Vad är egentligen en kvinna?

Att vara kvinna ska inte vara någonting bra, det ska vara någonting ointressant.

Sammanfattar Nina Björk i "Under det rosa täcket", som jag bläddrade i häromdagen. Boken är intressant som tidsdokument, idag verkar den såkallade livmoderfeminismen hyfsat utdöd. Men det är något mer i den som hänger kvar. Att vara kvinna ska vara ointressant.

Ju mer jag umgås med människor som definierar sig som trans eller intergender, desto mer funderar jag på vad det egentligen är att vara en kvinna. När könas jag som en kvinna och hur känns det? Ju mer jag funderar på det desto mer förvirrad blir jag.

Att vara kvinna ska vara ointressant. Jag är vit i ett samhälle där det är normen. Alltså har jag privilegiet att min hudfärg är ointressant. Jag funderar bara på den i sammanhang där den rent fysiskt är relevant. Alltså när jag köper solskyddsfaktor och när jag väljer concealer eller foundation och måste ta reda på om jag är mest sand, light pink eller ivory. Då är min hudfärg relevant, men annars är den inte en viktig del av min identitet. Att vara vit är ointressant.

Det finns delar av att vara kvinna som är ungefär lika ointressanta som att vara vit. Jag har en kropp med fitta. Den får mens, och troligtvis är den förmögen att föda barn (även om jag inte provat än och därför inte lämnar några garantier). Det är min biologiska kropp och den är en del av mig (på samma sätt som min hud) men känns ärligt talat inte så relevant för mitt identitetsbyggande. Personligen tycker jag inte att det är obehagligt att bli könad som kvinna i sammanhang som handlar om min kropp, just för att den bara är ett biologiskt faktum. Inget mer intressant än så.

Däremot tycker jag ofta att socialt könande är obehagligt. Jag tycker illa om att bli könad som kvinna när det innebär att jag tillskrivs egenskaper baserat på hur min kropp ser ut. Jag tycker illa om att bli könad som kvinna när det innebär att killar kan dela in mig i facken knullbar eller ointressant. När jag inte hörs på möten och måste be någon snubbe säga det jag sa en gång till fast högre. När historia om folk som jag inte räknas som historia utan som etnologi. När jag blir lillagummad. Då hatar jag att bli könad som kvinna.

Egentligen kanske jag mest hatar att bli förtryckt av patriarkatet.

Sedan finns ju hela den uppfostrade biten av kön också. Jag känner mig som en kvinna för att jag blivit uppfostrad som en flicka. Jag vet hur man lägger på eyeliner snyggt och att Geri var coolast i Spice Girls. När jag kommer hem till min farmor börjar jag direkt diska och sätta på kaffe, medan min pappa i alla år satt sig vid bordet och läst tidningen. För jag är uppfostrad som flicka. Och uppfostran är nog egentligen det jag tycker är mest intressant när man pratar om "hur tjejer är" och "hur killar är". Det är uppfostran som gör att mina killkompisar inte förstår koderna i ett kollaborativt samtal och att mitt ex som är transkille är den enda man jag känner som spontant börjar hjälpa till när jag lagar mat OCH är bra på det. Och det suger såklart lite för i ett queerare samhälle skulle vi inte bli uppfostrade till pojkar och flickor och tro att det är naturliga könsskillnader som ligger bakom sånt här.

Jag är uppfostrad till svensk också. Det är därför jag ser Kalle Anka på julafton och inte pratar med främlingar i kollektivtrafiken. Det är inte heller naturligt men det är så jag vuxit upp. Jag vet ärligt talat inte vad som skulle varit annorlunda om jag varit invandrare eller mörkhyad svensk. Det får människor med sådana erfarenheter berätta.

Det jag mest fastnar i och undrar över i sammanhanget att bli könad är fenomenet intergender. Att inte vilja bli könad alls. Jag får lite intrycket att intergender och queer är två sidor av samma mynt. Två förklaringar av samma problem.

Jag som gillar queer säger att jag hatar att bli inplacerad i en binär tvåkönsmodell och tillskriven egenskaper baserade på min fitta, alltså ska de stereotypa könsrollerna bort. För alla. För mig verkar det som att intergender är mer att ge en individuell förklaring på ett strukturellt förtryck. Alltså att eftersom jag hatar att bli stereotypt könad som kvinna är jag inte en kvinna.

Lite som med vitheten. Antingen kämpar man för att ingens hudfärg ska anses som relevant för dennas personlighet, eller så kan man "inte känna sig som en svart eller vit person".

En individuell förklaring och en strukturell.
Eftersom kön verkar vara något djupt personligt är jag ganska nyfiken på er andra. Hur och när är ni era kön?
Och vad är egentligen en kvinna?

Kommentarer

Winterdragon sa…
“Egentligen kanske jag mest hatar att bli förtryckt av patriarkatet.”

Väl formulerat! Jag känner igen den tankegången. Jag har själv fört oändliga debatter med mig själv där jag funderat på huruvida min ovilja att identifiera mig med endera könet är något biologiskt inneboende hos just mig, eller en produkt av obehagliga strukturer och förtryck i samhället. Om vi inte hade haft ett genus-binärt samhälle, hade jag då ändå varit genderqueer? Hade jag då ens känt ett behov av att definiera mig? Jag vet inte, enda sättet att få reda på det kanske är att försöka skapa ett samhälle fritt från sådant och se vad som händer med min identitet. Egentligen kanske det inte spelar så stor roll varför jag känner som jag känner, men jag kan ju inte låta bli att undra och försöka analysera. Förhoppningsvis hjälper det att dekonstruera och ifrågasätta, i strävan efter en bättre värld. Trots att det kanske inte är optimalt för den privata sinnesfriden.

Här har jag skrivit lite mer ingående tankegångar om det hela, utgående från kontexten rollspel: http://vinterdrake.blogspot.com.es/2013/04/frihet-rollspel-och-queerfeminism.html Läs gärna och lägg en kommentar om det intresserar!

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.