måndag 30 december 2013

Queerfeminin

Igår introducerade Camilla mig för begreppet gurlesk och jag, fånigt ord till trots, blev alldeles förtjust och kände att det var en pusselbit jag saknat för att kunna prata om könsuttryck.

Jag har, inte alltid men åtminstone väldigt länge, varit förtjust i den där ganska överdrivna femmiga estetiken. Jag gillar flickigt och slampigt, gärna på en gång. Volangkjolar, läppstift, rosetter, strumpor med söm och vansinnigt löjliga hattar. Jag gillar strumpeband och glitter, etc.

Vad jag inte gillar, är att det ofta känns som att både män och kvinnor omfamnar något slags "bros and hoes"-tänk som dels tillskriver maskulina attribut högre värde än feminina, men dels är okej med en uppdelning där högstatustjejen kan vara maskulin till vardags och feminin till fest eller när hon vill ligga.

Jag är inte det minsta intresserad av att bli allmänt betraktad som liggbar. Jag har paljettklänning och strumpeband för att jag gillar estetiken och mig själv i den. Och alltså, det är förvånansvärt provokativt. Konstigt nog. För du kan faktiskt (men det är svårt) växla mellan att vara en bro eller en hoe. Eller en Joan eller en Peggy för all del. Men det här med att försöka se ut som en tjej och bli bemött som en kille, herregud vad provocerande det är.

Och alltså, i grunden är det här en så himla enkel tanke som inte borde vara svår att förstå. Konceptet "tjejers kroppar är inte till för killar" och "man kan ha kort kjol utan att tigga om sex" liksom. Ni borde förstå det här vid det här laget.

Men även tjejer, även feminister, behandlar rätt ofta kopplingen maskulint = seriöst och kompetent och feminint = sexuellt anspelande som självklar, och som att det är god social kompetens att omfamna den (och socialt inkompetent att inte göra det).

Och följaktligen kan vi spela patriarkatet rätt i händerna och fortsätta dubbelbestraffa tjejer som antingen har för lite smink, kjol och push-up ("hon bryr sig ju inte om sitt utseende") eller som har för mycket av detsamma ("det är synd att hon är så osäker och spelar på sitt utseende"). Och det. Suger. Faktiskt. Hårt.
Så jag blev lite rörd och väldigt stärkt av att hitta ett koncept som använder den där uppdollade femininiteten som motstånd istället.

Queerfeminin är ett bra ord egentligen. För det finns ju knappast något naturligt kvinnligt över volanger och paljetter, det är en precis lika påklistrad lek med könsuttryck som någon drag kings. Det vore coolt om fler tjejer kunde göra den kopplingen.

tisdag 17 december 2013

Lajv är en dyr hobby

Jag växte inte upp i fattigdom. Om någon påstår det så ljuger hen. Jag växte upp i miljonprogrammet med en ensamstående mamma och en stabil medelklassinkomst. Min mamma är lågstadielärare. Följaktligen är jag också uppvuxen med stabila medelklassvärderingar, ett stabilt medelklasspråk etc, men utan den där extra inkomsten som ofta kännetecknar ett stabilt medelklasshem.

Det är helt enkelt ganska fet skillnad på att vara en vuxen som arbetar och två. Särskilt om den vuxna som arbetar är kvinna.

Och följaktligen tycker jag att det är rätt intressant att snacka om klass, särskilt att snacka om klass i kombination med min favorithobby, lajv. Om mig personligen är det dessutom ganska lätt att avgränsa vad man pratar om när man pratar om klass, eftersom det till ca 90% handlar om pengar. Inte om språk, inte om kulturellt kapital, inte om etnicitet. Om cash. Money.

Kanske är det för att jag är storasyster. Kanske är det för att min ena förälder är som han är. Men jag var alltså alltid en sådan där tonåring som när man blir utbjuden på restaurang alltid läser prislistan först och bestämmer sig för att man faktiskt är mest sugen på en liten tomatsallad. Det här med att alltid tänka på pengar sitter i ryggraden på mig. Jag tänker alltid på pengar.

Och en sak som retar gallfeber på mig när jag umgås med medelklassvänner i lajvsvängen är just det här att alla andra inte alltid tänker på pengar. Ganska många verkar inte tänka på pengar särskilt mycket alls. Eller åtminstone inte på samma sätt som jag gör. Jag har aldrig varit fattig. Men jag har aldrig vågat köpa dyra saker heller, eftersom alla mina besparingar alltid går till "tänk om jag blir sjuk" eller "tänk om jag blir fattig" eller "tänk om jag blir arbetslös". Inte till roliga saker som lajv. För alltså vad väljer man? Lajva eller sjuk och fattig?

När jag började hänga på lajvforum runt 2006 var det en allmänt känd sanning att lajv är en dyr hobby. Det var också en allmänt känd sanning att man måste skaffa lajvutrustning av hög kvalitet och att det ser tackigt ut att komma på alla lajv i samma kläder. På den tiden låg barnbidraget på 950kr. Jag pendlade till skolan på annan ort och betalade mitt busskort själv. Ett standard helglajv låg runt en 300 spänn och en meter ylle runt 200. Min förälder hade inte bil, så transport till lajv var lika med tågbiljetter eller att pröjsa någon annan för bensinen. Gissa om mina pengar räckte?

Nu är det 2013 (i några veckor till). Jag är 23 år gammal och mitt uppe i sista veckan av mitt livs första termin som anställd på ett någorlunda stabilt jobb jag kan leva på. För en vecka sedan köpte jag mitt livs första vettiga kängor. Jag tänker fortfarande alltid på pengar. Och lajv är fortfarande en dyr hobby.

Det är bara det att på de här åren har även mina lajvarkretsar blivit vuxna. Och skaffat medelklassinkomster. Och ett standard helglajv går utan problem på 900kr och en meter ylle på 300kr, och lajv ligger inte inom SL-nätet utan på andra sidan Sverige och folk har mage att prata om att de är progressiva och finansierar grejer solidariskt eftersom lajv som skulle kunna kosta tretusen spänn bara kostar femtonhundra.

Och jag dör lite. För femtonhundra är mat för en månad, eller en och en halv, om man måste.

Och jag dör lite, för jag tänker fortfarande alltid på pengar och jag blir galen på att ni inte gör det. Och jag blir galen på att man kan kalla sig socialist och samtidigt argumentera för att dyra lajv faktiskt måste ha ett existensberättigande. Och jag blir galen på alla håll och kanter som folk dyker upp på och försöker få mig att hosta upp med mina surt förvärvade slantar, och dessutom har mage att antyda att det handlar om prioriteringar eller om att jag är snål, eftersom jag faktiskt har en inkomst och ändå har mage att påstå att lajv är dyrt.

Men det här är alltså den största klassfrågan som drabbar mig personligen.

För handlar det om prioriteringar så handlar det om lajv eller sjuk och fattig. För jag har en ryggmärgsreflex att någon annan får lida om jag inte snålar.

Och alltså, lajv behöver inte vara en dyr hobby. Det bara är det för att den styrs av medelklasskids som på sin höjd varit hobbyfattiga någon liten period som student. Och det är fett lätt att vara hobbyfattig om man har en fallskärm. Men om man inte har någon så är det en helt annan sak.
Faktiskt.

måndag 16 december 2013

Min feminism handlar helt enkelt inte om dig

Hej, jag heter Anneli, och jag är trött.
Alltså jag är så jävla trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Jag har fyra olika jobb och är i stort behov av jullov. Vid sidan av dessa försöker jag driva en blogg (som ni märker har det inte gått så bra på sistone, jag är helt enkelt för trött och irriterad för att orka skriva politiska eller sociala kommentarer som är längre än en facebookstatus). Jag försöker också arrangera lajv, umgås med mina vänner (som jag underprioriterar så sjukt mycket, sorry), engagera mig politiskt och följa med i samhällsdebatten. Och alltså hörrni, det är en sak vi måste prata om.

Vi måste prata om det här med att jag måste få äga min tid och mitt engagemang själv. Och alltså, det är inte för att jag är vit och kränkt, och det är inte för att jag är elak. Det är för att jag är trött och utarbetad, och för att jag måste få välja mina strider. Och då väljer jag såhär:

Den politiska kamp jag orkar bry mig mest om är feminism, därför att jag mer och mer upplever att könsroller begränsar och hindrar mig i min vardag.

Den feminism jag orkar bry mig mest om är den som handlar om mig personligen. Jag tycker att det är jättebra att det finns folk som bryr sig mest om mansjourer, eller mest om föräldraförsäkringar, eller om problem som kvinnor har i heterorelationer, eller om intergender och queerfrågor. Men det gör inte jag.
Min feminism handlar helt enkelt inte om dig, den handlar om mig.

De intersektionella frågor jag orkar bry mig mest om är i fallande ordning kön, klass och funktionshinder. För att det är frågorna som ligger närmast mig och som jag orkar engagera mig mest inför.

Jag beundrar er som ständigt orkar lyfta etnicitetsproblematiken och er som ständigt är inne i debatter om sexuell läggning. Men det är inte jag.

Och nu måste ni lyssna här:
Ni får inte kräva solidaritet av mig. Solidaritet och inkludering är någonting man kan ge bort, inte någonting man kan ta eller kräva. Ni får inte använda exkluderande som skällsord varje gång jag skiter i ditt problem för att mitt problem är viktigare för mig. Ni får utbilda mig om jag ber om det, eller göra jobbet jag inte orkar göra själva, men ni måste, för i helvete, sluta klaga när jag inte orkar ta era fighter.

Jag orkar inte med intersektionell queerfeminism längre för att så fort jag försöker driva en kamp kommer det folk och hugger i mig för att jag inte orkar driva Alla. Andra. Kamper. Också.
För det gör jag inte.
Gör det själv och låt mig vara ifred.