tisdag 5 mars 2013

Grupper och trasiga trappsteg

För ett tag sedan läste jag ett blogginlägg av The Pervocracy, som hade helt sjukt hög igenkänningsfaktor. Hon myntar termen "missing stair", om de där människorna med vissa problematiska egenskaper som ibland finns i ens umgängeskrets och som alla hela tiden måste jobba runt, men är så vana vid det att de inte riktigt märker problemet. Jag citerar början av inlägget, men det är värt att läsa i sin helhet:

"Have you ever been in a house that had something just egregiously wrong with it?  Something massively unsafe and uncomfortable and against code, but everyone in the house had been there a long time and was used to it?  "Oh yeah, I almost forgot to tell you, there's a missing step on the unlit staircase with no railings.  But it's okay because we all just remember to jump over it."

Some people are like that missing stair.


When I posted about a rapist in a community I belonged to, although I gave almost no details about the guy except "he's a rapist," I immediately got several emails from other members of that community saying "oh, you must mean X."  Everyone knew who he was!  Tons of people, including several in the leadership, instantly knew who I meant.  The reaction wasn't "there's a rapist among us!?!" but "oh hey, I bet you're talking about our local rapist."  Several of them expressed regret that I hadn't been warned about him beforehand, because they tried to discreetly tell new people about this guy.  Others talked about how they tried to make sure there was someone keeping an eye on him at parties, because he was fine so long as someone remembered to assign him a Rape Babysitter."
Missing stairs alltså. Det behöver absolut inte vara folk som våldtar andra. Men ni vet de där människorna i umgängeskretsen som alla kollektivt tassar omkring istället för att konfrontera. De där som man varnar nytillkomna lite för i smyg, istället för att erkänna att saker de gör är riktiga problem. När man säger "men ta det lugnt, han är sådär" när någon hamnat i en jobbig situation med personen i fråga.

I många år hade min bekantskapskrets ett typexempel på The Creepy Dude. En sådan där som var känd i kretsen som riktigt svinig. Det spekulerades friskt i ifall han var psykopat på riktigt. Jag minns fester där flera andra personer såg det som sitt jobb att hindra honom från att tafsa eller fulragga på tjejer, för uppenbarligen hade han karisma nog att få ligga ungefär hur mycket han ville. Samtidigt som man hörde unga tjejer säga "säg inte att jag legat med honom, då får jag skit".

Vi sa åt varandra att för allt i världen inte ligga med honom. Vi utsåg festpoliser vars jobb var att se till att ingen tjej skulle bli sexuellt antastad under kvällen. Ändå tog det ganska många år, och ett par större konflikter med killar i bekantskapskretsen, innan den här snubben slutligen blev portad från kretsens fester och häng. Det tog ganska många år och en hel del "nu när han är här kan vi väl inte säga åt honom att gå?" innan folk kollektivt slutade att bjuda in The Creepy Dude. Det är ett typexempel på en missing stair-situation. Alla jobbade runt problemet, istället för med problemet.

Jag funderar en del på vad som blir problemet med den här sortens konflikter, och vad man egentligen borde göra åt dem. Det är fler personer än den här killen genom åren, som haft vissa personliga egenskaper som de flesta upplever som problematiska. Ändå märker jag ofta i min bekantskapskrets, att när två personer är inblandade i en konflikt behandlas det alltid av övriga som att det är en personlig grej som bara rör dem. Kände man sig beklämd av The Creepy Dude fick man konfrontera honom personligen eller sluta gå på kretsens fester, för folk ser det liksom som integritetskränkande att lägga sig i andras problem. Vilket oftast leder till att de som är jobbiga socialt får fortsätta hållas medan de som känner att de har lägre social status eller inte är lika aggressiva slutar gå på gemensamma aktiviteter, eftersom de inte får uppbackning.

Och alltså, jag tycker att det är så himla destruktivt att vi sällan backar upp varandra offentligt. Att vi tror att det är något slags hedersgrej att inte blanda sig i när någon har bemött någon annan illa. Att "han har aldrig varit taskig mot mig" är ett giltigt argument för att inte bry sig.

Jag vet inte hur många gånger jag tagit konflikter med folk och fått en massa tyst medhåll privat, men ingen som vågat ställa sig offentligt på min sida. För ganska ofta är det samma personer och samma beteenden som får folk att känna sig obekväma. Och när alternativen är att ta konflikten ensam och förmodligen förlora den, eller att sluta umgås med sina vänner, väljer många det sistnämnda. Medan vi andra jobbar runt problem, istället för att konfrontera det som faktiskt är svårt och socialt obekvämt.

Och absolut, att laga trappor är svårt och kan ta lång tid. Det kan vara skitsvårt att tala om för någon som man faktiskt tycker om och som har bra sidor också, att delar av hans beteende är dåliga och måste ändras på. Men det är ännu värre att skuldbelägga varandra när man snubblat på det trasiga trappsteget eller över huvudtaget vågar föreslå att det kanske vore en bra idé att laga det. För i de lägena är det faktiskt trappsteget som är problemet, inte de som snubblar.

Bra relaterad läsning: Captain Awkward - My friend group have a case of the Creepy Dude, how do we clear that up?

2 kommentarer:

Gustav sa...

Jag känner igen mig. Levde med ett förlorat trappsteg under mina tre år i högstadiet. Han var gravt socialt missanpassad och halva klassen fick stryk av honom. Jag fick den mycket säregna upplevelsen av en spark i korsryggen för att sedan bli uppringd och utskälld av hans mor som tyckte det var mitt fel att han sedan fick samtala med lärare. Till slut arbetade skolan bara runt honom trots otaliga trasiga stolar, fönster och elever. Utifrån måste det sett helt vansinnigt ut.

Anneli sa...

Åh usch. En sådan klasskamrat har jag också haft. Som elev upplevde man ofta att ingen gjorde någonting och att det var sjukt läskigt att typ säga till den här killen när han hängde på ens bänk eller kletade tuggummi, för han kunde börja slåss. Såhär i efterhand med insikter i hur skolan funkar förstår jag att våra lärare hade massor med samtal och åtgärder med den här killen, men bland eleverna blev det att alla pratade om honom, men ingen med. För det vågade man liksom inte.