tisdag 30 december 2014

2014 enligt Anneli

Hej bloggen. Nytt år och ny årskrönika. Det verkar vara en grej att skriva dem här på Facebook nu, men jag tänkte vara vanan trogen och lägga upp en längre sammanfattning av mitt år på bloggen. Jag tror att de är minst lika mycket till för min egen skull som för er, jag har gjort dem i ganska många år nu och det gör det lättare för mig att följa kronologin i mitt eget liv. Den här bloggen börjar bli ganska bra som sådant tidsdokument - även om jag inte skriver så himla ofta i den.

Så... 2014 började på bröderna Valbergs altan i Hagsätra, som så många år tidigare. Jag var där med min inte-så-nya kärlek Karro. Jag tror att vi åkte nattbuss hem med Sam tidigt på morgonen men minns inte så mycket av det. I januari hade jag välbehövlig paus efter mitt första halvår som lärare. Jag skaffade en tatuering med mymlor runt vristen också och det gjorde ont att gå på foten i ett par dagar efteråt. 

Jag och Erland slängde ihop ett minilajv i Granlandskampanjen, som fick heta Älvabrus och som jag fortfarande inte riktigt vet om det var ett bra lajv eller inte. Det fäste inte så djupa spår. Jag tänkte lajva mer än vad jag gjorde den här vintern, men av en och annan anledning blev det inte så. Jag gjorde snygg nail art. Folk pratade otroligt mycket om status i lajvsverige. Jag pitchade lajvet Radio Nordmark. Sedan blev det en peppanstormning på det, och då fick jag kalla fötter och ville inte vara en exkluderande elitistarrangör så jag lade det på is. Det har dykt upp någon peppvåg till, men inte riktigt blivit av än.

I februari tröttnade jag på att det inte fanns några esteter på mitt jobb och färgade håret lila i ren protest mot dresscoden. Det blev snyggt och jag hade märkliga hårfärger ända till sommarlovet, när jag blev arbetslös och inte vågade ge mig in i jobbsökarcirkusen med turkost hår. Det var Prolog också, ett något mindre kaotiskt sådant än tidigare år. Jag höll i en workshop om sex och nära relationer på lajv som blev väl emottagen, men inte fick något sammanfattande blogginlägg eftersom det mest var praktiska övningar. Alla mina vänner pitchade Granland III i matchande hoodies och jag kände mig totalt exkluderad och aktivt ovälkommen ur projektet.

Och så skrev någon i Expressen att nybörjarlajvar-tjejer mest spelar horor eller slavar, så jag gjorde en statistisk undersökning och publicerade i inlajv.se som förklarade att det inte verkar stämma.

Jag kände mig ganska vilsen och på kant med mitt feministiska sammanhang och Kampen (TM) och ägnade ganska stora delar av året åt att känna att saker andra pratade om som skav inte var det som skavde för mig, och att jag kom längre och längre ifrån den där ideologiska gemenskapen. Det gjorde ont. Jag åkte på sagolajv i Uppsala och spelade prins lagom långt utanför min comfort zone. Minns mest att alla mina vänner försvann efteråt och att jag hamnade hemma hos Malva på te och feminism, som jag inte kände särskilt bra men det var trevligt.

Jag fokuserade rätt mycket på mitt jobb, så de där roliga och kreativa projekten blev det mindre tid till. Ägnade den mesta av min fritid åt att hänga på Ebay och Instagram. Ask.fm var en kort fluga där vi försökte lära oss mer om varandra och den var bra men rätt kortlivad. Jag sydde klart min bumla och åkte på Anna-Karins lajv Auf Wiedersehen, där jag och Sofia grät ofantliga mängder och fick ett sorgligt öde som ingen begrät inlajv. Och någon vecka senare var det Vår sista natt tillsammans där samma tematik utspelades i andra världskrigets London och jag var stridspilot och dansade stora mängder Lindy hop. Det var ett fint lajv.

Vi åkte på kryssning till ett duggregnigt och grått Tallinn och det var bra. Jag tror att jag stod vid relingen och grät vid något tillfälle men minns det efteråt som mest bra ändå. Nagellacksintresset försvann långsamt till förmån för en ihärdig sömnad av historiska kläder, jag snöade in på 1860-tal någonstans runt senvåren och förfärdigade en klänning som fortfarande inte fått sällskap av några andra kläder. Massa andra åkte på Granland och jag begravde mig i ångest, opepp och irritation.

Jag minns faktiskt inte så mycket positivt av det här året. De flesta historier jag kommer ihåg från det här året präglas liksom av ensamhet, opepp, sorg och känslan av att folk glider ifrån mig. Och då har vi inte kommit in på den värsta delen av året än. 

I juni blev jag uppsagd från mitt jobb. Jag fick inte förlängning på mitt vikariat, och sades upp tillsammans med ett tiotal andra kollegor, varav jag börjat tycka väldigt mycket om flera av dem. Fick också säga hejdå till min älskade mentorsklass, och ge mig ut i jobbsökarkarusellen medan skolorna stängde för sommarlov. Jag skrev klart den eländiga forskningsöversikten och tog äntligen ut min lärarexamen, det var väl det mest produktiva som hände. Men ja...

Jag var i London med min lillasyster och det fungerade fint. Det var första gången på många år vi reste tillsammans, vi hade aldrig gjort det utan förälder förr. Jag tycker om min syster! Och så fick jag en brorsdotter Maya som jag fortfarande inte haft chans att träffa men längtar mycket efter.

Min mamma och jag åkte till Helsingfors och gick på Tove Jansson-utställningen på Ateneum. Tove är en av mina ständigt återkommande idoler, kärlekar och fascinationsobjekt så det var fantastiskt. Jag tror fortfarande att det är lite nördighetsrekord att åka utomlands för att gå på en utställning men det var värt det.


Sedan i slutet av sommaren bestämde vi oss för att lämna Röntgenvägen efter fyra år (för min del i alla fall). Erland skulle flytta hem igen och jag och Karro fick en lägenhet i Bergshamra. Det var nog ungefär det sista som hände på sommaren för sedan blev det medeltidsvecka och vi åkte till Visby. 

Femte augusti dog min pappa efter en ganska kort tids sjukdom. Jag kommer ihåg att vi hälsade på två gånger på sjukhuset. Första gången köpte vi snus som skulle räcka för tiden han var kvar där, han räknade med en månad ungefär, och pratade om vem som skulle ta hand om hunden sålänge. Andra gången var han medvetslös och i respirator. Andra morgonen i Visby ringde sjukhuset.

Det blev alltså en ganska konstig medeltidsvecka för min del. Jag spelade polskor med Alma och Carl i botaniska trädgården, var ledsen bland rosor och kände mig ofta som bakom en glasvägg eller i ett akvarium. Som att alla andra existerade i en lite annan verklighet än vad jag gjorde. Jag var inte full, gick inte på några roliga fester, hade inga ragg. Jag hade en del djupa samtal med utsikt över vattnet. Tack Kim för att du pratade om livet med mig under ett träd i Almedalen. Och tack Simon för att du dök upp som något slags förnuftets apostel ur kaoset och stod för min mest intressanta, om än väldigt korta, bekantskap under veckan. Hade gärna lärt känna dig bättre, men allt var rätt kaos då. Nästa medeltidsvecka kanske.

Jag åkte hem, var fortfarande arbetslös, försökte omväxlande styra upp arbetsintervjuer, flyttpackning och begravning. Leo kom upp från Spanien och skötte all den oumbärliga logistiken. Vi städade ur pappas hus, jag tror att alla syskon kom närmare varandra än förr. Så här ett halvår senare känns det ändå som att ganska mycket fint kom ur pappas död men då undrade jag verkligen ofta varför just jag behövde hantera det här just nu och om det inte var jävligt orättvist. 


Sedan flyttade vi till Bergshamra till en helt fantastisk, stor, lägenhet på nedre botten med ett blått sovrum och ett hantverksrum och två katter och det var jättefint men jag grät mest hela tiden. Jag vikarierade i två veckor på mellanstadiet och höll på att gå in i väggen, sade upp mig och började gå på antidepressiva. Minns det mest som att jag sov, flyttstädade och hatade hela världen i den perioden. 

Krasch-startade på Grillska gymnasiet i oktober, på ett föräldravikariat. Fick en ganska hård start, grät hela tiden, träffade inte en kompis på någon månads tid, och tiden gick otroligt fort och oändligt långsamt på en gång. Jag minns inte riktigt vad annat som hänt den här hösten. Jag har jobbat mycket. Gråtit mindre, men försummat ganska mycket känns det som. Jag gick en kvällskurs i etnologi om kläder och mode, som piggade upp mig och fick mig att blogga en del. Jag tror att jag häckade en del på Facebook och fick ut mitt sociala därifrån. Seriöst, hela den här hösten är ett enda blurr. Kanske för att jag jobbade 100% på ett nytt jobb och pluggade 50% förvisso roliga saker, samtidigt. Jag identitetskrisade på SACO-mässan när tanken var att mina elever skulle få inspiration till sin framtid, och gav mig på att börja måla igen.

I december började jag vakna till liv igen och det var Kapsylens julmarknad i sedvanlig ordning. Jag träffade mostrar och vänner till familjen och Leos familj och allt var sådär idylliskt att man bara instagram-spammar er med bilder på bullar och tänker att det är lite synd för er att ni aldrig får uppleva det lika idylliskt som vi. Och jag åt massor med ostgifflar!

Det var mindre Kapsyl för min del än tidigare år. Jag var matfunktionär på Vår sista natt tillsammans uppsättning två i december, upptäckte att Constance är en fantastisk människa och grym arrangör (seriöst, jag har aldrig träffat någon som är så bra på funkisvård). Jobbet rann snabbt mot jul, med lite luciatåg och konferenser och slutprov och sådant som gör det ganska soft att vara lärare ändå (men ni avundas mig inte som ska rätta sisådär 40 språkvetenskapliga PM innan terminen börjar igen). Jag gick in i sista delkursen på etnologin och intervjuade Gustav om uniformer. I november var min syster och jag på Yasuragi och det var fantastiskt lyxigt.

 Min turkosglittriga aftonklänning var på fest utan mig. Och vi hade första festen i lägenheten - glöggmys och julklappslek med en full lägenhet och knytisbuffé och allmän idyll.

Och så firade vi jul hemma hos Ellica och jag och Karro hade vår första julafton tillsammans. Jag fick flest, finast och bäst julklappar i hela världen och såg the Holiday i pyjamas och sedan var vi på midnattsmässa i Katarina kyrka med massor av vänner och allt var mjukt och gyllene och fint. Och nu har jag ägnat en veckas mellandagar åt att ha pyjamas på mig och spela Sims och läsa böcker. Imorgon är det nyårsafton, jag antar att tolvslaget firas hos bröderna Valberg på deras altan ifall ingenting dramatiskt händer.

Det här har på det stora hela varit ett jävla skitår, och jag hoppas att nästa blir så mycket bättre!
Gott nytt år

Dekonstruera inte bara, bygg upp!

Ett råd som jag ofta ser till folk som har med barn att göra - som föräldrar och lärare - är det här med att inte tala om för barn vad de inte ska göra. Säg vad de ska göra istället. Det är vettigare att prata med eleverna om att respektera varandra och ta ansvar för ett klimat där man vågar vara sig själv, än att bara säga åt dem att man inte får skrika bög och hora. Och så vidare, det här är old news.

En sak som slagit mig ganska ofta på sistone, när jag känt mig vilsen i den samtida feminismen, är att vi inte är så himla bra på att följa det här rådet själva. Jag tänkte på den här texten som delades runt på facebook om Feministiskt initiativs valplattform jämfört med Vänsterpartiets, som bl.a konstaterar att Fi fokuserar på negativa friheter - rätt att slippa diskriminering, våld och tvång, medan Vänstern även nämner positiva friheter - möjligheter, att ta makt, rättvisa.

Snarlikt är det här med positiva definitioner (vad någonting är), kontra negativa definitioner (vad någonting inte är) och hur ofta jag tycker att vi går vilse i det. Häromdagen höll jag en liten rant om det där på Twitter, efter att jag läste ett till synes hjälpsamt svar på ask.fm, där en frågeställare undrade hur hon skulle göra för att bli en inkluderande lågstadielärare. Svaret blev "köp inte in oreflekterat cisnormativa läromedel". Och alltså det är rätt svårt att veta vad som räknas som ett cisnormativt läromedel för lågstadiet. Räcker det att det finns barn av olika kön? Om de aktivt gör saker som inte är könsstereotypa - t.ex. flickorna löser mysterier och pojkarna pratar känslor? Måste det finnas barn med som har könsneutrala namn? Som omtalas som hen? Många frågor och rätt få svar, så jag kände att det där svaret var ganska otillräckligt.

Men okej, man ska inte köpa in cisnormativa läromedel (vad det nu är), men vad ska man göra då?

Jag tänkte också på den här ordväxlingen i nättidningen Feministiskt Perspektiv för någon vecka sedan, som börjar med att en krönikör talar om att man inte ska önska folk God jul, utan vara medveten om alla sätt det kan vara fel på (du vet, inte jul, inte god), och får ett ganska frustrerat svar som jag kände igen rätt mycket av mina egna känslor i.

Ganska ofta upplever jag att den här sortens negativa definitions-feminism kan vara ganska ytlig och göra det ganska bekvämt för sig. Som uppmaningen Glöm inte bort att alla inte firar jul!. Den innehåller hela två negativa uppmaningar. Men den säger egentligen ingenting konkret.

Att säga "tänk på att alla inte firar jul" tvingar ingen att lära sig någonting över huvudtaget om andra människors traditioner. Och även om jag görs medveten om att det finns folk som inte firar jul - vad vill skribenten egentligen att jag ska göra med den medvetenheten?

"Var medveten om att det finns normbrytare". Ja, okej. Nu vet jag det. Vad är nästa steg?

"Tänk på att inte bara läsa vita manliga västerländska författare i skolan" - Ja, okej. Nu vet jag det. Jag kan fortfarande bara två afrikanska författare. Den ena är Doris Lessing. Att uppmärksamma "icke-västerländsk" litteratur klumpar dessutom ihop Afrika, Asien, Latinamerika och en hel massa andra ställen som knappt finns på min mentala karta, men som inte heller behöver hamna där för att jag ska kunna göra ett svavelosande ställningstagande emot den västerländska manliga hegemonin i litteraturhistorien.

Det är liksom en lat och ganska slö aktivism att tala om för folk att tänka på hur saker inte fungerar. Du slipper tala om hur det fungerar egentligen. Du slipper formulera en egen världsåskådning. Du slipper lära dig en enda afrikansk författare, så länge du kan säga att det är viktigt att inte bara läsa europeiska. Om du pratar om hur dåligt allt är, slipper du oftast prata om hur allt skulle vara om det var bra - eller vad vi ska göra för att komma dit.

Så här ser en vit, manlig västerländsk författare ut (Karl Ove Knausgård närmare bestämt).
Jag fick inga googleträffar på hur en "icke-vit, icke-manlig, icke-västerländsk författare" ser ut.
En sak som ofta slår mig, som pedagog, med alla de här negativa definitionerna vi bygger politisk ideologi på, är hur ohjälpsamma, opedagogiska, de faktiskt är.

"Tänk på att arrangera konferensen på ett sätt som inte är heteronormativt, sexistiskt, funkofobt eller transfobt" låter självklart - men säger väldigt lite om vad som faktiskt måste göras på konferensen för att funktionshindrade, HBTQ-personer och kvinnor ska känna sig välkomna.

"Se till att det finns könsneutrala toaletter, hörslinga och rullstolsramp, att alla som anmält specialkost får anpassad mat, att det finns trygghetsvärdar på plats, deltagare avgör själva vilket tilltalsnamn de vill gå under, och att alla arrangörer reagerar omedelbart och med nolltolerans mot kränkande beteende av deltagare" säger sjukt många saker som är bra att tänka på när man gör ett arrangemang. Det tillåter dessutom arrangörer som inte spontant kommer på alla sådana lösningar att vara okunniga snarare än fobiska. Själv spanade jag aldrig efter rullstolsramper eller märkte för smala dörröppningar förrän min pappa hamnade i permobil - nu ser jag dem ofta. Att jag inte såg dem tidigare var knappast funkofobi, men att jag aldrig behövt tänka tanken på en rullstolsramp.

Eller som när jag var fjorton och var rätt nyfiken på hur det här med lesbiskt sex fungerar. Standardsvaret på den frågan är "Det är inte som i porr". Sug på den en stund. Det är en förklaring som kräver rätt bra koll på både porr och lesbiskt sex för att svaret ska bli begripligt över huvudtaget.

Så till nästa år önskar jag mig att alla som håller på med feministisk, antirasistisk, antikapitalistisk, antifascistisk, icke-heteronormativ, icke-cissexistisk, icke-binär, icke-normativ icke-funkofob kamp börjar använda sig av lite fler positiva definitioner.

Jag vill höra vad ni menar, hur ni ser på världen, vad ni tycker är bra, hur ni tycker att saker faktiskt är, hur saker ska vara. Inte bara om allt som inte ska vara eller som inte är.

torsdag 6 november 2014

Prototyper och semantiska särdrag

De senaste dagarna har jag stött på ett par diskussioner på Facebook om begreppsdefinitioner. Typ "vad betyder bisexuell?" och "vad är en kvinna?". Sådana tenderar att ganska snabbt bli rätt hätska och att folk pratar förbi varandra lite, och det tog mig ett par dagar att inse att vänta, jag vet ju någonting som skulle kunna hjälpa till här! Så idag blir det ett blogginlägg om semantik.

Med reservationer alltså dels för att jag är språkvetare, inte genusvetare, och dels för att det är kanske fyra år sedan jag pluggade det här senast. Jag gör alltså inte anspråk på att veta precis hur kön fungerar (vem tusan vet det?). Men jag vet lite om hur semantik fungerar. Så nu kör vi!

Idag tänkte jag visa två grundmodeller för att definiera begrepp. Jag kom i kontakt med dem när jag pluggade semantik på SU för fyra år sedan. Den ena kallas prototypteori och den andra för semantiska särdrag.

Prototypteori är egentligen ganska likt en modell för att ringa in normer, som jag lärde mig av RFSL Ungdom för många år sedan, och är effektivt när du vill ringa in stora semantiska fält. Liksom, hela betydelsen av ett ord.

När man försöker ringa in ett begrepp med prototypmodellen, så börjar man med att hitta en prototyp. Man listar en massa egenskaper som är typiska för begreppet i fråga. Här använder jag begreppet "kvinna" som exempel, och börjar med att identifiera ett gäng egenskaper som i mitt språk och min kultur anses vara typiska för "en kvinna" (för ja, självklart är det språk- och kulturspecifikt). Se på det lite som en platonisk idébild av Kvinnan. Här symboliseras hon av den rosa figuren med bröst och klänning i mitten.

Att hitta prototypen kan vara lite klurigt. En klassiker (som jag använde mig av i det här collaget) är att gå på varianten "första googleträffen". Kvinnorna allra närmast den rosa figurerna var högt upp i listan när jag bildsökte på "woman". För att få upp övriga bilder var jag tvungen att lägga till specificeringar, som old woman, trans woman, butch woman, muslim woman, black woman. Annars fick jag bara upp unga, vita, klassiskt vackra och feminina kvinnor.

Ett annat sätt att hitta prototypen på kan vara att fråga folk, typ "tänk på ett djur!" och så får de två sekunder på sig att säga det första djuret de kommer att tänka på. Med stor sannolikhet (i alla fall i Sverige) kommer de att säga hund, katt, eller häst. Om man ber folk "tänk på en möbel" säger de i regel bord eller stol.
När jag sedan plockar in alla olika koncept som täcks av begreppet "djur" kan jag placera in dem på olika avstånd från prototypen. Katt är ett mer "typiskt" djur än vad papegoja är, så papegoja hamnar lite längre ut. Väldigt få personer tänker spontant på en ottoman när man ber dem om en möbel, så ottomanen hamnar lite längre ut i cirkeln än vad bordet gör.

Så småningom har jag placerat in en massa olika personer under prototypen "kvinna". Då kan jag dra en ring runt dem och konstatera att alla som är inne i ringen kan avses när man säger "en kvinna", och att begreppet täcker folk som har alla möjliga olika uppfattningar om vad kvinnlighet är och vad det innebär. Definitionen blir inkluderande. Du kan säga "jag är kvinna för att jag känner mig som en kvinna" eller "jag är kvinna för att jag har äggstockar" eller "jag är kvinna för att jag gillar läppstift och klänningar" och det ena utesluter liksom inte det andra. Det blir lite som en gråskala eller ett stort fält, där olika referenter ligger olika nära mitten, prototypen, av begreppet.

Prototypteori är inte särskilt bra när det kommer till att svart-vitt definiera vad som är vad. Det finns ingen definierande lista på egenskaper någon måste uppfylla för att räknas som kvinna. Om jag vill ha vattentäta skott mellan ett par olika begrepp, kan jag istället använda en variant som heter semantiska särdrag.


Den här varianten är alltså praktisk när du vill avgöra vad skillnaden är mellan olika begrepp. Som t.ex. här mellan olika möbler. Du gör helt enkelt en tabell med olika egenskaper, och så får du fylla i vilka möbler som har vilka egenskaper. När inga rader är likadana, har du någon form av skillnadsdefinition mellan begreppen. Till exempel att en pall aldrig har ryggstöd, medan det som skiljer en fåtölj från en stol är att fåtöljen inte kan stå runt köksbordet. Poängen här är alltså att skapa en tydlig definition med kriterier som ett föremål måste uppfylla för att kunna benämnas med ett visst begrepp. 

Ibland upplever jag att det blir problem i diskussioner, för att folk inte riktigt är medvetna om att begreppsdefinitioner kan fungera på olika sätt. Just begrepp som "män" och "kvinnor" leder lätt till diskussioner där alla föreslagna definitioner uppfattas som antingen inkorrekta eller exkluderande.
Här tror jag att det kan vara grymt bra att komma ihåg, att det vore skitkrångligt och ganska dumt att göra en semantisk särdragsanalys av begreppen kvinna/man. Du skulle få lägga upp hundra olika egenskaper att bocka av, och alltid hitta några undantag som fuckar upp tabellen. Dessutom löper hela företaget rätt stor risk att bli kränkande för folk som utgör undantagen.

Med det inte sagt att vi aldrig ska prata om "kvinnor" och "män". Personligen känner jag ofta ett rätt stort behov av att prata om dem som grupper, och kan bli helt otroligt frustrerad när det kommer in någon och säger "Not all women!" eller "Not all men!". Men här tror jag att prototypteori-varianten kanske kan hjälpa till att göra begreppet mindre exkluderande.

Det finns liksom ingen värdering i begreppsdefinitionen. Att någon är närmare den prototypa kvinnan betyder inte att hon är en "sann" kvinna eller en "mer riktig" kvinna eller att någon annan "inte är en riktig kvinna", på samma sätt som papegoja inte är mindre av ett djur än vad katt är. Metoden hjälper till att synliggöra normer kring begrepp, men inte att värdera dem.

söndag 12 oktober 2014

Nybörjarens shoppingguide till nail art

Hej, jag heter Anneli och jag är en nagellacksnörd. En polish addict, en lacklisa. Jag är insnöad på Nail art.

När jag började göra nailart var den enda nailartprodukten på den svenska marknaden Depends art liners, lacker med smala borstar i guld, silver eller svart så att man kunde måla ränder på sina naglar. Såhär ett par år senare har det blivit en jättetrend. Jag vet inte om det här inlägget kommer lite sent för Den Stora Hajpen, men jag tänkte skriva det ändå, för jag har samlat på mig en del know-how på de två åren jag varit inne på Nail art.
Dollish polish "Penny... penny...penny"

Om inte annat så får jag ofta frågan av folk var man köper mina nagelgrejer. Och jag ser ganska ofta svenska butiker försöka lura er konsumenter något så ohyggligt genom att ta överpriser för nailartgrejer (jag tittar på er, Body Shop). Så en sådan här guide kanske är på sin plats. Alltså:

Nail art shopping - en nybörjarguide

Del ett - nagellack

Vi börjar med basfärger. Kallas ofta cremelack och kännetecknas av att vara helt utan spexigheter. Inget glitter, inget skimmer, inga färgskiftningar. Om jag var du skulle jag börja med att skaffa en grundpalett, så att du har många färger att leka med. Miniflaskor är skitbra - de kostar lite och räcker länge. Jag gillar Depends 25-kronorsflaskor, de finns i många färger och det är ofta rea på dem. Köp inte en dyr baspalett, spara Ciaté, OPI etc. till de spexigare lacken. De flesta av mina är av ett märke som heter Sensinity och brukar finnas på Matrebellen-butikerna. Håll det enkelt.

Lär dig nätshoppa

Ok, det är ingen vits att slösa pengar på cremelack från de dyra märkena. Däremot har många av de kända nagellacksmärkena himla snygga och roliga lacker. Och då är Ebay din vän. OPI, China Glaze och Essie kostar en bråkdel på Ebay mot vad de gör i svenska butiker. Särskilt om du köper kollektionslådorna med flera olika lack.

För egen del tog det mig några månader att bli ganska blasé. Sedan hittade jag indielack och världen har inte riktigt blivit sig lik. Vi pratar alltså om privatpersoner eller småföretag som gör relativt små upplagor av roliga lacker. Ofta med oerhört spexiga kombinationer av glitter, pigment och effekter. Här är Etsy din bästa vän. Jag gillar märken som IndigoBananas, Dr Lacquer, ILNP, Dollish polish, Polish me silly och Kawaii lacquer. Men alltså det finns hur många som helst. In och sök!

Lack som du kan styla med

Som i allt annat går det trender i nagellack. Vissa hittar in på mainstream-marknaden, och andra gör det inte. Några av mina favorittrender kommer här:

Multichrome eller duochrome-lack skiftar i färg beroende på vilket ljus man ser dem i. Duokromlacken i två färger, multikromerna i flera. Depend gjorde en kollektion, Chameleon, med dem förra hösten, men annars verkar de inte riktigt ha fått fäste i butikerna. OPI och Essie brukar ha några sorter vardera. T.ex. Polish me silly har en superläcker samling här.

Blandat gott från Kawaii Lacquer och
Dollish polish
Indielack betyder egentligen bara att lacket inte kommer från ett stort företag, men den vanligaste sorten jag stött på är roliga glitterlack med massa stora bitar i. Jag har hur många som helst.

Rätt många indielack-skapare är också nördar, så en kännetecknande grej här är att de gillar att döpa sina lacker med nördreferenser. Motstå frestelsen! Lacket blir varken snyggare eller fulare för att det heter som din favoritkaraktär i Harry Potter.

Thermal-lack ändrar färg efter temperaturen. Jag har inte sett någon variant i den stilen komma ut på svenska marknaden än, men gillar spexfaktorn i dem. Superbra present till nagellacksnyfikna barn. De snyggaste jag vet säljs av Doctor Lacquer.

En annan variant som jag inte sett på svenska marknaden men verkligen älskar är holo-lack. Det blir som små regnbågar/hologrameffekter i lacket. IndigoBananas gör många fina. Blanda för guds skull inte ihop det med Isadoras holographic-serie - som innehåller glitter med holoeffekt, det är inte samma sak.

Självlysande lack funkar som sådana där stjärnor man sätter i taket. Born Pretty Store har flest, men de är kinabaserade så jag lovar inte att lacken inte är djurtestade. I butiker brukar man kunna hitta självlysande topplack, åtminstone Viva la Diva och American Apparel har jag sett dem hos. Roligare än snyggt.

Del två - Verktyg för Nail art

Stämplad spets och prickar
Här kommer vi till det roliga. Typ alla tusen grejer man kan använda för att göra fina mönster och bilder på sina naglar. Ganska många av dem har sipprat in på marknaden det senaste året, som stämplar och folie. Jag köper allt sådant här på Born Pretty Store, som är svinbilligt, Hongkong-baserat och har fri frakt på allt.

Stämpling hittade jag för första gången på Camden Market i London. Du har små brickor med inristade figurer, lägger lack i ristningen och för sedan över den till nageln med en silikonstämpel. Depend har typ tre brickor i sortimentet. MoYou London är gurus på området.

Dotting Tools är awesome om man vill göra jämna prickar, men kan ersättas av t.ex. ett knappnålshuvud. Både Depend och Body Shop säljer överprisade.

Nagellackspennor finns i ett gäng varianter och de flesta är skräp. Mina favoriter är köpta i London och av märket Nails supreme. Hittat ett gäng varianter av dem på Ebay. Köp inte random nagellackspennor av Born Pretty eller på Tradera, du blir troligtvis besviken.

Dekaler, klistermärken etc. brukar finnas på kinabutiker. Born Pretty har ett jätteutbud av dem för ca 10kr arket. Även Depend har en del.


Jeanseffekt med svampade "slitningar"
Svampning är en vanlig metod för att göra lite coola effekter. Köp inte speciella svampar för ändamålet - det bästa är vanliga disksvampar.

Striping tape är väldigt tunn tejp som man kan använda för att göra raka ränder. Underlättar mycket!

Utöver stämpling är den metod som jag brukar få flest beundrande kommentarer om när jag använder water marbling. Den är lite kruxig och tar ett tag att lära sig, men är i princip samma sak som vanlig marmorering. Ta en glasburk du inte är rädd om, fyll med ljummet vatten. Droppa nagellack på ytan, rita mönster i det med en tandpetare och doppa ned nageln. Det finns hur många tutorials som helst på Youtube.

Del 3 - Hitta ett community

Att vara nagellacksnörd är socialt, och om du inte vill trötta ut dina vänner med långa utläggningar om stämplingsplåtar, glitter placements och frankenlack behöver du helt enkelt skaffa några vänner som förstår tjusningen.

För min del har den primära källan för nagellacksnörderi varit Instagram. Mitt konto Leisnails var ett bra tag mer aktivt än mitt vanliga instagramkonto. Men du måste skaffa lite folk att följa för att det ska bli roligt. Och lära dig hashtagga. En lång harang av typen #nails #nailart #awesomenails #nailartohlala #nails2inspire blir snabbt vardagsmat bakom alla inlägg. Kolla vilka som är aktiva postare i de taggarna och vilka som har många följare, de lägger ofta upp bra grejer.

Det finns också en uppsjö av nagellacksbloggare där ute. Jag har aldrig följt särskilt många, men Chalkboard Nails och The Nailasaurus är värda ett par besök. Slutligen finns det hur mycket Nail art på Youtube som helst, men eftersom jag hatar att kolla på videor har jag ingen särskilt bra koll på den scenen.

Några tips för scenen:
  • Skaffa en bra kamera och fota i bra ljus - ingen orkar titta på dåliga suddiga bilder.
  • Märk alla bilder du lägger upp med t.ex. ditt namn, instagramnick eller bloggadress. Ett känt skurkbeteende online är att lägga upp andras nailart och ta cred för den.
  • Starta inte gräl om designer. Ingen vet vem som "uppfann" cupcakenaglar, eller glitter placements, eller tidningspappersnaglar, men scenen skakas ibland av totala flamewars om vem som imiterat vems stil. Strunta i dem. Chilla. Om du kopierar någon annans naglar rätt av eller får inspiration från någon - credda.
  • Var generös med likes och kommentarer, gå inte in på random människors profiler och be dem att följa dig eller ge dig en shoutout.

Slutord

Jag är ingen tutorialmänniska, så jag tänker inte lägga upp några guider till hur man gör mina favorittekniker eller vad jag tycker att du ska ha på naglarna. Det är ju det roligaste att hitta på själv! Däremot slänger jag upp ett litet galleri med några av mina favorittekniker, så att du vet vilka sökord du ska använda om du vill göra liknande grejer själv.

Cupcake nails, målade på frihand med nagellackspennor

Folienaglar eller foil nails. Regnbågsfolie från Born Pretty Store.

Galaxy Nails. Görs med svampning och glitterlack på mörk botten.

Glitter placement ovanpå en röd gradient.

Klimtnaglarna. Stämplar ovanpå folie.

Watermarbling, rosa bandet-style.

Watermarbling

Stämpling. De här kommer från MoYou London

Den här tekniken kallas Advanced stamping och går ut på att man färglägger
stämplarna innan man får fast dem på nageln.
Glitter placement. Går ut på att lägga glitter ett och ett på nageln.
Stora glitter finns på Born Pretty. Gurun på området är @polishallthenails på Instagram.

tisdag 23 september 2014

Swedish costume och medeltidsveckan

Idag har jag läst Lizette Gradéns artikel Folkdräktsmode i Svenskamerika - Kulturarv, kreativitet och tillhörighetens geografi. Artikeln handlar om staden Lindsborg i Kansas där det varje år firas midsommar och Svensk hyllningsfest, två festivaler där hela stan uppmanas gå klädda i svensk folkdräkt.

Lindsborg är alltså en stad som grundades av svenska immigranter från Värmland på 1800-talet, och som sedan ungefär 1960-talet aktivt marknadsfört sig som Little Sweden. Den svenska hyllningsfesten (som alltså heter Svensk hyllningsfest även på engelska) firas sedan fyrtiotalet och orten verkar bygga mycket både turism, gruppkänsla och identitet på sitt svenska arv. Och även Lindsborgsbor som själva inte är svenskättlingar eller har någon koppling till Sverige klär sig i svensk folkdräkt för att visa samhörighet med sin hemstad Lindsborg.

En sak som verkligen slår mig när jag läser om Lindsborgsborna och deras folkdräkter, är hur mycket det påminner mig om den svenska reenactment- och medeltidskläderscenen.

Hela projektet med att uppvärdera sitt svenska kulturarv och klä alla i folkdräkt verkar i Lindsborg ha börjat i början av 1900-talet. Vi pratar alltså om samma tidsperiod som det i Sverige är superhett att bygga nationell identitet genom att konstruera folkdräkter och låta fotografera sig i traditionella plagg. I Lindsborg samlade man information om folkdräkterna på flera sätt - dels från bevarade plagg och dräkter som kommit med svenska förfäder till Amerika, berättelser från äldre släktingar, och från vykort och planscher från Sverige. Till exempel sådana här vackert kolorerade dalkullor.

Genom åren har det hänt ett par olika saker med det svenska dräktskicket i Lindsborg. Dels har det kommit till mer och mer information om hur svenska folkdräkter faktiskt ser ut, via internet och dräktböcker. Men det har också demokratiserats. Sedan åtminstone 1980-talet har det varit ett krav från skolledningen i staden att alla skolbarn går klädda i svensk folkdräkt under Svensk hyllningsfest, och då har man behövt göra en specifikation på vilka plagg som ska vara med för att plagget ska räknas som svensk folkdräkt (skjorta, väst, knäbyxor för pojkar, blus, livstycke, förkläde, kjol och huvudbonad för flickor). Men många Lindsborgsbor skapar utifrån de här förutsättningarna helt egna dräkter som inte alls är baserade på någon särskild dräkt från Sverige. Man kan blanda som man känner för, välja färger man tycker är vackra, sy matchande dräkter till hela familjen, eller nya varje år, sy dräkten i polyester (för att det är mer lättskött än bomull), så länge dräkten passar in i en estetik som känns igen som "folkdräkt". Skolan har ett "dräktotek" där skolbarn kan låna dräktdelar och efter fritt val komponera ihop dem till en helhet.
Jag slängde upp en bild på ungdomar i sådana dräkter i förra inlägget. Många fler hittar du här.

När jag läser om de nyskapade dräkterna från Lindsborg tänker jag ganska mycket på folk som syr och skapar "medeltidskläder", att ha på medeltidsfestivaler runt om i landet. Ganska ofta har dessa dräkter inte så mycket gemensamt med faktiska kläder som burits på medeltiden, men faller in i en allmän estetik som känns medeltida (eller för all del 1500-tal/landsknekt/renässans för att återknyta till en diskussion som gått varm hos återskaparna den senaste månaden).
Undertecknad (t.v) i "medeltidskläder" anno 2006

Både i den svenska kontra svenskamerikanska folkdräktsrörelsen och i historiskt återskapande kontra medeltidssömnad finns det också en dynamik mellan å ena sidan människor som aktivt strävar efter en historisk autencitet, till exempel genom att välja en folkdräkt från en särskild hembygd och forska på hur dräktdelar sett ut och tillverkats exakt där vid en viss tidpunkt. Inom historiskt återskapande är det här rentav en huvudingrediens, och det blir därmed viktigt att fokusera sina historiska plagg på en samhällsklass, geografisk plats och person som skulle kunna bära dem tillsammans. I Lindsborg hittar artikelförfattaren däremot flera personer med blandat ursprung från olika platser i Skandinavien, t.ex. svenskt-norskt, som då bestämt sig för att basera sin folkdräkt på element från båda platserna. Jag har lite svårt att tänka mig att samma sätt att konstruera en folkdräkt på skulle vara möjligt i Sverige, där vi ändå är relativt strikta på olika bygdedräkters utseende.

Slutligen tänker jag dock att jag skulle behöva slänga in en liten passus om det här med att låna estetik och plagg från andra, och som jag lovade att jag skulle blogga om efter förra inlägget om etnicitet. Ibland kallas begreppet kulturell appropriering, men det är så pass entydigt negativt laddat och i regel alltid förbundet med maktobalanser att jag skulle behöva en mildare synonym, som jag dock inte hittar just nu. Kanske lån helt enkelt?

Det verkar vara ett ganska universellt drag inom klädsel och mode, att man lånar drag från andra kulturer som uppfattas som spännande och exotiska, ofta för att de är långt bort i antingen tid (gamla kläder) eller rum (andra kulturers kläder). Däremot när kläderna ska användas som just kläder, inte som utklädnad, verkar vi ofta känna ett behov av att på olika sätt anpassa dem efter vår egen estetik. Därav att du ser på en gång att en bild från medeltidsveckan 1989 är åttiotals-medeltid, eller att Paul Poirets orientalistiska klänningar som var högsta mode i Paris på 10-talet är parisiskt mode, inte algeriskt.

Jag har skrivit om just folkdräkter och tradition på det temat en gång förut. Att det känns så himla fånigt när folk får för sig att man inte får visa håret till folkdräkt, eller ha läppstift till folkdräkt, etc, i och med att vi använder dräkterna som levande högtidsplagg och inte som museiföremål. Jag har sett barn i masdräkt och foppatofflor på midsommar fler än en gång. Och med den logiken förstår jag också absolut amerikanerna i Lindsborg som komponerar sin Swedish costume efter eget behag.
Ellica och jag firar midsommar i Svärdsjö, 2012

När det kommer till historiskt återskapande är det ju en lite annan sak, eftersom det ofta faktiskt handlar om att vara levande museiföremål och visa folk hur det kunde se ut på riktigt under vald tidsperiod. Då har man frisyrer som inte är snygga och moderna. Då passar inte läppstift, mobiltelefon och foppatofflor. Och som svensk med ursprung i Dalarna skaver tanken lite på att vem som helst kan sätta ihop en mörk lång kjol, ett randigt förkläde och en polyesterväst och kalla det för folkdräkt.

Den hemsnickrade dräkten kanske är "folkdräkt" i Lindsborg men inte i Dalarna. På samma sätt som sammetsklänningen med guldband och klockärmar är "medeltidskläder" på medeltidsveckans marknad men inte i det seriösa reenactarlägret.

tisdag 16 september 2014

Alla andras traditionella kläder

Swedish dancers i "traditionell svensk dräkt", Kansas

Jag går en grymt intressant kvällskurs just nu, som heter Kläder, kropp och identitet på etnologiska på SU. Gårdagens föreläsning handlade om etnicitet och hur kläder används för att konstruera etniska och nationella identiteter, och nu tänkte jag försöka återuppliva studietekniken "blogga".

När etnologer pratar om etnicitet, är de noga med att påpeka att det är en social konstruktion. En etnisk grupp upplevs av sig själva och andra ha någonting gemensamt, ofta i form av en gemensam kultur, härkomst, historia eller genetik. Det finns dock inga etniska grupper med totalt vattentäta skott mellan vilka som är med i gruppen, och vilka som inte är med i gruppen. Se "vem är svensk?", "vem är same?" eller "vem är jude?" som jag antar att det finns åtskilliga spaltmeter skrivet om från diverse människor. Helt enkelt, etnicitet är i viss mån förhandlingsbart.

När etnologer pratar om mode menar de ganska ofta en avgränsad kategori västerländsk dräkt, som utgår från modeindustrin i städer som Paris, London, Milano, som produceras och konsumeras enligt bestämda mönster (typ "det finns en social norm som säger att det är önskvärt att ha det senaste modet") och som ändras regelbundet. Det är alltså mode, men vad är då alla kläder som inte ingår i modesystemet?

Okej, så långt mest begreppsdefinitioner. Men okej, alla de här kläderna som inte är västerländskt mode då. Till exempel kläderna vi ska prata om idag, som betraktas som traditionella eller etniska. Dagens blogg/föreläsningssammanfattning handlar om ett par varianter av hur kläder och etnicitet konstruerar varandra.

Generellt är det här begreppet etnisk någonting som hör till Den Andra. Homogena majoritetsbefolkningar uppfattar sällan sig själva som etniska, frågar du en random svensk vad som är typiskt för etniska svenskar kommer hon att skaka på huvudet och se förvirrad ut.

På samma sätt blir etnisk dräkt en stämpel vi sätter på kläder vi själva inte har på oss. Jeans och t-shirt är inte etnisk dräkt. Shalwar kameez är etnisk dräkt. Svensk folkdräkt är etnisk dräkt, eftersom den för majoriteten av svenskarna hör till det främmande. När kimonoliknande morgonrockar börjar bli en stapelvara i folks garderober slutar de vara etniska och börjar vara morgonrockar. O.s.v.

En sak jag tycker är ganska faschinerande här, är att kläder och etnicitet verkar fungera på så sätt att de förstärker varandra. Människor uppfattas som mer etniska i traditionella kläder. Och kläder uppfattas som mer traditionella om de bärs av människor som stämplas som etniska. Jag visar några bildexempel:

De här kvinnorna är givetvis lika indiska...
...som de här kvinnorna.
Men när jag googlar "punjabi women" är de första sidorna googleträffar bilder som den nedersta.

Och den här ryska ullsjalen:
Tolkas inte som traditionell på en svensk modebloggare
Men tolkas som traditionell på de här rumänska kvinnorna
En annan tankevurpa som verkar följa med på köpet när man pratar om kläder och etnicitet, är att alla kläder som inte är västerländska modekläder skulle vara statiska på något sätt. Kläder som tillhör någon Annan, långt borta i rum (eller tid), kategoriseras ofta som traditionella och oföränderliga. Som om det inte skulle gå trender i kläder som inte är västerländsk modedräkt. Trots att, givetvis, alla grupper som använder kläder och utsmyckningar också ser dessa förändras något över tid.

Här kanske det är dags att plocka in ännu ett sådant där akademiskt begrepp, kulturellt kapital. Helt enkelt kunskaper om hur man gör saker i en viss grupp. Vad man har på sig, vad olika kläder signalerar, hur man är artig, hur man pratar med varandra etc. 

Kläder är generellt en sådan där företeelse som rymmer ganska mycket information för den som har det kulturella kapitalet och är med i gruppen. Folk från Dalarna ser troligtvis skillnad på leksandsdräkt och rättviksdräkt. Amerikanerna som dansar folkdans i "swedish costume" gör det oftast inte. Jag ser inte skillnad på en Dressmankostym och en Armanikostym, men vem som helst som är intresserad av snygga herrkläder gör det.

Och på samma sätt gör vi ofta misstaget att betrakta modesystem vi inte är en del av som oföränderliga, fast de i själva verket inte alls är det.

En sak jag märker när jag skriver blogginlägg, är att man får in så galet mycket mer information på en föreläsning eller ett par kapitel välskriven akademisk text, att jag liksom hinner skriva ett långt inlägg och knappt kommit igenom början. Det finns så himla mycket att säga. Så jag sätter punkt för första inlägget om kläder och etnicitet här, och återkommer förhoppningsvis ganska snart med ett nytt inlägg.

Kommande inlägg på temat:
- Long trousers, kolonialism, etnicitet och kläder
- Exotisering... och Medeltidsveckan

torsdag 28 augusti 2014

Fanns det ens kvinnor på krigslajvstiden?

Det här tankespåret började med en diskussion i min lajvförening om könsfördelningen på sommarens krigslajv. Från att vara relativt jämnt könsfördelade när vi har bylajv, smålajv etc - blir könsfördelningen ganska långt ifrån jämställd på lajven där fokus ligger på att leva lägerliv och slåss. men vad är grejen? Den diskussionen avslutades med att en klok tjej skrev ett inlägg om att man inte kan skylla på enskilda faktorer, typ deltagaravgift eller utrustningskrav, för att just tjejer är underrepresenterade på krigslajv. Det är någonting som ligger i strukturen på lajven. Tyvärr slutade diskussionen där.

Sedan glömde jag bort den. Tills häromdagen när jag snubblade över den här artikelserien på The Toast!
(Del 1: "Most people here are just themselves in the past", Del 2: "The cross-dressing reenactors of Gettysburg")

Den handlar om hur artikelskribenten som aldrig varit intresserad av militärhistoria följer med sin mamma på civil war-reenactment, träffar ett gäng kvinnor som reenactar de kvinnor som slogs utklädda till män under kriget, och i och med det börjar kunna relatera till kriget på ett annat sätt än tidigare. (Och en hel del annat, det är en grymt läsvärd artikelserie).

Sarah Emma Edmonds. Kanadensisk soldat,
sjukvårdare och spion under alias Frank Thompson
Och då började tankehjulen snurra och hamnade på krigslajv igen, för är det någonting som ofta slår mig som svårt inför krigslajv - och som jag inte tror är en personlig egenskap jag har utan en strukturell grej som många tjejer upplever - är att det är så otroligt svårt att relatera till krig och soldater. Jag har liksom aldrig någonsin haft en känsla av att krig händer människor som jag. Och när jag läser krigsberättelser, även dem om vanliga civila som blir inkallade och får göra jobbiga grejer, så känner jag inte igen mig.

Ibland när jag umgås med historieintresserade vänner eller läser historia, undrar jag rentav om det ens fanns några kvinnor förr i tiden? För att även de mest historieintresserade, passionerade nördarna kan säga typ "kvinnor följde med hären" men inte har en aning om vilka funktioner de här kvinnorna fyllde. Eller typ "de lagade väl mat och födde barn eller var prostituerade". Kvinnor, generellt, är så himla osynliga i historiska berättelser. Särskilt dem som handlar om krig.

Wikipedia uppger att landsknektarnas tross bestod av kvinnor, barn och hantverkare.
Hantverkarna var män med yrken som smed, snickare etc.
Kvinnorna har yrken som kvinna, fru eller hora
Most people here are just themselves in the past, säger någon i den första artikeln. Det kanske är ännu mera så på reenactments än på lajv, men även på lajv har jag ofta en känsla av att man väljer roller som ligger innanför en comfort zone. Jag spelar gärna roller som någon som jag skulle ha kunnat bli under de här omständigheterna. Och just när det kommer till militära roller, känns ofta hoppet extra långt. Det finns en extra tröskel mellan "civil ung kvinna i tjugoårsåldern" och "tog värvning/blev inkallad/hamnade i det militära" - oavsett hur mycket genusneutralitet man skriver in i fiktionen. För att förebilderna är så pass få. Och för att förebilderna som finns - som Sarah Emma Edmonds, Loreta Velazquez, Frances Louisa Clayton och de andra kvinnorna som beskrivs i artikeln ovan - alltid berättas som att de övervunnit ett extra hinder, sitt kön, innan de blivit soldater.

Den typiska bilden av kvinnor under ww2. Klassisk rekryteringsposter.
Finns hur många varianter på den här som helst.
Nu hoppar vi fram åttio år i tiden, till det mest generiska kriget. Varje gång någon säger "Kriget" tänker jag på andra världskriget. När jag frågar kompisar "vilket är det mest generiska kriget", svarar de på en gång och i en mun att det är andra världskriget. Så det verkar vara fler än jag som tänker på Kriget som det där som hände i Europa på 1940-talet.

En frågeställning jag rätt ofta har ställt mig och andra är "Vad tror du att du skulle göra om Kriget bröt ut här och nu?". Om du vaknade en morgon, Hitler invaderat Polen och Sverige bestämt sig för att gå med på de allierades sida - vad skulle du göra?

Till skillnad från i berättelserna från tidigare krig finns det ganska mycket kvinnor i andravärldskrigsmaterialet i vårt kollektiva medvetande (jag, Karolina och Malin skrev ett lajv om dem, vi sätter nog upp det någon gång). De är i Women's Land Army. De är på We Can Do It-postern, de knäcker tyska koder och jobbar i fabriker och håller uppe hemmafronten och sköter telegrafer och är rödakorssystrar och sjunger Min soldat på svensktoppen och tjänstgör i kvinnliga förband i arméerna. Det fanns kvinnor i Europa på 1940-talet!
Kvinnliga stridspiloter, USA, ww2
Så egentligen har jag inga problem att tänka mig roller som människor som jag (kvinnor, helt enkelt) får under krig. Jag spelade kvinnlig stridspilot på ett andra världskrigslajv i våras och den kognitiva dissonansen var obefintlig.

Men när det kommer till de där medeltidskrigslajven, så spelar det liksom ingen roll hur mycket folk säger att "män och kvinnor gör precis samma sysslor och har samma roller i krig" - eftersom alla roller som finns är roller som alltid spelats av män. Eftersom bilden Lajvsverige har om hur ett krig går till, är typ hundraprocentigt präglad av killars krigslekar och mäns bilder av krig. Som verkar vara någonting de ser som tämligen självklart och lätt att identifiera sig med. Och som får mig att känna mig så himla alienerad. Särskilt som så många roller kvinnor spelat under krig historiskt helt enkelt stryks bort när lajvare gör krigslajv. Man tänker att det vore roligare med så många vapenföra roller som möjligt, och kvar blir en stor mängd traditionella mansroller och en handfull sjukvårdare och tross.

I narrativet verkar det dels inte finnas några kvinnor, och dels inte finnas några arbetsuppgifter som kvinnor gör som är meningsfulla. Men kvinnor får gärna spela män om de vill.

Och så undrar vi varför könsfördelningen blir så ojämn på krigslajv.

tisdag 19 augusti 2014

Pilgrimsväska

Det enklaste textila skrytprojektet jag gjort på ett tag. Tidigare år har jag använt en flätad bältesväska till plånbok och mobiltelefon under Visby, men insåg att mitt bälte är alldeles för fult för att bära till klänningen. Så innan jag skaffat ett snyggare behövde jag någonting att bära småsakerna i. Det fick bli en pilgrimsväska.


Utgångspunkten är den här bilden på pilgrimer i Maciejowskibibeln (från mitten av 1200-talet). Som synes är pilgrimsväskan ganska liten, trapetsformad och det är tofsar på den (haha, mannen med den vita väskan har en likadan lampskärmshatt som jag, jag finner detta mycket roande).

Jag hade en liten spillbit vitt ylle hemma och bestämde mig för att använda den. De flesta jag sett göra pilgrimsväskor gör dem i ylle, vilket verkar vara ett sannolikt material eftersom de flesta pilgrimsväskor jag sett är färgade.

Jag fodrade väskan med linne för lite mera stadga. Trapetsformen är himla smidig, för den gör att jag får plats med mycket i väskan men att öppningshålet är relativt litet - det är alltså lite extra svårt att tappa saker eller få dem stulna.

Axelremmen är ett enkelt vävt band som jag slängde ihop på bandgrind. Det gula garnet är ull och det vita är en ull/silke-blandning som jag också använde i tofsarna (för att minska risken att de tovar ihop sig). Tennknappen är en replika härifrån och orginalet uppges vara samtida med Maciejowski.

Knapp med blå sten
Såhär blev den slutliga väskan.
Och storleken, i förhållande till mig. Något större än förlagans väska, men
fortfarande liten och nätt.

Sent 1300-tal och manuskriptutmaning

Just nu använder jag inte internet till så mycket annat än levande historia. Jag är så grymt nördig på det sättet - jag gillar att hitta en liten period åt gången och gräva ner mig i alla dräkthistorieresurser jag hittar. Och fundera ut outfits och saker jag vill sy och studera moderiktiga färger och snitt och linjer och hitta alla fel i min gamla garderob och fundera på hur jag ska korrigera dem.

Den här sommaren har varit en medeltidssommar. Jag bestämde mig för att jag ville ha en "historiskt korrekt" outfit att vara stilig i på medeltidsveckan, och då var det bara att börja sy. Så det blev särk, birgittahätta, dok, mellanklänning och pilgrimsväska på en sommar.

Under medeltidsveckan var det sisådär en trettio grader varmt, så jag är barbent på alla bilder. Har tänkt att jag ska höstanpassa outfiten med ett par hosor (alla mina gamla par är hellånga och jag vill ha knälånga) och en liten knäppt hätta, men dem har jag inte hunnit sy än. Så här långt ser den alltså ut såhär:

Med Karro och vår gode vän Emil. Och hatt och
birgittahätta.
På väg till mataffären i Visby. Huvudlinet sitter på ordentligt.
Det är dock trettio grader varmt och mina offiga skor och tatueringar syns
lite mer än vad jag är bekväm med på den här bilden.

Nåväl. Jag har lite att göra. Just nu är jag så sjukt sugen på att hänga mer med reenactors i förhållande till lajvare, eftersom jag på riktigt tycker att det är skitroligt att sy historiska kläder, gräva efter bilder och källor, få till alla detaljer på ett medeltida sätt, titta på bilder och göra likadant etc. samtidigt som jag börjar bli så sjukt ointresserad av "det är logiskt så då måste det vara rätt" eller "det är snyggt så då måste det vara HK".

Och DÅ! Precis när jag satt där och tänkte att jag vill återskapa mera, så kom Maria med den sjukt bra idén Manuskriptutmaningen. Länken innehåller instruktioner på engelska. Om du vill ha mera socialt sammanhang och pepp medan du gör utmaningen så rekommenderar jag att gå med i den fantastiska facebookgruppen "vi som syr medeltidskläder", där ganska många har antagit utmaningen och diskuterar den i gruppen.

I korthet går konceptet ut på att välja en färgbild ur ett medeltida manuskript. Välj en person på bilden. Sy hela personens outfit, i samma färger som på bilden. Dokumentera processen. Du har ett år på dig.

Jag tycker att det här är en skitrolig idé! Dessutom har jag länge önskat mig en kortärmad överklänning, och var grymt nöjd när jag hittade den här utan tippets. Manuskriptet är Romance of Alexander (1338-1344) och jag tänker göra damen längst till höger. Eftersom hennes underklänning är blå har jag redan den undre klänningen, och kan fokusera på den övre.


Så, jag antar manuskriptutmaningen! Fortsättning följer.

måndag 14 juli 2014

Semester och gammal publicitet

Hej!
Jag har semester. Det innebär att jag mest sitter inne, spelar Sims och syr medeltidskläder. Någon gång i veckan kommer jag på ett svinbra blogginlägg jag ska skriva, och så lägger jag upp det i en facebookkommentar istället och tömmer ut ämnet innan jag hinner få ner det här. Så jag är inte död, men jag är lite utarbetad efter förra terminen (och mitt uppe i arbetssökande), så det blir inte jättemycket bloggat.

Om du har något jobb till mig däremot så får du gärna höra av dig. Jag är utbildad svensklärare (men räknar med att rektorer inte söker anställda genom att surfa runt i feministbloggosfären), och har erfarenhet av skribentuppdrag, korrekturläsning, illustration och att sy lajvkläder till folk. Bara ett tips, jag är bra ;).

Och åh... nu loggade jag mest in på bloggen för att någon frågade om den här artikeln i Vi som lajvar och jag insåg att jag inte lagt upp den här. Så här:

För ett par månader sedan publicerade Expressen en debattartikel där skribenten hävdade att uppemot 80% av alla unga tjejer spelar horor eller blodsslavar på sina första lajv. Jag tyckte att det lät ganska konstigt, och gjorde en kvantitativ undersökning där jag frågade killar och tjejer vad de spelat på sina första lajv.
TL:DR - Expressens siffror var väldigt kraftigt överdrivna.
Om du däremot är nyfiken på vad nybörjare faktiskt spelar (och ja, det finns absolut en genusaspekt på det som jag tänkt att jag ska blogga om någon gång), så finns hela artikeln här:



söndag 8 juni 2014

Klänningen in action

På nationaldagen blev jag meddragen på historisk picknick i Hagaparken av fina Eva och Terje. Det var trevligt, och jag fick en chans att inviga min nya klänning.

Jag har blivit lite self aware om krinolinen (gör din research innan du handlar på ebay) som är för vid, och dessutom var den svår att få till bekvämt med bilbaksäte. Så jag slängde på mig en fluffig tyllunderkjol (1950s style) och bumlade upp kjolen i bältet för att kunna gå i den. Säkert inte korrekt, men det var funktionellt. Detsamma gäller hatten, som inte är HK men kändes bra.

I övrigt: klänningen är skön och jag är rörlig i den, den sitter bra och får mig att känna mig prydlig och söt. Bra grejer!
Bilder nedan. 


lördag 26 april 2014

En 1860-tals day dress, del 2

Var var vi nu? Du är färdig med dina underplagg och det är dags att börja sy själva klänningen? Check. I det här inlägget ska jag försöka beskriva hur jag gick till väga. Det blir ingen regelrätt tutorial, för jag fotade väldigt lite under själva sömnadsprocessen. Däremot har jag mycket länkar till folk som gjort bra tutorials förr, och hoppas att det räcker så.

Hitta ett mönster
Det är lättare att sy kläder efter ett mönster, än utan (duh), och om man inte är grym på mönsterkonstruktion är det rätt knivigt att dra upp ett från grunden (jag har provat, det ligger över min kunskapsnivå). Däremot har jag en mamma som är grym på mönsterkonstruktion, och som har sytt en hel del klänningar till mig tidigare. Så jag lånade hennes arkiv.

Vi utgick från ett gammalt mönster som sitter bra på mig. Fördelen med 1800-tal är att moderna sömnadstekniker som insnitt verkar rätt uppfunna, så det gick att köra på samma mönster som till en modern klänning, med vissa korrigeringar. Det kan vara så att jag fuskar nu, för jag har lite krångliga proportioner och orkade verkligen inte beställa något färdigt mönster från någon som gör sådana. Typ Truly Victorian. Handelsgillet är svensk återförsäljare.

Typ den här sommarklänningen kan man utgå från. Det som behövdes var helt enkelt ett välsittande liv. Det var inte den här klänningen vi utgick från, men en typ likadan. Tror att ganska många av mina klänningar är sydda från samma mönster.
Eftersom jag tänker bära klänningen över korsett, mjuk bh och en särk, var vi tvungna att korrigera mönstret något för att passa de förändringarna. Vi sänkte också axelsömmen, för att få de karaktäristiska sluttande axlarna. Jag valde att låta klänningen sluta i min naturliga midja. Tror att det är ett lite tidigare mode, och att de i och med 1860-talets framfart börjar bli mer och mer spetsiga, lite som på en disneyprinsessa. Men jag tror att naturlig midja är snyggare på mig, som inte har en så platt mage. Så vi körde på det. Ärmarna förlängdes och blev efter lite pinterestkonsulterande snäva, istället för pagod- eller biskopsärmar.

Sedan gjorde vi en toile i lakansväv och provade in den tills den satt fint, innan det blev klänning.

Kritstrecksrandig bodice i sidentaft. Hög krage men snäva ärmar.

Få ut en hel klänning av tyget
Klänningstyget har jag vojat mig över en massa! Det var helt enkelt precis för lite för att räcka till både liv och kjol, och alltför mycket piecing kändes riskfyllt med tanke på att jag är en rätt osäker sömmerska. Så jag bestämde mig för att sy kjolen för kort (från min midja till golvet är det ungefär 100 cm utan krinolin och ungefär 120cm med krinolin - jag lät kjolen vara 100 cm lång), och skarva den med en tjock svart yllebård i nederkanten. Det var både räddningen som fick mitt tyg att räcka, och blev snyggt.

Plockade först ut hela kjolen. Det viktiga är att den kan gå över krinolinen. Klippte ut tre och en halv längd - sammanlagt ungefär 4.30 meter kjol. Därefter kunde jag få ut bitarna i liv och ärmar. Min klänning fick en söm i ryggen som inte var tänkt där från början, men som sparade mig en del tyg, så att jag slapp pieca ärmarna. Det är sådant man får ta.

Foder
Sådana här livstycken är oftast fodrade, och jag ville gärna fodra mitt också för att få lite stadga. Jag hittade en söt rödblommig kalikå som jag klippte ut fodret i och gjorde såkallad "flatlining". Tror att det kallas "att dubbla" på svenska. Man klipper helt enkelt identiska bitar av foder och yttertyg, lägger ihop dem två och två, tråcklar ihop dem och behandlar dem som om de vore samma tygbit medan man syr ihop plagget. Sedan kan man fälla yttertygets sömmar ovanpå fodrets. Här finns en tutorial (i Catrin Åhléns kampfrau-tutorial som inte är 1800-tal alls men däremot grymt bra).

Här har jag sytt ihop plagget men inte fällt alla sömmar än. Jag vet inte hur korrekt det är med mönstrad bomull som foder, men den är fin och det blir mycket roligare att klä på och av sig!
Kjol
Kjolen gjorde jag genom att sy cartridge pleats mot en midjelinning. Jag gjorde min klänning tvådelad, eftersom jag ville att korsetten skulle hjälpa till att bära upp kjolens tyngd. Det tar lång tid att cartridge-pleata drygt fyra meter kjol, men det är ganska tacksamt att se på film samtidigt. Catrins kampfrau-tutorial som jag länkade en bit längre upp innehåller ett avsnitt om hur man gör sådana veck också, men basically drar man rynktrådar och sedan syr man fast varje litet veck för sig med 2-3 stygn. Många stygn blir det!

Amen kom igen, visa klänningen någon gång då!
Jag provade, skuttade runt, kände mig söt och fotograferade ganska många turer under arbetets gång. Här får ni se några av de bilderna!

Det här är innan klänningen får ärmar och inte en kant är prydligt tillfixad. Men jag är glad och passformen är fin.

Kantade hals och fram med snedremsa för att få en prydlig avslutning. Det blev fint.
Satte även snedremsa på insidan av ärmhålen för att skydda de fula sömmarna där.

Här har kjolen fått sin bård nedtill, så klänningen är ganska mycket för lång för mig. Man ser hur vid kjolen är. Här har också den irriterande glipan mellan liv och kjol uppenbarat sig (som borde vara självklar men som jag inte tänkt på!) Så nu är det problemlösning på gång.

Krinolinen åkte på. Mammas lägenhet är lite för trång för att krinolin ska fungera, så jag är på väg ut för att fota i trapphuset. Kolla vilket snyggt fall kjolen får över ställningen.

Den går fint att sitta i. 
Och såhär ser klänningen ut framifrån.

Jag är dock inte riktigt klar. Fick avbryta sömnaden på grund av brist på hyskar och hakar (som ska fästa ihop livstycket och eventuellt kjol och liv med varandra, om jag inte syr ihop dem). På bilderna är den alltså ihopnålad.

Det ska också på en del dekorationsband eller spets, för såhär plana är sällan borgerliga klänningar med den här krinolinstorleken. Men sådant är överlägset billigast att handla på ebay från Kina, så jag väntar på lite leveranser därifrån.

Men så här långt har jag kommit på min klänning i alla fall!
Nu behöver jag åtminstone en hatt, ett par handskar, två underkjolar och en särk innan jag kan gå ut och gå i den.