torsdag 26 september 2013

När det ligger frost i luften

Något slags spoken word som jag skrev på pendeltåget i morse och inte bestämt mig för om jag tänker göra en dikt av eller bara skriva ner som dagboksanteckning.

klockan är 06.44 när jag kliver in i hissen
06.44 vad säger det egentligen?
Att vi som går till jobbet nu har första morgonpasset. det är jag i kostym och sidensjal och grannen som jobbar i hemtjänsten. en trött student i pyjamas och tofflor på väg till tvättstugan och så han som alltid sitter med en dator i korridoren. han sitter alltid med en dator i korridoren klockan 06.44 och jag har undrat varför tills idag jag kom på det. han skajpar med sin familj på andra sidan jorden så klockan 06.44 går han ut i korridoren för att inte väcka de andra som sover och pratar med sin mamma.

klockan är 06.50 i flemingsberg det ligger frost i luften ryker ur munnen när jag andas och skyndar till bussen, missar den. det ligger frost i luften en vän döpte en roman till det en gång det var vackert och så men det sa mig ingenting, förrän, idag.

det ligger frost i lyften och på sjukhusets tak jag måste kolla närmare det brukar väl inte vara vitt. jag vill att du ska se din omgivning se hur det luktar och känns och låter. sträck ut tungan och smaka på världen vill jag säga så jag letar efter intryck klockan 06.55 på morgonen i flemingsberg och nu förstår jag vad frost i luften innebär.

det är liksom en hinna över alla sinnen, vinter, inget luktar eller låter eller smakar för allt är vitt. kurar ihop mig fryser dricker kaffe ur pappmugg det ryker när jag andas och det enda som inte är vitt och tyst är de illröda blommorna de planterat utanför högskolan.

vill gå ut med klassen titta på vatten och höstlöv du måste se din omgivning vill jag säga tänk på dina ögon som en videokamera allt de ser kan bli poesi allt de ser kan vara viktigt. klockan 07.03 på morgonen i flemingsberg jag ser pendeltåget rulla in på stationen. jag har inte första morgonpasset för alla som kör tåg och bussar säljer kaffe i pappmuggar och slumrar bredvid mig är också vakna nu. tänker hur ska jag komma håg det här allt som känns när det är frost i lyften tar upp mobilen tåget stannar och jag kliver på.

söndag 22 september 2013

Höstlängtan

Och så var det höst igen. Jag kommer alltid in i en väldigt speciell sinnesstämning när det är höst och jag tycker egentligen ganska mycket om den. Jag börjar längta väldigt mycket. Blir hungrig på livet och kommer ihåg allting i hela världen som är vackert. Så jag tycker om hösten.

Jag är lite för trött för att ha fler än ett stort intresse i taget. Min bumla är långt ifrån färdigsydd, men jag halkade in på att måla naglar istället och nu har jag så svårt att relatera till att jag ska på flera lajv den här hösten och därför behöver kläder. Jag orkar liksom inte göra så mycket annat på helgerna än att laga god mat till Karro och att måla mina naglar flera gånger per dag. Det känns lite sorgligt egentligen. Jag saknar mitt professionella jag. Så fort jag får på mig min arbetsuniform (ja, på skolan där jag jobbar råder strikt dresscode) blir jag liksom uppstyrd, ordningssam och får saker gjorda. Älskar det. När jag tappar fotfästet på lördagar kan jag alltid längta efter att få dra på mig en pennkjol, ha en stor hög kollegieblock och dator på armen och springa runt mellan svensklektioner och plötsligt känns det bättre. Jag är egentligen lite förvånad över hur bra jag trivs på mitt nya jobb. Hur mycket jag känner att jag hamnat på rätt plats.

Men jag har inte riktigt ro att göra många andra saker samtidigt. Så det mesta som inte är gymnasiesvenska och nagellack får liksom vänta lite. Jag skriver en del för jag känner lust för att skriva, men det är ungefär så långt mina intressen sträcker sig.

Anneli 2007
Vi diskuterade skrivande och ungdomsböcker idag, och jag insåg att jag någon gång i mitt liv skulle vilja skriva en bok om att vara Anneli och 17 år. Jag är rätt glad att den perioden är över, men det vore fint att skriva om den någon gång. Bara sådär för att det går. Jag tror att jag skulle vilja skriva om att vara en präktig duktig flicka och hela tiden längta efter att få göra någonting vildare men inte riktigt våga. Alla sådana där dubbla normer som man skulle orientera sig genom.

Som att jag å ena sidan bara ville bli av med den eländiga oskulden, men samtidigt hade för mig att man verkligen måste ha ett förhållande för att kunna ha sex (för annars blir det skitdåligt). Och jag var nog aldrig så taggad på förhållanden. Eller hur jag längtade efter att få dra ut på äventyr, att känna en Snusmumrik som kunde dra ut mig på dumheter och upptäcka livet, samtidigt som jag var en förståndig flicka som aldrig gjorde någonting dumt och alltid var hemma med sista pendeltåget. Jag och en vän planerade att åka till Amsterdam för att röka cannabis lagligt, bara för att sedan komma dit och inse hur otroligt neddekad och sunkig staden var. Så det blev, ärligt talat, aldrig något gräs. Men hela mina tonår kännetecknades liksom å ena sidan av den där rebellviljan, och å andra sidan av att jag egentligen var en präktig duktig flicka. Jag kände ett behov av att okynnesskolka och sitta i cafeterian istället för att gå på lektioner (vilket jag stundom gjorde), men bara för att jag gick ut med mvg i alla ämnen.

Jag tror att jag fortfarande lider ganska mycket av det där präktighetskomplexet. Folk tror alltid att jag är betydligt mer snäll, beskedlig, pryd, ordentlig, än vad jag faktiskt är. Och just när hösten rullar in hamnar jag alltid i en fantasivärld där jag kan åka på alla spännande äventyr, bli rejält omtumlad, och samtidigt vara frisk och pigg på plats på jobbet på måndag morgon.

Det är spännande det där.

lördag 21 september 2013

Queerbubblan och nej vi är inte så coola

Sådant här hår är däremot skitsnyggt.
Skulle jag få sparken om jag skaffade det tro?
Det här började med att ett par av mina facebookvänner länkade den här listan på 22 saker bara kvinnor och genusvetare känner till. Egentligen är titeln ganska konstig och malplacerad och listan är en underlig blandning av fördomar om genusvetenskap och hur det egentligen funkar, små kommentarer om varför feminism behövs och saker som feminister ofta är trötta på när man försöker diskutera på internet.

Och lite sånt här "höhö alla är så gaaaay". Och seriöst, är det en sak jag börjar verkligen vilja kräkas på i delar av min bekantskapskrets är det det här med att vi börjar närma oss tjugofemårsåldern och det fortfarande ofta finns ett sådant där subkultur-tonfall när vi diskuterar sexuella läggningar och preferenser och liknande. Så här kommer en liten uppläxning av alla som är så jävla häftiga och homo-bi-trans-queer-pansexuella-bdsm-intergender-poly-relationsanarkist-könsnormsbrytande.

För alltså. Min vänskapskrets är en liten queerbubbla. Det är befriande och skönt att det odlats ett klimat i den där det förekommer rätt många som på olika sätt valt bort vaniljsvenssonlivet. För det gör att det är helt okej att vara gay, eller trans, eller polyamorös, eller hålla på med bdsm o.s.v. Och ni vet hela den här grejen med att få känna sig helt normal och inkluderad. Det är jävligt nice.

Det som inte är nice är när folk börjar tro att det på något sätt är häftigt att vara queer. Att vi helt enkelt är lite bättre och coolare än andra människor för att vi är så himla alternativa. Och kom igen, den attityden passar när man är femton år och hänger på Helgon. Det är sjukt töntigt att tycka att man är så himla alternativ och därmed bättre än alla andra.

När det kommer till relationer och sex har jag ett gäng vänner som är grymt häftiga.
Det är vänner som vågar leva ut sin sexualitet genom BDSM.
Det är vänner som har barn.
Det är vänner som hittat någon de valt att leva hela livet med.
Det är vänner som insett att de funkar bäst som relationsanarkister och lyckas hålla den livsstilen på ett schysst och etiskt sätt.
Det är vänner som har romantiskt sex i missionären.
Det är vänner som är trygga i sin heterosexualitet.
Och vänner som vågat komma ut som gay.
Och vänner som prövar lite allt möjligt.
Det är vänner som kommit ut som transpersoner
Det är vänner som vågar slänga sig ut och vingla genom en transprocess
Och det är vänner som trots att de läst genus är cispersoner.

Och så vidare, och så vidare...

Jag tycker att det är jävligt häftigt med alla som hittat en livsstil som fungerar för dem och som lever ut den. Oavsett om den livsstilen är poly-queer-kinky eller heterosexuell monogam vaniljsvensson, eller något av alla tusen sorters mellanting. Det är häftigt när folk hittar någonting som de fungerar bra med och lever sina liv som de vill ha dem.

Men alltså, det är inte häftigt i sig att ha en viss sexualitet eller läggning. Det är skitlöjligt med nyfrälsta polys som har genomskådat mononormen och tycker sig ha ett rikare liv än alla monos de känner. Och det är skitlöjligt när monogama kändisar sitter och dissar alla som lever poly för att de själva inte vill göra det.

Det är häftigt med alla som hittat en sida av sig själva och vågar vara öppna med den trots att omgivningen inte alltid är så förstående. Det är därför alla fjortonåringar som vågar komma ut som homosexuella är de coolaste människor jag vet, även om de bara vågar komma ut för sin närmaste kompis.

Men vi som lever i en liten queerbubbla... alltså seriöst, vi har det oförskämt lätt. Det är helt enkelt inte synd om oss. Och vi är inte så jäkla häftiga.

Lördagar och skolveckor

Idag är det fint väder och solsken ute och Flemingsberg badar i något slags karma. Jag gick upp vid elva och vispade ihop en pannkakssmet. Insåg att vi saknade glass och sylt hemma och sprang ner i mjukisbyxor, kappa och nattlinne till Pulsen för att handla det. Det är kallt ute och börjar bli höst på riktigt och vädret är tokfint. Jag gillar det här centrumet. Jag gillar Surprise shop som alltid har billiga kläder och krafs. Jag gillar förortsbrudarna som jobbar på Pulsen. Blev förbisläppt i kön av en äldre man som storhandlade kyckling och auberginer, och hittade en extra tjuga i portmonnän som jag gav till den lilla kvinnan som alltid sitter och tigger utanför snurrdörrarna. Hon hade fått kaffe av någon och såg glad ut. Jag bor här. Det känns bra.

Det här har varit en underlig och lite turbulent skolvecka. I onsdags pratade jag med en kollega som sa att en del elever fått tag på adressen till min blogg och börjat tissla lite om den. Så jag antar att det inte går att skilja på sitt privata och sitt professionella liv särskilt länge eller aktivt. Så hej elever som läser. Ni får gärna ge er till känna i kommentarerna eller langa iväg ett mail till mig om det är något ni reagerar på. Vill däremot åter igen be er att respektera mitt privatliv. Jag har alltid varit rätt aktiv i sociala medier och det finns mycket av mina tankar på internet. Den här bloggen startade jag när jag gick i trean på gymnasiet och egentligen innehåller den hela min resa genom unga vuxenlivet, från studenten till nu. Det gör att gamla texter måste läsas med en nypa salt. Men visst kan ni bläddra runt om ni känner för det. Ni kanske blir chockerade, det är en del texter om sex och mens och relationer och fittor och veganer och politik. Men det får ni fan stå ut med. Eller låta bli att läsa. Kom inte och säg att jag inte varnade er.

Hur som helst så började jag prata med klasserna och det blev en rätt bra reaktion. Det finns liksom ingen anledning för mig att inte vara väldigt öppen med vem jag är och hur jag fungerar, för det är så lätt att lista ut det ändå. Har också fått fint stöd av kollegorna och ett par elever som sagt väldigt snälla saker till mig. Är sjukt jävla rörd och lycklig för det.

Annars då... det är höst. Jag älskar hösten.
Det är konstigt, för jag hatar verkligen sommar. Men höst brukar vara fint väder och jag brukar känna mig glad och upplivad och pånyttfödd liksom. Så även den här hösten. Har börjat titta på en massa spoken word och blir sugen på att börja skriva poesi igen. Ettorna ska läsa retorik om två veckor och jag tror att jag tänker introducera dem för estradpoesi. För att det är vackert och för att jag vill att de ska få skriva om och prata om saker som faktiskt spelar någon roll. Får se hur jag lägger upp det.

Och igår på väg till jobbet träffade jag mamman till en gammal kompis jag tappat kontakten med. Jag saknade aldrig honom så mycket när vi slutade umgås, men däremot hans mamma. Så vi bytte nummer och jag hoppas att jag kommer mig för att höra av mig till henne och ta en fika. För hon var galet bra och connectade verkligen med mitt artonåriga jag, så det vore roligt att träffas och höra hur hon har det nuförtiden.

Just nu vill jag mest skriva poesi. Jag vill skriva någonting om att aldrig glömma men alltid förlåta. Och så vill jag skriva kärleksfulla skildringar av min resa till jobbet på morgnarna. Vill göra skönlitterära övningar, få mitt liv att låta som en novell. Kanske testa någonting sådant på eleverna, tror att jag lovat åtminstone ena ettan ett par timmars kreativt skrivande.

Jag är en riktig lärare nu. Det är ganska häftigt ändå.

torsdag 12 september 2013

Jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om den som suddar är öm och kärleksfull

Jag ligger och läser augustinumret av Skolvärlden. Det har ett par artiklar under rubriken "ökad tolerans för hbtq". Bl.a ett reportage där en homosexuell lärare erkänner sin förvåning över att hans elever inte var homofober.

Historien går såhär. Läraren hade inte kommit ut för sina elever, men lagt upp sitt förlovningsfoto på Facebook. Eleverna började sprida det och ryktet gick att läraren var bög. När han fick veta det bröt han ihop. Den rådiga biträdande rektorn däremot släppte allt han hade för händer, samlade eleverna till ett möte och förklarade att läraren fortfarande var samma person. Eleverna tog det hela bra. Han jobbar kvar. Inga problem har uppstått. Skolvärlden råder dock homosexuella lärare att jobba ett tag innan de kommer ut.

Jag är nyanställd gymnasielärare. Första veckan hade jag fått frågan om jag har pojkvän fyra gånger. Standardsvaret blev givetvis "jag har flickvän".

Reaktionerna? Typ "vad mysigt!", "vad heter hon?", "var kommer hon ifrån?" och "ska ni skaffa barn?". Jag har inte blivit flatan med hela skolan, trackad av elever eller fått ett allvarligt samtal med skolledningen. Seriöst, det sitter en regnbågsflagga på väggen i mitt arbetslagsrum. Det är inte jag som satt upp den.

Jag tillhör en annan generation än den intervjuade läraren. Och ett annat kön. De värsta trakasserier jag varit med om var ett par fulla Uppsalastudenter som ville titta på när jag och min flickvän hånglade. En gång.

Och alltså, jag vill inte ha några goda råd om att jag inte ska komma ut för eleverna. Vad ska jag då svara på frågan om jag har pojkvän? "nej, jag har två katter"? Jag vill inte att någon annan ska tala om för mig att jag ska vara rädd. Jag har aldrig varit rädd för homofober. Aldrig haft anledning.

Men när jag gick i skolan kände jag mig ofta främmande och andragjord. Visst pratade vi om HBT (nej, inte Q), men liksom alltid som "de där andra". Jag är undervisande lärare till runt hundra elever. Rent statistiskt lär en handfull vara homo-, bi- eller transsexuella. Och jag vill inte att de ska känna sig andragjorda, främmande eller osynliga. Därför pratar jag om kön och sexuella läggningar i klassrummet. Därför berättar jag om min flickvän.

Jag vet att alla som ger mig goda råd om att inte komma ut bara vill mig väl. Men jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om den som suddar är öm och kärleksfull.

måndag 2 september 2013

Saker jag roar mig med just nu

Just nu är det roligaste jag vet nagellack. Och så råkade jag hamna i perfekt timing för att haka på en bloggutmaning med 31 dagar, en ny manikyr varje dag. I början är det mest färger men sedan blir det en massa annat blandat.

Jag bestämde mig för att inte klogga upp bloggen med bilder på mina naglar. Däremot startade jag ett instagramkonto för just nagellack och nail art. Så om man är intresserad av vad jag målar för någonting är @leisnails på Instagram ett bra tips.

Jag tänker att jag nog kommer att göra ett samlingsinlägg med alla manikyrer här när jag är färdig med utmaningen. Hittills har jag hunnit med två, de röda och de orangea.


Vad jag älskar med burlesque och kroppar

Coco Belle. Foto: John-Paul Bichard

I lördags var jag på burlesqueklubben Fröken Frauke presenterar. Temat var Hooray for Hollywood och som vanligt var Nalen fyllt av glada och snygga människor som ansträngt sig med kostymerna. Scenshow och senare ett hyfsat vanligt klubbdansgolv (med bättre musik) i stora salen, och swingdansgolv i lilla som vanligt, och jag trivdes fint. Det var nice!

Burlesque väcker rätt mycket tankar om kroppar hos mig. Det kanske började med att jag själv var så långt utanför min comfort zone. Det var sport-bh, frack, inget smink, bakåtstruket hår och en rätt spännande upplevelse. Min vanliga reaktion på glamour och queer är att köra så over the top femme-glamouröst det bara är möjligt. Jag gillar paljetter och lösögonfransar och att spela lilla smycket på armen åt butchigare  vänner. En Anneli som sällskap är ett rätt bra sätt för vem som helst att känna sig mer maskulin på sådana här tillställningar. Men nu bestämde jag mig alltså för att bryta med det där och se om jag kunde bära upp fracklooken istället.

Och det var svårare än jag trodde. Inte så att det såg illa ut, jag kände mig förvånansvärt snygg och passade förvånansvärt bra i frack. Men jag insåg att jag inte riktigt vet hur man rör sig i frack. Liksom, plötsligt var jag ju en av snubbarna och alla andra var längre, självsäkrare och snyggare än jag. Det var en rätt underlig känsla. Lossnade så småningom, men det var en intressant ny aspekt på burlesque och kroppar jag inte tänkt på tidigare.

Men det var inte huvudpoängen i det här inlägget. Det jag egentligen vill skriva om är scenshowen. Konstformen burlesque handlar trots allt i grunden ganska mycket om kroppar. Det är i princip striptease med glamourös inramning. Och när man formulerar det så verkar folks förväntningar hamna på ganska märkliga ställen. Jag pratade med en kille före showen som var lite orolig när han hörde att det inte bara är kvinnliga performers på Fraukes klubbar. "Men är det inte lite äckligt med manliga strippor?" undrade han oroligt. Eller lite avtändande i alla fall. Och jag blev förvånad för jag hade liksom inte tänkt på att dansarnas kroppar skulle spela någon större roll i deras framträdanden.

Spegel-egobilder på mig.
Långt in i och långt utanför min comfort zone.
Och sedan kom vi till klubben och började titta på scenshow och jag lyckades få fram vad det är jag tycker är så härligt med burlesque. Och det är just det här med att alla kroppar får vara med. Att det är sådan diversitet och att artisternas kompetens kommer fram och hyllas ganska mycket oavsett hur deras kroppar ser ut.

Alla kroppar får vara sexiga. Och ännu bättre. Alla kroppar får vara roliga. Den klassiska uppdelningen i sexiga nakna kvinnor och roliga påklädda män finns inte på fröken Fraukes klubb. Det är roligt och sexigt och snyggt och kvinnligt och manligt och överviktigt och smalt och vulgärt och glamouröst i en enda stor blandning. Både på scen och bland besökarna.

Och alltså, det är grymt befriande! Kärlek.