Min feminism handlar helt enkelt inte om dig

Hej, jag heter Anneli, och jag är trött.
Alltså jag är så jävla trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Jag har fyra olika jobb och är i stort behov av jullov. Vid sidan av dessa försöker jag driva en blogg (som ni märker har det inte gått så bra på sistone, jag är helt enkelt för trött och irriterad för att orka skriva politiska eller sociala kommentarer som är längre än en facebookstatus). Jag försöker också arrangera lajv, umgås med mina vänner (som jag underprioriterar så sjukt mycket, sorry), engagera mig politiskt och följa med i samhällsdebatten. Och alltså hörrni, det är en sak vi måste prata om.

Vi måste prata om det här med att jag måste få äga min tid och mitt engagemang själv. Och alltså, det är inte för att jag är vit och kränkt, och det är inte för att jag är elak. Det är för att jag är trött och utarbetad, och för att jag måste få välja mina strider. Och då väljer jag såhär:

Den politiska kamp jag orkar bry mig mest om är feminism, därför att jag mer och mer upplever att könsroller begränsar och hindrar mig i min vardag.

Den feminism jag orkar bry mig mest om är den som handlar om mig personligen. Jag tycker att det är jättebra att det finns folk som bryr sig mest om mansjourer, eller mest om föräldraförsäkringar, eller om problem som kvinnor har i heterorelationer, eller om intergender och queerfrågor. Men det gör inte jag.
Min feminism handlar helt enkelt inte om dig, den handlar om mig.

De intersektionella frågor jag orkar bry mig mest om är i fallande ordning kön, klass och funktionshinder. För att det är frågorna som ligger närmast mig och som jag orkar engagera mig mest inför.

Jag beundrar er som ständigt orkar lyfta etnicitetsproblematiken och er som ständigt är inne i debatter om sexuell läggning. Men det är inte jag.

Och nu måste ni lyssna här:
Ni får inte kräva solidaritet av mig. Solidaritet och inkludering är någonting man kan ge bort, inte någonting man kan ta eller kräva. Ni får inte använda exkluderande som skällsord varje gång jag skiter i ditt problem för att mitt problem är viktigare för mig. Ni får utbilda mig om jag ber om det, eller göra jobbet jag inte orkar göra själva, men ni måste, för i helvete, sluta klaga när jag inte orkar ta era fighter.

Jag orkar inte med intersektionell queerfeminism längre för att så fort jag försöker driva en kamp kommer det folk och hugger i mig för att jag inte orkar driva Alla. Andra. Kamper. Också.
För det gör jag inte.
Gör det själv och låt mig vara ifred.

Kommentarer

Tack. Jag behövde ett bra svar på förra veckans artikel vid namn "Er feminism handlar inte om mig"

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det