måndag 30 december 2013

Queerfeminin

Igår introducerade Camilla mig för begreppet gurlesk och jag, fånigt ord till trots, blev alldeles förtjust och kände att det var en pusselbit jag saknat för att kunna prata om könsuttryck.

Jag har, inte alltid men åtminstone väldigt länge, varit förtjust i den där ganska överdrivna femmiga estetiken. Jag gillar flickigt och slampigt, gärna på en gång. Volangkjolar, läppstift, rosetter, strumpor med söm och vansinnigt löjliga hattar. Jag gillar strumpeband och glitter, etc.

Vad jag inte gillar, är att det ofta känns som att både män och kvinnor omfamnar något slags "bros and hoes"-tänk som dels tillskriver maskulina attribut högre värde än feminina, men dels är okej med en uppdelning där högstatustjejen kan vara maskulin till vardags och feminin till fest eller när hon vill ligga.

Jag är inte det minsta intresserad av att bli allmänt betraktad som liggbar. Jag har paljettklänning och strumpeband för att jag gillar estetiken och mig själv i den. Och alltså, det är förvånansvärt provokativt. Konstigt nog. För du kan faktiskt (men det är svårt) växla mellan att vara en bro eller en hoe. Eller en Joan eller en Peggy för all del. Men det här med att försöka se ut som en tjej och bli bemött som en kille, herregud vad provocerande det är.

Och alltså, i grunden är det här en så himla enkel tanke som inte borde vara svår att förstå. Konceptet "tjejers kroppar är inte till för killar" och "man kan ha kort kjol utan att tigga om sex" liksom. Ni borde förstå det här vid det här laget.

Men även tjejer, även feminister, behandlar rätt ofta kopplingen maskulint = seriöst och kompetent och feminint = sexuellt anspelande som självklar, och som att det är god social kompetens att omfamna den (och socialt inkompetent att inte göra det).

Och följaktligen kan vi spela patriarkatet rätt i händerna och fortsätta dubbelbestraffa tjejer som antingen har för lite smink, kjol och push-up ("hon bryr sig ju inte om sitt utseende") eller som har för mycket av detsamma ("det är synd att hon är så osäker och spelar på sitt utseende"). Och det. Suger. Faktiskt. Hårt.
Så jag blev lite rörd och väldigt stärkt av att hitta ett koncept som använder den där uppdollade femininiteten som motstånd istället.

Queerfeminin är ett bra ord egentligen. För det finns ju knappast något naturligt kvinnligt över volanger och paljetter, det är en precis lika påklistrad lek med könsuttryck som någon drag kings. Det vore coolt om fler tjejer kunde göra den kopplingen.

tisdag 17 december 2013

Lajv är en dyr hobby

Jag växte inte upp i fattigdom. Om någon påstår det så ljuger hen. Jag växte upp i miljonprogrammet med en ensamstående mamma och en stabil medelklassinkomst. Min mamma är lågstadielärare. Följaktligen är jag också uppvuxen med stabila medelklassvärderingar, ett stabilt medelklasspråk etc, men utan den där extra inkomsten som ofta kännetecknar ett stabilt medelklasshem.

Det är helt enkelt ganska fet skillnad på att vara en vuxen som arbetar och två. Särskilt om den vuxna som arbetar är kvinna.

Och följaktligen tycker jag att det är rätt intressant att snacka om klass, särskilt att snacka om klass i kombination med min favorithobby, lajv. Om mig personligen är det dessutom ganska lätt att avgränsa vad man pratar om när man pratar om klass, eftersom det till ca 90% handlar om pengar. Inte om språk, inte om kulturellt kapital, inte om etnicitet. Om cash. Money.

Kanske är det för att jag är storasyster. Kanske är det för att min ena förälder är som han är. Men jag var alltså alltid en sådan där tonåring som när man blir utbjuden på restaurang alltid läser prislistan först och bestämmer sig för att man faktiskt är mest sugen på en liten tomatsallad. Det här med att alltid tänka på pengar sitter i ryggraden på mig. Jag tänker alltid på pengar.

Och en sak som retar gallfeber på mig när jag umgås med medelklassvänner i lajvsvängen är just det här att alla andra inte alltid tänker på pengar. Ganska många verkar inte tänka på pengar särskilt mycket alls. Eller åtminstone inte på samma sätt som jag gör. Jag har aldrig varit fattig. Men jag har aldrig vågat köpa dyra saker heller, eftersom alla mina besparingar alltid går till "tänk om jag blir sjuk" eller "tänk om jag blir fattig" eller "tänk om jag blir arbetslös". Inte till roliga saker som lajv. För alltså vad väljer man? Lajva eller sjuk och fattig?

När jag började hänga på lajvforum runt 2006 var det en allmänt känd sanning att lajv är en dyr hobby. Det var också en allmänt känd sanning att man måste skaffa lajvutrustning av hög kvalitet och att det ser tackigt ut att komma på alla lajv i samma kläder. På den tiden låg barnbidraget på 950kr. Jag pendlade till skolan på annan ort och betalade mitt busskort själv. Ett standard helglajv låg runt en 300 spänn och en meter ylle runt 200. Min förälder hade inte bil, så transport till lajv var lika med tågbiljetter eller att pröjsa någon annan för bensinen. Gissa om mina pengar räckte?

Nu är det 2013 (i några veckor till). Jag är 23 år gammal och mitt uppe i sista veckan av mitt livs första termin som anställd på ett någorlunda stabilt jobb jag kan leva på. För en vecka sedan köpte jag mitt livs första vettiga kängor. Jag tänker fortfarande alltid på pengar. Och lajv är fortfarande en dyr hobby.

Det är bara det att på de här åren har även mina lajvarkretsar blivit vuxna. Och skaffat medelklassinkomster. Och ett standard helglajv går utan problem på 900kr och en meter ylle på 300kr, och lajv ligger inte inom SL-nätet utan på andra sidan Sverige och folk har mage att prata om att de är progressiva och finansierar grejer solidariskt eftersom lajv som skulle kunna kosta tretusen spänn bara kostar femtonhundra.

Och jag dör lite. För femtonhundra är mat för en månad, eller en och en halv, om man måste.

Och jag dör lite, för jag tänker fortfarande alltid på pengar och jag blir galen på att ni inte gör det. Och jag blir galen på att man kan kalla sig socialist och samtidigt argumentera för att dyra lajv faktiskt måste ha ett existensberättigande. Och jag blir galen på alla håll och kanter som folk dyker upp på och försöker få mig att hosta upp med mina surt förvärvade slantar, och dessutom har mage att antyda att det handlar om prioriteringar eller om att jag är snål, eftersom jag faktiskt har en inkomst och ändå har mage att påstå att lajv är dyrt.

Men det här är alltså den största klassfrågan som drabbar mig personligen.

För handlar det om prioriteringar så handlar det om lajv eller sjuk och fattig. För jag har en ryggmärgsreflex att någon annan får lida om jag inte snålar.

Och alltså, lajv behöver inte vara en dyr hobby. Det bara är det för att den styrs av medelklasskids som på sin höjd varit hobbyfattiga någon liten period som student. Och det är fett lätt att vara hobbyfattig om man har en fallskärm. Men om man inte har någon så är det en helt annan sak.
Faktiskt.

måndag 16 december 2013

Min feminism handlar helt enkelt inte om dig

Hej, jag heter Anneli, och jag är trött.
Alltså jag är så jävla trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Jag har fyra olika jobb och är i stort behov av jullov. Vid sidan av dessa försöker jag driva en blogg (som ni märker har det inte gått så bra på sistone, jag är helt enkelt för trött och irriterad för att orka skriva politiska eller sociala kommentarer som är längre än en facebookstatus). Jag försöker också arrangera lajv, umgås med mina vänner (som jag underprioriterar så sjukt mycket, sorry), engagera mig politiskt och följa med i samhällsdebatten. Och alltså hörrni, det är en sak vi måste prata om.

Vi måste prata om det här med att jag måste få äga min tid och mitt engagemang själv. Och alltså, det är inte för att jag är vit och kränkt, och det är inte för att jag är elak. Det är för att jag är trött och utarbetad, och för att jag måste få välja mina strider. Och då väljer jag såhär:

Den politiska kamp jag orkar bry mig mest om är feminism, därför att jag mer och mer upplever att könsroller begränsar och hindrar mig i min vardag.

Den feminism jag orkar bry mig mest om är den som handlar om mig personligen. Jag tycker att det är jättebra att det finns folk som bryr sig mest om mansjourer, eller mest om föräldraförsäkringar, eller om problem som kvinnor har i heterorelationer, eller om intergender och queerfrågor. Men det gör inte jag.
Min feminism handlar helt enkelt inte om dig, den handlar om mig.

De intersektionella frågor jag orkar bry mig mest om är i fallande ordning kön, klass och funktionshinder. För att det är frågorna som ligger närmast mig och som jag orkar engagera mig mest inför.

Jag beundrar er som ständigt orkar lyfta etnicitetsproblematiken och er som ständigt är inne i debatter om sexuell läggning. Men det är inte jag.

Och nu måste ni lyssna här:
Ni får inte kräva solidaritet av mig. Solidaritet och inkludering är någonting man kan ge bort, inte någonting man kan ta eller kräva. Ni får inte använda exkluderande som skällsord varje gång jag skiter i ditt problem för att mitt problem är viktigare för mig. Ni får utbilda mig om jag ber om det, eller göra jobbet jag inte orkar göra själva, men ni måste, för i helvete, sluta klaga när jag inte orkar ta era fighter.

Jag orkar inte med intersektionell queerfeminism längre för att så fort jag försöker driva en kamp kommer det folk och hugger i mig för att jag inte orkar driva Alla. Andra. Kamper. Också.
För det gör jag inte.
Gör det själv och låt mig vara ifred.

måndag 25 november 2013

Samtal och utbildningar - take 2 på att vara en bra allierad

För ett litet tag sedan skrev jag ett inlägg om att vara en bra allierad. Har på sistone haft en del diskussioner med män som är feminister, och tänker att det börjar bli dags för ännu ett litet inlägg om typiska saker som det är bra att tänka på när man försöker vara allierad i någon annans kamp. Eftersom den situation jag oftast möter på i vardagen grundar sig i att jag är en feministiskt aktiv vit cis-kvinna, och de som försöker vara allierade med varierade resultat är vita cis-män, är det exemplet jag utgår från.

  • Gör din egen läxa.Ganska ofta när man är intresserad av att delta i någon annans kamp, har man inte så bra koll på vad det innebär att vara del av gruppen som för den. Ganska många som är aktiva i identitetspolitiska frågor tycker att det är viktigt att utbilda sin omgivning, så det är sällan särskilt svårt att hitta information om grunderna. Liksom, vad är feminism och varför säger tjejer att de blir utsatta för förtryck av patriarkatet? Det är jättelätt, googla det. Det finns hur många bra feministbloggar som helst där ute.

    För en annan sak är att ganska många som är aktiva i sådana här frågor ofta tröttnar på att utbilda. Man vill inte diskutera patriarkalt förtryck på varenda fest. Jag har inte rätt att gå fram till varenda transperson jag träffar och fråga henom om sin exakta könsidentitet, väg dit och vilka problem hen råkar på i vardagen. Och särskilt om du är en god allierad, så är det en dålig idé att fånga upp dina feministiska tjejpolare och fråga ut dem om det verkligen är patriarkalt förtryck de upplever. Gör din egen läxa. Många av oss pratar om sådana frågor. Lyssna då, men kräv inte en privat föreläsning.

    Detsamma gäller ord vi använder. Det finns rätt många feministiska fackbegrepp, på samma sätt som jag misstänker att det gör det inom de flesta kamper. Vi pratar ganska mycket om typ objektifiering, andragörande, osynliggörande, mansplaining, slutshaming, blanket consent, våldtäktskultur, dubbelbestraffning, härskartekniker, omarkerat kön, stereotypisering etc. etc.

    Ja, det är svårt att veta vad alla de här orden betyder. Nej, ingen förväntar sig att du ska kunna allt på en gång. Däremot ingår det i att vara god allierad att du själv tar reda på det. Du får under inga omständigheter starta ett tjafs av typen "jag tycker att det är fel att ni pratar om våldtäktskultur för jag känner ingen som tycker att det är bra att våldta!!!1" när du inte har läst in dig på vad vi menar när vi pratar om våldtäktskultur.

    Man får fråga snällt. Man får inte förutsätta att man själv har rätt och att feministen som sade slutshaming är dum, korkad och elak.
  • Sitt ner och håll käftenEn annan sådan där typiskt grundläggande sak som jag stöter på relativt ofta bland feministiska män, är att de ganska ofta tar med sig hyfsat dryga patriarkala samtalsmönster med sig in i feministiska diskussioner.

    Många män jag känner är väldigt bra på att prata i långa monologer, inte använda bekräftelsesignaler, och att hela tiden i ett samtal vara beredda på att få ordet så att de själva kan upplysa sällskapet om precis vad de tycker, tänker, känner och tänker. Det är förmodligen en könsrollsgrej, de är uppfostrade i ett patriarkat där deras åsikter räknas som viktiga och relevanta i alla sammanhang.

    Grejen när du försöker delta i en feministisk diskussion, är ganska ofta just att dina åsikter inte är relevanta i sammanhanget. Om det sitter ett gäng kvinnor och diskuterar när de blivit osynliggjorda i sina spelföreningar är det inte rätt tillfälle att berätta om hur du och tre killar till försöker lyfta fram tjejer. Eller att du faktiskt också kan känna dig överkörd.

    När du deltar i diskussioner om kön och rättvisor, särskilt om du tillhör den privilegierade gruppen och flera i ditt sällskap tillhör en underprivilegierad grupp som du säger att du sympatiserar med, så är det alltså inte läge att ta talutrymme och med en lång monolog berätta hur bra du tänkt göra det ena och det andra för att de ska få det rättvisare. Låt dem som äger problemet prata om det istället. Och räkna med att de som äger problemet också är de som vet mest om hur man kan lösa det. Sitt ner, lyssna, och lär dig någonting.
  • För din egen kampGanska ofta hör jag folk argumentera för att jag, eftersom jag är feminist, borde engagera mig i deras frågor också. Typ "ni driver ju inte att det borde finnas fler mansjourer, diskriminering!" eller "varför pratar ni inte mer om hur synd det är om män".

    Grunden här är alltså att jag sympatiserar med de flesta andra rättvisekamper. Däremot har jag begränsat med tid, energi och engagemang och har därför valt att lägga mitt engagemang på att bekämpa orättvisor jag själv drabbas av. Jag sympatiserar starkt med dig om du lägger ditt engagemang på att bekämpa orättvisor du själv drabbas av. Men räkna inte med att jag tänker föra dem åt dig.

    Räkna inte med att du kan ta utrymme från min kamp för att diskutera hur din kamp bäst ska föras. Håll dig på din egen arena. Jag kanske dräller dit och är god allierad, eller så kan vi köra erfarenhetutbyten om hur mitt normbrytande leder till X och ditt normbrytande leder till Y och lära oss saker av varandra.

    Men om du vill vara en god allierad behöver du faktiskt vara mer av en tillgång än en belastning. Alltså måste du göra din egen läxa, lyssna på folk som vet bättre än du, och driva din egen kamp själv.

torsdag 21 november 2013

Varför jag inte bloggar just nu

Hej!
Som ni säkert märkt är det länge sedan jag bloggade. Jag har inte glömt bort Jeu de rôles och jag har inga planer på att sluta.
Däremot håller jag just nu på med NaNoWriMo. Jag har alltså gett mig in på att jag ska skriva en roman, 50 000 ord, på en månad. I nuläget ligger jag i fas med projektet, som det bara är nio dagar kvar på, och tror att det kommer att lyckas bli en roman. Men tills dess är mina intressen i livet uteslutande mitt jobb, nagellack, romanen och Candy Crush Saga.

Så att ni vet liksom.

måndag 14 oktober 2013

När det är lättare att inte ta fighten - take 1 på det här med att vara allierad

Igår kväll precis innan jag skulle på söndagsmiddag hos min mamma, så tröttnade jag lite på facebook och kastade in en molotovcocktail i min feed. Det är alltså ett ämne som jag funderat på mycket och ofta, i regel är frustrerad över, men inte haft tålamod att sitta och skriva ett långt blogginlägg om. Så det såg ut såhär:


Ja, det exploderade lite. Nej, inte särskilt konstruktivt, och jag var som sagt på söndagsmiddag och hade bättre saker för mig än att tala om för folk att jag inte tycker illa om dem fast de är kassa feminister. Däremot har jag ju lovat mig själv och alla mina elever att jag står för allt jag lägger upp på internet, så det känns som en bra tidpunkt att skriva ett längre blogginlägg på det här temat. Det handlar om hur man är en bra feminist, och hur man är en bra allierad.

Vi kan börja med grunddefinitionen av en feminist. Jag är rätt förtjust i en variant som låter ungefär såhär:
En feminist är någon som håller med om att det finns ojämlikheter mellan kvinnor och män i samhället, och som arbetar för att förändra dessa.

Det finns en light-version där det räcker med att man tycker att det är fel med ojämlikhet men jag börjar bli ganska förtjust i det här med att du inte bör kalla dig för anhängare av någon ism ifall du inte är det minsta intresserad av att arbeta för gruppens mål. Hur mycket man gör det är liksom en annan sak. Men jag utgår gärna från att du inte är en förkämpe för djurrätt ifall du äter kött och att du inte är en förkämpe för feminism ifall du i vardagen beter dig som att killar är mer värda än tjejer.

Jag vill också slänga in ett stycke om det här med att vara allierad. En god bekant har bett mig i ett par år att skriva någonting om att vara allierad på den här bloggen, och jag har varit sugen men ofta backat ur och känt att jag inte vet särskilt mycket. Det senaste året har jag dock börjat hamna i närheten av politiska kamper som inte är mina på ett annat sätt än tidigare, så nu kan jag reflektera över det här med att vara allierad på ett sätt jag inte kunde innan. Alltså gör jag ett försök här.

Jag tycker att allierad är lite av en hederstitel. För ganska länge sedan nu blev jag kallad för "en bra trans-allierad" av en bekant, och det kändes inte särskilt bra alls. Min dåvarande partner är transperson, jag har ett par vänner som också är trans eller intergender, och självklart tycker jag att de ska ha samma mänskliga rättigheter som alla andra, inte bli diskriminerade etc. Men jag tycker inte riktigt att det räcker för att jag ska få kalla mig allierad.

Jag är inte så insatt eller engagerad i transfrågor. Ganska ofta förstår jag inte grejen och måste be någon att förklara de mest basic grejer för mig. Ibland känner jag mig som en vit kränkt cis-person i största allmänhet. Jag behöver inte ta hänsyn till transpersoner i vardagen och glömmer därför ofta att göra det. Vill gärna bli bättre, vill gärna lära mig och lyssna och förstår att det är viktigt. Men seriöst, nej, jag är inte en bra allierad.

För att man ska få kalla sig för allierad tycker jag att det krävs någonting mer. Liksom, din kamp är inte min kamp, men jag är beredd att engagera mig i den som om den vore det. Om jag är en bra allierad, är jag så insatt i frågorna själv att jag är ett stöd för dem jag försöker alliera mig med och inte en belastning. Om jag är en bra allierad så kan jag själv driva åsikter i frågan och för saken. Samtidigt som jag inte glömmer att kampen faktiskt inte är min kamp, och att jag måste lyssna på dem som jag kämpar för.

Så... varför tycker jag att du är en dålig feminist om du beter dig som i exempel 1 då?
Den korta och arga förklaringen lyder såhär: för att du säger att du är feminist men stöttar sexism. Det är inte feministiskt.

Den långa och pedagogiska förklaringen börjar med ett fenomen som jag brukar kalla tu man hand-personligheten. Förvånansvärt många människor jag träffat och tyckt om har en ganska slående skillnad mellan sin personlighet på tu man hand, och sin personlighet i större sammanhang. Och det kan vara en rätt förödande grej när man försöker vara en god feminist men inte lyckas hela vägen.

Det här funkar ganska ofta så att när jag pratar feminism med folk (särskilt killar, men inte bara) på tu man hand så har de mycket vettiga åsikter, lyssnar gärna, konstaterar problem de sett i våra sociala kretsar och håller med om att "det är så jobbigt när bara de här fyra killarna spelas upp som kompetenta och intressanta". När man sedan börjar umgås i stora grupper, blir det plötsligt viktigare att vara med och spela upp de fyra killarna som kompetenta och intressanta, än att ta fighten och undra om inte hon där också har någonting vettigt att säga.

Det här handlar alltså om sociala strukturer och hierarkier. Det är lättare att visa att man är feministiskt medveten i en liten grupp tjejer som bekräftar och uppskattar feministisk medvetenhet. Det är mycket svårare, och alltså mycket viktigare, att vara feministiskt medveten när ens skithäftiga killkompisar drar igång ett skithäftigt projekt och frågar om man vill vara med, och man inser att det bygger på att inga brudar är skithäftiga nog.

För min del, så är det lättare att vara en bra trans-allierad, och lyssna och lära mig och vara på rätt sida när jag sitter på fest tillsammans med tre transkillar som diskuterar kroppar. När jag kommer ut i större sammanhang och behöver diskutera typ könsseparatism som feministiskt verktyg, så blir det svårare att komma ihåg den där medvetenheten. För alltså, mina feministpolare är ju vettiga och trevliga. Så ska jag verkligen härja om att alla inte är med i en så lätt binär könsuppdelning, när de försöker göra en bra grej?

Om jag är en bra allierad - ja. Då ska jag det.
Kom ihåg kampen även när den är obekväm. Kom ihåg att även om du gynnas av att hänga med de skithäftiga grabbarna, så är det flera av dina vänner som direkt förlorar på att du tar del av den strukturen.

Det här med att inte konfrontera sexisten då? Det är en sådan otrolig klassiker när man har med män som vill vara feminister och folk som inte är så säkra allierade att göra. Jag vet inte hur många gånger jag suttit med en trevlig och feministiskt medveten snubbe (Olle) på tu man hand, som ondgör sig över att Lasse och och Bosse är så otroligt sexistiska och nedlåtande mot tjejer. De drar exempel, de kan tala om gånger när Lasse varit en riktig douchebag och hur dåligt det var.

Och sedan nästa gång man träffar Lasse och Bosse och någon av dem gör en sådan där riktigt sexistisk grej mot en tjej i närheten, då är det liksom aldrig att snälla Olle tar fighten, eller ens talar om för Lasse att det där var sexistiskt. Han hänger med dem, för de är schyssta killar, och sedan klagar han för mig efteråt om att Lasse är en sådan sexist.

Det här. Händer. Alltså. Seriöst. Varannan. Vecka. I. Mitt. Liv.

En annan variant är givetvis tjejerna som tycker att det sexistiska systemet suger men som väljer att dra nytta av det för att själva få högre status - och som sedan klagar över samma system som de utnyttjar.

Kommer ni ihåg när jag skrev ett inlägg om trasiga trappsteg? Inom loppet av en dag hade jag fått fyra olika förslag (på tumanhand) på vem det här inlägget skulle kunna handla om. Vilket ju bara visade att många fler ser problem, än vad som är beredda att göra någonting åt dem.

Och nej alltså, du är inte en dålig människa om du inte tar fighten varje gång. Men du är inte en bra feminist heller. Så gråt inte för att jag inte ger dig cred när du inte förtjänar den. Fightas istället. Med Lasse, inte med mig.

tisdag 1 oktober 2013

31 dagar i lack

Så... det här är alltså vad jag har sysslat med den senaste månaden. Jag hoppade på en utmaning där man skulle måla naglarna en gång om dagen i enlighet med ett bestämt tema. Det har varit roligt, lärorikt och svårt. Jag har lärt mig en massa nya tekniker, skaffat ungefär dubbelt så mycket nagellack som jag hade innan, varit tvungen att lära mig en del om nagelvård på kuppen (händer torkar ut rätt rejält av remover), och skaffat en massa följare och bekanta på Instagram.

För att inte spamma bloggen med mina naglar startade jag ett Instagram-konto som @leisnails. Det har gått bra och varit grymt roligt. Men nu längtar jag lite efter att få måla precis vad jag vill, och få behålla snygga designer mer än en dag. Självklart har jag fotat alla. Det här är några av alla foton på mina naglar jag tagit den närmaste månaden. Såhär blev det! Klicka på bilderna så blir de större.

Dag 1 - Röda naglar
Dag 2 - Orange naglar

Dag 3 - Gula naglar
Dag 4 - Gröna naglar

Dag 5 - Blå naglar
Dag 6 - Lila naglar
Dag 7 - Svartvitt

Dag 8 - Metallic
Dag 9- Regnbåge
Dag 10 - Gradient

Dag 11 - Prickar
Dag 12 - Ränder

Dag 13 - Djurmönster

Dag 14 - Delicate print
Dag 15 - Blommor

Dag 16 - Folkdräkt
Ursprungsutmaningen var "tribal" men den kändes fel av etiska skäl.
Dag 17 - Glitter.
Här började jag vattenmärka mina bilder.
Dag 18 - Halvmånar

Dag 19 - Galaxer
Dag 20 - Marmorering

Dag 21 - En färg (grön)
Dag 22 - En låt (Gotye ft Kimbra - Somebody that I used to know)

Dag 23 - En film (Phantom of the Opera)
Dag 24 - En bok (Harry Potter)
Dag 25 - En modeskapare (Emilio Pucci)
Dag 26 - Ett mönster (prickar)
Den här dagen orsakade mitt topplack världens fulaste skrynkling på hela manikyren. Jag var inte glad.
Dag 27 - Ett konstverk (Matisse, Marockanskt landskap)
Dag 28 - En flagga (marina signalflaggor)
Dag 29 - Något övernaturligt (regnbågs-enhörning!)

Dag 30 - Inspirerat av en tutorial

Dag 31 - Naglar jag älskar

torsdag 26 september 2013

När det ligger frost i luften

Något slags spoken word som jag skrev på pendeltåget i morse och inte bestämt mig för om jag tänker göra en dikt av eller bara skriva ner som dagboksanteckning.

klockan är 06.44 när jag kliver in i hissen
06.44 vad säger det egentligen?
Att vi som går till jobbet nu har första morgonpasset. det är jag i kostym och sidensjal och grannen som jobbar i hemtjänsten. en trött student i pyjamas och tofflor på väg till tvättstugan och så han som alltid sitter med en dator i korridoren. han sitter alltid med en dator i korridoren klockan 06.44 och jag har undrat varför tills idag jag kom på det. han skajpar med sin familj på andra sidan jorden så klockan 06.44 går han ut i korridoren för att inte väcka de andra som sover och pratar med sin mamma.

klockan är 06.50 i flemingsberg det ligger frost i luften ryker ur munnen när jag andas och skyndar till bussen, missar den. det ligger frost i luften en vän döpte en roman till det en gång det var vackert och så men det sa mig ingenting, förrän, idag.

det ligger frost i lyften och på sjukhusets tak jag måste kolla närmare det brukar väl inte vara vitt. jag vill att du ska se din omgivning se hur det luktar och känns och låter. sträck ut tungan och smaka på världen vill jag säga så jag letar efter intryck klockan 06.55 på morgonen i flemingsberg och nu förstår jag vad frost i luften innebär.

det är liksom en hinna över alla sinnen, vinter, inget luktar eller låter eller smakar för allt är vitt. kurar ihop mig fryser dricker kaffe ur pappmugg det ryker när jag andas och det enda som inte är vitt och tyst är de illröda blommorna de planterat utanför högskolan.

vill gå ut med klassen titta på vatten och höstlöv du måste se din omgivning vill jag säga tänk på dina ögon som en videokamera allt de ser kan bli poesi allt de ser kan vara viktigt. klockan 07.03 på morgonen i flemingsberg jag ser pendeltåget rulla in på stationen. jag har inte första morgonpasset för alla som kör tåg och bussar säljer kaffe i pappmuggar och slumrar bredvid mig är också vakna nu. tänker hur ska jag komma håg det här allt som känns när det är frost i lyften tar upp mobilen tåget stannar och jag kliver på.

söndag 22 september 2013

Höstlängtan

Och så var det höst igen. Jag kommer alltid in i en väldigt speciell sinnesstämning när det är höst och jag tycker egentligen ganska mycket om den. Jag börjar längta väldigt mycket. Blir hungrig på livet och kommer ihåg allting i hela världen som är vackert. Så jag tycker om hösten.

Jag är lite för trött för att ha fler än ett stort intresse i taget. Min bumla är långt ifrån färdigsydd, men jag halkade in på att måla naglar istället och nu har jag så svårt att relatera till att jag ska på flera lajv den här hösten och därför behöver kläder. Jag orkar liksom inte göra så mycket annat på helgerna än att laga god mat till Karro och att måla mina naglar flera gånger per dag. Det känns lite sorgligt egentligen. Jag saknar mitt professionella jag. Så fort jag får på mig min arbetsuniform (ja, på skolan där jag jobbar råder strikt dresscode) blir jag liksom uppstyrd, ordningssam och får saker gjorda. Älskar det. När jag tappar fotfästet på lördagar kan jag alltid längta efter att få dra på mig en pennkjol, ha en stor hög kollegieblock och dator på armen och springa runt mellan svensklektioner och plötsligt känns det bättre. Jag är egentligen lite förvånad över hur bra jag trivs på mitt nya jobb. Hur mycket jag känner att jag hamnat på rätt plats.

Men jag har inte riktigt ro att göra många andra saker samtidigt. Så det mesta som inte är gymnasiesvenska och nagellack får liksom vänta lite. Jag skriver en del för jag känner lust för att skriva, men det är ungefär så långt mina intressen sträcker sig.

Anneli 2007
Vi diskuterade skrivande och ungdomsböcker idag, och jag insåg att jag någon gång i mitt liv skulle vilja skriva en bok om att vara Anneli och 17 år. Jag är rätt glad att den perioden är över, men det vore fint att skriva om den någon gång. Bara sådär för att det går. Jag tror att jag skulle vilja skriva om att vara en präktig duktig flicka och hela tiden längta efter att få göra någonting vildare men inte riktigt våga. Alla sådana där dubbla normer som man skulle orientera sig genom.

Som att jag å ena sidan bara ville bli av med den eländiga oskulden, men samtidigt hade för mig att man verkligen måste ha ett förhållande för att kunna ha sex (för annars blir det skitdåligt). Och jag var nog aldrig så taggad på förhållanden. Eller hur jag längtade efter att få dra ut på äventyr, att känna en Snusmumrik som kunde dra ut mig på dumheter och upptäcka livet, samtidigt som jag var en förståndig flicka som aldrig gjorde någonting dumt och alltid var hemma med sista pendeltåget. Jag och en vän planerade att åka till Amsterdam för att röka cannabis lagligt, bara för att sedan komma dit och inse hur otroligt neddekad och sunkig staden var. Så det blev, ärligt talat, aldrig något gräs. Men hela mina tonår kännetecknades liksom å ena sidan av den där rebellviljan, och å andra sidan av att jag egentligen var en präktig duktig flicka. Jag kände ett behov av att okynnesskolka och sitta i cafeterian istället för att gå på lektioner (vilket jag stundom gjorde), men bara för att jag gick ut med mvg i alla ämnen.

Jag tror att jag fortfarande lider ganska mycket av det där präktighetskomplexet. Folk tror alltid att jag är betydligt mer snäll, beskedlig, pryd, ordentlig, än vad jag faktiskt är. Och just när hösten rullar in hamnar jag alltid i en fantasivärld där jag kan åka på alla spännande äventyr, bli rejält omtumlad, och samtidigt vara frisk och pigg på plats på jobbet på måndag morgon.

Det är spännande det där.

lördag 21 september 2013

Queerbubblan och nej vi är inte så coola

Sådant här hår är däremot skitsnyggt.
Skulle jag få sparken om jag skaffade det tro?
Det här började med att ett par av mina facebookvänner länkade den här listan på 22 saker bara kvinnor och genusvetare känner till. Egentligen är titeln ganska konstig och malplacerad och listan är en underlig blandning av fördomar om genusvetenskap och hur det egentligen funkar, små kommentarer om varför feminism behövs och saker som feminister ofta är trötta på när man försöker diskutera på internet.

Och lite sånt här "höhö alla är så gaaaay". Och seriöst, är det en sak jag börjar verkligen vilja kräkas på i delar av min bekantskapskrets är det det här med att vi börjar närma oss tjugofemårsåldern och det fortfarande ofta finns ett sådant där subkultur-tonfall när vi diskuterar sexuella läggningar och preferenser och liknande. Så här kommer en liten uppläxning av alla som är så jävla häftiga och homo-bi-trans-queer-pansexuella-bdsm-intergender-poly-relationsanarkist-könsnormsbrytande.

För alltså. Min vänskapskrets är en liten queerbubbla. Det är befriande och skönt att det odlats ett klimat i den där det förekommer rätt många som på olika sätt valt bort vaniljsvenssonlivet. För det gör att det är helt okej att vara gay, eller trans, eller polyamorös, eller hålla på med bdsm o.s.v. Och ni vet hela den här grejen med att få känna sig helt normal och inkluderad. Det är jävligt nice.

Det som inte är nice är när folk börjar tro att det på något sätt är häftigt att vara queer. Att vi helt enkelt är lite bättre och coolare än andra människor för att vi är så himla alternativa. Och kom igen, den attityden passar när man är femton år och hänger på Helgon. Det är sjukt töntigt att tycka att man är så himla alternativ och därmed bättre än alla andra.

När det kommer till relationer och sex har jag ett gäng vänner som är grymt häftiga.
Det är vänner som vågar leva ut sin sexualitet genom BDSM.
Det är vänner som har barn.
Det är vänner som hittat någon de valt att leva hela livet med.
Det är vänner som insett att de funkar bäst som relationsanarkister och lyckas hålla den livsstilen på ett schysst och etiskt sätt.
Det är vänner som har romantiskt sex i missionären.
Det är vänner som är trygga i sin heterosexualitet.
Och vänner som vågat komma ut som gay.
Och vänner som prövar lite allt möjligt.
Det är vänner som kommit ut som transpersoner
Det är vänner som vågar slänga sig ut och vingla genom en transprocess
Och det är vänner som trots att de läst genus är cispersoner.

Och så vidare, och så vidare...

Jag tycker att det är jävligt häftigt med alla som hittat en livsstil som fungerar för dem och som lever ut den. Oavsett om den livsstilen är poly-queer-kinky eller heterosexuell monogam vaniljsvensson, eller något av alla tusen sorters mellanting. Det är häftigt när folk hittar någonting som de fungerar bra med och lever sina liv som de vill ha dem.

Men alltså, det är inte häftigt i sig att ha en viss sexualitet eller läggning. Det är skitlöjligt med nyfrälsta polys som har genomskådat mononormen och tycker sig ha ett rikare liv än alla monos de känner. Och det är skitlöjligt när monogama kändisar sitter och dissar alla som lever poly för att de själva inte vill göra det.

Det är häftigt med alla som hittat en sida av sig själva och vågar vara öppna med den trots att omgivningen inte alltid är så förstående. Det är därför alla fjortonåringar som vågar komma ut som homosexuella är de coolaste människor jag vet, även om de bara vågar komma ut för sin närmaste kompis.

Men vi som lever i en liten queerbubbla... alltså seriöst, vi har det oförskämt lätt. Det är helt enkelt inte synd om oss. Och vi är inte så jäkla häftiga.

Lördagar och skolveckor

Idag är det fint väder och solsken ute och Flemingsberg badar i något slags karma. Jag gick upp vid elva och vispade ihop en pannkakssmet. Insåg att vi saknade glass och sylt hemma och sprang ner i mjukisbyxor, kappa och nattlinne till Pulsen för att handla det. Det är kallt ute och börjar bli höst på riktigt och vädret är tokfint. Jag gillar det här centrumet. Jag gillar Surprise shop som alltid har billiga kläder och krafs. Jag gillar förortsbrudarna som jobbar på Pulsen. Blev förbisläppt i kön av en äldre man som storhandlade kyckling och auberginer, och hittade en extra tjuga i portmonnän som jag gav till den lilla kvinnan som alltid sitter och tigger utanför snurrdörrarna. Hon hade fått kaffe av någon och såg glad ut. Jag bor här. Det känns bra.

Det här har varit en underlig och lite turbulent skolvecka. I onsdags pratade jag med en kollega som sa att en del elever fått tag på adressen till min blogg och börjat tissla lite om den. Så jag antar att det inte går att skilja på sitt privata och sitt professionella liv särskilt länge eller aktivt. Så hej elever som läser. Ni får gärna ge er till känna i kommentarerna eller langa iväg ett mail till mig om det är något ni reagerar på. Vill däremot åter igen be er att respektera mitt privatliv. Jag har alltid varit rätt aktiv i sociala medier och det finns mycket av mina tankar på internet. Den här bloggen startade jag när jag gick i trean på gymnasiet och egentligen innehåller den hela min resa genom unga vuxenlivet, från studenten till nu. Det gör att gamla texter måste läsas med en nypa salt. Men visst kan ni bläddra runt om ni känner för det. Ni kanske blir chockerade, det är en del texter om sex och mens och relationer och fittor och veganer och politik. Men det får ni fan stå ut med. Eller låta bli att läsa. Kom inte och säg att jag inte varnade er.

Hur som helst så började jag prata med klasserna och det blev en rätt bra reaktion. Det finns liksom ingen anledning för mig att inte vara väldigt öppen med vem jag är och hur jag fungerar, för det är så lätt att lista ut det ändå. Har också fått fint stöd av kollegorna och ett par elever som sagt väldigt snälla saker till mig. Är sjukt jävla rörd och lycklig för det.

Annars då... det är höst. Jag älskar hösten.
Det är konstigt, för jag hatar verkligen sommar. Men höst brukar vara fint väder och jag brukar känna mig glad och upplivad och pånyttfödd liksom. Så även den här hösten. Har börjat titta på en massa spoken word och blir sugen på att börja skriva poesi igen. Ettorna ska läsa retorik om två veckor och jag tror att jag tänker introducera dem för estradpoesi. För att det är vackert och för att jag vill att de ska få skriva om och prata om saker som faktiskt spelar någon roll. Får se hur jag lägger upp det.

Och igår på väg till jobbet träffade jag mamman till en gammal kompis jag tappat kontakten med. Jag saknade aldrig honom så mycket när vi slutade umgås, men däremot hans mamma. Så vi bytte nummer och jag hoppas att jag kommer mig för att höra av mig till henne och ta en fika. För hon var galet bra och connectade verkligen med mitt artonåriga jag, så det vore roligt att träffas och höra hur hon har det nuförtiden.

Just nu vill jag mest skriva poesi. Jag vill skriva någonting om att aldrig glömma men alltid förlåta. Och så vill jag skriva kärleksfulla skildringar av min resa till jobbet på morgnarna. Vill göra skönlitterära övningar, få mitt liv att låta som en novell. Kanske testa någonting sådant på eleverna, tror att jag lovat åtminstone ena ettan ett par timmars kreativt skrivande.

Jag är en riktig lärare nu. Det är ganska häftigt ändå.

torsdag 12 september 2013

Jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om den som suddar är öm och kärleksfull

Jag ligger och läser augustinumret av Skolvärlden. Det har ett par artiklar under rubriken "ökad tolerans för hbtq". Bl.a ett reportage där en homosexuell lärare erkänner sin förvåning över att hans elever inte var homofober.

Historien går såhär. Läraren hade inte kommit ut för sina elever, men lagt upp sitt förlovningsfoto på Facebook. Eleverna började sprida det och ryktet gick att läraren var bög. När han fick veta det bröt han ihop. Den rådiga biträdande rektorn däremot släppte allt han hade för händer, samlade eleverna till ett möte och förklarade att läraren fortfarande var samma person. Eleverna tog det hela bra. Han jobbar kvar. Inga problem har uppstått. Skolvärlden råder dock homosexuella lärare att jobba ett tag innan de kommer ut.

Jag är nyanställd gymnasielärare. Första veckan hade jag fått frågan om jag har pojkvän fyra gånger. Standardsvaret blev givetvis "jag har flickvän".

Reaktionerna? Typ "vad mysigt!", "vad heter hon?", "var kommer hon ifrån?" och "ska ni skaffa barn?". Jag har inte blivit flatan med hela skolan, trackad av elever eller fått ett allvarligt samtal med skolledningen. Seriöst, det sitter en regnbågsflagga på väggen i mitt arbetslagsrum. Det är inte jag som satt upp den.

Jag tillhör en annan generation än den intervjuade läraren. Och ett annat kön. De värsta trakasserier jag varit med om var ett par fulla Uppsalastudenter som ville titta på när jag och min flickvän hånglade. En gång.

Och alltså, jag vill inte ha några goda råd om att jag inte ska komma ut för eleverna. Vad ska jag då svara på frågan om jag har pojkvän? "nej, jag har två katter"? Jag vill inte att någon annan ska tala om för mig att jag ska vara rädd. Jag har aldrig varit rädd för homofober. Aldrig haft anledning.

Men när jag gick i skolan kände jag mig ofta främmande och andragjord. Visst pratade vi om HBT (nej, inte Q), men liksom alltid som "de där andra". Jag är undervisande lärare till runt hundra elever. Rent statistiskt lär en handfull vara homo-, bi- eller transsexuella. Och jag vill inte att de ska känna sig andragjorda, främmande eller osynliga. Därför pratar jag om kön och sexuella läggningar i klassrummet. Därför berättar jag om min flickvän.

Jag vet att alla som ger mig goda råd om att inte komma ut bara vill mig väl. Men jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om den som suddar är öm och kärleksfull.

måndag 2 september 2013

Saker jag roar mig med just nu

Just nu är det roligaste jag vet nagellack. Och så råkade jag hamna i perfekt timing för att haka på en bloggutmaning med 31 dagar, en ny manikyr varje dag. I början är det mest färger men sedan blir det en massa annat blandat.

Jag bestämde mig för att inte klogga upp bloggen med bilder på mina naglar. Däremot startade jag ett instagramkonto för just nagellack och nail art. Så om man är intresserad av vad jag målar för någonting är @leisnails på Instagram ett bra tips.

Jag tänker att jag nog kommer att göra ett samlingsinlägg med alla manikyrer här när jag är färdig med utmaningen. Hittills har jag hunnit med två, de röda och de orangea.


Vad jag älskar med burlesque och kroppar

Coco Belle. Foto: John-Paul Bichard

I lördags var jag på burlesqueklubben Fröken Frauke presenterar. Temat var Hooray for Hollywood och som vanligt var Nalen fyllt av glada och snygga människor som ansträngt sig med kostymerna. Scenshow och senare ett hyfsat vanligt klubbdansgolv (med bättre musik) i stora salen, och swingdansgolv i lilla som vanligt, och jag trivdes fint. Det var nice!

Burlesque väcker rätt mycket tankar om kroppar hos mig. Det kanske började med att jag själv var så långt utanför min comfort zone. Det var sport-bh, frack, inget smink, bakåtstruket hår och en rätt spännande upplevelse. Min vanliga reaktion på glamour och queer är att köra så over the top femme-glamouröst det bara är möjligt. Jag gillar paljetter och lösögonfransar och att spela lilla smycket på armen åt butchigare  vänner. En Anneli som sällskap är ett rätt bra sätt för vem som helst att känna sig mer maskulin på sådana här tillställningar. Men nu bestämde jag mig alltså för att bryta med det där och se om jag kunde bära upp fracklooken istället.

Och det var svårare än jag trodde. Inte så att det såg illa ut, jag kände mig förvånansvärt snygg och passade förvånansvärt bra i frack. Men jag insåg att jag inte riktigt vet hur man rör sig i frack. Liksom, plötsligt var jag ju en av snubbarna och alla andra var längre, självsäkrare och snyggare än jag. Det var en rätt underlig känsla. Lossnade så småningom, men det var en intressant ny aspekt på burlesque och kroppar jag inte tänkt på tidigare.

Men det var inte huvudpoängen i det här inlägget. Det jag egentligen vill skriva om är scenshowen. Konstformen burlesque handlar trots allt i grunden ganska mycket om kroppar. Det är i princip striptease med glamourös inramning. Och när man formulerar det så verkar folks förväntningar hamna på ganska märkliga ställen. Jag pratade med en kille före showen som var lite orolig när han hörde att det inte bara är kvinnliga performers på Fraukes klubbar. "Men är det inte lite äckligt med manliga strippor?" undrade han oroligt. Eller lite avtändande i alla fall. Och jag blev förvånad för jag hade liksom inte tänkt på att dansarnas kroppar skulle spela någon större roll i deras framträdanden.

Spegel-egobilder på mig.
Långt in i och långt utanför min comfort zone.
Och sedan kom vi till klubben och började titta på scenshow och jag lyckades få fram vad det är jag tycker är så härligt med burlesque. Och det är just det här med att alla kroppar får vara med. Att det är sådan diversitet och att artisternas kompetens kommer fram och hyllas ganska mycket oavsett hur deras kroppar ser ut.

Alla kroppar får vara sexiga. Och ännu bättre. Alla kroppar får vara roliga. Den klassiska uppdelningen i sexiga nakna kvinnor och roliga påklädda män finns inte på fröken Fraukes klubb. Det är roligt och sexigt och snyggt och kvinnligt och manligt och överviktigt och smalt och vulgärt och glamouröst i en enda stor blandning. Både på scen och bland besökarna.

Och alltså, det är grymt befriande! Kärlek.

fredag 30 augusti 2013

På temat dieter

Jag skulle vilja skriva någonting på temat dieter. Det senaste verkar vara att folk tröttnat på köttindustrins älskling LCHF och börjat svälta två dagar i veckan. 5:2 heter det visst.

Jag ska inte förfasa mig över att folk inte äter mat. Ungefär två dagar i veckan glömmer jag bort att jag ska äta, eftersom jag är lite för slarvig och disträ för att komma ihåg sådana oväsentligheter. Jag blir absolut trött av det men har inte gått ned i vikt. Å andra sidan har jag inte försökt.

Jag vägrar helt enkelt dieter. Jag blir så himla irriterad på alla samhällsnormer som försöker få mig att aldrig känna mig nöjd med min kropp, och låtsas att det är av omsorg om mig. Att det är något slags hälsorisk att jag inte tränar och bantar.

Visst blir jag påverkad. Jag kommer ihåg valda delar av alla kända dieter, vilket givetvis blir drygt ibland. Som när mitt mellanmål på jobbet består av fet yoghurt och banan och jag kommer ihåg att någon diet säger att frukt är socker är dåligt, och någon annan att yoghurt är fett är dåligt. Och någon annan att mjölkprodukter är omoraliska och bananer onda.

Ibland känns det som att den enda hälsosamma och moraliska dieten skulle bestå av enbart kikärtor och inget annat. Rör för fan inte mina kikärtor.

Men hur som helst.
Så blir jag grymt ledsen av dieter. Jag är grymt ledsen av att jag förväntas förknippa mat med skam. Mat är en lyx. Mat är gott och trevligt och vill mig väl och det är helt hemskt att jag uppmanas välja bort mat.
Jag vill aldrig mer stå framför spegeln och känna mig fet för att jag väger 63 kilo. Jag vill aldrig mer granska min kropp, hitta fel på kroppsdelar jag inte ens visste att man kunde ha fel på. Och herregud jag vill inte tro att den vägran handlar om att jag inte bryr mig och tar hand om min kropp.

Så jag äter min feta yoghurt och min banan och går tillbaka till arbetsrummet där jag märker att jag står mig rätt länge på det mellanmålet. Jag blir pigg och orkar.

Så jag tänker att jag ska fortsätta köra på "lyssna på sin kropp-dieten". Den går ut på att jag äter goda saker som jag blir glad av och att jag äter när jag blir hungrig, oavsett tid på dygnet eller moraliska föreställningar om när jag borde äta.

För det är så himla taskigt att göra mitt matintag, som är livsnödvändigt och viktigt, till föremål för skam och moral och ångest. Och jag tillåter inte någon att vara så taskig mot mig.

onsdag 21 augusti 2013

Patriarkala och förtryckande kläder

I samband med hijabuppropet häromdagen var det en del röster som tyckte att det är förkastligt att använda hijab som feministisk aktion eftersom slöjan kommer från en patriarkal tradition där män har rätt till kvinnors kroppar. Att använda hijab signalerar alltså att en kvinnokropp är till för att väcka åtrå hos män (och alltså måste den döljas).

Jag kände lite att jag borde svara på det här med att hijab signalerar att kvinnokroppar är till för män. Så jag traskade runt i min lägenhet, kollade min facebookprofil, och hittade, föga förvånande, ganska många andra föremål som bottnar i en patriarkal tradition där kvinnors kroppar är till för män. Alltså sammanställde jag dessa till ett pedagogiskt inlägg med bilder, som kommer här:




Projekt Bumla: kjolen

Det här projektet går framåt grymt effektivt. Just nu syr jag för fullt på kjolen, som har ett vansinnigt snyggt fall.

Kjolen till en bumla består helt enkelt av en cylinder som är veckad eller rynkad mot en linning. Jag placerade linningen högt upp i min naturliga midja och gjorde den ganska tight för att tyngden av kjolen ska vila säkert på höfterna och inte försöka glida nedåt. Med sömsmån blev det 90 cm linning som jag skulle få fast 3 meter vadmal mot.

Jag gjorde veck, så kallade box pleats, eftersom det är snyggare än rynkor. Nålade fast ordentligt och sydde. Midjan är en rätt belastad söm, så jag sydde små efterstygn, stundom omlotta med varandra, för att få den stadig och tät. Vek över och kastade fast linningen på baksidan och så hade jag typ en kjol. Fallet är fantastiskt och man får den rätta siluetten med smal rak överkropp och jättepuff över rumpan och höfterna. Jag får världens största rumpa i min kjol och är mycket förtjust.

Har inte sytt ihop den långa sidan på kjolen än eftersom jag tänkte att det är lättare att fästa bårder på en någorlunda rak bit än på en cylinder. Så det är dags för ränder.

Jag kunde inte motstå att få klippa hål i kyperten och lägga vitt siden under, så jag kommer att få fålla 53 slitsar. Jäj arbete som tar lång tid. Men det blir väldigt vackert.

Gjorde en schablon på papper och klippte ut hålen i den så att jag kunde få dem jämna i storlek och avstånd runt om hela kjolen. Klippte ut dem med sax och märkte till min förvåning att tyget var otroligt lätt att klippa i. Spillet består alltså av ett stort antal helt jämna små löv i magentafärgad kypert. Får se om jag motstår frestelsen att applikera dem någonstans.

Den magenta remsan jag klippte hålen i är 13 cm. Bakom den lade jag en remsa siden som är bredare, 16cm. Alltså kan jag vika dem så att det ligger en tunn sidenpassepoile på båda sidorna om den magenta randen och kan sy fast allt med samma söm.

Jag syr alla utanpåliggande sömmar med en grön silkestråd. Det var den enda färg jag hade hemma men den är mycket tunnare och därmed mer diskret än den vita lintråden jag syr ihop bitarna med. Dessutom glider den fantastiskt genom tyget och är en fröjd att sy med.

Nålade fast den mönstrade randen på kjolen igår. Nu syr jag fast den. Det är sex meter söm och kommer ta ett litet tag. Men så länge jag nålar ordentligt verkar det inte bli så besvärligt.

Dags för bilder: