När det är lättare att inte ta fighten - take 1 på det här med att vara allierad

Igår kväll precis innan jag skulle på söndagsmiddag hos min mamma, så tröttnade jag lite på facebook och kastade in en molotovcocktail i min feed. Det är alltså ett ämne som jag funderat på mycket och ofta, i regel är frustrerad över, men inte haft tålamod att sitta och skriva ett långt blogginlägg om. Så det såg ut såhär:


Ja, det exploderade lite. Nej, inte särskilt konstruktivt, och jag var som sagt på söndagsmiddag och hade bättre saker för mig än att tala om för folk att jag inte tycker illa om dem fast de är kassa feminister. Däremot har jag ju lovat mig själv och alla mina elever att jag står för allt jag lägger upp på internet, så det känns som en bra tidpunkt att skriva ett längre blogginlägg på det här temat. Det handlar om hur man är en bra feminist, och hur man är en bra allierad.

Vi kan börja med grunddefinitionen av en feminist. Jag är rätt förtjust i en variant som låter ungefär såhär:
En feminist är någon som håller med om att det finns ojämlikheter mellan kvinnor och män i samhället, och som arbetar för att förändra dessa.

Det finns en light-version där det räcker med att man tycker att det är fel med ojämlikhet men jag börjar bli ganska förtjust i det här med att du inte bör kalla dig för anhängare av någon ism ifall du inte är det minsta intresserad av att arbeta för gruppens mål. Hur mycket man gör det är liksom en annan sak. Men jag utgår gärna från att du inte är en förkämpe för djurrätt ifall du äter kött och att du inte är en förkämpe för feminism ifall du i vardagen beter dig som att killar är mer värda än tjejer.

Jag vill också slänga in ett stycke om det här med att vara allierad. En god bekant har bett mig i ett par år att skriva någonting om att vara allierad på den här bloggen, och jag har varit sugen men ofta backat ur och känt att jag inte vet särskilt mycket. Det senaste året har jag dock börjat hamna i närheten av politiska kamper som inte är mina på ett annat sätt än tidigare, så nu kan jag reflektera över det här med att vara allierad på ett sätt jag inte kunde innan. Alltså gör jag ett försök här.

Jag tycker att allierad är lite av en hederstitel. För ganska länge sedan nu blev jag kallad för "en bra trans-allierad" av en bekant, och det kändes inte särskilt bra alls. Min dåvarande partner är transperson, jag har ett par vänner som också är trans eller intergender, och självklart tycker jag att de ska ha samma mänskliga rättigheter som alla andra, inte bli diskriminerade etc. Men jag tycker inte riktigt att det räcker för att jag ska få kalla mig allierad.

Jag är inte så insatt eller engagerad i transfrågor. Ganska ofta förstår jag inte grejen och måste be någon att förklara de mest basic grejer för mig. Ibland känner jag mig som en vit kränkt cis-person i största allmänhet. Jag behöver inte ta hänsyn till transpersoner i vardagen och glömmer därför ofta att göra det. Vill gärna bli bättre, vill gärna lära mig och lyssna och förstår att det är viktigt. Men seriöst, nej, jag är inte en bra allierad.

För att man ska få kalla sig för allierad tycker jag att det krävs någonting mer. Liksom, din kamp är inte min kamp, men jag är beredd att engagera mig i den som om den vore det. Om jag är en bra allierad, är jag så insatt i frågorna själv att jag är ett stöd för dem jag försöker alliera mig med och inte en belastning. Om jag är en bra allierad så kan jag själv driva åsikter i frågan och för saken. Samtidigt som jag inte glömmer att kampen faktiskt inte är min kamp, och att jag måste lyssna på dem som jag kämpar för.

Så... varför tycker jag att du är en dålig feminist om du beter dig som i exempel 1 då?
Den korta och arga förklaringen lyder såhär: för att du säger att du är feminist men stöttar sexism. Det är inte feministiskt.

Den långa och pedagogiska förklaringen börjar med ett fenomen som jag brukar kalla tu man hand-personligheten. Förvånansvärt många människor jag träffat och tyckt om har en ganska slående skillnad mellan sin personlighet på tu man hand, och sin personlighet i större sammanhang. Och det kan vara en rätt förödande grej när man försöker vara en god feminist men inte lyckas hela vägen.

Det här funkar ganska ofta så att när jag pratar feminism med folk (särskilt killar, men inte bara) på tu man hand så har de mycket vettiga åsikter, lyssnar gärna, konstaterar problem de sett i våra sociala kretsar och håller med om att "det är så jobbigt när bara de här fyra killarna spelas upp som kompetenta och intressanta". När man sedan börjar umgås i stora grupper, blir det plötsligt viktigare att vara med och spela upp de fyra killarna som kompetenta och intressanta, än att ta fighten och undra om inte hon där också har någonting vettigt att säga.

Det här handlar alltså om sociala strukturer och hierarkier. Det är lättare att visa att man är feministiskt medveten i en liten grupp tjejer som bekräftar och uppskattar feministisk medvetenhet. Det är mycket svårare, och alltså mycket viktigare, att vara feministiskt medveten när ens skithäftiga killkompisar drar igång ett skithäftigt projekt och frågar om man vill vara med, och man inser att det bygger på att inga brudar är skithäftiga nog.

För min del, så är det lättare att vara en bra trans-allierad, och lyssna och lära mig och vara på rätt sida när jag sitter på fest tillsammans med tre transkillar som diskuterar kroppar. När jag kommer ut i större sammanhang och behöver diskutera typ könsseparatism som feministiskt verktyg, så blir det svårare att komma ihåg den där medvetenheten. För alltså, mina feministpolare är ju vettiga och trevliga. Så ska jag verkligen härja om att alla inte är med i en så lätt binär könsuppdelning, när de försöker göra en bra grej?

Om jag är en bra allierad - ja. Då ska jag det.
Kom ihåg kampen även när den är obekväm. Kom ihåg att även om du gynnas av att hänga med de skithäftiga grabbarna, så är det flera av dina vänner som direkt förlorar på att du tar del av den strukturen.

Det här med att inte konfrontera sexisten då? Det är en sådan otrolig klassiker när man har med män som vill vara feminister och folk som inte är så säkra allierade att göra. Jag vet inte hur många gånger jag suttit med en trevlig och feministiskt medveten snubbe (Olle) på tu man hand, som ondgör sig över att Lasse och och Bosse är så otroligt sexistiska och nedlåtande mot tjejer. De drar exempel, de kan tala om gånger när Lasse varit en riktig douchebag och hur dåligt det var.

Och sedan nästa gång man träffar Lasse och Bosse och någon av dem gör en sådan där riktigt sexistisk grej mot en tjej i närheten, då är det liksom aldrig att snälla Olle tar fighten, eller ens talar om för Lasse att det där var sexistiskt. Han hänger med dem, för de är schyssta killar, och sedan klagar han för mig efteråt om att Lasse är en sådan sexist.

Det här. Händer. Alltså. Seriöst. Varannan. Vecka. I. Mitt. Liv.

En annan variant är givetvis tjejerna som tycker att det sexistiska systemet suger men som väljer att dra nytta av det för att själva få högre status - och som sedan klagar över samma system som de utnyttjar.

Kommer ni ihåg när jag skrev ett inlägg om trasiga trappsteg? Inom loppet av en dag hade jag fått fyra olika förslag (på tumanhand) på vem det här inlägget skulle kunna handla om. Vilket ju bara visade att många fler ser problem, än vad som är beredda att göra någonting åt dem.

Och nej alltså, du är inte en dålig människa om du inte tar fighten varje gång. Men du är inte en bra feminist heller. Så gråt inte för att jag inte ger dig cred när du inte förtjänar den. Fightas istället. Med Lasse, inte med mig.

Kommentarer

Gustav sa…
Bra skrivet Anneli, du sätter fingret på vad som är det svåra i vardagen för folk som mig. Vissa dagar blir jag arg och tar kampen, både online och i verkligheten. Andra dagar är jag klumpig, okänslig eller bara ignorant. Den här bloggen hjälper mig att få ett perspektiv på varför det inte räcker. Cred är inte nödvändigt, hjälp att bli bättre är alltid välkommet.

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.