Radio Nordmark

Det här är en pitch på ett lajv jag skulle vilja arrangera. Lägger upp den här för att väcka pepp/stämma av intresse.

Ett spinoff-lajv i Granlandskampanjen. Relationsspel och uppror.
Plats: Annelis lägenhet, 2 rum och kokvrå på Röntgenvägen i Flemingsberg.

En förort utanför Älvsvik. Miljonprogram. Inre slitningar i familjen. Konflikter om den måsländska frihetskampen - den enes terrorist den andres frihetshjälte etc. Radiosändningar. Vill vi fortfarande bli självständiga när Nordmarks folkfront placerar en bilbomb i en granländsk parlamentarikers bil och dödar tre personer? Skaten möter RAF.

Vi har kvar hederskulturen och den isolerade känslan. Måslänningarna är en etnisk minoritet i republiken Granland, och även om de formellt har rösträtt och lika rättigheter finns det fortfarande äldre släktingar som kan berätta om det senaste folkmordet. Det var på artonhundratalet, visst, så ingen av våra levande minns det. Men farmor minns sin morfar som blev avrättad av väblarna. Vi är fattiga och diskriminerade, håller oss på vår kant, men frihetsropen ljuder starkare än någonsin.

Nutidsmiljön gör våldet mera verkligt. Mera naket, vi kan inte riktigt värja oss ifrån det. Vi äter söndagsmiddag hos Kajsas Petri. Det gör vi varje söndag. Vi offrar vid familjealtaret och äter tillsammans. I sedvanlig ordning grälar vi om politik, för det är få saker vi gör så ofta nuförtiden. Vi jämför krämpor, frågar varför Olof fortfarande går arbetslös och om Gunni och Ella verkligen ska ha fler barn nu med tanke på hur trångt det är i lägenheten, och hur svårt det är att skaffa en ny. Vi klagar på matpriser. Och så grälar vi om politik.

Det är precis som vanligt. Kajsa slevar upp potatissoppa i alla tillgängliga skålar och ställer fram burken med konserverat kött bredvid limpan, för det är ju ändå söndag. Vi pratar om att Hilla har gift sig och om att Eero har så dåliga betyg och ingen utom jag ser hur Iris kastar lite för långa ögonkast över bordet och får mig att rodna. Det är lika bra, för ingen skulle någonsin låta mig bli tillsammans med Iris. Och så leder Kajsas Petri bordsbönen och vi offrar små gåvor vid förfädersaltaret, innan Olof som vanligt muttrar att han inte förstår varför vi håller på med de dumheterna och Kajsa blir förbannad och fräser åt honom att den som inte känner sina förfäder känner inte sig själv. Hon är den äldsta av oss och den sista som har tatueringarna kvar. Tatueringarna de märkte oss med för att ingen skulle undgå att vi var måslänningar. Men det är länge sedan, och nu ska vi assimileras istället. Olof säger åter igen att han funderar på att kasta den eländiga sjalen och kanske äntligen få ett jobb och vi andra skriker av förskräckelse för den som kastar sin sjal kastar hela sin identitet. Och så grälar vi om politik. För Eero säger att i ett självständigt Måsland skulle ingen behöva ta till en så drastisk åtgärd för att bli betraktad som människa. Och Petri säger att nu när vi har rösträtt är det bara en tidsfråga innan vi är självständiga, varpå Hilka drämmer näven i bordet och fräser att för att befria sig från förtrycket krävs det mer radikala metoder än några jävla namninsamlingar.

Ungefär här kan jag deras kommande repliker utantill, så jag smiter ut i hallen och stjäl åt mig en snabb kyss från Iris i sekunden hon är på väg ut ur badrummet och jag är på väg in i det. Men i nästa sekund stormar Joar in i lägenheten och ropar att någon har sprängt en bomb i riksdagshuset, att vi måste slå på radion, och efter det är ingenting sig likt.


Kommentarer

Peppen! Den kanske är oproportionerligt hög på grund av att det är förintelsens minnesdag men nej det finns inget som heter oproportionerligt hög för den här idén.
Kör! Ja! Ja!
Det här låter som ett lajv jag skulle vilja åka på.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det