Om att odla rosor

Det var lördagen den fjärde februari, klockan 00.37 på natten och hon tänkte att ibland tar orden slut. Ibland sväljer man förtret, ibland fåfänga, och stundom sväljer man rakblad. Och då tar orden slut. Ibland skär man sönder sina stämband och då måste man viska.
Vissa ord måste man alltid viska.
Vissa ord kan man skrika för allt man är värd och ändå kan ingen höra dem. Andra ord måste man viska, för vem vet vad som kan hända annars? Vissa ord måste man blunda, men inte hårt, och viska just mot huden på halsen, där den är tunn och varm under örat. Just där.
För vissa ord spricker som kristallvaser, om man säger dem högt.

Det var onsdagen den åttonde februari, klockan 22.10 på kvällen, och flingorna föll vita och stora över medborgarplatsen. Flingorna föll vita och stora på en matta av snö och singlade lekfullt ned på tungan. Hon tänkte att ibland sväljer man snö.
Snö är mjuk och kall och ibland nästan magisk, och den smälter på huden. Just där den är tunn och varm under örat, just där. Smälter. Snön. Man kunde få den i blodet men det håller inte länge, för blod är kokande gnistrande varmt och snö är känslig för hetta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän