Jag pallar inte entreprenörsskap

Förvånansvärt mycket korridorstid under Sveroks riksmöte gick åt till att diskutera begreppet entreprenörsskap. Som uppvuxen med vänstervärderingar har jag otroligt svårt att inte bli illa till mods av begreppet. Det ligger liksom en massa underliggande premisser i entreprenörsskapsbegreppet som jag har svårt att acceptera.

Folk som gillar entreprenörer brukar prata om framåtanda, att vara målinriktad, projektledning, kreativitet och nyskapande som begreppets innebörder. Men det finns liksom alltid ett underliggande ...och tjäna på det i begreppet. Entreprenörsanda handlar om att ha bra idéer och omvandla dem till framgång.

Det konstigaste begreppet i sammanhanget är socialt entreprenörsskap som förvånansvärt ofta är förvillande likt det som kyrkor, lajvföreningar, fritidsgårdar och ideella nätverk som drar ihop soppkök och insamlingar för hemlösa gör. Men då med det lilla tillägget "framgång", och "tjäna pengar".
Det ska ju inte vara fult att tjäna på vad man gör känns som ett typiskt sådant där liberalt talesätt i största allmänhet. Alltså behöver samhället bra entreprenörer.

Och jag är lite arg för att sådana här begrepp får bli allmänt accepterade positiva värdeord i samhället. Liksom, att jag ska främja entreprenöriellt lärande hos mina elever, istället för att t.ex. främja engagemang, kämpaglöd, samarbete och kreativitet. Gamla värdeord som liksom inte funkar längre på många ställen, och det stör mig ganska hårt. Att vi både på den ideella arenan och i skolan måste använda business-snack när vi pratar om vad som är viktigt för oss.

Jag hade en stundom skarp ordväxling med en ung entreprenör (hans beskrivning) på förbundets chatt under mötet. Jag försökte driva igenom ett uppstartsbidrag till nya arrangörer, för att stödja och peppa fler att faktiskt kunna genomdriva sina arrangemang och våga göra fler saker. Han hävdade bestämt att det är dåligt att ge ungdomar bidrag när man kan lära dem söka de stora pengarna. Själv hade han fått grymt mycket sponsring och stöd av sin kommun, och förde resonemanget att "det inte är svårt att söka stora pengar, det handlar bara om att våga och kämpa".

Jag påpekade trött att det för många med min bakgrund är stort, att verkligen våga och kämpa, att kontakta moderförbundet och förklara att ens idé är bra men att man behöver lite extra pengar. Att det finns så himla många trösklar som gör att det kan vara hur läskigt som helst att vara förstagångsarrangör och att jag känner så himla många bra människor (förvånansvärt ofta tjejer) som har balla idéer men inte riktigt klarar att göra verklighet av dem. Att det faktiskt är svårt.

Den unga entreprenören sa att vi nog hade lite olika bild av vad våga och kämpa innebär. Jag tror att vi bara har radikalt olika uppfattning om vad ett privilegium och vad en tröskel är.

Och det där stör mig också fantastiskt mycket med hela den liberala ideologin där alla kan bli entreprenörer och man är sin egen lyckas smed. Att folk så fantastiskt ofta verkar glömma bort att man startar med olika förutsättningar från början. Att vissa spelar hela livet på en mycket lägre svårighetsgrad än andra. För hela entreprenörsandan går liksom ut på att alla kan, vill och vågar. Att det liksom bara är det det handlar om, när folk inte lyckas är det för att de inte är tillräckligt goda entreprenörer.

Det har liksom ingenting med strukturer att göra.
Och då blir jag trött på riktigt.
Jag gillar inte entreprenörer.

Kommentarer

Jag pallar inte heller entreprenörsskap, för jag tänker mig att de här människorna som inte är så rädda, är det för att om de misslyckas så har den en mjuk kudde av resurser att falla tillbaka på?
Robin Bergmark sa…
Det tycker jag är att dra väldigt många över samma kant. Jag känner en hel del unga entreprenörer som driver eget företag, och inte har någonting att falla tillbaka på. Folk som t.ex. pluggar samtidigt som de driver företag på över 100% tid, för att de behöver CSN tills företaget börjar gå med vinst.
Anneli sa…
Jag får också ofta intrycket av att det krävs väldigt privilegierade människor för att kunna säga att det bara är att göra saker.

Att kunna plugga på 100% och driva ett företag samtidigt är typexempel på en grej som de flesta människor inte klarar av, och som man har otroligt mycket lättare för ifall man har en viss bakgrund (som till exempel uppmuntrar studier och företagande).
Robin Bergmark sa…
Det beror ju helt på vad man pluggar. En del jag känner läser antingen sådant som är mindre krävande, eller som är relaterat till deras arbete.

Jag tycker inte man kan påstå att det krävs en privilegierad uppväxt för att vara en entreprenör. Det är ju självklart enklare om man har ett sådant stöd bakom sig, men det hindrar ju inte faktumet att folk blir entreprenörer utan en sådan bakgrund.

Har man en privilegierad uppväxt har man det ju lättare rent allmänt i livet, så det är ju inte konstigt att det är lättare att vara entreprenör då.

Att då säga "om den misslyckas så har den en mjuk kudde av resurser att falla tillbaka på" tycker jag är förolämpande mot de som kämpar hårt och slitit för att lyckas, för det är en väldigt grov generalisering.

Är jag privilegierad? Jag har jättelätt för att plugga och göra mycket samtidigt. Jag hade nog kunnat bli en entreprenör, om jag hade velat (i avseende att kunna lägga tid på det och annan inkomstkälla). Mina föräldrar tyckte det var bra att jag ansträngde mig i skolan och pluggade mycket, peppade mig till det, osv - men ingen av dem är högskoleutbildade. Mamma jobbar på ICA och pappa lagar tåg.
Mathias sa…
Hej Anneli!

Jag läser din blogg då och då för att jag gillar den. Vi har ju inte träffats, så jag kan inte vara säker, men jag tycker att du verkar vara en intelligent, välmenande, ärlig och välartikulerad person, en sådan som man gärna skulle sitta ned och diskutera med över öl/te/vadsomhellst.

Tyvärr är jag ju en sån där liberal. Och kristen, vit, gift, utbildad vid de bästa universiteten, och hela köret. Men, jag hoppas att det kanske finns något gemensamt att bli ense om ändå. Att det ändå är meningsfullt att prata med varandra. Att vi alla vill väl. Jag har alltid ogillat synen på diskussioner som tävlingar.

Tillbaka till ämnet.

Jag gillar inte heller människor som pratar om entreprenörskap. Jag gillar däremot entreprenörer. Riktiga entreprenörer talar genom resultaten. Genom lajvet som genomförs, musikspelaren du kan använda, eller musikalen som faktiskt blev av.

I en tid då Socialdemokraterna presenterar ”affärsplaner” är det lätt att bli yr, men jag har alltid tyckt att det är likande beteende som fick studentföreningar att fungera som får företagsidéer att lyfta. Alla projekt har inte pengar bland målen, men en del måste få ha det. Det är inte fult att tjäna pengar i på en fri marknad. Det är inte finare att ta ett jobb på bruket än att försöka själv.

Riktiga entreprenörer kan ge makten fingret, vägra ta emot bidrag, och visa att det går att få saker gjorda trots att staten försöker skatta och reglera ihjäl en. Jag ser inte privilegierade människor här, bara kreativa, kämpande, och engagerade. Människor med vision och glöd.

Jag kan inte godta en människosyn där vår bakgrund avgör vårt öde. Jag förstår mycket väl vad du menar med olika förutsättningar, men alla kan om de vill och vågar. Inte på samma sätt, inte vid samma tid, men alla kan. Kanske borde folk sikta högre. Jante är vår fiende.

Hälsningar,
//Mathias

PS. Stöd och sponsring från kommunen? Behövs inte de pengarna bättre någon annanstans? Riktiga entreprenörer använder väl kickstarter.com?
Anneli sa…
Hej Mathias! Jag är också vit, kristen och universitetsutbildad och tycker inte att det är någonting att be om ursäkt för. Inte att vara snubbe eller liberal heller för den delen. Jag angriper gärna åsikter men inte personer.

Jag gillar också driftiga och kreativa människor som satsar högt för att nå sina mål. Däremot kan jag inte skriva under på en människosyn som säger att alla kan göra allting, och om de inte kan så är det för att de inte vill eller vågar tillräckligt hårt.

Eller okej, alla kan. I teorin. Men vissa människor spelar livet på en väldigt mycket lägre svårighetsgrad än andra. Många fastnar liksom hela tiden på steg ett (t.ex. om man inte har svenska som modersmål, inte har rätt kontakter, har ett funktionshinder eller något annat som folk brukar godtyckligt diskriminera andra baserat på). Det gör ju inte att de här människorna är sämre entreprenörer, eller bundna av Jantelagen, men om man måste göra om steg ett hela tiden är det svårare att komma till steg tio, än om de första fem stegen gick som en dans.

Så tänker jag.
Anneli sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän