Vi måste prata om hierarkier

Hej lajvarvänner och andra. Vi måste prata om en sak.
Vi måste prata om det här med social status och sociala hierarkier. Som lajvare tror jag att vi är mer medvetna om sådana än vad folk i största allmänhet är. Dels för att vår hobby går ut på att bygga nya hierarkier och lära sig mekanismerna bakom dessa, spela upp och spela ned, etc. Och dels för att många av oss även är intresserade av strukturer, genus, queer, tillgänglighet etc. och då kommer det automatiskt en hel del analys av folks status och privilegier.

En sak som dock förvånar mig och gör mig generellt irriterad, är hur mycket energi vi lägger på att analysera hierarkier, och hur lite tid vi lägger på att försöka upphäva hierarkier. Tvärtom, verkar många av oss behandla faktumet att det finns en ganska strikt social statushierarki i lajvsverige som någonting naturligt och nödvändigt, eller rentav bra. Vi gillar elitism. Vi gillar små hemliga sociala klickar dit bara de coolaste har tillträde. Och vi gillar att låtsas att systemet är meritokratiskt och genomskinligt och jämlikt.

Och det här är en sak som jag inte alls gillar, för den är jättesvår att förhålla sig till. Dels tycker jag att det är otroligt svårt med hyckleriet, hur vi å ena sidan snackar oss blå om privilegier och orättvisa maktordningar så fort det handlar om en abstrakt konstruktion som genus eller rasism, men samtidigt som grupp verkar ha väldigt svårt att koppla hur samma maktordningar styr vilka vi umgås med och hur. Dels, ser jag hur destruktiva sådana här statushierarkier är.

I mångt och mycket är det ren högstadiemobbing i sin uppteoretiserade form. Vi sätter stämplar på varandra. Hon är pryd. Han är kompetent. Hon är en slampa och han är pinsam på fyllan. Sedan kallar vi det för varandras "sociala roller" och låtsas som att man får välja sin roll själv. Lol. Dessutom har vi något slags underlig självbild av att det hela är meritokratiskt och därmed rättvist. Ni vet, "om det vi gör inte passar dig kan du ju göra en egen grej", utan att ta någon hänsyn till att ifall huruvida någon väljer att gå på mitt arrangemang kanske till hälften kommer att handla om ifall idén är bra och genomförbar, men till hälften på hur mycket cred jag har som arrangör.

Det här systemet gör dessutom att vi hindrar potential från att komma fram, eftersom vi (hyfsat omedvetet hoppas jag) ofta tillskriver folk kompetenser som de inte levererar, eftersom de hänger med rätt creddiga och kompetenta människor. Medan vi å andra sidan avskriver idéer och projekt om de kommer från någon som inte har rätt kontaktnät och sociala cred. Alltså, nej, det är inte meritokratiskt. Det är precis samma mekanism som gör att det sitter fler män än kvinnor i landets bolagsstyrelser (hint: det är inte för att män är mer intelligenta).

Och alltså. Rent personligt har jag ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det här eländiga systemet med social status, hierarkier och credd. För det har en inbyggd dubbelbestraffning också. Om jag spelar med och försöker levla i systemet, så statushorar jag. Och typ, tvingas välja bort mina roliga, smarta och vettiga vänner för att de har lägre status i gruppen, till förmån för att jaga lajks av folk jag inte nödvändigtvis tycker om men som har högre anseende. Och det känns jäkligt fel. Å andra sidan kan jag välja att revoltera genom att helt enkelt vägra erkänna någon statusordning. Och då blir man stämplad som socialt inkompetent eller rentav bråkig och aggressiv. Been there, tried that.

Så hörni.
Vi måste börja snacka mer om status.
Och då bara som i hur upphäver vi statusskillnader?
För det här är så galet destruktivt att jag blir galen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän