tisdag 30 juli 2013

Om att odla rosor

Det var lördagen den fjärde februari, klockan 00.37 på natten och hon tänkte att ibland tar orden slut. Ibland sväljer man förtret, ibland fåfänga, och stundom sväljer man rakblad. Och då tar orden slut. Ibland skär man sönder sina stämband och då måste man viska.
Vissa ord måste man alltid viska.
Vissa ord kan man skrika för allt man är värd och ändå kan ingen höra dem. Andra ord måste man viska, för vem vet vad som kan hända annars? Vissa ord måste man blunda, men inte hårt, och viska just mot huden på halsen, där den är tunn och varm under örat. Just där.
För vissa ord spricker som kristallvaser, om man säger dem högt.

Det var onsdagen den åttonde februari, klockan 22.10 på kvällen, och flingorna föll vita och stora över medborgarplatsen. Flingorna föll vita och stora på en matta av snö och singlade lekfullt ned på tungan. Hon tänkte att ibland sväljer man snö.
Snö är mjuk och kall och ibland nästan magisk, och den smälter på huden. Just där den är tunn och varm under örat, just där. Smälter. Snön. Man kunde få den i blodet men det håller inte länge, för blod är kokande gnistrande varmt och snö är känslig för hetta.

söndag 28 juli 2013

Feministiska myter om porr

Jag är så otroligt trött på feministiska diskussioner om porr.

Missförstå mig rätt. Jag älskar feministiska diskussioner om sex. Och liksom Hanna Gustafsson på Genusfolket tycker jag att det vore grymt spännande och viktigt med en diskussion om bra och dålig porr. Alltså inte om porr är dåligt eller bra, utan vilken porr som är bra porr. Det vore intressant att höra Ung Vänster seriöst försöka förbättra villkoren för kvinnor i porrbranschen. Det vore intressant att ha en medveten konsument-diskussion om porr. Liksom, hur kan jag få mitt behov av erotik uppfyllt och vara säker på att ingen blivit utnyttjad för det?. Vilka moraliska krav kan vi ställa på porrproducenter och konsumenter? Det vore spännande.

Men istället så fastnar feministiska diskussioner om porr så jävla ofta i ett gäng myter om vad porr är och hur det funkar. Källan verkar rätt sällan vara faktisk porr, och ganska ofta vara all annan feministisk kritik av porr. Och det är så jäkla tråkigt så att jag bara vill skriva och bemöta de där tre standardfraserna en gång för alla och så kan jag ignorera att de finns nästa gång vi kommer in i en porrdiskussion.

Ungefär det här verkar folk prata om, när de pratar "hur alla ser ut i porr"
Så här kommer det:

Vi kan börja med det här med att unga tjejer tror att de måste se ut som barbiedockor för det gör de i porren och varianter på det temat. Typ att porren skulle få unga tjejer att skaffa silikonbröst/raka fittan/bleka analen/banta/blondera sig/whatever. Och där blir jag helt ställd, ifall folk på riktigt tror att porrstjärnor är den stora inspirationskällan till att ge unga tjejer galna utseendeideal.

Dels finns hela mainstreammedia. Reklam, TV, tjejtidningar, kändisskvaller, bloggar etc. som gör allt det där och som betraktas som rumsrent. Den enda porr jag konfronteras med i det offentliga rummet är den där stippklubbens bilar som kör runt i centrala Stockholm med utvikningsbilder på ibland. Samtidigt träffar jag på en dag hysteriskt mycket tidskrifter, reklambilder, riktade annonser på Facebook om att jag borde banta, etc. Att som ung (medelklass) tjej titta på porr har dessutom i regel en tabustämpel. Man kan lätt sitta och diskutera med sina tjejkompisar vilka modebloggare man gillar och inte gillar. Man kan inte sitta och diskutera vilka porrstjärnor man gillar och inte gillar. Så det finns liksom ingen poäng med att skylla utseendeideal på porr, när Cosmopolitan frontar dem flera gånger så öppet.

För det här inlägget surfade jag in på en välkänd gratisporrsida. Den som tycker att det är viktigt hur kvinnorna i porren hen konsumerar ser ut, kan gå in i kategorimenyn och välja någon av kategorierna asiatiskt, överviktiga, blonda, brunetter, tonåringar, stora rumpor, stora bröst, mörkhyade, europeiska, håriga, latinas, medelålders, mogna, rödhåriga, rakade. Och det var alltså bara de utseenderelaterade kategorierna. Jag känner till få andra sorters media som lyfter upp lika många olika sorters kroppar som vackra och sexiga. Dove-reklamerna är skämt i jämförelse.

Ungefär såhär ser folk ut i porr. Fast inte lika fräscha och välstylade.

Vi kan fortsätta med i porren är allt sex våldsamt och kvinnoförnedrande. Eller valfri annan uppfattning om hur allt sex i porren fungerar. Och alltså, det är precis samma sak där. Porrgenren är så otroligt stor och vidspridd, att det finns alla sorters sex på film. Lika många knapptryck bort som du hittar kvinnoförnedrande mainstreamporr (ja, det är klart att den finns, jag påstår ingenting annat), så kan du hitta småmulliga amatörpar som har romantiskt smeksex med varandra tills båda kommer. En av få sorters porr som är förbjuden att distribuera i Sverige (förutom barnporr och sådär), är för övrigt såkallad våldsporr. Förbudet verkar mest resultera i att man drar in specialiserad sadomasochistisk porr.

Diversiteten i porr är alltså överlag så stor att det är lika meningsfullt att snacka om sexet i porr som om typ sången i musikaler eller kvinnosynen i skönlitteratur

Vad har vi mer? Folk numera håller på med X och tror att det är normalt, de är porrskadade. Åh, det här är en av mina absoluta favoriter. Porrskada verkar helt enkelt vara en term som fördomsfulla människor använder om alla sorters sex som de själva tycker är lite konstigt och inte är sugna på att testa. När jag var i yngre tonåren var det en porrskada och hemskt upprörande att unga tjejer ställer upp på analsex. Jag vet inte riktigt vad som är den senaste trendiga porrskadan. Att gilla att få sperma i ansiktet kanske? Sex bakifrån? Smisk? Gruppsex? Whatever som inte är mysigt och missionären?

Jag hatar ordet porrskada, eftersom det helt enkelt mest verkar handla om moralistiska försök att göra sitt eget sexliv till allmän norm på andras bekostnad. Ingen tjej vill ju egentligen göra X är det samma sak med. Bullshit. Den sortens argument går bara ut på att förminska och förnedra tjejer som faktiskt, aktivt, tycker att det är skönt med analsex och hett att få sperma i ansiktet (nej, de är inte en fantasikonstruktion, jag lovar).

Eller så används det om killar som tror att X funkar bra i sängen för att de sett det i någon porrfilm. Och då blir porrskada liksom ett smidigt sätt att skylla ifrån sig på någon annan. Istället för att själv kommunicera vad man gillar och inte gillar kan man hänvisa allt som inte funkar i sängen till sin partners porrkonsumtion. Suck.

Eller såhär. Kvinnoförnedrande? Bild härifrån

Men kvar blir alltså den legitima porrkritiken. Som det här med att stora delar av porrbranschen kontrolleras av ärkekapitalister, att många skådespelare har grymt taskiga villkor, blir illa behandlade etc. eller spelar in amatörporr och lägger upp på internet varpå de förlorar kontrollen över spridningen på bilderna.

Och ja, den diskussionen tycker jag är intressant på riktigt. Hur viktigt är det för mig att all porr jag konsumerar är moraliskt framställd och spridd? Hur kan jag kontrollera det? Vilka krav är rimliga att ställa? Finns det kategorier av porr som man borde vara moraliskt emot? Etc. Men det är liksom en annan diskussion, skild från de klassiska feministiska myterna om hur porr ser ut.

fredag 26 juli 2013

Snygg och dubbelbestraffad

En sådan där feministisk fråga som jag funderar på hyfsat ofta, är den här med hur man bäst förhåller sig till koncepten makt, inflytande och erotiskt kapital. För det är en av de arenor där jag tycker att man stöter på absolut mest dubbelbestraffning som tjej.

Det finns säkert andra arenor där man gör det också, som föräldraskap och sexuellt våld, men dem har jag ingen erfarenhet av. Makt och utseende känns däremot som ett område där, varenda gång det kommer upp, någon är tvungen att göra en sådan där riktig blunder som gör att det är svårt att ignorera vilket minfält det är, som tjej och som feminist.

Jag har en vän, vi kan kalla henne Ronja (fingererat namn givetvis). Hon har verkligen fått mig att öppna ögonen för hur jäkla hycklande mina i vanliga fall medvetna och feministiska polare är på den här punkten.

Ronja är snygg. Hon ser objektivt bra ut. Dessutom lägger hon dels ner ganska mycket energi på att vara snygg och attraktiv, och dels är hon van vid att bli uppspelad som "den snygga tjejen".

Ronja är även smart. Hon är grymt rolig, intressant att snacka med, har vettiga åsikter etc. Däremot händer det ganska ofta att om hon själv, eller någon annan, försöker spela upp henne som typ "den smarta tjejen" eller "den som just nu berättar en intressant historia", så kommer det in någon i samtalet och känner ett behov av att på ett eller annat sätt trycka till henne eller fälla en utseenderelaterad komplimang. För hon är ju den snygga tjejen.

På en fest började ett par kompisar snacka om Ronja. En av dem sa "hon borde visa att hon är smart oftare!". Jag fyllde i med "hon är skitsmart, det är bara att andra ska reducera henne till 'snygga tjejen' jämt". En tredje sa "men det är ju inte så konstigt, hon spelar ju jättemycket på sitt utseende".

Å ena sidan får Ronja inte bekräftelse som så mycket annat än "den snygga tjejen". Å andra sidan kritiserar folk henne för att spela på sitt utseende. Det är en så hysterisk dubbelmoral att jag nästan vill kräkas.

En annan av mina vänner heter Hedvig. Hedvig är snygg. Hon ser objektivt bra ut. Dessutom lägger hon ner rätt mycket energi på att uppfattas som snygg och attraktiv.

Hedvig är också smart. Och rolig, har vettiga åsikter etc. Hedvig talar ofta om vad hon tycker och hon blir ofta uppspelad som "den smarta, vettiga tjejen". Ingen skulle komma på tanken att trycka till Hedvig med en utseendekomplimang när hon är mitt uppe i en smart diskussion. För hon är den smarta, vettiga tjejen.

Av någon anledning gör den här stämpeln att Hedvig kan ragga betydligt friare än vad Ronja kan. Hon kan prata öppet om sex, vilka hon är intresserad av, vill ligga med, har raggat upp etc. Rätt många av våra gemensamma vänner säger öppet att Hedvig är snygg och attraktiv. De flesta saker som Ronja gör när folk klagar över att hon är ytlig, gör faktiskt Hedvig också (och jag också för den delen, definitivt).


Det verkar alltså bara vara ännu ett fall av gammal hederlig patriarkal dubbelbestraffning som delar av min bekantskapskrets drabbats av. Att som tjej ska man vara snygg, attraktiv och liggbar. Men inte för snygg, attraktiv eller liggbar. Och man ska självklart bry sig om vad folk tycker om en (annars är man oresonlig) men inte bry sig för mycket, så att det märks. Lite som tjejtidningsråden där tjejer självklart ska vara sminkade, men inte för sminkade så att det ser onaturligt ut. Och alltså, jag är så jävla trött på det där.

 

Det är alltså samma sorts sexism som i de här Idiot nerd girl-stripparna. Å ena sidan gör du fel om du inte fokuserar på att få sexuell bekräftelse. Å andra sidan gör du fel om någon fattar att du söker sexuell bekräftelse. (Grymt bra länk och genomgång om du inte känner till det här sunkiga memet).

Kan ni inte bara skärpa er hela jävla bunten och sluta med att med ena handen mata folk med beröm för sitt utseende och med andra handen skälla ut folk för att de är utseendefixerade?

Känner jag mina vänner rätt nu kommer ni att börja luska i vilka "Ronja" och "Hedvig" är och skicka små förslag i PM till mig. Snälla låt bli det. Det finns förmodligen tio olika Ronja och tio olika Hedvig i vår närmaste omgivning. Och de flesta tjejer vi känner passar förmodligen in på båda profilerna vid olika tillfällen.

Veckans hantverksblogg: marmorerade naglar

En och annan läsare tycker säkert att jag är lite blind nu, men jag har liksom inte fattat vilken enorm subkultur det finns runt nagellack. Visst har jag hajat att Nail art är ett begrepp, och har ett par kompisar som ibland hör av sig med ett "iih jag har gjort den här grejen på naglarna!", men att det är värsta grejen har jag inte fattat.

Sedan träffade jag Charlie på en fest som bjöd in mig till en Facebookgrupp för folk som gillar nagellack och jag insåg plötsligt en massa häftiga saker man kan göra på naglar som jag aldrig haft en aning om.
Så veckans hantverk är skönmålning av mina, för tillfället rätt slitna och nedklippta, fingernaglar.
Tekniken kallas water marbling och är helt enkelt marmorering, fast med nagellack. Det är pilligt och kladdigt. Först måste man tejpa runt hela naglarna, därefter droppar man nagellack i en liten skål vatten, rör runt det till mönster och doppar fingrarna i det. Städa hela ytan, på med nytt lack, nästa finger...
Första försöket tog närmare två timmar och väldigt mycket kladd. Det blev inte jättesnyggt, så jag gjorde om det idag. Tog halva tiden och kladdade marginellt mindre. Men fint blir det.

Sunkpatriarkat och en resa i lajvhistorien

Det här inlägget är ganska spretigt. Det är inte ett feministiskt debattinlägg. Det behandlar heller inte några av de självklara argumenten för varför det är viktigt med jämställdhet på lajv. Lite handlar det om min resa genom lajvhistorien. Lite handlar det om att förstå sunkpatriarkat. Jag vet inte riktigt själv.

Förra veckan ägnade jag åt retro-diskussioner i Facebook-gruppen "Vi som lajvar". Plötsligt dök det upp ett gäng killar från ingenstans och ville ha den gamla diskussionen "det är klart att jag måste få spela sexist eller rasist på lajv för att konstnärlig frihet bla bla bla". Det är rätt många år sedan jag hade den senast, så det var tröttsamt men lite intressant ur just ett retroperspektiv.

Hur som helst började jag fundera på det här med hur könsrollerna på lajven jag åkte på faktiskt såg ut på den tiden när sådana där diskussioner var vanligt förekommande. Sådär runt 2003 när lajv kunde tillsättas utifrån yrkeslistan tjuv-magiker-krigare-äventyrare-glädjeflicka. Och plötsligt började jag fundera på det här med sunkpatriarkat och varför det liksom inte funkar när man gör det dåligt.

Jag läste en gång en språkvetenskaplig granskning av en lärobok i SO. Läroboksförfattarna hade höga ambitioner och försökte att genomgående få med lika många män som kvinnor i exemplen och diskutera saker ur flera köns synvinkel. Det intressanta i granskningen var att männen i läroboken omnämndes som bror, landshövding, bilmekaniker och brandman. Kvinnorna i den var hembiträde, husmor, änka, mamma, kurtisan och geisha (!).

De här läroboksexemplen påminner ganska mycket om en väldigt vanlig föreställning om vad som är historiskt korrekt, som verkar frodas när man snackar om sånt här med lajvare. Jag tänker på föreställningen att män har yrken, medan kvinnor föder barn. Män definieras utifrån vad de tjänar sina pengar på, och kvinnor utifrån vilken man de hör ihop med. Han är bilmekaniker. Hon är mamma. Han är Johan som jobbar på Liljeholmsbadet (eller kanske han Johan med gitarren) och hon är Amanda Johans flickvän.

