fredag 30 augusti 2013

På temat dieter

Jag skulle vilja skriva någonting på temat dieter. Det senaste verkar vara att folk tröttnat på köttindustrins älskling LCHF och börjat svälta två dagar i veckan. 5:2 heter det visst.

Jag ska inte förfasa mig över att folk inte äter mat. Ungefär två dagar i veckan glömmer jag bort att jag ska äta, eftersom jag är lite för slarvig och disträ för att komma ihåg sådana oväsentligheter. Jag blir absolut trött av det men har inte gått ned i vikt. Å andra sidan har jag inte försökt.

Jag vägrar helt enkelt dieter. Jag blir så himla irriterad på alla samhällsnormer som försöker få mig att aldrig känna mig nöjd med min kropp, och låtsas att det är av omsorg om mig. Att det är något slags hälsorisk att jag inte tränar och bantar.

Visst blir jag påverkad. Jag kommer ihåg valda delar av alla kända dieter, vilket givetvis blir drygt ibland. Som när mitt mellanmål på jobbet består av fet yoghurt och banan och jag kommer ihåg att någon diet säger att frukt är socker är dåligt, och någon annan att yoghurt är fett är dåligt. Och någon annan att mjölkprodukter är omoraliska och bananer onda.

Ibland känns det som att den enda hälsosamma och moraliska dieten skulle bestå av enbart kikärtor och inget annat. Rör för fan inte mina kikärtor.

Men hur som helst.
Så blir jag grymt ledsen av dieter. Jag är grymt ledsen av att jag förväntas förknippa mat med skam. Mat är en lyx. Mat är gott och trevligt och vill mig väl och det är helt hemskt att jag uppmanas välja bort mat.
Jag vill aldrig mer stå framför spegeln och känna mig fet för att jag väger 63 kilo. Jag vill aldrig mer granska min kropp, hitta fel på kroppsdelar jag inte ens visste att man kunde ha fel på. Och herregud jag vill inte tro att den vägran handlar om att jag inte bryr mig och tar hand om min kropp.

Så jag äter min feta yoghurt och min banan och går tillbaka till arbetsrummet där jag märker att jag står mig rätt länge på det mellanmålet. Jag blir pigg och orkar.

Så jag tänker att jag ska fortsätta köra på "lyssna på sin kropp-dieten". Den går ut på att jag äter goda saker som jag blir glad av och att jag äter när jag blir hungrig, oavsett tid på dygnet eller moraliska föreställningar om när jag borde äta.

För det är så himla taskigt att göra mitt matintag, som är livsnödvändigt och viktigt, till föremål för skam och moral och ångest. Och jag tillåter inte någon att vara så taskig mot mig.

onsdag 21 augusti 2013

Patriarkala och förtryckande kläder

I samband med hijabuppropet häromdagen var det en del röster som tyckte att det är förkastligt att använda hijab som feministisk aktion eftersom slöjan kommer från en patriarkal tradition där män har rätt till kvinnors kroppar. Att använda hijab signalerar alltså att en kvinnokropp är till för att väcka åtrå hos män (och alltså måste den döljas).

Jag kände lite att jag borde svara på det här med att hijab signalerar att kvinnokroppar är till för män. Så jag traskade runt i min lägenhet, kollade min facebookprofil, och hittade, föga förvånande, ganska många andra föremål som bottnar i en patriarkal tradition där kvinnors kroppar är till för män. Alltså sammanställde jag dessa till ett pedagogiskt inlägg med bilder, som kommer här:




Projekt Bumla: kjolen

Det här projektet går framåt grymt effektivt. Just nu syr jag för fullt på kjolen, som har ett vansinnigt snyggt fall.

Kjolen till en bumla består helt enkelt av en cylinder som är veckad eller rynkad mot en linning. Jag placerade linningen högt upp i min naturliga midja och gjorde den ganska tight för att tyngden av kjolen ska vila säkert på höfterna och inte försöka glida nedåt. Med sömsmån blev det 90 cm linning som jag skulle få fast 3 meter vadmal mot.

Jag gjorde veck, så kallade box pleats, eftersom det är snyggare än rynkor. Nålade fast ordentligt och sydde. Midjan är en rätt belastad söm, så jag sydde små efterstygn, stundom omlotta med varandra, för att få den stadig och tät. Vek över och kastade fast linningen på baksidan och så hade jag typ en kjol. Fallet är fantastiskt och man får den rätta siluetten med smal rak överkropp och jättepuff över rumpan och höfterna. Jag får världens största rumpa i min kjol och är mycket förtjust.

Har inte sytt ihop den långa sidan på kjolen än eftersom jag tänkte att det är lättare att fästa bårder på en någorlunda rak bit än på en cylinder. Så det är dags för ränder.

Jag kunde inte motstå att få klippa hål i kyperten och lägga vitt siden under, så jag kommer att få fålla 53 slitsar. Jäj arbete som tar lång tid. Men det blir väldigt vackert.

Gjorde en schablon på papper och klippte ut hålen i den så att jag kunde få dem jämna i storlek och avstånd runt om hela kjolen. Klippte ut dem med sax och märkte till min förvåning att tyget var otroligt lätt att klippa i. Spillet består alltså av ett stort antal helt jämna små löv i magentafärgad kypert. Får se om jag motstår frestelsen att applikera dem någonstans.

Den magenta remsan jag klippte hålen i är 13 cm. Bakom den lade jag en remsa siden som är bredare, 16cm. Alltså kan jag vika dem så att det ligger en tunn sidenpassepoile på båda sidorna om den magenta randen och kan sy fast allt med samma söm.

Jag syr alla utanpåliggande sömmar med en grön silkestråd. Det var den enda färg jag hade hemma men den är mycket tunnare och därmed mer diskret än den vita lintråden jag syr ihop bitarna med. Dessutom glider den fantastiskt genom tyget och är en fröjd att sy med.

Nålade fast den mönstrade randen på kjolen igår. Nu syr jag fast den. Det är sex meter söm och kommer ta ett litet tag. Men så länge jag nålar ordentligt verkar det inte bli så besvärligt.

Dags för bilder:

måndag 19 augusti 2013

Dagens outfit, om frihet och rätt till sin egen kropp

# hijabuppropet

Förra veckan blev en höggravid kvinna misshandlad på gatan. Anledningen? Hon är muslim. Och det speciella med muslimska kvinnor är att det ofta syns på dem att de är muslimer, eftersom de valt att bära slöja.

Det är inte problemfritt att bära hijab eller någon annan variant av muslimska slöjor i Sverige idag. Rasistiskt våld, både fysiskt och psykiskt, är en realitet. Och ändå väljer många kvinnor att göra det. Jag är imponerad.

Som feminist ser jag rätten för kvinnor att bära vilka kläder vi vill som en viktig och ständigt aktuell stridsfråga. Oavsett om det handlar om slutshaming av kvinnor i korta kjolar eller berusade gäng som sliter av kvinnor sina huvuddukar på stan, är det yttringar av ett patriarkalt förtryck där kvinnors kläder och kroppar blir allmän egendom, allmänhetens rätt att ha en åsikt om. Och nej, det är inte okej.

Man kan inte vara för kvinnors rättigheter om man inte är för muslimska kvinnors rättigheter. Man kan inte kalla sig feminist om man är emot rätten att bära hijab.

Självklart är jag emot slöjtvång. Ingen kvinna ska tvingas skyla sin kropp eller bära slöja mot sin vilja. Jag har också all respekt och förståelse för de kvinnor som flytt från sådant tvång i Iran och inte vill delta i en sådan här manifestation eftersom de förknippar slöjan med just patriarkalt förtryck.

Men jag är också så jävla emot att folk tror sig värna om kvinnors rättigheter genom att diktera vad de ska och inte ska ha på sig. Oavsett om det farliga plagget som ska förbjudas är en hijab eller en kort kjol. Därför stödjer jag slutwalks. Och därför har jag hijab idag.

Vad är egentligen en kvinna?

Att vara kvinna ska inte vara någonting bra, det ska vara någonting ointressant.

Sammanfattar Nina Björk i "Under det rosa täcket", som jag bläddrade i häromdagen. Boken är intressant som tidsdokument, idag verkar den såkallade livmoderfeminismen hyfsat utdöd. Men det är något mer i den som hänger kvar. Att vara kvinna ska vara ointressant.

Ju mer jag umgås med människor som definierar sig som trans eller intergender, desto mer funderar jag på vad det egentligen är att vara en kvinna. När könas jag som en kvinna och hur känns det? Ju mer jag funderar på det desto mer förvirrad blir jag.

Att vara kvinna ska vara ointressant. Jag är vit i ett samhälle där det är normen. Alltså har jag privilegiet att min hudfärg är ointressant. Jag funderar bara på den i sammanhang där den rent fysiskt är relevant. Alltså när jag köper solskyddsfaktor och när jag väljer concealer eller foundation och måste ta reda på om jag är mest sand, light pink eller ivory. Då är min hudfärg relevant, men annars är den inte en viktig del av min identitet. Att vara vit är ointressant.

Det finns delar av att vara kvinna som är ungefär lika ointressanta som att vara vit. Jag har en kropp med fitta. Den får mens, och troligtvis är den förmögen att föda barn (även om jag inte provat än och därför inte lämnar några garantier). Det är min biologiska kropp och den är en del av mig (på samma sätt som min hud) men känns ärligt talat inte så relevant för mitt identitetsbyggande. Personligen tycker jag inte att det är obehagligt att bli könad som kvinna i sammanhang som handlar om min kropp, just för att den bara är ett biologiskt faktum. Inget mer intressant än så.

Däremot tycker jag ofta att socialt könande är obehagligt. Jag tycker illa om att bli könad som kvinna när det innebär att jag tillskrivs egenskaper baserat på hur min kropp ser ut. Jag tycker illa om att bli könad som kvinna när det innebär att killar kan dela in mig i facken knullbar eller ointressant. När jag inte hörs på möten och måste be någon snubbe säga det jag sa en gång till fast högre. När historia om folk som jag inte räknas som historia utan som etnologi. När jag blir lillagummad. Då hatar jag att bli könad som kvinna.

Egentligen kanske jag mest hatar att bli förtryckt av patriarkatet.

Sedan finns ju hela den uppfostrade biten av kön också. Jag känner mig som en kvinna för att jag blivit uppfostrad som en flicka. Jag vet hur man lägger på eyeliner snyggt och att Geri var coolast i Spice Girls. När jag kommer hem till min farmor börjar jag direkt diska och sätta på kaffe, medan min pappa i alla år satt sig vid bordet och läst tidningen. För jag är uppfostrad som flicka. Och uppfostran är nog egentligen det jag tycker är mest intressant när man pratar om "hur tjejer är" och "hur killar är". Det är uppfostran som gör att mina killkompisar inte förstår koderna i ett kollaborativt samtal och att mitt ex som är transkille är den enda man jag känner som spontant börjar hjälpa till när jag lagar mat OCH är bra på det. Och det suger såklart lite för i ett queerare samhälle skulle vi inte bli uppfostrade till pojkar och flickor och tro att det är naturliga könsskillnader som ligger bakom sånt här.

Jag är uppfostrad till svensk också. Det är därför jag ser Kalle Anka på julafton och inte pratar med främlingar i kollektivtrafiken. Det är inte heller naturligt men det är så jag vuxit upp. Jag vet ärligt talat inte vad som skulle varit annorlunda om jag varit invandrare eller mörkhyad svensk. Det får människor med sådana erfarenheter berätta.

Det jag mest fastnar i och undrar över i sammanhanget att bli könad är fenomenet intergender. Att inte vilja bli könad alls. Jag får lite intrycket att intergender och queer är två sidor av samma mynt. Två förklaringar av samma problem.

Jag som gillar queer säger att jag hatar att bli inplacerad i en binär tvåkönsmodell och tillskriven egenskaper baserade på min fitta, alltså ska de stereotypa könsrollerna bort. För alla. För mig verkar det som att intergender är mer att ge en individuell förklaring på ett strukturellt förtryck. Alltså att eftersom jag hatar att bli stereotypt könad som kvinna är jag inte en kvinna.

Lite som med vitheten. Antingen kämpar man för att ingens hudfärg ska anses som relevant för dennas personlighet, eller så kan man "inte känna sig som en svart eller vit person".

En individuell förklaring och en strukturell.
Eftersom kön verkar vara något djupt personligt är jag ganska nyfiken på er andra. Hur och när är ni era kön?
Och vad är egentligen en kvinna?

Projekt Bumla: snart klart livstycke

Projektet går framåt. I förrgår sydde jag i fodret på livet. Första gången jag testar att sy i ett helt foder på ett medeltida (nåja) plagg och det gick bra. Man fäller ner sömmarna över bitarna en i taget så att fodret sitter fast och sömmarna fälls på samma gång. Praktiskt!
Dagens utmaning var att få på remsorna på livet, eftersom jag läste en tutorial som skrev att de skulle vara raka fast ringningen är böjd. Lite knöliga vikningar senare satt de dock bra. Syddes fast som applikation på utsidan med silke.
Till sist sydde jag fast hyskor och hakar i fronten och fållade nederkanten.
Tyvärr har mycket av passformen gått förlorad under sömnaden, så jag ska se om jag kan korrigera det. Råkat fålla kanten ojämnt också så den är inte rak fram nu. Ska också ändras i morgon.
Snart dags för kjol jäj!!

fredag 16 augusti 2013

Projekt Bumla: Livstycket

Jag har varit grymt taggad på att sy de senaste dagarna! Så livstycket är en god bit på väg.

Jag bestämde mig för att, av rent dekorativa skäl, lägga in passepoiler i vitt siden i ryggsömmarna. Så jag klippte tunna sidenremsor, vek dem dubbla, lade räta mot räta med tyget och nålade fast. Sedan tråcklade jag ihop båda tygbitarna på varsin sida om sidenet.

Eftersom jag alltid brukar råka slarva när jag syr och sätta fast någon bit åt fel håll, tråcklade jag alltså ihop hela livstycket igår kväll, med siden i de tre ryggsömmarna.

Idag satt jag hemma hos Nyllet som just flyttat hit till Flemingsberg. Det var ett bra tillfälle att sy ihop livstycket på riktigt (täta små efterstygn, vaxad lintråd).

Väl hemma sprättade jag bort tråckeltrådarna och provade in halsringningen lite bättre. Jag ville ha den djupare och mer fyrkantig, så nu är den det. Imorgon ska jag nog klippa till de magenta bårderna runt hals och frontstängning.

Dessutom trådar sig sidenet något helt otroligt, så det är hög tid att bestämma om jag vill sy tidstypiskt eller modernt foder, och sedan göra det väldigt snart.

Såhär ser ryggen ut:

onsdag 14 augusti 2013

Månadens hantverksblogg: Bumla in the making

Jag har drömt i ett par år om en knektklänning, en såkallad bumla. Men det har liksom aldrig riktigt blivit ett aktuellt projekt. Men så blev det plötsligt dags. I november ska jag åka på lajvet Krigshjärta 6:1, Luftskeppet som sprängdes, och spela bokhållare på fabriken det kretsar runt. Alltså behöver jag en bumla. Så på medeltidsveckan, när jag hade möjlighet att gå runt bland ett gäng olika tillverkare och titta på alla färger, känna på materialen etc, så bestämde jag mig för att det är dags att sy en.

Jag är en sådan där människa som alltid gör en massa småfel när jag syr. Jag slarvar och får göra om rätt mycket. Så den här gången tänkte jag att jag ska vara ordentlig och dokumentera hela processen ordentligt, för den här klänningen kommer att ta ett litet tag. På så sätt får ni läsare följa med och se vad jag gör, och om det är så att du själv tänker sy bumla finns det möjlighet att undvika några av misstagen jag redan gjort.

Jag har faktiskt inte gjort några så många än, så jag väntar med spänning på vad det kan bli den här gången.
Och åh, min mobil tar ohjälpligt suddiga bilder, men jag får en ny med bättre kamera om en vecka så håll er till tåls.

Steg ett: Konceptskiss och design
När jag letade inspiration till den här klänningen drällde jag runt i Visby och tittade på knektar. Ganska ofta gick jag fram till folk jag tyckte hade snygga dräkter och bad att få titta närmare på dem. Dräkten är alltså inte baserad på några träsnitt eller dräkthistoriska studier, utan på andra reenactares och lajvares tolkningar av landsknektsmodet. 

Konceptskiss
Ett par element i dräkten visste jag att jag ville ha med oavsett fynd hos andra. Dels är jag otroligt svag för den där skärningen med sidosömmar i ryggen. Jag vet inte hur 1500-tal den är, men den förekommer på senare plagg och folkdräkter. Dels hittade jag en fantastisk kypert färgad med tuschlav hos Handelsgillet, som lyser i magenta och är fantastiskt vacker. Den bestämde jag mig för att jag ville ha i min klänning.

Annars var det ganska många saker som fick ändras. Jag hade tänkt mig en plommonfärgad klänning men hittade inget bra tyg som funkade med magentan. Till slut bestämde jag mig för att sy klänningen i en tunn, mörkblå vadmal från Korps för 120kr/m, och ha magentakyperten till detaljerna. Från början hade jag också tänkt lägga vitt siden under de magentafärgade bårderna på kjolen och slitsa den, men sedan lärde jag mig att kyperten inte ska slitsas, så där får jag tänka om. Men nåväl, här är en teckning på grundkonceptet.

Steg två: Mönsterkonstruktion för livet
De flesta historiska bumlor verkar vara hela klänningar där livet och kjolen sitter ihop. Ganska många gör dem dock tvådelade för att kunna ta av livstycket och gå runt i bara kjolen på varma dagar. Jag lutar åt att göra den tvådelad men har inte bestämt mig riktigt än. Hur som helst behövde jag konstruera ett välsittande liv.

Jag har ett personligt grundmönster som jag och min kompis Torbjörn gjorde för två år sedan genom att nåla in varandra i påslakan och klippa ut. Tyvärr verkar det ha hänt en del med min kropp sedan dess, för det satt inte särskilt bra. Så jag gjorde en toile utifrån grundmönstret av ett turkost skräplinne, och började prova in.
Och eh... jag har jättemycket halsfluss så jag FÅR ha smutsigt hår och omaka raggsockor för det är synd om mig.

Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig att det enda som får en medeltidsklänning att se ut som om man har modern bh på sig under den - är att ha modern bh på sig under den. Så jag la ganska mycket energi på att försöka få livet att lyfta brösten innan jag bestämde mig för att helt enkelt ha bh under. 

De underliga lodräta vecken på ryggen verkade bero på att livet var för långt, eftersom min rygg är ganska kort och svankig. Fick tipset att helt enkelt nåla in och klippa bort vecken och sedan göra helskurna mönsterbitar och inte låtsas om den där nålningen. Testade det och det verkar fungera. Märkte också att toilen är lite kort, även om den ska sitta i naturliga midjan, så jag fick förlänga den lite när jag klippte ut i vadmalen.

Jag hade först tänkt ha sidosömmarna i ryggen istället för en söm mitt bak, men det var svårt att få den att sitta bra över svanken då, så det slutade med att jag klippte upp mitt bak och tog in lite i den sömmen också. Då blev det en rätt schysst passform. Har dock fortfarande svårt med att få ärmhålen fram att se bra ut utan bystveck, och får se om jag smyger in ett par små senare ändå.

Det lilla "hacket" ut i ryggstycket längst till höger klippte jag bort sedan, det blev bättre så.
Sedan tog jag isär toilen (som är tråcklad på alla bilder), la den på vadmalen och klippte ut. Det var läskigt! Jag gjorde ingen extra sömsmån eftersom jag redan sytt ihop toilen en gång, men däremot la jag till ett par centimeter extra för halsfåll, knäppning fram och i nederkanten.

Slutligen kom jag för en gångs skull ihåg att lägga mönsterdelarna på fodertyget (ett oblekt linne som fanns hemma sedan jag och rumskamrat skulle sy uniformer i våras och min aldrig blev klar) och klippa ut dem innan jag började sy ihop livet. Så nu har jag 12 livdelar allt som allt! 
Det var dagens bummeluppdatering.



Länktips
Vill du också sy bumla men har lite svårt att veta var du ska börja? Jag har haft lite hjälp av Rebecka Mörks Kampfrau sew along, och en hel del av Erica Hasslars guide "Att sy en bumla" som förklarar alla grunder.