Egentligen är ju jag den enda flatan i hela världen

Den här sena kvällen gick på temat rannsakande av sin egen heteronorm. Det började med att Karro tipsade mig om bloggen mina Sanna ord. Skribenten beskriver sig själv som lärare, normkritiker och lesbisk svenssonmamma, och föga förvånande blev jag intresserad. Jag har plöjt några sidor hittills och gillar det jag läser (och åh, jag ska också bli lesbisk svenssonmamma när jag blir stor).

Hur som helst fastnade jag på ett inlägg där Sanna beskriver hur hon och hennes fru skulle köpa brudklänningar till sitt bröllop, och det osannolika i att vara TVÅ brudar. Jag skrattade lite igenkännande åt det här med när folk missuppfattar och antar att man inte är ett par (som mina släktingar som frågar försiktigt om Karro är min 'väninna', eller hyresvärden som snabbt bytte titel på min 'sambo' till 'kompis' när jag använde ett kvinnligt pronomen på henne). Och sedan tittade jag på brudfotot längst ned i inlägget och kände att det var någonting som inte stämde. Båda har brudklänning. Och brudbukett. Och min mentala bild av lesbiska bröllop är dels så otroligt vag, och dels så heteronormativ, att jag förutsätter att den ena parten bär kostym.

Jag berättade detta för Karro som kontrade med att hennes mentala bild av ett lesbiskt bröllop är två unga snygga femmes i klänningar. Och så var jag tvungen att googla och hittade tumblrn "Lesbian weddings" som kunde utreda frågan åt oss.


Och alltså. Den här tumblrn gör mig helt mindblown och sätter verkligen fingret på hur präglad av heteronormen jag är. För jag är alltså helt ställd över att det finns lesbiska par, att de är så olika, att de gifter sig, att de har barn, att de är medelålders... alltså överlag att jag inte är den enda flatan i hela världen.

Egentligen är den där känslan rätt underlig. Jag känner rätt mycket flator, för att inte tala om bitjejer. Vi är inte det enda lesbiska paret jag känner (jag kommer på åtminstone fyra till på rak arm). Men det är liksom konstigt att tänka på lesbiska par som någonting helt normalt.

När min umgängeskrets pratar låter det liksom oftast som att vi är tacksamma över att alla får vara så annorlunda som de är. Att vi är toleranta och accepterar varandra fast vi är så olika, och att alla är lite knäppa på sitt sätt. Liksom, du har ADHD och du är transperson, du är lesbisk och poly och du tänder på gummikläder och allt är liksom okej. Det är queer!

Och missförstå mig rätt, jag tycker att det synsättet är grymt befriande. Men med det i bakhuvudet känns det så konstigt att se hundratals bilder av lesbiska par. För jag är ju den enda flatan i världen och det är ju annorlunda och queer och härligt och helt okej.

Så nu har jag suttit i en halvtimme och scrollat sida upp och sida ner av bilder på lesbiska par och insett att de faktiskt är grymt vanliga. Jag hittade Regnbågsdelen av Familjeliv och insåg att det finns rätt många lesbiska svenssonmammor där ute (och en del folk som bara vill diskutera om det verkligen är bra för barnen, men de kan ta sig). Och det är någonting som känns så himla befriande skönt och som gör mig så lycklig, i att de är så jävla vanliga.

Liksom, Pride i all ära. Jag älskar queer och glamour och bejakande av annorlundaskap och individualitet. Men på något sätt känns det så himla tryggt att fatta att vi inte är det enda lesbiska paret på jorden och vilka Svenssonfasoner jag än funderar över så har några andra redan gjort dem.

Jag ska bara försöka smälta det också. Det är lite svårare. Jag är visst mer präglad av heteronormen än jag tror.

Kärlek.

Alla bilder är från lesbianweddings.tumblr.com

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän