måndag 27 januari 2014

Radio Nordmark

Det här är en pitch på ett lajv jag skulle vilja arrangera. Lägger upp den här för att väcka pepp/stämma av intresse.

Ett spinoff-lajv i Granlandskampanjen. Relationsspel och uppror.
Plats: Annelis lägenhet, 2 rum och kokvrå på Röntgenvägen i Flemingsberg.

En förort utanför Älvsvik. Miljonprogram. Inre slitningar i familjen. Konflikter om den måsländska frihetskampen - den enes terrorist den andres frihetshjälte etc. Radiosändningar. Vill vi fortfarande bli självständiga när Nordmarks folkfront placerar en bilbomb i en granländsk parlamentarikers bil och dödar tre personer? Skaten möter RAF.

Vi har kvar hederskulturen och den isolerade känslan. Måslänningarna är en etnisk minoritet i republiken Granland, och även om de formellt har rösträtt och lika rättigheter finns det fortfarande äldre släktingar som kan berätta om det senaste folkmordet. Det var på artonhundratalet, visst, så ingen av våra levande minns det. Men farmor minns sin morfar som blev avrättad av väblarna. Vi är fattiga och diskriminerade, håller oss på vår kant, men frihetsropen ljuder starkare än någonsin.

Nutidsmiljön gör våldet mera verkligt. Mera naket, vi kan inte riktigt värja oss ifrån det. Vi äter söndagsmiddag hos Kajsas Petri. Det gör vi varje söndag. Vi offrar vid familjealtaret och äter tillsammans. I sedvanlig ordning grälar vi om politik, för det är få saker vi gör så ofta nuförtiden. Vi jämför krämpor, frågar varför Olof fortfarande går arbetslös och om Gunni och Ella verkligen ska ha fler barn nu med tanke på hur trångt det är i lägenheten, och hur svårt det är att skaffa en ny. Vi klagar på matpriser. Och så grälar vi om politik.

Det är precis som vanligt. Kajsa slevar upp potatissoppa i alla tillgängliga skålar och ställer fram burken med konserverat kött bredvid limpan, för det är ju ändå söndag. Vi pratar om att Hilla har gift sig och om att Eero har så dåliga betyg och ingen utom jag ser hur Iris kastar lite för långa ögonkast över bordet och får mig att rodna. Det är lika bra, för ingen skulle någonsin låta mig bli tillsammans med Iris. Och så leder Kajsas Petri bordsbönen och vi offrar små gåvor vid förfädersaltaret, innan Olof som vanligt muttrar att han inte förstår varför vi håller på med de dumheterna och Kajsa blir förbannad och fräser åt honom att den som inte känner sina förfäder känner inte sig själv. Hon är den äldsta av oss och den sista som har tatueringarna kvar. Tatueringarna de märkte oss med för att ingen skulle undgå att vi var måslänningar. Men det är länge sedan, och nu ska vi assimileras istället. Olof säger åter igen att han funderar på att kasta den eländiga sjalen och kanske äntligen få ett jobb och vi andra skriker av förskräckelse för den som kastar sin sjal kastar hela sin identitet. Och så grälar vi om politik. För Eero säger att i ett självständigt Måsland skulle ingen behöva ta till en så drastisk åtgärd för att bli betraktad som människa. Och Petri säger att nu när vi har rösträtt är det bara en tidsfråga innan vi är självständiga, varpå Hilka drämmer näven i bordet och fräser att för att befria sig från förtrycket krävs det mer radikala metoder än några jävla namninsamlingar.

Ungefär här kan jag deras kommande repliker utantill, så jag smiter ut i hallen och stjäl åt mig en snabb kyss från Iris i sekunden hon är på väg ut ur badrummet och jag är på väg in i det. Men i nästa sekund stormar Joar in i lägenheten och ropar att någon har sprängt en bomb i riksdagshuset, att vi måste slå på radion, och efter det är ingenting sig likt.


söndag 26 januari 2014

Tatueringarna

Jag kom på att jag inte ens visat tatuering nummer två och tänkte att det vore kul med ett litet samlingsinlägg på de där permanenta teckningarna som är ritade på mig. Det är definitivt lite som en drog: innan jag skaffade den första tänkte jag att bara "något litet" vore lagom, men nu har det blivit en kvällshobby att sitta och spana in studior och motiv som vore balla att göra.
Mina är gjorda av Erika på Skäggiga Damen.


Den första är den här lilla saken, som brukar vara återkommande profilbild. Det är Toffslan och kappsäcken, som vid en första anblick är en rätt söt liten muminfigur och inte så mycket mer med det, men som är laddad med en del symbolmening under ytan. Egentligen handlar det om vad Toffslan har i kappsäcken och varför.
Men Viffslan då?
Någon gång i mitt liv kanske jag sätter en Viffsla på andra axeln, men jag är inte riktigt där än.
Hur som helst, det här är min första och finaste tatuering, jag är väldigt förtjust i den.


Tatuering nummer två är ett bibelord. Johannesprologen ur Nya testamentet, närmare bestämt. Den här kom faktiskt till på ren ingivelse en kväll, att såklart jag ska tatuera 'i begynnelsen var ordet'. Också en sådan där mångbottnad mening, för jag gillar lite finurliga motiv. Jag gillar även att min farmor direkt fortsatte citatet, att den här tatueringen fortsätter upp till en liten ranka på ovansidan av handleden, och att den innehåller ett litet easter egg.

Du får en kaka om du ser det.

Tatuering nummer tre är tillbaka på mumintemat och den fick ni se i förra inlägget. Det är mymlans döttrar som knäpper varandras klänningar i ryggen. I seriealbumet Mumin 1 ser de ut såhär:
Runt min vrist är de alltså omtransponerade till tio små mymlor av varierande humör (jag kan kränga runt och försöka få syn på alla ganska länge! Någon är finurlig, en är arg, en är mallig, en är väldigt koncentrerad o.s.v. som knäpper klänningar och går ihop precis. 



Jag gillar mina tatueringar, och att det bara är svart lineart och ingenting mer på dem. Däremot börjar jag bli sugen på lite större och färggladare grejer. Som på min Pinterest-lista med tatueringsinspiration. Skulle vilja ha ett stort motiv mellan skulderbladen (som tjejen med muminmamman på listan, eller som Lena Dunhams barnbokshus) eller någonting på folkkonst-temat med broderade blomsterrankor. Men det ligger nog ett bra tag in i framtiden. Men tipsa mig gärna om fina tatueringar, jag tycker att det är en så sjukt rolig konstform!

Lajv och tatueringar

Ingen brandfackla idag, rubriken till trots. Jag är lite seg på bloggfronten, har massor med intressanta tankar men inte riktigt skrivro. Hade många intressanta samtal om lajv och social status på fest hos min vän Emilia i lördags, var på uppstartsmöte inför Granland 3 idag, och har ett par lajvprojekt på gång som jag tänker lansera relativt snart.

Och åh, jag arrangerade ju lajv förra helgen också! Det blev bra! Nu har jag äntligen orkat skriva en liten sammanfattning på Ordavesbloggen.

Mitt liv just nu kretsar mest runt nagellack och tatueringar. Kroppskonst på en sådär ganska överkomlig nivå, känns det som. Av någon anledning finner jag det mycket mer rationellt att spontant rita in permanenta bilder på sin kropp, än att lägga samma summa pengar på säg en hårförlängning eller spabehandling.
Fick min tredje, och sista för ett litet tag pga ekonomi, tatuering nu i torsdags. Erika på Skäggiga Damen i Bagarmossen som gjort alla tre, och nu var det dags för Toffslan på axeln att få sällskap av ett gäng mymlor som knäpper varandras klänningar runt min vrist. Gjorde helt förjävligt ont och bråkar mer än de tidigare, som sitter på axeln respektive underarmen. Förmodligen just för att den sitter på vristen. Men jag tycker att den är ganska söt.


Och åh, är sjukt pepp på Prolog också. Bara en månad kvar till årets viktigaste och peppaste lajvkonvent, och är väldigt sugen. Jag tänkte hålla sex- och relationer-workshop baserat på lite gamla blogginlägg och andras workshops som jag bevistat och är ledsen att inte absolut hela lajvsverige fått vara med på. Blir nog bra.

Mitt nagellackande går för övrigt också grymt mycket framåt. Jag har lärt mig massor med nya tekniker. Följ mig gärna på Instagram här!

tisdag 21 januari 2014

Tre personer som retar mig i genusdebatten

Det här började med en facebookstatus som jag slängde ur mig (från början i bilen på väg från lajvet jag arrangerade i fredags) för Sam men inte kände mig färdig med även när jag publicerat den:
Ibland funderar jag på tre personer som ofta förekommer i alla genusdiskussioner och som jag är otroligt trött på.

Den första är Mannen. Ibland är han fett macho. Ibland den kränkt förbisedda som gnäller "amen tänk på killarna då!" och ibland är han den som är ansvarig för patriarkatet, sexualbrotten etc. Rent generellt har jag svårt att relatera till Mannen eller tycker direkt illa om honom, vilket jag skyller på att jag är uppvuxen i en kvinnovärld utan manliga förebilder. Jag gillar mina vänner som är män, men Mannen är en rätt hemsk varelse.

Den andra är Kvinnan, som antingen är ett radikalfeministiskt ideal eller den som feministerna sedan 90-talet och framåt försöker göra sig av med. Det är Kvinnan folk spottar på för att hon, tja, gör alla tänkbara könsstereotypa saker som spottaren personligen inte är intresserad av. Det är också Kvinnan jag är rädd att bli förknippad med varje gång jag har ett feminint uttryck.

Den tredje har jag träffat oftare och oftare på sistone och är Transpersonen. Transpersonen är en ganska ny sådan här konstruktion, och verkar vara den som mest kännetecknas av psykisk ohälsa, bli förbisedd, är född i fel kropp etc. Transpersonen är den som gör att ALLA mina vänner med en transidentitet någon gång fått skriva ett apologetiskt inlägg av typen "jag känner inte igen mig i den här och den här stereotypen och hatar inte mig själv".

Och alltså hörni. Det här är så himla dumt. Och det är så himla icke-queert. Poängen med att synliggöra skilda upplevelser baserat på vilket kön folk har är alltså inte att utöka antalet könsstereotyper från två till tre. Och de här könsstereotyperna överlag är liksom det som gör att jag tycker att det är skitjobbigt att snacka könsroller. För liksom, jag trivs i mitt kön. Jag trivs bara inte med att du gör mig till representant för Kvinnan för det.
Jag skulle kunna ondgöra mig mer över stereotyperna Mannen och Transpersonen på någon annan plats, men dels är de lite mer känsliga för mig att härja om eftersom de inte drabbar mig personligen (som utsatt för dem, med största sannolikhet är jag mer eller mindre omedvetet med och reproducerar dem ganska ofta), och dels är de inte lika intressanta i mitt vardagsliv som den eländiga Kvinnan.

Häromdagen snubblade jag över en krock mellan Anneli och Kvinnan som gjorde mig rätt perplext förvirrad. Det var Electrolux som sålde dammsugare med nagellack på köpet. Det är alltså tre dammsugare som är färgade som OPIs nagellack, som ett samarbete mellan elektronikföretaget och nagellacksmärket. Och frågan som direkt dök upp var, såklart möjligtvis, är det här könsdiskriminerande?

Om någon missat det är alltså ett av mina favoritintressen nagellack, som jag tycker är en fantastiskt kreativ och rolig hobby. Däremot hatar jag att dammsuga. Den här reklamen är alltså ganska perfekt för mig, som alltså börjar förknippa någonting tråkigt (dammsugning) med någonting fint (nagellack) och kanske på köpet får för mig att det är nice att dammsuga.

Men, säger folk. Är inte det här en sunkig stereotyp som förknippar Kvinnan med skönhet och städning?

Min queerfeministiska sida vill säga "Klart män städar lika mycket och klart män kan ha nagellack! Det är inte kvinnligt!", den rationella vill påpeka att nagellack dessvärre är en könad produkt (huruvida dammsugare är det verkar de lärde fortfarande tvista om), och en ganska stor del av mig vill bara gnälla över att Kvinnan får sno mitt nagellack, och att jag måste förhålla mig till Henne ännu mer än vanligt nu ett tag tills ni glömt den här skandalen.

Ganska ofta önskar jag mest att Kvinnan kunde dra åt helvete. Ibland för att jag tycker illa om begränsande könsroller (att bli gjord till Kvinnan eller en representant för henne), och ibland för att folk i sin iver att göra sig av med henne passar på att basha ganska mycket av mina favoritattribut i förbifarten.

Jag har alltså inte nagellack, volangkjol, röda läppar och vippig gång för att jag är så Kvinnlig. Jag trodde i alla fall att jag har det för att jag känner mig snygg och bekväm och det passar bra med min kroppsform att se ut så.

lördag 4 januari 2014

Vi måste prata om hierarkier

Hej lajvarvänner och andra. Vi måste prata om en sak.
Vi måste prata om det här med social status och sociala hierarkier. Som lajvare tror jag att vi är mer medvetna om sådana än vad folk i största allmänhet är. Dels för att vår hobby går ut på att bygga nya hierarkier och lära sig mekanismerna bakom dessa, spela upp och spela ned, etc. Och dels för att många av oss även är intresserade av strukturer, genus, queer, tillgänglighet etc. och då kommer det automatiskt en hel del analys av folks status och privilegier.

En sak som dock förvånar mig och gör mig generellt irriterad, är hur mycket energi vi lägger på att analysera hierarkier, och hur lite tid vi lägger på att försöka upphäva hierarkier. Tvärtom, verkar många av oss behandla faktumet att det finns en ganska strikt social statushierarki i lajvsverige som någonting naturligt och nödvändigt, eller rentav bra. Vi gillar elitism. Vi gillar små hemliga sociala klickar dit bara de coolaste har tillträde. Och vi gillar att låtsas att systemet är meritokratiskt och genomskinligt och jämlikt.

Och det här är en sak som jag inte alls gillar, för den är jättesvår att förhålla sig till. Dels tycker jag att det är otroligt svårt med hyckleriet, hur vi å ena sidan snackar oss blå om privilegier och orättvisa maktordningar så fort det handlar om en abstrakt konstruktion som genus eller rasism, men samtidigt som grupp verkar ha väldigt svårt att koppla hur samma maktordningar styr vilka vi umgås med och hur. Dels, ser jag hur destruktiva sådana här statushierarkier är.

I mångt och mycket är det ren högstadiemobbing i sin uppteoretiserade form. Vi sätter stämplar på varandra. Hon är pryd. Han är kompetent. Hon är en slampa och han är pinsam på fyllan. Sedan kallar vi det för varandras "sociala roller" och låtsas som att man får välja sin roll själv. Lol. Dessutom har vi något slags underlig självbild av att det hela är meritokratiskt och därmed rättvist. Ni vet, "om det vi gör inte passar dig kan du ju göra en egen grej", utan att ta någon hänsyn till att ifall huruvida någon väljer att gå på mitt arrangemang kanske till hälften kommer att handla om ifall idén är bra och genomförbar, men till hälften på hur mycket cred jag har som arrangör.

Det här systemet gör dessutom att vi hindrar potential från att komma fram, eftersom vi (hyfsat omedvetet hoppas jag) ofta tillskriver folk kompetenser som de inte levererar, eftersom de hänger med rätt creddiga och kompetenta människor. Medan vi å andra sidan avskriver idéer och projekt om de kommer från någon som inte har rätt kontaktnät och sociala cred. Alltså, nej, det är inte meritokratiskt. Det är precis samma mekanism som gör att det sitter fler män än kvinnor i landets bolagsstyrelser (hint: det är inte för att män är mer intelligenta).

Och alltså. Rent personligt har jag ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det här eländiga systemet med social status, hierarkier och credd. För det har en inbyggd dubbelbestraffning också. Om jag spelar med och försöker levla i systemet, så statushorar jag. Och typ, tvingas välja bort mina roliga, smarta och vettiga vänner för att de har lägre status i gruppen, till förmån för att jaga lajks av folk jag inte nödvändigtvis tycker om men som har högre anseende. Och det känns jäkligt fel. Å andra sidan kan jag välja att revoltera genom att helt enkelt vägra erkänna någon statusordning. Och då blir man stämplad som socialt inkompetent eller rentav bråkig och aggressiv. Been there, tried that.

Så hörni.
Vi måste börja snacka mer om status.
Och då bara som i hur upphäver vi statusskillnader?
För det här är så galet destruktivt att jag blir galen.

onsdag 1 januari 2014

Och kommentarsfältet flyttar till Facebook

Hej!
Som ni säkert märkt är jag ingen hejare på att svara på bloggkommentarer. Det har liksom aldrig riktigt blomstrat någon diskussion här, och jag tror att det är en lite hög tröskel för många läsare att skriva kommentarer på inlägg. Så jag gjorde en sida på Facebook åt bloggen.

https://www.facebook.com/annelisblogg

Varmt välkommen att gå in och gilla där! Så kan vi snacka i kommentarsfälten på sidan istället för här där jag ändå bara glömmer bort det.
Kram och gott nytt år!

2013 enligt Anneli

Dags att summera året som varit då. Många av mina vänner har gjort det på Facebook de närmaste dagarna, men såhär fjärde året i rad har det blivit en tradition att jag inleder det nya året med en årskrönika i bloggform. Så här kommer den. Eftersom 2013 blev första året på mycket länge som jag slutade dokumentera precis allting, kommer formatet bli något annorlunda gentemot tidigare år. Jag har nämligen ingen kalender och ingen dator med vettig hårddisk längre, så jag får förlita mig på minnet och molntjänsterna. Pah, moderna tider!
Nyårspuss med Karro för precis ett år sedan

2013 började på bröderna Valbergs altan i Hagsätra, där jag skålade i champagne och nyårspussades med min nya kärlek Karro, och min underbara rumskamrat Erland. Vi skålade för kollektivet, tillika den fiktiva tv-serien Röntgenvägen 1, som gick in på en femte säsong. Det kändes helt enkelt ganska mycket som en nystart.

Så 2013 började med att Karro flyttade in i vår lägenhet, till en början blygsamt och så blev det mer och mer så att hon liksom aldrig åkte hem och vi konstaterade att hon nog bodde där nu. Det var en mysig sak som hände i början av 2013. Vi lekte kollektiv och bodde förvånansvärt smärtfritt (oftast mycket trevligt!) tre personer i en tvåa med kokvrå. Jag kom in på magisterkursen i svenska, och läste min sista termin på högskolan. Jag gjorde slut med veganismen och började tröstäta brieost.

I början av 2013 traskade jag framstupa in i något slags depression utan att riktigt märka det själv, förrän mina rumskamrater konstaterade att jag var lite väl ledsen, lite väl ofta. Så början av 2013 blev en period när jag sprang till vårdcentralen någon gång i veckan. Utöver att få SSRI utskrivna, hade jag ju en bruten handled att ta hand om. När jag äntligen fick en remiss till ortopeden i april (bröt handleden på ett lajv i november) hade den självläkt. Mestadels verkar det gå bra men den gör fortfarande småont när jag lyfter tunga saker. Tack, sjukvården.

2013 har också varit ett år när jag försummat mina vänner drastiskt. Första halvan av året var jag deprimerad, på väg in i väggen, och lyckades samtidigt på något mirakulöst sätt lägga fram en godkänd magisteruppsats i svenska och därmed bli färdig med skolan. Eller, nåväl. Jag lämnade aldrig in 7,5hp forskningsöversikt, som är en fristående uppgift och just nu det som står mellan mig och mina examina. Vågar fortfarande inte riktigt röra vid den, det blev helt enkelt lite för mycket där.

Jag och Elvira är seriösa på Prolog
I början av mars var det Prolog, och jag höll en repris på min förtrycksworkshop från året innan, och ett helt fenomenalt utvecklingsforum om etik och gränsdragningar inom hobbyn. Båda resulterade i bloggade sammanfattningar som finns här och här. Jag blev också rekryterad som open space-moderator och hade en grymt intressant tillgänglighetsdiskussion. Det var ett konstigt konvent. Å ena sidan var jag tvungen att gå undan och ta paus för panikångest och ingen tycker om mig jag suger allt är hemskt någon gång i timmen, men å andra sidan träffade jag många trevliga, vettiga och roliga människor som behandlade mig som intressant och kompetent. Det var ganska dubbelt. Men seriöst, stort tack till alla er som umgicks med mig på Prolog. Det var kärlek!

Jag kunde inte dricka alkohol för medicinen, men firade Valborg i Uppsala och lärde mig festa nykter. Och att det är värt med taxi.

Jag var på minilajvet Treizième Je t'aime som blev ett avslut på rollerna som vi lekt med hösten innan. Jag lagade också mat på Draksådd, med katastrofal logistik (typ "vi kommer till stugan och märker att det utlovade vattnet inte är påkopplat och att vedspisen inte går att elda i") och fantastisk köksgrupp. Men herregud vad trötta vi var efteråt.

Sedan blev det plötsligt sommar. Jag gick upp med mitt examensarbete och kastade mig därifrån direkt på en buss och en färja, för att åka på Rigakryssning med mitt galna kompisgäng/festhäng/sekt Bacchi och Veni heliga kyrka, som lekte seriöst företag med business casual-dresscode och inplastade namnlappar. Föga anade jag då att business-dresscoden skulle bli min vardag under kommande höst. Istället drack jag lemonad, stekte på soldäck och köpte en rysk ullsjal i en gammal hangar. Det var en mycket bra resa.

Jag är en hobbit.
Några veckor senare åkte jag till London med min mamma på mor och dotter-semester, köpte pärlor, gick på transportmuseum och fick otroligt mycket komplimanger för mina kläder. Det var en stylish sommar. Såhär i efterhand minns jag knappt alla fester jag var på den här sommaren, men bland annat ett midsommarfirande på Sandhamn och en legendarisk hobbitfest på Hampus födelsedag hanns med. Och så var jag på spelmansstämma för första gången sedan jag var 12, dansade polska med Carl hela natten och blev nykär i folkmusiken.

Någonstans här började jag också leka med nagellack. Jag träffade Charlie på en fest, började bonda över mina målade naglar, och helt plötsligt var jag introducerad för den stora subkulturen av nail artists, som jag trivs rätt bra i. Årets hantverk sitter helt enkelt på fingrarna.

Jag satt i panelsamtal på Pride som webbsändes, men vad vi pratade om har jag faktiskt glömt. Jag tror att jag var hobbit i prideparaden också, men minns mest att det var oerhört varmt och att jag hade feber.
Årets medeltidsvecka ledde inte till lika mycket omtumlande bekantskaper som den förra. Det var färre toppar, färre dalar, och endorfinstinna äventyr. Jag tog för första gången med mig fiolen till ön och bestämde mig för att bli häftig lajvmusiker. Det hanns inte riktigt med, men lira lite fick jag allt.

Samtidigt sökte jag lärarjobb för fullt, lätt panikslagen över det konstiga stora steget från slarvig student till utexaminerad (nåja) jobbsökande, och någon vecka efter terminsstart fick jag ett vikariat som svensklärare på gymnasiet, och resten av året har gått i vuxenblivandets tecken.

Sverkersholm får färg
I augusti flyttade Karro officiellt in i lägenheten, medan Erland flyttade ut (riktigt hur tillfälligt det är vet vi inte eftersom han står på kontraktet). Plötsligt hade jag alltså sambo och anställning och vuxenpoängen bara skramlade in. Jag önskar att jag kunde säga att jag i ett vips lärde mig att laga matlådor och städa ordentligt också, men någon måtta får det nog vara. Men lärarjobb blev det och gick rätt fort att komma in i. Nu har jag jobbat en termin, fått förlängt vikariat med en till, och känner mig generellt trygg, välkommen och kompetent. Det är rätt underbart faktiskt.

Min höst gick väldigt fort. Jag målade naglar och jobbade som lärare. I september målade vi min moster Birgittas hus, som brann ned förra året men är återuppbyggt nu.

Sedan köksade jag på lajvet Lindängens riksinternat i syntetextensions, tre ton läppglans och för lågt skurna mjukisbyxor. Det var en upplevelse.

November kom och jag bestämde mig spontant för att hoppa på NaNoWriMo och skrev en roman på en månad. Gammalt berättelsestoff som jag haft i huvudet sedan gymnasiet mynnade ut i romanen Till andra måttlösa hjärtan (haha, Edith Södergran-referens, lite pretto kanske) som fortfarande är oredigerad men som jag tror är hyfsat bra. Någon gång kanske jag skriver den tillräckligt snyggt för att allmänheten ska få läsa.

30 december
Och i december behöver jag nog inte ens skriva vad jag gjorde. Jag jobbade jättemycket på Kapsylen. Vid sidan av att jag jobbade jättemycket på gymnasiet. Och jättemycket med mina två läxhjälpselever. Och så var vi så otroligt vuxna, jag och Karro, att vi gick och skaffade oss en julgran (som var magnifik tredje advent men just nu mest liknar en kvast med en myrstack under). Firade jul med psalmsång runt pianot, fick en skrivare i julklapp och gjorde en galen odyssée till Norduppland för att hälsa på pappa och farmor. Om jag fick göra om Sveriges infrastruktur skulle det inte ta fyra timmar att åka mellan Stockholm och Hållnäshalvön. Men det gör det.

Och så skaffade jag en ny tatuering och har så himla mycket mersmak på fler. Och var på hobbitpicknick dagen före nyårsafton i skogen.

Och så blev det nyår, som i sedvanlig ordning firades på bröderna Valbergs altan i Hagsätra, där jag var full på champagne, hånglade i galaklänning, och överlag hade det väldigt trevligt.

Julidyll på Röntgenvägen

2014 önskar jag mig att få bli ännu mera trygg i min yrkesroll och komma ordentligt in i mitt jobb.
Jag önskar mig också att lära mig ett nytt hantverk (du som ger mig en keramikkurs i present får min eviga tacksamhet och ett gäng krokiga muggar).
Och så skulle jag vilja resa någonstans och göra någonting utanför min comfort zone. Jag får inte bli för bekväm, jag gillar äventyr.

Gott nytt år och god fortsättning!
Anneli
Egofoto, nyårskvällen