Bygga kroppspepp

Jag och min flickvän ligger hemma och ser på den helt briljanta serien Girls, följt av fantastiskt roliga TV-cirkeln (Linnéa Wikblad är seriöst roligast på SVT just nu). De pratar om kroppar och degiga magar. Får kvinnors kroppar vara roliga, och får man driva med sin partners kropp? Och sånt där...

Och jag funderar på det där med kroppar och komplex, för jag har alltid haft ett par kilos övervikt och en mjuk, degig mage. Och jag tror att jag hittat ett par bra strategier att bygga pepp och kärlek till sin egen kropp, för jag har haft sjukt mycket mer komplex för den än vad jag har idag, men just nu är jag väldigt bekväm i min kropp. Den är mjuk, och fin, och jag tycker om den.

I gymnasiet gick jag ner 12 kilo i vikt på ett år. Det ledde mest till att jag fick kommentarer om vad smal och söt jag blivit, att jag fortfarande hade dåligt samvete och fett med komplex över att jag inte vägde 55 kilo som mina kompisar gjorde (min kroppsbyggnad funkar så, jag kommer aldrig att väga 55 kilo), och att jag liksom inte tyckte att jag var tillräckligt smal. Och alltså, 62 kilo Anneli hade fortfarande en liten dubbelhaka, stor rumpa och en liten degig putmage, för det är så min kroppsform fungerar. Jag tappar vikt framför allt över revbenen och midjan. Inte i ansiktet.

Sedan gick jag så småningom upp de där kilona igen och blev nöjd med min kropp någonstans på vägen. Och det var egentligen inte någon särskilt jobbig process.
Hej Leis mage. Den är mjuk!

Jag stod på vågen en morgon och tänkte "jag borde kanske gå ner fem kilo". Och så började jag fundera på hur jobbigt det skulle vara att gå ner fem kilo, för jag skulle behöva träna mer och äta nyttigare (och mindre) och framför allt skulle jag behöva börja bry mig om min vikt och tycka att den inte duger. Och det kändes så vansinnigt mycket jobbigare än att bara acceptera att jag är överviktig och söt i alla fall.

Helt enkelt: Vara nöjd eller göra någonting åt problemet. Man får inte bara gnälla över hur tjock man är.

Och så det andra knepet, som jag försöker ha med mig när jag pratar om min kropp. Det är det där att för varje gång jag hittar någonting som jag inte tycker är vackert, så ska jag hitta någonting jag tycker är vackert också, och tänka på det också. Okej, min mage är tjock (och mjuk!), men jag har jättefina armar. Jag älskar mina ben, och jag har jättesöta händer. Och hängbröst, men de är skitfina i den där nya behån. Och jag ser inte klok ut i profil för jag har fånig liten näsa och många dubbelhakor. Men jag har skitsnygg hårfärg och en cool tatuering...

Helt enkelt, det finns alltid någonting på en som är vackert. Värt att lyfta fram och tycka om, liksom.
Pepp och kärlek på det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän