Om kärlek och språkidealism

Hej relationsanarkister. Nu har jag skaffat flickvän igen. Jag vet att jag sa att jag är relationsanarkist och att hela förhållandeprylen inte är min grej egentligen. Det är den fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att hela grundinställningen i RA är vettig. Jag önskar bara att alla kunde sluta vara sådana jävla språkidealister.

Det finns en populär föreställning om att språket formar tanken. Lingvister kallar den för Sapir Whorf-hypotesen. I sin mer extrema form kallas inställningen för språkidealism, och används av teoretiker som Foucault. Vad vi kallar saker formar hur vi tänker på dem, helt enkelt. Språkidealister brukar gilla feministisk språkvård, analyser av vad som kallas normalt eller naturligt, och hen-debatten.

Inom vissa fält får sådana här perspektiv på språk större genomslag än andra. Pedagoger och genusvetare brukar gilla dem. Just nu läser jag specialpedagogik där vi pratar mycket om att dela in barn i fack och sätta etiketter på dem. Och det kan självklart vara väldigt dåligt.

Vad jag känner att folk ofta missar, är att ord egentligen har ganska lite att göra med begreppen bakom dem. Jag tror helt enkelt inte på Sapir-Whorf.

Den relationsanarkistiska kritiken mot hela parförhållandekonceptet verkar ofta fastna i något slags språkidealism. När vi konstaterat att det är viktigt med rak kommunikation, att inte ta varandra för givna, att inga relationer ser likadana ut och att det nästan är omöjligt att rangordna känslor, så börjar folk fastna i något slags ganska tröttsam språkidealism. Att det är viktigt att säga "vän", inte partner, och att det inte heter "bara kompisar" utan "kompisar". Alltså precis samma sorts tråkiga språkidealism som vanliga monos fastnar i när de tycker att det är viktigt att vara "flickvän", inte "vän". Språkliga etiketter kan bli trygga, trubbiga redskap man använder istället för att prata om känslor. Alltså behöver de språkliga etiketterna bekämpas.
Specialpedagogiken kör ibland med samma kritik. Det är elakt att stämpla barn med etiketter som dyslexi eller ADHD, alltså bör man ta bort etiketterna.

Grejen är ju att begreppen bakom orden existerar oavsett vad vi kallar dem. Jag är lika kär i Karolina just nu oavsett om jag är hennes flickvän eller vi bara strular. Och Jimmie i 7b har lika svårt att läsa oavsett om vi kallar det dyslexi eller att han är för lat för att lära sig. Konceptet i sig kvarstår.

Och då får man väl börja fundera på vad etiketterna är till för. Liksom inse att grejen med ord är att de är redskap för att uttrycka tanken, inte självändamål som bestämmer den. En flickvänsdiagnos hjälper mig att förklara Karro för mina vänner och en dyslexidiagnos hjälper Jimmie att få relevant stödundervisning. Men ordet äger inte mina tankar, och kommer aldrig att få göra det. Man måste liksom fortfarande undersöka, problematisera och sätta fingret på vad diagnosen innebär i just det här fallet. Den är en utgångspunkt, inte en strikt mall.

Men jag tror inte på Sapir-Whorf och förbehåller mig rätten att använda mina ord som jag vill.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det