tisdag 17 december 2013

Lajv är en dyr hobby

Jag växte inte upp i fattigdom. Om någon påstår det så ljuger hen. Jag växte upp i miljonprogrammet med en ensamstående mamma och en stabil medelklassinkomst. Min mamma är lågstadielärare. Följaktligen är jag också uppvuxen med stabila medelklassvärderingar, ett stabilt medelklasspråk etc, men utan den där extra inkomsten som ofta kännetecknar ett stabilt medelklasshem.

Det är helt enkelt ganska fet skillnad på att vara en vuxen som arbetar och två. Särskilt om den vuxna som arbetar är kvinna.

Och följaktligen tycker jag att det är rätt intressant att snacka om klass, särskilt att snacka om klass i kombination med min favorithobby, lajv. Om mig personligen är det dessutom ganska lätt att avgränsa vad man pratar om när man pratar om klass, eftersom det till ca 90% handlar om pengar. Inte om språk, inte om kulturellt kapital, inte om etnicitet. Om cash. Money.

Kanske är det för att jag är storasyster. Kanske är det för att min ena förälder är som han är. Men jag var alltså alltid en sådan där tonåring som när man blir utbjuden på restaurang alltid läser prislistan först och bestämmer sig för att man faktiskt är mest sugen på en liten tomatsallad. Det här med att alltid tänka på pengar sitter i ryggraden på mig. Jag tänker alltid på pengar.

Och en sak som retar gallfeber på mig när jag umgås med medelklassvänner i lajvsvängen är just det här att alla andra inte alltid tänker på pengar. Ganska många verkar inte tänka på pengar särskilt mycket alls. Eller åtminstone inte på samma sätt som jag gör. Jag har aldrig varit fattig. Men jag har aldrig vågat köpa dyra saker heller, eftersom alla mina besparingar alltid går till "tänk om jag blir sjuk" eller "tänk om jag blir fattig" eller "tänk om jag blir arbetslös". Inte till roliga saker som lajv. För alltså vad väljer man? Lajva eller sjuk och fattig?

När jag började hänga på lajvforum runt 2006 var det en allmänt känd sanning att lajv är en dyr hobby. Det var också en allmänt känd sanning att man måste skaffa lajvutrustning av hög kvalitet och att det ser tackigt ut att komma på alla lajv i samma kläder. På den tiden låg barnbidraget på 950kr. Jag pendlade till skolan på annan ort och betalade mitt busskort själv. Ett standard helglajv låg runt en 300 spänn och en meter ylle runt 200. Min förälder hade inte bil, så transport till lajv var lika med tågbiljetter eller att pröjsa någon annan för bensinen. Gissa om mina pengar räckte?

Nu är det 2013 (i några veckor till). Jag är 23 år gammal och mitt uppe i sista veckan av mitt livs första termin som anställd på ett någorlunda stabilt jobb jag kan leva på. För en vecka sedan köpte jag mitt livs första vettiga kängor. Jag tänker fortfarande alltid på pengar. Och lajv är fortfarande en dyr hobby.

Det är bara det att på de här åren har även mina lajvarkretsar blivit vuxna. Och skaffat medelklassinkomster. Och ett standard helglajv går utan problem på 900kr och en meter ylle på 300kr, och lajv ligger inte inom SL-nätet utan på andra sidan Sverige och folk har mage att prata om att de är progressiva och finansierar grejer solidariskt eftersom lajv som skulle kunna kosta tretusen spänn bara kostar femtonhundra.

Och jag dör lite. För femtonhundra är mat för en månad, eller en och en halv, om man måste.

Och jag dör lite, för jag tänker fortfarande alltid på pengar och jag blir galen på att ni inte gör det. Och jag blir galen på att man kan kalla sig socialist och samtidigt argumentera för att dyra lajv faktiskt måste ha ett existensberättigande. Och jag blir galen på alla håll och kanter som folk dyker upp på och försöker få mig att hosta upp med mina surt förvärvade slantar, och dessutom har mage att antyda att det handlar om prioriteringar eller om att jag är snål, eftersom jag faktiskt har en inkomst och ändå har mage att påstå att lajv är dyrt.

Men det här är alltså den största klassfrågan som drabbar mig personligen.

För handlar det om prioriteringar så handlar det om lajv eller sjuk och fattig. För jag har en ryggmärgsreflex att någon annan får lida om jag inte snålar.

Och alltså, lajv behöver inte vara en dyr hobby. Det bara är det för att den styrs av medelklasskids som på sin höjd varit hobbyfattiga någon liten period som student. Och det är fett lätt att vara hobbyfattig om man har en fallskärm. Men om man inte har någon så är det en helt annan sak.
Faktiskt.

4 kommentarer:

Leo sa...

Jag är en av dem som höll på mycket med lajv förut men på grund av brist på pengar inte har råd att delta. Från mitt perspektiv känns lajv inte bara som en dyr hobby, utan även ofta som något av en uppvisning i kapital och resurser.

Clara sa...

Känner igen mig mycket i att alltid tänka på pengar, trots att vi hade två familjeförsörjare i min familj. Förmodligen är mina föräldrar så pass hårt präglade av sina (rätt knapra) uppväxter att de förde det vidare till oss. Vi ärvde alltid kläder inom släkten och odlade mycket mat själva, och så länge jag kan minnas har jag alltid varit mycket medveten om vad mina aktiviteter och min konsumtion av t ex varmvatten och finmat kostar. Blir alltid himla obekväm av min far som, nu när han kan, gärna vill lyxa till det, och tar i alldeles för mycket. Är liksom alltid medveten om vad de pengarna skulle kunna spenderas på.

Varga sa...

Du har en stor poäng och jag håller verkligen med om både att lajv blir allt dyrare och att det varken borde eller behöver vara så!

När jag arrangerar mina steampunklajv vägrar jag att låta lajvavgiften överstiga 200 kr och vi har ganska låga krav på utrustning just för att alla ska få vara med!

Visst är det häftigt att "unna sig" att åka på ett lite dyrare lajv med massor av häftig rekvisita och så vidare, men det känns som att det finns alldeles för många sådana lajv och alldeles för få billiga myslajv/äventyrslajv/åka på bara för att lajv är mysigt-lajv nu för tiden...

Anna-Karin sa...

Som lajvarrangör så är mitt perspektiv ett annat: Dvs att göra lajv som kostar 900 är ibland smärtgränsen för vad man kan ha som avgift för att göra lajvet överhuvudtaget. Det är dyrt med lajvställe, mat och logistik.
Jag skulle gärna göra lajv som är gratis, men det är svårt att få bidrag så att det går. Det är svårt (jag är också rätt så fattig) att göra det bra, eftersom folk fortfarande förväntar sig superstandarden, både på logistik och drama/story och allt runtomkring fast det inte får kosta några pengar.
Det är inte min medelklassighet som får mig att sätta 900 kr som lajvavgift.