onsdag 28 november 2012

Jag kandiderar till Sveroks förbundsstyrelse

Jag kandiderar till Sveroks förbundsstyrelse. Det är många år sedan jag först kom i kontakt med det här förbundet, och jag börjar känna att det är dags att ta sig an den högsta nivån. Jag har suttit i distriktsstyrelse, föreningar, arrangerat lajv, stått på mässor, åkt på konferenser, lobbat, spelat spel och debatterat i det här förbundet. Nu vill jag in bakom kulisserna, vara med och tänka strategiskt och ideologiskt, och försöka påverka Sverok i den riktning jag tycker att förbundet borde gå.

Så vem är jag och vad vill jag? I grunden handlar allt om en tro på demokrati, låga trösklar och allas lika rätt och möjlighet att delta i spelhobbyn.

Jag vill att det fortsätter vara lätt att driva en Sverokförening, att vi erbjuder stöd och möjligheter för unga att göra det själva. Att styra över sin egen fritid, att själva genomföra projekt istället för att vuxna ledare ska göra det åt dem. Jag tror på kraften i att klara saker på egen hand, att det här är äkta demokrati. Att erbjuda unga möjligheter till eget engagemang och ett handlingsutrymme.

Därför tycker jag också att Sverok ska fortsätta dela ut bidrag. Medlemsbidrag och projektbidrag på central nivå. För det är bara folk med pengar som tror att ekonomiskt stöd till verksamheten inte spelar roll. Vi utan pengar vet att de där tusenlapparna från Sverok är skillnaden mellan verksamhet och ingen verksamhet. Det är viktigt.

Jag vill inte se några pekpinnar i Sverok. Jag är trött på vuxna som sätter upp detaljerade villkor för vår verksamhet, eller på styrelseledamoter som hellre pekar ut de formella felen i ett beslutsunderlag än tar ställning till sakfrågan. Vi ska lära ut byråkrati, demokratiska processer, projektledning, bokföring, marknadsföring och att söka stora bidrag till våra medlemmar, men vi ska göra det på deras egna villkor. Vi ska erbjuda fortbildning, inte tvinga det på någon.

Sverok på Almedalsveckan 2012
Det var det här som var styrkan i Sverok när jag halkade in i det på ett bananskal 2006, att jag och mina kompisar fick testa själva, sätta upp egna visioner, göra fel, göra om och göra rätt. Nu vet vi att vi klarar att genomföra projekten vi tar oss för, men vi hade aldrig lärt oss det om vi inte fått prova själva från början.
Det är min grundläggande politiska ideologi, som genomsyrar vad jag tycker och tänker om förbundet.

Sedan har vi det här med att alla unga ska kunna engagera sig och ha ett handlingsutrymme. Det är därför jag tjatar om rättvise- och tillgänglighetfrågorna. Det är därför jag tycker att det påbörjade mångfaldsprojektet (det är treårigt!) är en fantastisk grej och ser fram emot att följa det resten av vägen. Det är därför jag inte tänker sluta tjata om sexism i spelhobbyn eller funktionshinderanpassning av våra informationskanaler. För att det som inte är problem för dig, kan vara ett jätteproblem för någon annan, för att alla ska kunna vara med.

Hela diskriminerings- och identitetspolitiken är svårare att göra någonting stort av på förbundsnivå, men där tror jag att jag och många andra kommer långt bara genom att fortsätta driva frågorna, problematisera, höras och synas. För att ingen ska kunna säga "vi är ett spelförbund, inte ett jämställdhetsförbund". Så sådant håller jag på med också, och tycker är viktigt.

Jag vet inte riktigt vad mer jag vill lyfta fram, det här blev något slags åsiktsprogram. Jag vill tala om att jag nästan är färdigutbildad gymnasielärare och att jag älskar att jobba med ungdomar. Jag vill tala om att min hemliga superkraft är att förklara jobbiga akademiska begrepp och byråkratiska processer på ett sätt som högstadiekillar förstår. Jag vill säga att ja, det är en medveten grej att jag alltid har fluffigast klänningar på Riksmötet. Jag vill säga att jag är lajvare, gillar att spela på kultur och maktstrukturer, att Prolog är mitt favoritkonvent. Jag vill säga att jag är bra på att ta diskussioner på ett lugnt och sansat sätt, att jag blev ombedd att kandidera för att jag är bra på att läsa in mig i handlingar och komma med nyanserade ståndpunkter. Jag vill säga att jag är snäll egentligen men inte viker mig i första laget när jag tycker att någonting är orättvist.

Jag är bra på att sitta i möten med viktiga människor, att presentera saker pedagogiskt, stå inför stora folksamlingar, och att tala om vad jag tycker. Jag är mindre bra på att mingla och att begripa begreppet entreprenörsskap eller reglerna till krångliga brädspel.

Jag håller föredrag, sådant har jag gjort en del både i Sverok och utanför.
 Eller så kan jag säga att ni får fråga mig om ni vill veta mera. Att jag gärna svarar på frågor. Eller för all del bara att jag tror att jag vore bra för Sverok och att Sveroks förbundsstyrelse vore bra för mig.

onsdag 21 november 2012

Brev till Cordovien

Hej Cordovien,
jag vet inte om du vet det, men det är mig du hatar sådär mycket. Jag vet att du tror att det är ett spelhöjande sätt att gestalta en förtryckarstat. Att det är en spännande möjlighet för spelare att förtrycksturista, att få sin rolls personliga egenskaper utsatta för godtyckliga trakasserier.
Men det är jag som säger "en sista kyss innan vi går inlajv, jag vill inte bli stenad".

Jag vet att du tror, att du inte är en våldtäktskultur. Att Cordovien är som Sverige, men utan parkulturen. Att alla har lite fritt härligt sex om de känner för det, men att det hela är ganska vanilj. Jag vet inte om du minns, att det är du som kräver fruktsamhet och barnafödande, att du stenar homosexuella, att aborter är förbjudna och att allt sex som inte kan leda till graviditet ses ner på. Jag vet inte hur du kan tro, att det här inte skapar en kultur där det inte är okej att säga nej till sex. Jag vet inte hur du kan tro, att det här inte är en våldtäktskultur.

Jag vet att du tror, att man inte behöver spela så hårt på homohatet. Att det är onödigt med buskisskämt om att man inte är bög. Det trodde jag också. Sedan provade jag att spela heterosexuell cordov och insåg, att i en kultur som din är bögskämten livsnödvändiga. Det blir nödvändigt att hela tiden bevisa att man inte är homosexuell.

Jag trodde att det skulle vara enkelt att spela heterosexuell. Det trodde kanske du också. Att sexuell läggning är någonting som sitter på insidan och inte märks. Jag tänker på erotikan vi hade med oss - ett tält med kvinnliga gardister har givetvis pinupbilder på nakna män. Och förlåt, Cordovien, men jag förstår inte erotika med nakna män. Har aldrig gjort. De stör mig, jag tänder inte på dem, jag förstår inte vad de gör där. Jag måste överkompensera, ta fram bilderna lite extra, fälla någon extra kommentar om hur sexigt det är med stora kukar. Jag måste bevisa att jag inte är homosexuell.

Jag trodde att det skulle vara enkelt att spela heterosexuell. Det trodde kanske du också. Att jag inte omedvetet spanar in kvinnliga gardister, tänker "wow, hon är så jävla söt" och biter mig i läppen för att inte tala om det för någon. Jag säger någonting uppmuntrande om en manlig gardists söta lilla rumpa istället. Jag måste bevisa att jag inte är homosexuell.

För jag orkar inte spela homosexuell gardist, Cordovien. Det blir för tungt för mig, för mycket bleed. Jag tänker på vännerna jag hade, som var nykära när de skulle spela cordover förra sommaren. Som bestämde att det är lika bra att deras roller också flörtar med varandra, för att slippa spela på distansen.
Det är till mig de säger "ni två, nu får ni för fan kramas lite så att jag fattar att ni inte hatar varandra offlajv".
Det är jag som säger "det känns så jävla konstigt att hångla i uniformen", hur off det än är.

