fredag 28 december 2012

Permanenta bilder och att alltid ha hänt

Ibland när det händer konstiga eller sensationella saker som jag i efterhand blir förbluffad, klentrogen eller generad inför påminner en vän om att de alltid har hänt.

Allt som händer har alltid hänt.

Det spelar ingen roll om jag blir hundra år gammal eller senildement och glömmer bort det. Jag har fortfarande gjort alla sakerna jag gjort. Både stora och små saker. För det går inte att backa tiden. Det har alltid hänt.

Jag gillar att tänka på det på det sättet. Jag kan ångra saker jag gjort hur mycket som helst, men de har fortfarande hänt. Alla saker jag gör är liksom permanenta intryck på historien. Skulle jag behöva se hela mitt liv från början till slut skulle de synas. Oavsett.

Alltså måste jag tänka efter före och stå för vad jag gör. Men eftersom jag bara är människa, som alla, så kommer de flesta saker jag alltid har gjort att vara ganska banala. Det är liksom inte så drastiskt med permanenta ingrepp i sin biografi, för man gör dem hela tiden.

Torsdagen 27 december 2012, en knapp månad före min 23-årsdag, gick jag och tatuerade in en bild av en Toffsla och en kappsäck på vänster axel. Nu sitter hon där, i svart bläck som jag inte kan tvätta bort, och ser förvånad ut.

Bara ännu en liten sak som alltid har hänt.


fredag 21 december 2012

Tack!

Ibland kommer det fram tjejer till mig på fester och säger att de gillar min blogg. Eller att jag skriver bra och vettiga saker som peppar dem. Det är bland det absolut finaste jag vet.

En av grejerna med när man driver en blogg och proklamerar sina åsikter om hur världen fungerar, hur mitt liv ser ut och hur folk beter sig, är ju att folk tycker saker om det. Det är jag beredd på. Om jag inte klarade att folk har åsikter om vad jag skriver hade jag slutat för länge sedan, men jag tycker att det är viktigt. Dels behöver jag någonstans att skriva av mig, för jag har alltid tänkt väldigt mycket och haft ett rent fysiskt behov av att formulera det i skrift. Dels bryr jag mig om frågor och vill komma till tals i dem. Så jag bloggar.

Ganska ofta verkar faktumet att jag bloggar vara tillräckligt för att:
  • Anonyma män ska lämna kommentarer om hur dum i huvudet jag är. Antingen kallar de mina åsikter typ verklighetsfrämmande eller onyanserade, eller så börjar de med att be ironiskt om ursäkt för att de är vita, svenska män så att det framstår som att allt jag skriver handlar om deras person, inte en sakfråga.
  • Folk som inte lever mitt liv ska tala om för mig att mina problem inte är riktiga problem. Ofta för att de själva aldrig har tänkt tanken på att saker jag upplever kan vara galet störande, eftersom de själva inte upplever samma sak. Privilegium o.s.v.
  • Killar jag känner ska berätta för mig vad jag egentligen tycker. Gärna i kombination med att eftersom jag faktiskt bloggar vore det dumt av mig att inte tillåta diskussion i alla frågor.
  • Främlingar på internet tar sig rätten att raljera över vad jag skriver. Gärna som om jag inte var där. Gärna om saker som mina inlägg över huvudtaget inte behandlar, eller på konstiga stickspår.
Och alltså, det kan jag ta. Annars hade jag slutat för länge sedan. Men jag vill skriva, så jag skriver.

Och då är det faktiskt jätteviktigt att jag ibland fattar varför jag gör det. Att det är fler människor där ute som tycker att jag skriver bra saker. Att de där tjejerna som aldrig kommenterar mina inlägg faktiskt kommer fram till mig och säger att de gillar det. Gångerna folk delar eller gillar mina inlägg på Facebook.
Jag växer en decimeter varje gång det händer. Minst. Och jag behöver det, för ibland blir jag så himla trött.

Så snälla, ni som läser och tycker om. Tala om det för mig. Jag blir jätteglad.

Och ni som kommer fram och peppar och stöttar. Tack så jättemycket! Tack för att ni finns.

torsdag 20 december 2012

Dagens tips: Simple Sticky Notes

Egentligen är jag en ganska ostrukurerad människa. Jag städar inte så ofta, jag är en skamlös deadlineromantiker och jag glömmer alltid bort mina räkningar. Alltså tycker jag väldigt mycket om när jag hittar små saker som gör det lättare för mig att känna mig lite mer strukturerad och ordningssam. Särskilt om de faktiskt hjälper mig hålla koll på saker.

Simple Sticky Notes är en typiskt sådan där bra grej! Jag antar att det egentligen inte heter app om man har den på datorn, men det är likväl typ den bästa app jag träffat på. Den är helt gratis och består helt enkelt av små postitlappar som sitter på skrivbordet. De startar automatiskt när jag startar datorn och så sitter de där och talar om för mig alla saker jag inte ska glömma.

De är grymt bra när jag behöver ha information tillgänglig men inte så länge också. Den här veckan har jag brainstormat tentasvar, skrivit ner vad alla ska få i julklapp och gjort att göra-listor för innan jullovet med dem. När vi skulle åka till London slängde jag upp alla flygtider och bokningsnummer.


Nu har jag laddat ner en grymt trevlig uppdatering, 2.0, av Simple Sticky Notes som helt enkelt är ännu bättre. Till exempel kan jag koppla alarm till postitlapparna, så påminner de mig om att jag ska typ gå ner i tvättstugan eller ringa viktiga samtal.

Kunde jag bara lägga upp bilder lika smidigt vore jag asnöjd!
Men tja, det här är typ bästa appen jag vet.

tisdag 18 december 2012

Annelis önskelista

Det här är min önskelista på inlägg jag vill ha tid och pepp att skriva just nu:

  • Om könsblandade gemenskaper och social uteslutning, att tjejer förväntas ta ensamt ansvar för den goda stämningen och varför även killar måste bli lite mer uppmärksamma och solidariska emellanåt.
  • Om skuggsidor och den årliga queerpaniken, att inte riktigt känna sig hemma i något begrepp för sin sexuella läggning och att det faktiskt spelar roll.
  • Om mansplaining och hur viktigt det är att jag får definiera mitt eget liv och min identitet på egen hand. En vänlig uppmaning till alla er som vet precis hur världen fungerar.
  • Om religion. Att jag faktiskt inte vet om Gud skapade mig eller jag skapade Gud. Förmodligen var det ömsesidigt.
Ett gäng sådär lite tunga inlägg men viktiga och vettiga. Tänker jag. På fredag får jag jullov, då får jag skriva hur mycket sådana bra saker jag känner för. Eller kanske innan dess om peppen råkar ligga på.

Fånig katt i julgran. Viktiga grejer.

måndag 10 december 2012

Om kärlek och språkidealism

Hej relationsanarkister. Nu har jag skaffat flickvän igen. Jag vet att jag sa att jag är relationsanarkist och att hela förhållandeprylen inte är min grej egentligen. Det är den fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att hela grundinställningen i RA är vettig. Jag önskar bara att alla kunde sluta vara sådana jävla språkidealister.

Det finns en populär föreställning om att språket formar tanken. Lingvister kallar den för Sapir Whorf-hypotesen. I sin mer extrema form kallas inställningen för språkidealism, och används av teoretiker som Foucault. Vad vi kallar saker formar hur vi tänker på dem, helt enkelt. Språkidealister brukar gilla feministisk språkvård, analyser av vad som kallas normalt eller naturligt, och hen-debatten.

Inom vissa fält får sådana här perspektiv på språk större genomslag än andra. Pedagoger och genusvetare brukar gilla dem. Just nu läser jag specialpedagogik där vi pratar mycket om att dela in barn i fack och sätta etiketter på dem. Och det kan självklart vara väldigt dåligt.

Vad jag känner att folk ofta missar, är att ord egentligen har ganska lite att göra med begreppen bakom dem. Jag tror helt enkelt inte på Sapir-Whorf.

Den relationsanarkistiska kritiken mot hela parförhållandekonceptet verkar ofta fastna i något slags språkidealism. När vi konstaterat att det är viktigt med rak kommunikation, att inte ta varandra för givna, att inga relationer ser likadana ut och att det nästan är omöjligt att rangordna känslor, så börjar folk fastna i något slags ganska tröttsam språkidealism. Att det är viktigt att säga "vän", inte partner, och att det inte heter "bara kompisar" utan "kompisar". Alltså precis samma sorts tråkiga språkidealism som vanliga monos fastnar i när de tycker att det är viktigt att vara "flickvän", inte "vän". Språkliga etiketter kan bli trygga, trubbiga redskap man använder istället för att prata om känslor. Alltså behöver de språkliga etiketterna bekämpas.
Specialpedagogiken kör ibland med samma kritik. Det är elakt att stämpla barn med etiketter som dyslexi eller ADHD, alltså bör man ta bort etiketterna.

Grejen är ju att begreppen bakom orden existerar oavsett vad vi kallar dem. Jag är lika kär i Karolina just nu oavsett om jag är hennes flickvän eller vi bara strular. Och Jimmie i 7b har lika svårt att läsa oavsett om vi kallar det dyslexi eller att han är för lat för att lära sig. Konceptet i sig kvarstår.

Och då får man väl börja fundera på vad etiketterna är till för. Liksom inse att grejen med ord är att de är redskap för att uttrycka tanken, inte självändamål som bestämmer den. En flickvänsdiagnos hjälper mig att förklara Karro för mina vänner och en dyslexidiagnos hjälper Jimmie att få relevant stödundervisning. Men ordet äger inte mina tankar, och kommer aldrig att få göra det. Man måste liksom fortfarande undersöka, problematisera och sätta fingret på vad diagnosen innebär i just det här fallet. Den är en utgångspunkt, inte en strikt mall.

Men jag tror inte på Sapir-Whorf och förbehåller mig rätten att använda mina ord som jag vill.

fredag 7 december 2012

Jag pallar inte entreprenörsskap

Förvånansvärt mycket korridorstid under Sveroks riksmöte gick åt till att diskutera begreppet entreprenörsskap. Som uppvuxen med vänstervärderingar har jag otroligt svårt att inte bli illa till mods av begreppet. Det ligger liksom en massa underliggande premisser i entreprenörsskapsbegreppet som jag har svårt att acceptera.

Folk som gillar entreprenörer brukar prata om framåtanda, att vara målinriktad, projektledning, kreativitet och nyskapande som begreppets innebörder. Men det finns liksom alltid ett underliggande ...och tjäna på det i begreppet. Entreprenörsanda handlar om att ha bra idéer och omvandla dem till framgång.

Det konstigaste begreppet i sammanhanget är socialt entreprenörsskap som förvånansvärt ofta är förvillande likt det som kyrkor, lajvföreningar, fritidsgårdar och ideella nätverk som drar ihop soppkök och insamlingar för hemlösa gör. Men då med det lilla tillägget "framgång", och "tjäna pengar".
Det ska ju inte vara fult att tjäna på vad man gör känns som ett typiskt sådant där liberalt talesätt i största allmänhet. Alltså behöver samhället bra entreprenörer.

Och jag är lite arg för att sådana här begrepp får bli allmänt accepterade positiva värdeord i samhället. Liksom, att jag ska främja entreprenöriellt lärande hos mina elever, istället för att t.ex. främja engagemang, kämpaglöd, samarbete och kreativitet. Gamla värdeord som liksom inte funkar längre på många ställen, och det stör mig ganska hårt. Att vi både på den ideella arenan och i skolan måste använda business-snack när vi pratar om vad som är viktigt för oss.

Jag hade en stundom skarp ordväxling med en ung entreprenör (hans beskrivning) på förbundets chatt under mötet. Jag försökte driva igenom ett uppstartsbidrag till nya arrangörer, för att stödja och peppa fler att faktiskt kunna genomdriva sina arrangemang och våga göra fler saker. Han hävdade bestämt att det är dåligt att ge ungdomar bidrag när man kan lära dem söka de stora pengarna. Själv hade han fått grymt mycket sponsring och stöd av sin kommun, och förde resonemanget att "det inte är svårt att söka stora pengar, det handlar bara om att våga och kämpa".

Jag påpekade trött att det för många med min bakgrund är stort, att verkligen våga och kämpa, att kontakta moderförbundet och förklara att ens idé är bra men att man behöver lite extra pengar. Att det finns så himla många trösklar som gör att det kan vara hur läskigt som helst att vara förstagångsarrangör och att jag känner så himla många bra människor (förvånansvärt ofta tjejer) som har balla idéer men inte riktigt klarar att göra verklighet av dem. Att det faktiskt är svårt.

Den unga entreprenören sa att vi nog hade lite olika bild av vad våga och kämpa innebär. Jag tror att vi bara har radikalt olika uppfattning om vad ett privilegium och vad en tröskel är.

Och det där stör mig också fantastiskt mycket med hela den liberala ideologin där alla kan bli entreprenörer och man är sin egen lyckas smed. Att folk så fantastiskt ofta verkar glömma bort att man startar med olika förutsättningar från början. Att vissa spelar hela livet på en mycket lägre svårighetsgrad än andra. För hela entreprenörsandan går liksom ut på att alla kan, vill och vågar. Att det liksom bara är det det handlar om, när folk inte lyckas är det för att de inte är tillräckligt goda entreprenörer.

Det har liksom ingenting med strukturer att göra.
Och då blir jag trött på riktigt.
Jag gillar inte entreprenörer.

December och strukturering

Hej!
Nu börjar det åter igen kännas som ganska länge sedan jag spottade ur mig någonting vettigt här på bloggen. Så lite uppföljning på gamla inlägg:
  • Jag kandiderade till Sveroks förbundsstyrelse. Jag kom inte in. Men det gör inte så mycket, för det var roligt att försöka hela vägen fram. Jag fick väldigt mycket pepp och omnämnanden. Jag insåg hur svårt jag har för att sälja in mig själv (jag är ingen entreprenör men jag är grym på att sälja in idéer jag tror på), blev blyg och nervös och hela köret, men jag var mig själv och gjorde ett ärligt försök.Nu hoppas jag att Sverok inser att jag är en ung gammal ent och gör någonting vettigt av mig.
  • Mitt hatbrev till Cordovien fick ungefär 450 läsare på en dag och en 300 inlägg lång tråd på Krigshjärtas facebookgrupp där folk diskuterade runt det. Många som förstod poängen och en del som inte gjorde det. Jag har några saker jag vill säga:

    • Poängen med inlägget var inte att visa att lajvkampanjen Krigshjärta suger (jag gillar den) eller riktat mot fiktionsgrupp eller arrangörer. Det här förstod arrangörerna, jag fick en del pepp från högre ord. Poängen med inlägget var att belysa vilket skav jag som queer spelare faktiskt upplevde när jag lajvade i homofobkulturen Cordovien. Jag hade inte räknat med detta på förhand.
    • Det finns väl egentligen ingen anledning att spela på en totalitär diktaturstat där alla oliktänkande (eller -kännande) stenas till döds, om man inte låtsas om att det är jobbigt att leva i en sådan stat. Jag kan tycka att det är fantastiskt givande att spela på olika former av skitjobbigt förtryck, men då måste man reflektera över det och synliggöra hur det tog sig uttryck efteråt.
    • Det här är inte ett icke-problem som jag hittar på. Heterosexuella spelare har i betydligt större utsträckning ett val att ignorera sin sexuella läggning än vad homosexuella spelare har, när man lajvar homofob kultur. Jag kräver inte att någon i privilegierad position ska förstå det här av sig själva, men när jag påpekar det är det egentligen enda passande att hålla käften och lyssna, ställa intresserade frågor, eller titta åt ett annat håll.
    • Men överlag tack för all bra respons jag faktiskt fick på blogginlägget. Det var argt, det var grymt motiverad ilska. Det öppnade lite ögon. Jag älskar er. 

    Sådär. Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva mer om just nu. Kanske kommer det en rant om den årliga queerpaniken och vad som är problemet med heteronormen. Kanske kommer det mest instagrambilder. Kanske skriver jag om varför jag hatar konceptet entreprenörsskap. Eller så får ni välja. Vad vill ni ha av mig egentligen?