktober 2012

Liten ordlista för medvetna lajvare

Kära lajvarvänner.
På senare tiden har jag bevittnat lite för många besvärliga diskussioner på temat tillgänglighet, inkludering och diskriminering för att vara riktigt nöjd med er. Jag vet att ni är smarta egentligen (jag umgås helst med folk om vilkas intelligens jag har rätt höga tankar), men tror ibland att viss teoretisk bakgrund saknas för att ni ska förstå vad ni faktiskt säger, när ni pratar om lajv och lajvare på otillgängliga och kränkande sätt. Så jag tänkte göra en liten ordlista med bra teoretiska begrepp att ha i bakhuvudet åt er:

Diskriminering - är när spelare begränsas på grund av t.ex. kön, etnicitet, ålder, sexuell läggning eller funktionshinder. Till exempel när man hindrar spelare med en viss hudfärg från att spela vissa rollkoncept (oavsett om arrangören har en ball vision eller om fantasyrasen i fråga faktiskt ska vara mörkhyade). Diskriminering är dumt i största allmänhet, och någonting vi ska sträva efter att hålla borta från lajvhobbyn. Dessutom är det olagligt.

Privilegium - är ett centralt begrepp när man ska analysera maktstrukturer, både inom lajvkulturen och i samhället utanför. Att vara privilegierad innebär att man har förutsättningar på sin sida, som andra inte har. Till exempel att få utgöra normen, att bli betraktad som en individ istället för ett kön, en etnicitet etc. Eller att ha bättre ekonomi, vara fysiskt större och starkare, eller ha rätt klassbakgrund och språkliga färdigheter. Olika grupper är privilegierade i olika sammanhang, även om vita, heterosexuella män oftare är privilegierade än andra grupper. Ofta kan det vara otroligt svårt att upptäcka sina egna privilegier, eftersom det är lättare att märka diskriminering när man själv utsätts för den, än när man är den som får fördelar på andras bekostnad.

Tolkningsföreträde - Är hyfsat relaterat till privilegium. Ni har hört uttrycket "vinnaren skriver historien", eller hur? Att ha tolkningsföreträde innebär att man får sista ordet i frågan om vad som verkligen hände, vad som verkligen är ett problem, etc. Ett klassiskt sätt att förminska andra lajvare, är att ta sig tolkningsföreträdet över deras problem. När någon säger "jag upplever det här problemet" och du svarar med "men det är ju inte ett problem", har du gjort just det. Dålig stil, låt bli.

Intersektionalitet - kallas även förtryckssamverkan. Ett perspektiv som går ut på att man måste se till flera olika faktorer när man diskuterar maktstrukturer och privilegium. Män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Svenskar som grupp har mer makt än invandrare som grupp. Folk med pengar har mer makt än folk utan pengar. Svenskfödda medelklasskvinnor har alltså generellt sett mer makt än arbetslösa invandrarmän.

Andragörande - går ut på att befästa sig själva som normala, och därmed andra som onormala. Klassiska sådana uppdelningar kan vara att ställa svenskar mot invandrare eller kvinnor mot män. Som när man pratar oproblematiserande om "vår svenska kultur" som någonting alla lajvare ska känna igen sig i (och andragör invandrare). Eller när man syr standardiserade uniformer som bara sitter bra på killar (och andragör tjejer).

Allierad - Typ asviktigt. Att vara en bra allierad går ut på att inte utsättas för visst förtryck själv, men ändå tycka att förtrycket är fel och bör motverkas. Det är svårt att vara en bra allierad, eftersom det i viss mån går ut på att avsäga sig sina egna privilegier och ta ett steg bakåt, men det är sjukt viktigt att de finns.

Grunder i att vara en bra allierad kan vara att faktiskt erkänna att förtryckande strukturer finns och att man är del i dem. Och att ta ett steg tillbaka och lyssna på andra när de upplever problem, även om man själv inte känner igen sig i dem. Dåliga allierade säger "men det där ju inte ett reellt problem". Bra allierade lyssnar och försöker ta till sig, även om det innebär att man måste ändra lite av sitt eget beteende. 

För dig som vill läsa mer och förstår att mina förklaringar är lite korta och förenklade, rekommenderar jag starkt Teresa Axners grundkurs i nördfeminism, som återfinns här. Och jag har skrivit om tillgänglighet i praktiken förut, det är också relaterat.

Puss på er, var snälla mot varandra!

På min önskelista just nu:

Jag fyller inte år eller någonting snart, jag bara gillar att skriva önskelistor. Särskilt gillar jag som den här som faktiskt är ganska kort och enkel, för så mycket saker önskar jag mig inte längre. Se den inte som en uppmaning att köpa saker till mig :)

En stor trevlig tekanna


Min förra var jättestor, blåvit och köpt på lågprisvaruhuset TGR i Köpenhamn för en spottstyver. Tyvärr råkade jag tappa en muminmugg på nosen på den, så att den sprack. Min nuvarande tappade för länge sedan sitt lock, och läcker ganska kraftigt när man försöker hälla ur den. Så jag önskar mig en stor, trevlig kanna som inte läcker.

Schysst eko duschkräm eller lushtvål (gröna prickar = vegan) 
Min gamla börjar ta slut, och jag gillar saker som luktar gott.

Fina underkläderI fredags fastnade jag framför bloggen The lingerie addict ungefär halva dagen och blev glad över betoningen på att snygga underkläder är underkläder just du känner dig snygg i. Nästa gång jag får lön tror jag att jag ska rensa ut lite av alla mina gamla slitna fulunderkläder och unna mig någon uppsättning snygga.

En lagom behändig skumgummimadrassFör varenda gång man åker på lajv är det "vad ska jag ligga på för att inte sova dåligt" som är problemet. Och det vore nice att ha en gästmadrass som inte är min övermjuka soffa. Så en gammal madrass kanske?

Keramikkurs (vore jätteroligt!)
Jag har drejat ett par gånger. Som i fått träffa en keramiker och testa att göra en kopp eller en skål medan hen håller i mina händer och hjälper till. Det var jätteroligt, men sist var jag kanske tretton. Är grymt sugen på att gå en kurs på flera gånger, få testa själv att göra grejer som jag vill att de ska se ut. Det vore så himla kul!




söndag 7 oktober 2012

En tribut till mina högstadievänner

I fredags var jag på maskerad. Lite snabbt påtänkt och sådär så jag bestämde mig för att leka med saker jag hade hemma. Det blev en hyllning till indiepopparna som lärde mig allt om livet när jag var tretton.
Så jag blev påp! Sådär påp som jag aldrig var på riktigt men de coola tjejerna i nian lärde mig. Såhär snygg blir man då:

Börjat processen till panda med lite eyeliner. Ungefär
här tycker jag att jag har mycket smink.


Pandasminket klart men håret lämnar en del att önska.
Mycket kajal, lite flytande eyeliner (kajalpennor är fortfarande min
nemesis). Lite vit skugga i inre ögonvrån, Broder Daniel-stjärnorna och en del
glitter som inte syns på den här fånigt instagrammade bilden.
Och så frisyren: tupera, tupera, tupera. Spraya, tupera mer. Spraya mer.
Lägga sig på badrumsgolvet med håret rätt upp från huvudet och spraya
lite till. Och så en påp rosett på det.

fredag 5 oktober 2012

13 - Tankar om min kropp och hur den ser ut

Någon gång i våras bestämde jag mig för att testa, ifall jag kunde hitta en smickrande bikini. Oavsett hur mycket jag tycker om min kropp i vanliga fall, och hur mycket god feminist som vet att jag har viktigare kvaliteter än att vara snygg, jag är, så är liksom att prova baddräkter eldprovet för gott kroppsligt självförtroende.

För det första, är provrumsbelysning av någon anledning alltid en styggelse. Jag misstänker ofta att provrum är designade för att få alla människor att känna sig lite fulare än de egentligen är, vilket är ganska konstigt, eftersom man kunde tänka sig att kläderna säljer bättre när upplevelsen att prova dem får kunden att känna sig totalt fabulous. Men ja hur som helst, provrum är underliga rum. Jag tycker dock överlag rätt bra om att prova kläder, så själva provrumsupplevelsen stör mig inte egentligen.

Å andra sidan är just att prova badkläder ungefär som att prova underkläder. Och alltså, jag må tycka att jag är helt okej snygg och stundom rätt attraktiv i vanliga fall. Men just snygg i underkläder är jag inte. Min känsla av att vara snygg handlar ganska mycket om vad jag är klädd i, medan underkläder handlar ganska mycket om att inte vara påklädd. Är det i samband med sex är det en helt annan sak - det handlar om hudkontakt, lust och personkemi. Att visa upp sig i bikini är liksom samma sak fast utan allt det. Och det suger ju.

Att klä upp den här kroppen i så här pass lite kläder, men ändå göra det smickrande, var alltså svårare än jag trodde. Så fort jag försöker blir jag så himla medveten om allt som inte är pangbrud-skitsnyggt på den. Typ den där lilla magen som inte är så liten, den har jag alltid haft. Har jag lite övervikt så sätter den sig garanterat på magen. Möjligtvis också på rumpan. Och de är liksom anledningen till att jag inte går runt i bikini. Min mage är jättemysig, men jag kan liksom inte tycka att den är snygg.

Överlag tycker jag att jag är ganska bra på kläder. I det ingår lite att se vilka kläder som passar min kroppsform och vilka som inte gör det. Oftast är det ganska konstiga saker som inte funkar ihop. Jag har stått en gång på Kappahl i ett par alldeles för tighta jeans i storlek 44, och en för stor tröja i storlek 36. Jag har löjligt smal rygg och axlar i förhållande till magen och höfterna, då händer sånt.

Mina ben gillar jag också. De har snygg form. Alltså kan jag bära upp kortkorta kjolar med svarta strumpbyxor till, och det ser rätt bra ut. Jag gör det inte jätteofta, för jag har en tendens att känna mig som att jag är sexton år gammal när jag har kort kjol som visar knäna (just den här visar iofs ganska mycket mer än så, men det var en outfit jag gillade). Men det går! Formen på dem är snygg.
 Samtidigt har jag alltid världens barn-ben. Sommartid är de, utan undantag, fulla med myggbett, sönderkliade myggbett, blåmärken, skrubbsår, och dessutom är de bleka och håriga. När jag gick i gymnasiet kunde jag för allt i världen inte förstå hur alla tjejer gjorde för att sommarens första dag kunna komma i kort kjol med perfekt bruna och släta ben till. Sedan blev det ett feministiskt statement att också få ha kort kjol oavsett hår på benen. Numera bryr jag mig inte så mycket. I somras fick jag höra att jag hade sexiga ben av en vanlig knegare vid busshållplatsen när jag var på väg hem. Det gjorde min kväll.

Men alltså. Överlag tror jag att mitt förhållande till min kropp lugnat ner sig ganska mycket de senaste åren. Delar av den är jättesnygga. Andra har jag komplex för. Oftast får det inte störa så mycket, jag går inte runt och håller in magen för tänk om någon tycker att den är ful.
Däremot köpte jag ingen bikini. Dit har jag en liten bit kvar.

torsdag 4 oktober 2012

Några pedagogiska tips till pedagogiska institutionen

Hej! Är ni en pedagogisk institution vid Stockholms universitet? Till exempel pedagogiska, språkdidaktiska eller specialpedagogiska? Eftersom jag misstänker att ni är intresserade av pedagogisk undervisning och att era studenter ska lära er någonting, tänkte jag komma med några tips, som kan hjälpa er  i utvecklingen av den framtida undervisningen.

  1. Tänk på att elever har olika inlärningsstilar.
    Vissa elever lär sig bäst av att läsa stora mängder text, ytterligare andra behöver visuell stimulans och några elever är kraftigt auditiva - de måste höra informationen. Ytterligare andra elever måste få testa praktiskt, och många är en blandning av inlärningsstilarna. Mitt tips är därför att ni kombinerar de stora mängderna text med välstrukturerade föreläsningar. Dessa bör innehålla både muntligt och visuellt stöd, i form av t.ex. Powerpoint eller anteckningar på tavlan, och vara relevanta för kursens mål och litteraturen. Ni bör inte ha föreläsningar som inte är relevanta för kursens innehåll. Ni bör heller inte ha föreläsningar som saknar struktur.
     
  2. Låt eleverna lägga sin energi på kursinnehållet.
    Istället för att ha en litteraturlista på 20 böcker för en 7,5poängskurs skulle ni kunna välja ut ett fåtal, typ 5 böcker som är bra och relevanta. Ska eleverna läsa enstaka sidor kan det vara lämpligt att sammanställa kompendier med dessa, så att elevernas studietid kan gå till att läsa litteraturen istället för att jaga den. Se till att all litteratur är relevant för kursmålen och föreläsningarna.
  3.  
  4. Utgå från de didaktiska frågorna när ni planerar er undervisning.
    Alltså: Vilka är era elever?
    Vad är det ni vill att de ska lära sig?
    Varför ska de lära sig just det här?
    Hur ska den här inlärningen gå till?
    Det är också viktigt att vara transparent, så att eleverna förstår att det finns ett syfte både med undervisningen i stort och med de aktuella momenten.
  5.  
  6. Se till att uppgifter är tydligt formulerade och finns på papper
    Särskilt viktigt är det här när man jobbar på specialpedagogiska institutionen, och förväntas lära studenter hur vi hanterar elever som är i behov av särskilt stöd. Föregå med gott exempel genom att ge tydliga och konkreta uppgifter. Vad ska göras? När ska det göras? Hur ska det redovisas?
    Det är inget fel på att gå igenom instruktioner muntligt, tvärtom är det bra. Men det bör också finnas en skriftlig sammanfattning av uppgiften (gärna i punktform) som konkret och tydligt talar om för eleverna vad som krävs för att få godkänt i kursen.
  7. Tänk på att ta pauser ofta
    Grundläggande för att klara av att studera koncentrerat är att man låter hjärnan vila mellan varven. Det är därför alla lektionstimmar på universitetet är uppbyggda som 45 minuters föreläsning och 15 minuters paus. Se till att de här pauserna efterföljs.
    Extra viktigt är det här när man läser kvällskurser med tretimmarspass över normal middagstid (17-20). Det räcker inte med femton minuters paus på tre timmar.

    Andra tips för att bibehålla studenternas fokus kan vara att med jämna mellanrum byta klassrumsaktivitet. Från föreläsning till gruppdiskussioner till genomgångar. Det kan också vara ett bra tips att ha en från början tydlig struktur på föreläsningar och seminarier, så att eleverna förstår "vad ska vi göra idag?" och "hur ska det gå till?".