Det är jag som ber en vän att rita homosexuella gardister åt mig. "Den bilden känns jävligt punk" säger en vän som fattar grejen. Och jag vet att du inte alltid fattar själv, Cordovien, hur illa det är. Att andra av mina vänner säger "åh, bögar, gullig slash fiction" eller "åh, vad hett!".

Det är inte ens ett år sedan USAs armé släppte på sin Don't ask, don't tell-policy, återseenden som det här blev möjliga, och bilder som den här blev möjliga att lägga upp på Facebook.
Homosexuella gardister är fan inte hett. Det är en revolutionär jävla handling.
Och Cordovien, i den här aspekten är du alldeles för jävla verklighetsnära. I den här aspekten är det du som tvingar mig, inte min roll, att be om ursäkt.

Fuck you, Cordovien. Fuck you så jävla hårt.

Cordovien är en fiktionell kultur och en totalitärstat i lajvkampanjen Krigshjärta.

tisdag 6 november 2012

Friend of Dorothy

Det här är mina nya, röda glitterskor. De är bestämt de mest vulgära skor jag sett någon gång, och jag tycker mycket om dem. Jag hittar inte mitt måttband så att jag kan kolla hur höga klackarna är, men det är sådär äckligt jättehögt, drygt 10cm är det i alla fall. Hopplöst svåra att gå i, men ack så förtjusande de är!

Här blev de tramsglamouröst ihopparade med mina regnbågsstrumpor, som också är nya och som jag tycker mycket om. Det här med okynnesshopping är rätt bra grejer alltså.

Nu behöver jag som sagt bara hitta någon lagom tillställning att ha sådana här skor på. Det fina med dem är att jag har ett par likadana, ihopfällbara ballerinaskor som man kan byta till om man vill dansa. Det är fint alltså.

Vardagsäventyr - fyra dagar i London

Jag lämnade in min senaste tenta i torsdags. Alltså var det perfekt timing att okynnesåka till London med Eva och Rosalind fredag-tisdag. Nu har jag landat hemma i Flemingsberg efter nio timmar på resande fot, duschat och ätit lunch och ska iväg och jobba om en timma. Livet är rätt bra ändå.

Senast jag var i London var jag 13 år, och åkte med min familj och moster Agge. Så det kändes som dags att göra ett återbesök. London är en sådan där stad som man ändå hört ganska mycket om, vet en del om vad den innehåller, och som rätt många man känner besökt ganska regelbundet, så jag hade på något sätt fått en relation till stan innan vi åkte dit. Samtidigt är jag inte typen som gör upp detaljerade resplaner, det är inte min grej. Jag vill strosa runt, inte ha bråttom och ta saker lite i den ordning man kommer på att de vore trevliga. Vilket var ungefär vad vi gjorde den här gången, och det blev himla bra.

Jag och Rosalind flög från Skavsta i fredags morse och landade på vandrarhemmet runt tvåtiden på eftermiddagen. Vi bodde på ett rätt trivsamt ställe i South Kensington, otroligt nära museerna och Hyde Park. Gammalt hus, tolvbäddars sovsal och varmvattenkranar som det susade i hela huset när någon använde. Första dagen ägnade vi åt att promenera en rätt lång bit och drälla på varuhus, vi gjorde Harrods och Fortnum & Mason där vi häpnade åt hur otroligt mycket grejer det finns och hur stört dyra de är. Framåt kvällen åt vi asiatisk vegansk buffé i SoHo, följt av öl på generisk engelsk pub.

Den stora planen för lördagen, och resans enda tid att passa utöver planet hem, var Cabaret på Savoy Theatre på kvällen. Tidigare på dagen drällde vi runt i Camden, spontanköpte paljettklänningar och snubblade över InSpiral, ett stört mysigt ekologiskt raw-vegan café. Jag åt mat och cheesecake, de andra något slags varma smörgåsar med något slags cashew-ost. Vår bordsgranne hade lila örhängen och läste en bok om transkvinnor i samhället. Det var fint.
Så småningom, efter några lagom impulsköp, drog vi oss hem till vandrarhemmet. På vägen hem snubblade vi över ännu en veganrestaurang, inuti en fantastiskt rolig Whole Foods Market på High Street Kensington, där vi åt middag.

Cabaret var fantastiskt bra. Jag hade inte sett musikalen förr, men däremot filmen och de skiljer sig en del. Många grymma sång- och dansnummer, ganska avskalad scenografi, och överlag var musikalen ganska mycket mörkare än filmen. Faktumet att Berlins cabaret- och gayscen nästan helt slogs igen av nazisterna framkom betydligt tydligare, och stundom var kontrasten mellan glittrande cabaretnummer och våld rejält obehaglig. Men det var en otroligt bra musikal! Vi tänkte att vi skulle gå ut och dansa efteråt, men fastnade på något litet café där vi drack starkt kaffe och pratade av oss efter musikalen istället. Vi trillade också ihop med min gamla rumskompis Oscar, som råkade vara i London samma helg.

På söndagen sov vi länge. Vi hade tänkt ta Hollywood Costume-utställningen på V&A, men det var massa kö till biljetterna och de kunde inte garantera att vi skulle få några ändå. Så vi såg deras vanliga fashion-utställning (1700-tal och framåt) som var rejält snygg, och scenkonstutställningen som också var fantastisk. Vi drällde tillbaka till Whole Foods Marketen som ligger väldigt nära, och frossade lite i deras utbud av typ finchoklad, blanda-din-egen-müsli och rolig frukt. Jag köpte rosenblad att blanda i te när jag orkar. Därefter drällde vi upp längs med Portobello Road, tittade i roliga klädbutiker (och överlag grymt billiga, det hade jag inte förväntat mig, men mycket billig shopping). Jag råkade bli med ett par helt sanslösa, högklackade röda glitterskor för £5, så nu måste jag ju hitta typ en burleskklubb att ha dem på.

På söndagen hade vi också tänkt gå ut och dansa, men fastnade den här gången i en arkadhall i SoHo där vi spelade Dance Dance Revolution ett gäng omgångar. Det är också att dansa, tror jag bestämt! Vi drällde i ett gäng roliga sexbutiker och tittade på saker vi inte hade en aning om att vi behövde. Och så drack vi konstigt fruktte (bubble tea!) med tapiokabollar på Bubbleology. Typiskt askonstigt koncept som jag inte tror skulle funka hemma, men onekligen ganska skojigt.

Och så måndagen som var stora "göra allt vi vill göra innan vi åker hem"- dagen. Inleddes med en promenad till Victoria Station och fix med flygbussbiljetter. Vi drack Starbuckslatte i solskenet utanför stationen och kände att livet var ganska bra ändå och vi var i London. Och så tog vi en liten vända upp till Camden igen för att äta fishless and chips på Loving Hut. Den smakade indeed fish and chips alltså. Lite läskigt, men gott. Vi drällde lite på marknaden som aldrig tar slut, vad man än gick runt för gathörn hittade man fler roliga saker, och så åkte vi hem hyfsat tidigt för att få några timmars sömn.

Fick sova mellan 21 och 01.30 innan utcheck. Tog oss väldigt smidigt ut till flygplatsen, där vi åt English breakfast klockan fyra på morgonen (fick vegansk, på Stansted innanför säkerhetskontrollen, utan problem!). Och därefter en hemresa som slutade med att jag kom innanför dörren hemma ganska precis klockan 12. För att ligga så nära är det ganska långt till London ändå, men åh så trevligt vi haft det!

Vi har alltså i princip ätit oss igenom London. Jag var himla tacksam över det enorma veganutbudet. Det hittar man adresser, länkar etc till på Happy Cow. Vandrarhem hittar och bokar jag alltid via Traveller's Point, Och bilder har jag typ inga bra, eftersom jag är en sådan där irriterande vegan som typ bara fotar mat. Men Eva tog ett gäng så de kommer nog upp snart, på typ Facebook nära dig.