söndag 31 mars 2013

Veckans hantverksblogg: Palestinasjalsklänningen

Någon gång förr-förra sommaren när femtiotal och sådana där hundtandsrutor var trendigt, medan jag drällde runt i palestinasjal som bästa allroundplagget (seriöst, man kan ha det som kofta, picknickfilt, turban, badhandduk, bära grejer i den, knyta den runt höften för anständighet när man går från stranden till glasskiosken, solskydd etc.), fick jag för mig den lysande idén att sy en femtiotalsklänning av en palestinasjal. Det är inte milsvid skillnad mellan de olika sorternas rutor.

Sedan gick den här idén och mognade något år. Jag köpte en palestinasjal av Jord och Frihet i vintras för ändamålet, och sedan har det gått ett par månader till innan jag kom på att den här idén nog är kul och genomförbar. Så jag ägnade påskhelgen åt att hänga hemma hos min mamma och sy en palestinasjalsklänning.

Det här är för övrigt det första plagget avsett för icke-lajvbruk som jag syr sedan... typ slöjden på mellanstadiet. Så klänningen har en del nybörjarmissar och jag var rätt nervös över den. Men helt okej slutresultat ändå. Till skillnad från projekten jag gjorde i slöjden har jag den faktiskt på mig.

Min mamma är alltså gammal slöjdlärare. När jag flyttade ut gjorde hon om mitt sovrum till en ateljé. Det står en säng där inne också, men annars är det mest tyghögar, symaskiner, provdocka och allehanda tänkbart hantverksmaterial. Dessutom har hon sytt ett gäng klänningar till mig tidigare, så vi utgick helt enkelt från ett gammalt mönster.

Konstruktionen på livet är hyfsat enkel. Det är rätt kort, vill minnas ca 65cm,  och består av ett framstycke och två bakstycken, med blixtlås mitt bak. Veck i byst, midja, axlar och rygg. Den smårutiga mitten på palestinasjalen räckte fint till livet, om man tog med en liten röd kant, som sitter runt hela klänningen i midjan och var rätt pillig att få ihop på ett jämnt sätt. Jag slapp sy ärmar eftersom jag bestämde mig för att det är snyggt med ärmlöst och att visa upp sin tatuering. Och så gjorde jag den ganska djupt urringad, för det är skönt.

Palestinasjalar är av ganska dålig kvalitet, och det går lite trådar på dem. Fick börja med att sicksacka allting ordentligt men det var ändå en del upprepningsvarning på tyget. Bävar lite inför att tvätta den, men hoppas att det går bra.

När livet var någorlunda klart hittade jag en bit mörkblått typ viskos, hyfsat tungt, från Tradera, som blev kjol. Kjolen är en helcirkel. Man viker det en gång dubbelt och sedan en gång till, så att man kan rita en kvartscirkel och få ut två halvcirklar, som man sedan syr ihop i sidorna och sätter fast på livet. Slutligen sydde jag fast blixtlås ordenligt och overlockade nederkanten.

Eftersom det är pilligt att sy i blixtlås och det här som sagt var första försöket sedan mellanstadiet blev det inte helt snyggt i nederkanten. För att maskera det lite tog jag en av bårderna på palestinasjalen, som passande nog redan var fållad på två sidor och hade en liten lapp med texten "Made in Palestine". Klippte ut bården och fållade långsidorna, och vips hade jag ett tygskärp som dels maskerar det fula mitt bak, och dels gör att man ser tydligare att det är just en palestinasjal klänningen är sydd av. Det har ingen särskild stängningsanordning, utan jag viker det och knyter i ryggen.

Min lägenhet är för närvarande inte helt fotogenisk och jag har inte lyckats få någon bra helfigursbild av klänningen. Bifogar en dålig för att man ska se kjolvidden.

tisdag 26 mars 2013

Musik från min uppväxt

"Kommer du ihåg när man hade LP hemma som standardskivspelare?" frågar jag min flickvän en kväll.

Någonstans i bakhuvudet minns jag stereon mina föräldrar hade i början av 90-talet. Skivtallrik och två enorma högtalare, bruna, och det fanns ett par tillhörande hörlurar med stora koppar och tyginklädd spiralsladd, som jag minns dem. Min musik: Mora Träsk och Mamma Mu, var på kassettband, men mamma hade en skiva med Siw Malmqvist som jag var mycket förtjust i. De flesta av mina föräldrars skivor var också kassettband, som satt uppsatta i en stor hylla på väggen.

Hösten 1990. Kassettband på väggen.
Jag, min moster Ingela och mormor.
Januari 1991. Här fyller jag ett år framför mina föräldrars stereobänk.

Jag minns inte riktigt när CD-spelaren gjorde inträde i våra liv. Nordman hade vi på band, och jag hade ett med Vengaboys. Vill minnas att mina föräldrar fortfarande bodde ihop och hade varsin cd-skiva. Pappas var Levande Väsen. Min första egna lär ha varit Aqua. Fick Dr Bombay när jag fyllde sju.

I mellanstadiet gillade jag att titta i skivbutiker. En CD kostade under en hundring. Singlar kostade 20kr och var standard-födelsedagspresenter när jag gick i sexan. Man hade råd med dem på veckopengen. Jag hade Lilleman, Atomic Kitten, Avril Lavigne och Las Ketchup.

I sjuan-åttan lyssnade jag på 80-talsmusik och vinylskivorna gjorde återinträde. Jag drällde på Myrorna och den där skivbutiken under Slussen och köpte Style, Noice och Gyllene Tider. Ett album kostade mellan 10 och 50 kronor och för första gången i mitt liv hade jag en ordentlig skivsamling. Fick stereon med vinylspelare som var svår att få tag på och som fortfarande bor i min lägenhet.

2004 kanske. Stereon i mitt flickrum på 4kvm hemma hos mamma.
Notera cd-fodralet ovanpå högtalaren.
Var mina vinylskivor stod minns jag inte. I bokhyllan kanske.
I början av 2000-talet blev CD-skivor obscent dyra och nedladdning allt vanligare. Man lärde sig att Kazaa ger en virus och det vanligaste sättet att skaffa ny musik var att be kompisar skicka via MSN Messenger. Jag brände blandskivor på löpande band. Det var fortfarande CD-freestyle som gällde.

Jag gissar på mattelektion, hösten 2005, och hemkörd blandskiva
i CD-freestylen.

I gymnasiet fick jag min första mp3-spelare och hade byggt upp ett digert bibliotek av låtar från mina kompisar. Var nog den enda av mina vänner som inte hade iPod. Jag lyckades förbruka ett par stycken innan min sista drunknade i Medelhavet sommaren 2009 och en era var förbi.

Spotify fick jag på tiden min hårddisk kraschade för jämnan och man fortfarande behövde en inbjudan av en kompis. Runt 2010 kanske? Sedan dess har jag knappt sett en Mp3-fil, så uppenbarligen går tekniken framåt. Köper cd-skivor av vänners band och liknande, men har aldrig ens skaffat en hylla att ha dem på. De flesta av mina gamla dog nog i en plastback under sängen hos min expojkvän.

Lustigt nog spelar jag vid sidan av Spotify fortfarande mest vinylskivor. Det är någonting hyfsat trevligt med dem ändå. Och de kostar 10kr på Myrorna och är lätta att impulsköpa.

lördag 23 mars 2013

Veckans hantverksblogg: hålsömsfåll

Jag tror att jag glömde visa den här i somras, hittade den när jag gick igenom mitt lajvförråd inför ett lajv imorgon men sydde den till medeltidsveckan.

Tunt vitt linne, tyvärr en ganska liten restbit efter att jag sydde barmkläde. Jag ville testa hålsömsfåll, så fronten har en sådan, och den raka linjen mitt på huvudet hjälper till att knyta den rakt. Enkel knut i nacken bara.

måndag 18 mars 2013

Får fittor vara sexiga?

Jag funderade lite på det här med vilka kroppsdelar som egentligen spelas upp som sexiga... och insåg att fittan verkligen är en grymt negligerad kroppsdel.

Liksom. När heterokillar pratar om sexiga kvinnokroppar pratar de om två saker: bröst och rumpa. Den normen är så stark att man till och med ser folk på internet definiera sig som en ass man. De sexiga delarna på kvinnokroppen är brösten och rumpan, men inte fittan.

Cupcake pussy
På manskroppen däremot, pratar både kvinnor och män om kuken som sexig. Liksom, stora hårda sexiga kukar. Lustigt nog verkar det vara mest män som pratar om kukar som sexiga, när jag pratar med heterotjejer om vad som är sexigt på män verkar det ofta vara armar, magar, skulderblad och sådär. 

Tittar man på porr kan fittor vara sexiga, men bara i egenskap av "ett hål man stoppar kuken i". Och överlag att prata om fittor som hål är så jävla konstigt. Det är ju så grymt mycket mer än ett hål. Lite som att prata om att män har externa könsorgan och kvinnor har interna. Hallå, har folk som säger så ens sett en fitta någon gång?

När tjejer själva pratar om sina fittor verkar det finnas ett par olika infallsvinklar. Antingen är fittor, ärligt talat, någonting ganska negativt. Förhållandevis många fittdiskussioner jag hör handlar om att fittor typ luktar illa, det kommer mens ur dem, de är lite ofräscha, och hur var det där med om man ska ha könshår eller inte? Fittor är lite läskiga och måste tyglas liksom.

Eller så gör folk den här feministgrejen reclaim the pussy. Ni vet, pussy power. Man bakar fittcupcakes och virkar fittor i bomullsgarn. En kompis sydde en blygdkapsel i fittform till sin knektdräkt, som kontrast till alla stoppade kukar (jag älskar det!). Mycket det här att fittor får ta plats, är legitima kroppsdelar, är nice. Men man pratar liksom inte om dem som sexiga.

Och seriöst alltså, varför skulle fittor inte vara sexiga? De är mjuka och lena, man kan klappa dem så blir det skönt, de är ganska söta även om de ser lite mysko ut (men kom igen, vems könsorgan gör inte det?). De luktar gott. De blir blöta. De ser ut som nyfikna små djur eller blomknoppar, även om det låter sjukt cheesy att skriva det så. Så liksom, varför skulle fittor vara det minsta mindre sexiga än kukar? Eller osexiga över huvudtaget?

Cute pussy
Ehehehe. Det är skitsvårt att skriva ett inlägg om att man tycker att fittor är sexiga. Av någon anledning känns det som att jag just kommit ut med värsta bisarra sexuella fetischen. Liksom, att jag tänder på tjejer är väl ganska allmänt känt - men att lyfta fram någon del av tjejkroppar som inte är bröst eller rumpa och bara "det här är sexigt". Det är förvånansvärt svårt att skriva ett sånt inlägg!

Men jag vidmakthåller att fittor får vara sexiga. Det är ju bara skitkonstigt att de inte får.

söndag 17 mars 2013

Tuff och manlig

Hej, unga tjejer som använder "manlig" som synonym för "häftig". Jag har ett problem med er. Ni är så jävla dåliga allierade.

Jag vet, jag har själv varit där. Man vill spela en cool hjälte, inte en tjej. Så man spelar en brud som är kick-ass, cool och manlig. Och jag vet, vi lever i en patriarkal kultur, både i samhället som stort och i nördkulturen. Män och saker de gör hyllas generellt mer än kvinnor och saker de gör.

Men ändå. Det blir så grymt snett, en form av internaliserat patriarkalt förtryck när tjejer också börjar tycka att "manlig" är coolt och fett eftersträvansvärt. För seriöst, rätt många av egenskaperna som kopplas ihop med den traditionella stereotypa mansrollen är rätt douchiga. Och seriöst, om ni själva tycker att killar är mycket coolare än tjejer, varför ska då killarna tycka att ni är coola?

Genom att prata om män som coola, använda manlighet som synonym för eftersträvansvärda egenskaper och lyfta upp killar på tjejers bekostnad gör ni det mycket svårare, både för er själva och för alla andra tjejer att få status som coola och kompetenta. Om ni använder ett språk som signalerar att status sitter i kuken, kommer till och med den mesigaste lilla tramskille ha högre status än er, för han har en kuk. Jag träffar förvånansvärt många killar med den här attityden. Men från er tjejer förväntar jag mig lite mer förståelse. Lite systerskap.

Men ganska ofta stöter jag på sådana här attityder från tjejer, tyvärr. Ni som vill vara coola och manliga. Ni som fan inte är som andra brudar, och ni som är häftiga för att ni bara har killkompisar. Och seriöst, det är inte coolt. Det är att spela patriarkatet rätt i händerna och det är grymt onödigt.
Jag vill liksom få vara brud, kompetent och häftig samtidigt. Låt mig.

Puss
Anneli

torsdag 14 mars 2013

Studieteknik för slarviga studenter

Jag är en hyfsat odisciplinerad student. Det här med att medelst självdisciplin och stora mängder kaffe läsa mig igenom enorma luntor kurslitteratur på ren viljestyrka funkar inte för mig. Alltså har jag fått försöka hitta massor med strategier för att lura mig själv att plugga.

Först och främst: inlärningsstilar. Rätt många har lärt sig att det finns tre sorter: visuell, auditiv och kinestetisk. I korthet innebär det att vissa människor lär sig bäst av att se information (t.ex. diagram, powerpoints), medan andra helst vill höra den (t.ex. föreläsningar, ljudböcker), och några behöver få ta på den och prova själva för att det ska gå in (t.ex. workshops, föremål).

Det här är ett grymt förenklat sätt att se på inlärningsstilar. Nästan ingen är 100% auditiv eller 100% visuell, utan de flesta människor tar in information på fler än ett sätt. Många har en övervikt åt något håll, men inte alla. Vad som dock kan vara bra, om du inte redan börjat reflektera aktivt över det här, är att göra ett VARK-test. Du får svara på ett gäng frågor om hur du helst strukturerar information, och sedan får du ett gäng studietekniktips som är anpassade till din inlärningsstil.

Nästa viktiga grej med studieteknik är just det här med att prova sig fram. Om en metod inte fungerar för dig, oavsett hur bra folk säger att den är, så är den inte din grej helt enkelt. Strunta i den då. Personligen pluggar jag bäst i en lite stimmig miljö, t.ex. ett café, men har svårt att koncentrera mig på bibliotek. Jag gillar föreläsningar, och lär mig ofta bäst genom att förklara saker för någon annan - men jag fullständigt hatar videopresentationer. De gör mig rastlös (jag vägrar både vloggar och youtube), information vill jag ha i text så att jag kan läsa den fort. Andra funkar precis tvärtom. Så överlag, testa dig fram och dissa det som inte funkar.

Jag funkar bäst med överblickbara mål. Typ "jag ska läsa fem artiklar idag" som mål för dagen. Det kan man i sin tur bryta ner i små delmål. Som att ta en artikel åt gången, och efter varje artikel får jag gå tillbaka, sammanfatta vad jag lärt mig och ta en paus för att känna mig duktig. Jag börjar alltid med att kolla hur många sidor det är i varje artikel också, så att när jag sitter där och börjar känna mig helt fantastiskt uttråkad kan jag komma på att det bara är tre sidor kvar.

En annan sak jag tycker är grymt viktig är visuella belöningar. Ofta skriver jag en lista på sakerna jag ska göra, ett delmål i taget, och när jag är klar med det får jag bocka av det från listan (inte stryka!), eller rita en fin symbol bredvid.

Till min senaste hemtenta satte jag upp frågorna en och en som cirklar. Allt eftersom jag började bli klar med ett tentasvar fick jag fylla i en del av cirkeln. Det blev ett bra sätt att både markera "jag har faktiskt börjat lite på den här frågan" och "jag är helt klar".

Jag färgkodar och strukturerar mycket också. När jag gjorde cirkeldiagrammen för att visa hur klar jag var med respektive tentafråga gjorde jag dem dessutom i olika färger - och satte flikar med samma färgkodning i min lärobok. Typ "nu ska jag leta upp alla ställen där det står bra svar till fråga tre, och då sätter jag gröna flikar där så att jag kommer ihåg dem". Det här funkar skitbra även när man har många instuderingsfrågor och får sätta flera flikar per sida, eller när man inte får klottra i boken. Det går i regel att skriva på flikarna.

Just färgkodning med både flikar och markeringspennor gillar jag. En annan gång körde jag rosa markeringar till allt som handlade om alkohol, och gröna till allt som handlade om cannabis (hemtentamen i kursen "religion och droger"). Ibland kör jag blå flikar för hemtenta, röda för uppsats, och gula för annat som är bra att komma ihåg, när jag använder samma böcker till flera olika uppgifter.

Gå tillbaka och bearbeta information har jag ett gäng olika strategier för. Helst sätter jag mig tillsammans med en kompis som pluggar samma sak och diskuterar litteraturen. Eller förklarar den för någon som inte läser samma ämne (det är bra, för då måste man ta det från början!). Ibland när jag saknat möjlighet att prata med någon har jag satt mig efter varje artikel, eller medan jag skriver, med ett kollegieblock och sammanfattat stödordsvis vad artikeln handlade om. Ibland bloggar jag om intressanta grejer (se sommarkursen jag läste i Helsingfors, då skrev jag nästan ett inlägg om dagen för att bearbeta allt intressant vi lärde oss).

Schemalägga sina studier är det jag tycker är absolut svårast, men grymt nödvändigt. Jag jobbar bäst tight inpå deadlines, sådär när jag faktiskt inte kan slösa bort mer tid på annat, för då hinner jag inte bli klar. Ibland skriver jag in posten "Kvalitetsstudietid" i min kalender, och så måste ett visst antal timmar (1,5-2 per dag, mer orkar jag inte läsa koncentrerat) gå åt till att läsa kurslitteratur.

Min att göra-app, Astrid, har en funktion där man kan kryssa i när man börjar göra en uppgift. Ibland har jag använt den när jag börjar läsa, för att få överblick på att "nu har jag läst 40 minuter i sträck, inte konsigt att jag är trött". Då kan jag avbryta, ta en kaffe och kolla Facebook en stund och sedan läsa ett tag till. Ibland sätter jag ett alarm på mobilen, typ "jag får inte sluta läsa förrän larmet ringer", det funkar också. 

Bara några koppar te från den här studiecoachen. Fyll gärna på med bra studietekniktips själva så blir jag skitglad!

Bra relaterad läsning: Mattlo - apptips för slarviga studenter

onsdag 13 mars 2013

What would Jesus do?

Jag sitter på pendeltåget, trött efter jobbet och spelar spel när en mycket liten, afrikansk kvinna plötsligt tilltalar mig.
"Ursäkta", säger hon. "Om jag äter kyckling, irriterar det dig?"
"Nej då" säger jag, alldeles glad över hänsynen. Hon säger att hon fick springa till tåget, slår sig ned och börjar inta sin middag.

Och jag är trött och fortsätter spela spel, funderar på om jag borde börja prata med henne men orkar inte riktigt ta initiativet.

I Älvsjö kommer en sådan där tiggare med lappar förbi. Han lägger en av de vanliga lapparna - jag är en fattig man och mina barn är sjuka - på sätet bredvid oss. Jag tittar upp. Kvinnan mitt emot mig börjar leta i sin plånbok.
"Jag hoppas jag har kontanter" säger hon. Jag trevar försiktigt efter portmonnän. Vi hittar varsitt småmynt att ge tiggaren när han kommer tillbaka. "Jag har ett, prisa Gud" säger hon lugnt. Och hon fortsätter.

"Jag läste om dem i tidningen. De bor i skogen. I bilar mitt i vintern."
"Usch, det måste vara jättekallt!"
"Ja. De flesta kommer från Rumänien. De är romer, eller som förut man sa zigenare, men de är romer. Rumänien har stiftat lagar att de är inte välkomna här, de har inga rättigheter, ingenting. De har bott i Europa hundratals år, och ändå de blir diskriminerade"
"Och så kommer de hit för ett bättre liv?"
"Ja, de vill jobba, men de får inga jobb. Jag hör folk säger att de är skickade av ligor, men jag tänker vad spelar det för roll vem som skickat dem? De behöver mat!

Vad är vi för samhälle som har det så här? Vi har makt, vi har hem och mat, vi borde gå ut på gatorna och säga att det här är inte ett bra samhälle, där folk lever såhär. Och de rånar ingen, de bara tigger."
"Men de är så många. När jag var liten fanns det nästan inga tiggare alls. Jag undrar hur jag ska kunna hjälpa alla"
"När jag åker in till stan, jag brukar alltid växla så att jag har pengar jag kan ge till dem"
"Jag tror att du är en bra människa"
"Nej, jag är inte en bra människa. Jag har fått så mycket hjälp av andra"

Vi rullar in i Flemingsberg. Jag måste gå av, och tackar henne för pratstunden. Hon önskar mig en bra kväll, och jag hoppar av pendeltåget, lite stärkt och lite glad.

Gränsdragningar och gråzoner - ett utvecklingsforum om lajvetik

I helgen var jag på lajvkonventet Prolog i Västerås, och höll det här utvecklingsforumet om etik på lajv. En timma och 45 minuter senare hade vi kommit fram till väldigt mycket smarta och tänkvärda saker, och nu har jag gjort en sammanställning för att alla som är intresserade ska kunna ta del av materialet. Sprid det gärna vidare men ange källan. Jag kan tyvärr inte permalänka pdf-filer från bloggen, men skickar samma text som sådan till prologarrangörerna för att den ska hamna även på hemsidan.

Gränsdragningar och gråzoner – ett utvecklingsforum om lajvetik
Anneli Friedner Henriksson, Prolog 2013

Introduktion
Det här utvecklingsforumet höll jag på Prolog 2013, för att jag ville prata om gråzoner. Grejen med regler på lajv är att det ofta finns väldigt tydliga saker man får göra, och saker man inte får göra. Att misshandla någon på riktigt eller bli full på det alkoholfria lajvet är uppenbara regelbrott – och sådana kommer det här forumet inte att handla om.

Det här forumet handlar om gråzoner, alltså alla de där gångerna när man kommit hem från ett lajv och känner att ”den där scenen jag var med om känns... inte riktigt okej”. Om alla gånger det varit svårt att säga ifrån, när spel börjat nagga på ens personliga gränser eller när man totalt missförstått varandra i spel. Det är så jag definierar gråzonerna.

Det här forumet handlar också om gränsdragningar. Om att bli bättre på att respektera både sina egna och andras personliga gränser. Om hur vi som offer, förövare, arrangörer och deltagare kan bli bättre på att skapa tryggare lajv.

Forumet är upplagt i tre delar. Först gav jag en kort teoribakgrund och satte upp etiska regler som diskussonen skulle utgå ifrån. Därefter identifierade vi gråzoner, problem vi själva varit med om eller sett andra utsättas för. Och slutligen ägnade vi en bra stund åt att skapa en verktygslåda för att lösa problemen. I det här dokumentet har jag försökt sammanställa våra problem och lösningsförslag. Alla lösningar passar inte alla lajv, men alla lajv mår bra av några. Använd dem du tycker passar, sprid dem gärna, eller reflektera över egna metoder för att få gråzonerna att bli mindre grå och lajv tryggare för alla.

tisdag 5 mars 2013

Grupper och trasiga trappsteg

För ett tag sedan läste jag ett blogginlägg av The Pervocracy, som hade helt sjukt hög igenkänningsfaktor. Hon myntar termen "missing stair", om de där människorna med vissa problematiska egenskaper som ibland finns i ens umgängeskrets och som alla hela tiden måste jobba runt, men är så vana vid det att de inte riktigt märker problemet. Jag citerar början av inlägget, men det är värt att läsa i sin helhet:

"Have you ever been in a house that had something just egregiously wrong with it?  Something massively unsafe and uncomfortable and against code, but everyone in the house had been there a long time and was used to it?  "Oh yeah, I almost forgot to tell you, there's a missing step on the unlit staircase with no railings.  But it's okay because we all just remember to jump over it."

Some people are like that missing stair.


When I posted about a rapist in a community I belonged to, although I gave almost no details about the guy except "he's a rapist," I immediately got several emails from other members of that community saying "oh, you must mean X."  Everyone knew who he was!  Tons of people, including several in the leadership, instantly knew who I meant.  The reaction wasn't "there's a rapist among us!?!" but "oh hey, I bet you're talking about our local rapist."  Several of them expressed regret that I hadn't been warned about him beforehand, because they tried to discreetly tell new people about this guy.  Others talked about how they tried to make sure there was someone keeping an eye on him at parties, because he was fine so long as someone remembered to assign him a Rape Babysitter."
Missing stairs alltså. Det behöver absolut inte vara folk som våldtar andra. Men ni vet de där människorna i umgängeskretsen som alla kollektivt tassar omkring istället för att konfrontera. De där som man varnar nytillkomna lite för i smyg, istället för att erkänna att saker de gör är riktiga problem. När man säger "men ta det lugnt, han är sådär" när någon hamnat i en jobbig situation med personen i fråga.

I många år hade min bekantskapskrets ett typexempel på The Creepy Dude. En sådan där som var känd i kretsen som riktigt svinig. Det spekulerades friskt i ifall han var psykopat på riktigt. Jag minns fester där flera andra personer såg det som sitt jobb att hindra honom från att tafsa eller fulragga på tjejer, för uppenbarligen hade han karisma nog att få ligga ungefär hur mycket han ville. Samtidigt som man hörde unga tjejer säga "säg inte att jag legat med honom, då får jag skit".

Vi sa åt varandra att för allt i världen inte ligga med honom. Vi utsåg festpoliser vars jobb var att se till att ingen tjej skulle bli sexuellt antastad under kvällen. Ändå tog det ganska många år, och ett par större konflikter med killar i bekantskapskretsen, innan den här snubben slutligen blev portad från kretsens fester och häng. Det tog ganska många år och en hel del "nu när han är här kan vi väl inte säga åt honom att gå?" innan folk kollektivt slutade att bjuda in The Creepy Dude. Det är ett typexempel på en missing stair-situation. Alla jobbade runt problemet, istället för med problemet.

Jag funderar en del på vad som blir problemet med den här sortens konflikter, och vad man egentligen borde göra åt dem. Det är fler personer än den här killen genom åren, som haft vissa personliga egenskaper som de flesta upplever som problematiska. Ändå märker jag ofta i min bekantskapskrets, att när två personer är inblandade i en konflikt behandlas det alltid av övriga som att det är en personlig grej som bara rör dem. Kände man sig beklämd av The Creepy Dude fick man konfrontera honom personligen eller sluta gå på kretsens fester, för folk ser det liksom som integritetskränkande att lägga sig i andras problem. Vilket oftast leder till att de som är jobbiga socialt får fortsätta hållas medan de som känner att de har lägre social status eller inte är lika aggressiva slutar gå på gemensamma aktiviteter, eftersom de inte får uppbackning.

Och alltså, jag tycker att det är så himla destruktivt att vi sällan backar upp varandra offentligt. Att vi tror att det är något slags hedersgrej att inte blanda sig i när någon har bemött någon annan illa. Att "han har aldrig varit taskig mot mig" är ett giltigt argument för att inte bry sig.

Jag vet inte hur många gånger jag tagit konflikter med folk och fått en massa tyst medhåll privat, men ingen som vågat ställa sig offentligt på min sida. För ganska ofta är det samma personer och samma beteenden som får folk att känna sig obekväma. Och när alternativen är att ta konflikten ensam och förmodligen förlora den, eller att sluta umgås med sina vänner, väljer många det sistnämnda. Medan vi andra jobbar runt problem, istället för att konfrontera det som faktiskt är svårt och socialt obekvämt.

Och absolut, att laga trappor är svårt och kan ta lång tid. Det kan vara skitsvårt att tala om för någon som man faktiskt tycker om och som har bra sidor också, att delar av hans beteende är dåliga och måste ändras på. Men det är ännu värre att skuldbelägga varandra när man snubblat på det trasiga trappsteget eller över huvudtaget vågar föreslå att det kanske vore en bra idé att laga det. För i de lägena är det faktiskt trappsteget som är problemet, inte de som snubblar.

Bra relaterad läsning: Captain Awkward - My friend group have a case of the Creepy Dude, how do we clear that up?

måndag 4 mars 2013

Bygga kroppspepp

Jag och min flickvän ligger hemma och ser på den helt briljanta serien Girls, följt av fantastiskt roliga TV-cirkeln (Linnéa Wikblad är seriöst roligast på SVT just nu). De pratar om kroppar och degiga magar. Får kvinnors kroppar vara roliga, och får man driva med sin partners kropp? Och sånt där...

Och jag funderar på det där med kroppar och komplex, för jag har alltid haft ett par kilos övervikt och en mjuk, degig mage. Och jag tror att jag hittat ett par bra strategier att bygga pepp och kärlek till sin egen kropp, för jag har haft sjukt mycket mer komplex för den än vad jag har idag, men just nu är jag väldigt bekväm i min kropp. Den är mjuk, och fin, och jag tycker om den.

I gymnasiet gick jag ner 12 kilo i vikt på ett år. Det ledde mest till att jag fick kommentarer om vad smal och söt jag blivit, att jag fortfarande hade dåligt samvete och fett med komplex över att jag inte vägde 55 kilo som mina kompisar gjorde (min kroppsbyggnad funkar så, jag kommer aldrig att väga 55 kilo), och att jag liksom inte tyckte att jag var tillräckligt smal. Och alltså, 62 kilo Anneli hade fortfarande en liten dubbelhaka, stor rumpa och en liten degig putmage, för det är så min kroppsform fungerar. Jag tappar vikt framför allt över revbenen och midjan. Inte i ansiktet.

Sedan gick jag så småningom upp de där kilona igen och blev nöjd med min kropp någonstans på vägen. Och det var egentligen inte någon särskilt jobbig process.
Hej Leis mage. Den är mjuk!

Jag stod på vågen en morgon och tänkte "jag borde kanske gå ner fem kilo". Och så började jag fundera på hur jobbigt det skulle vara att gå ner fem kilo, för jag skulle behöva träna mer och äta nyttigare (och mindre) och framför allt skulle jag behöva börja bry mig om min vikt och tycka att den inte duger. Och det kändes så vansinnigt mycket jobbigare än att bara acceptera att jag är överviktig och söt i alla fall.

Helt enkelt: Vara nöjd eller göra någonting åt problemet. Man får inte bara gnälla över hur tjock man är.

Och så det andra knepet, som jag försöker ha med mig när jag pratar om min kropp. Det är det där att för varje gång jag hittar någonting som jag inte tycker är vackert, så ska jag hitta någonting jag tycker är vackert också, och tänka på det också. Okej, min mage är tjock (och mjuk!), men jag har jättefina armar. Jag älskar mina ben, och jag har jättesöta händer. Och hängbröst, men de är skitfina i den där nya behån. Och jag ser inte klok ut i profil för jag har fånig liten näsa och många dubbelhakor. Men jag har skitsnygg hårfärg och en cool tatuering...

Helt enkelt, det finns alltid någonting på en som är vackert. Värt att lyfta fram och tycka om, liksom.
Pepp och kärlek på det.