Brev till Cordovien

Hej Cordovien,
jag vet inte om du vet det, men det är mig du hatar sådär mycket. Jag vet att du tror att det är ett spelhöjande sätt att gestalta en förtryckarstat. Att det är en spännande möjlighet för spelare att förtrycksturista, att få sin rolls personliga egenskaper utsatta för godtyckliga trakasserier.
Men det är jag som säger "en sista kyss innan vi går inlajv, jag vill inte bli stenad".

Jag vet att du tror, att du inte är en våldtäktskultur. Att Cordovien är som Sverige, men utan parkulturen. Att alla har lite fritt härligt sex om de känner för det, men att det hela är ganska vanilj. Jag vet inte om du minns, att det är du som kräver fruktsamhet och barnafödande, att du stenar homosexuella, att aborter är förbjudna och att allt sex som inte kan leda till graviditet ses ner på. Jag vet inte hur du kan tro, att det här inte skapar en kultur där det inte är okej att säga nej till sex. Jag vet inte hur du kan tro, att det här inte är en våldtäktskultur.

Jag vet att du tror, att man inte behöver spela så hårt på homohatet. Att det är onödigt med buskisskämt om att man inte är bög. Det trodde jag också. Sedan provade jag att spela heterosexuell cordov och insåg, att i en kultur som din är bögskämten livsnödvändiga. Det blir nödvändigt att hela tiden bevisa att man inte är homosexuell.

Jag trodde att det skulle vara enkelt att spela heterosexuell. Det trodde kanske du också. Att sexuell läggning är någonting som sitter på insidan och inte märks. Jag tänker på erotikan vi hade med oss - ett tält med kvinnliga gardister har givetvis pinupbilder på nakna män. Och förlåt, Cordovien, men jag förstår inte erotika med nakna män. Har aldrig gjort. De stör mig, jag tänder inte på dem, jag förstår inte vad de gör där. Jag måste överkompensera, ta fram bilderna lite extra, fälla någon extra kommentar om hur sexigt det är med stora kukar. Jag måste bevisa att jag inte är homosexuell.

Jag trodde att det skulle vara enkelt att spela heterosexuell. Det trodde kanske du också. Att jag inte omedvetet spanar in kvinnliga gardister, tänker "wow, hon är så jävla söt" och biter mig i läppen för att inte tala om det för någon. Jag säger någonting uppmuntrande om en manlig gardists söta lilla rumpa istället. Jag måste bevisa att jag inte är homosexuell.

För jag orkar inte spela homosexuell gardist, Cordovien. Det blir för tungt för mig, för mycket bleed. Jag tänker på vännerna jag hade, som var nykära när de skulle spela cordover förra sommaren. Som bestämde att det är lika bra att deras roller också flörtar med varandra, för att slippa spela på distansen.
Det är till mig de säger "ni två, nu får ni för fan kramas lite så att jag fattar att ni inte hatar varandra offlajv".
Det är jag som säger "det känns så jävla konstigt att hångla i uniformen", hur off det än är.

Det är jag som ber en vän att rita homosexuella gardister åt mig. "Den bilden känns jävligt punk" säger en vän som fattar grejen. Och jag vet att du inte alltid fattar själv, Cordovien, hur illa det är. Att andra av mina vänner säger "åh, bögar, gullig slash fiction" eller "åh, vad hett!".

Det är inte ens ett år sedan USAs armé släppte på sin Don't ask, don't tell-policy, återseenden som det här blev möjliga, och bilder som den här blev möjliga att lägga upp på Facebook.
Homosexuella gardister är fan inte hett. Det är en revolutionär jävla handling.
Och Cordovien, i den här aspekten är du alldeles för jävla verklighetsnära. I den här aspekten är det du som tvingar mig, inte min roll, att be om ursäkt.

Fuck you, Cordovien. Fuck you så jävla hårt.

Cordovien är en fiktionell kultur och en totalitärstat i lajvkampanjen Krigshjärta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän