torsdag 12 september 2013

Jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om den som suddar är öm och kärleksfull

Jag ligger och läser augustinumret av Skolvärlden. Det har ett par artiklar under rubriken "ökad tolerans för hbtq". Bl.a ett reportage där en homosexuell lärare erkänner sin förvåning över att hans elever inte var homofober.

Historien går såhär. Läraren hade inte kommit ut för sina elever, men lagt upp sitt förlovningsfoto på Facebook. Eleverna började sprida det och ryktet gick att läraren var bög. När han fick veta det bröt han ihop. Den rådiga biträdande rektorn däremot släppte allt han hade för händer, samlade eleverna till ett möte och förklarade att läraren fortfarande var samma person. Eleverna tog det hela bra. Han jobbar kvar. Inga problem har uppstått. Skolvärlden råder dock homosexuella lärare att jobba ett tag innan de kommer ut.

Jag är nyanställd gymnasielärare. Första veckan hade jag fått frågan om jag har pojkvän fyra gånger. Standardsvaret blev givetvis "jag har flickvän".

Reaktionerna? Typ "vad mysigt!", "vad heter hon?", "var kommer hon ifrån?" och "ska ni skaffa barn?". Jag har inte blivit flatan med hela skolan, trackad av elever eller fått ett allvarligt samtal med skolledningen. Seriöst, det sitter en regnbågsflagga på väggen i mitt arbetslagsrum. Det är inte jag som satt upp den.

Jag tillhör en annan generation än den intervjuade läraren. Och ett annat kön. De värsta trakasserier jag varit med om var ett par fulla Uppsalastudenter som ville titta på när jag och min flickvän hånglade. En gång.

Och alltså, jag vill inte ha några goda råd om att jag inte ska komma ut för eleverna. Vad ska jag då svara på frågan om jag har pojkvän? "nej, jag har två katter"? Jag vill inte att någon annan ska tala om för mig att jag ska vara rädd. Jag har aldrig varit rädd för homofober. Aldrig haft anledning.

Men när jag gick i skolan kände jag mig ofta främmande och andragjord. Visst pratade vi om HBT (nej, inte Q), men liksom alltid som "de där andra". Jag är undervisande lärare till runt hundra elever. Rent statistiskt lär en handfull vara homo-, bi- eller transsexuella. Och jag vill inte att de ska känna sig andragjorda, främmande eller osynliga. Därför pratar jag om kön och sexuella läggningar i klassrummet. Därför berättar jag om min flickvän.

Jag vet att alla som ger mig goda råd om att inte komma ut bara vill mig väl. Men jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om den som suddar är öm och kärleksfull.

4 kommentarer:

battleofwisby1361 sa...

Så himla bra! Vad fint att det satt en regnbågsflagga på ditt arbetsrum när du flyttade in, väldigt välkomnande och snyggt dessutom! ;-)

Anneli sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anneli sa...

Ja, det var trevligt. Och väldigt synligt för eleverna. Jag tror på att vara så öppen som möjligt och exponera dem för att folk som ingår i hbtq-spektrat finns överallt och är som folk är mest :)

Clara sa...

<3