En ganska viktig beståndsdel i patriarkatet verkar vara just det här. Att män definieras utifrån sig själva och kvinnor utifrån sina män. Jag sitter och kollar igenom tredje säsongen av Game of Thrones just nu (som är den mest sexistiska fantasy jag någonsin lagt vantarna på). Där är vi ska våldta era kvinnor ett hyfsat förekommande hot. Varför det? För att i det superpatriarkala samhället där kvinnor är mäns tillhörigheter är det också mäns ansvar att skydda sina kvinnor. I den kontexten blir jag ska våldta din kvinna ungefär samma sorts hot som jag ska kvadda din moppe. Jag ska förstöra någonting som tillhör dig och du kan inte hindra det.

Och alltså, den här konsekvensen av patriarkatet kan jag inte minnas att jag någonsin sett folk spela på, i Lajvien för tio år sedan när män var äventyrare och kvinnor glädjeflickor. Kvinnor definieras utifrån vilken man de tillhör - men självklart kan Johan spela ball äventyrare eller modig krigare utan att behöva bry sig om några tjejer. Den patriarkala grundpelaren män är starkare än kvinnor - så män har ansvar för kvinnor klickade liksom aldrig hela vägen. Istället blev det ofta någon form av "tyst kvinna och tillbaka till spisen"-patriarkat eller "tjejer kan faktiskt inte spela soldater" utan att någon talade om vad tjejer kunde spela istället.

Jag tycker att det blir ganska ointressant att prata om sånt här helt utifrån hypotetiska exempel. Så jag tänkte bjuda på en liten vandring genom mina tio år som lajvare, för att se hur det här problemet tagit sig uttryck och hur jag hanterat det olika i olika situationer.

Setu var hövdingens kusin.

tisdag 23 juli 2013

Metaforer och argument

När jag gjorde praktik i gymnasieskolan förra våren, skulle jag gå igenom med mina elever hur man opponerar. Först fick de en pedagogisk steg-för-steg-guide i hur man kan ta sig in i en text för att hitta de relevanta frågorna att ställa till den. Vi gick igenom bra frågor och mindre bra, och hur man formulerar kritik på ett konstruktivt och öppet sätt. Det var intressant.

Slutligen, som ren trivia, langade jag länken till Wikipedias eminenta sida "argumentationsfel" till dem. Den plockar isär ganska många grundläggande argumentationsfel, och kan vara till rätt bra hjälp när man får syn på en formulering och bara känner att någonting med den är fel, men inte riktigt kan sätta fingret på vad.
(Och nej, den ska absolut inte användas till att skrika "nu använder du Ad hominem" i diskussioner...)

Just nu sitter jag och korrekturläser politiska debattskrifter. Vid sidan av det söker jag riktiga jobb, för jag börjar bli färdig med min utbildning (jag har en halvskriven hemtenta på 7,5hp att lämna in, och en examen att ansöka om, sedan är jag lärare på riktigt!). Bland annat sökte jag just ett som retorikintresserad svensklärare på gymnasiet.

Så här har ni dagens irritationsmoment, från den här retorikintresserade svenskläraren:

Jag tänkte på det här med att komma på en snygg metafor, och använda den som ett argument i sig. Det är bland de lurigaste argumentationsfelen jag vet eftersom både folk som använder dem, och deras motståndare, tror att det är bra argument. Och det är det ju inte!

Som abort är mord. Visst, det är en snygg slogan för abortmotståndare men det säger egentligen ingenting om du vet, varför abort skulle vara mord eller varför det är dåligt. Kött är mord är precis samma sak (säger vegetarianen). Det går att slänga sig med den metaforen för att övertyga de redan frälsta. Men för folk som nu inte tycker att det går att likställa vare sig abort eller kött med mord är hela argumentet liksom helt ogiltigt.

Skatt är stöld, min nyliberala favorit. Eller eleverna har blivit kunder på skolans marknad (usch och fy!.. eller?).

Absolut, det är ett effektivt retoriskt grepp att använda nyspråk för att folk lättare ska köpa ens världsbild. Se bara på Sverigedemokraterna som numera är invandringskritiska istället för främlingsfientliga eller på alla offentliga miljöer där vi nuförtiden bevakas av trygghetskameror.
Men den här sortens ordvrängeri är inte argument i sig självt. Glöm inte det. Och "abort är mord, du är för abort, alltså är du för mord" är ett grymt klassiskt argumentationsfel.

måndag 15 juli 2013

Egentligen är ju jag den enda flatan i hela världen

Den här sena kvällen gick på temat rannsakande av sin egen heteronorm. Det började med att Karro tipsade mig om bloggen mina Sanna ord. Skribenten beskriver sig själv som lärare, normkritiker och lesbisk svenssonmamma, och föga förvånande blev jag intresserad. Jag har plöjt några sidor hittills och gillar det jag läser (och åh, jag ska också bli lesbisk svenssonmamma när jag blir stor).

Hur som helst fastnade jag på ett inlägg där Sanna beskriver hur hon och hennes fru skulle köpa brudklänningar till sitt bröllop, och det osannolika i att vara TVÅ brudar. Jag skrattade lite igenkännande åt det här med när folk missuppfattar och antar att man inte är ett par (som mina släktingar som frågar försiktigt om Karro är min 'väninna', eller hyresvärden som snabbt bytte titel på min 'sambo' till 'kompis' när jag använde ett kvinnligt pronomen på henne). Och sedan tittade jag på brudfotot längst ned i inlägget och kände att det var någonting som inte stämde. Båda har brudklänning. Och brudbukett. Och min mentala bild av lesbiska bröllop är dels så otroligt vag, och dels så heteronormativ, att jag förutsätter att den ena parten bär kostym.

Jag berättade detta för Karro som kontrade med att hennes mentala bild av ett lesbiskt bröllop är två unga snygga femmes i klänningar. Och så var jag tvungen att googla och hittade tumblrn "Lesbian weddings" som kunde utreda frågan åt oss.


Och alltså. Den här tumblrn gör mig helt mindblown och sätter verkligen fingret på hur präglad av heteronormen jag är. För jag är alltså helt ställd över att det finns lesbiska par, att de är så olika, att de gifter sig, att de har barn, att de är medelålders... alltså överlag att jag inte är den enda flatan i hela världen.

Egentligen är den där känslan rätt underlig. Jag känner rätt mycket flator, för att inte tala om bitjejer. Vi är inte det enda lesbiska paret jag känner (jag kommer på åtminstone fyra till på rak arm). Men det är liksom konstigt att tänka på lesbiska par som någonting helt normalt.

När min umgängeskrets pratar låter det liksom oftast som att vi är tacksamma över att alla får vara så annorlunda som de är. Att vi är toleranta och accepterar varandra fast vi är så olika, och att alla är lite knäppa på sitt sätt. Liksom, du har ADHD och du är transperson, du är lesbisk och poly och du tänder på gummikläder och allt är liksom okej. Det är queer!

Och missförstå mig rätt, jag tycker att det synsättet är grymt befriande. Men med det i bakhuvudet känns det så konstigt att se hundratals bilder av lesbiska par. För jag är ju den enda flatan i världen och det är ju annorlunda och queer och härligt och helt okej.

Så nu har jag suttit i en halvtimme och scrollat sida upp och sida ner av bilder på lesbiska par och insett att de faktiskt är grymt vanliga. Jag hittade Regnbågsdelen av Familjeliv och insåg att det finns rätt många lesbiska svenssonmammor där ute (och en del folk som bara vill diskutera om det verkligen är bra för barnen, men de kan ta sig). Och det är någonting som känns så himla befriande skönt och som gör mig så lycklig, i att de är så jävla vanliga.

Liksom, Pride i all ära. Jag älskar queer och glamour och bejakande av annorlundaskap och individualitet. Men på något sätt känns det så himla tryggt att fatta att vi inte är det enda lesbiska paret på jorden och vilka Svenssonfasoner jag än funderar över så har några andra redan gjort dem.

Jag ska bara försöka smälta det också. Det är lite svårare. Jag är visst mer präglad av heteronormen än jag tror.

Kärlek.

Alla bilder är från lesbianweddings.tumblr.com