onsdag 26 februari 2014

En liten lila uppdatering

Jag har varit lite inne på att jag verkligen vill ha det där lila håret, men lite för feg och haft tusen ursäkter för att inte färga det. Typ "vad ska min chef säga" eller "jag är inte sexton" eller "tänk om man inte kan bleka ur henna". Sedan skrev jag det här inlägget, funderade på det i en halv dag och köpte ett par hair chalks. Jag kan ju omöjligt veta om jag är snygg i lila om jag aldrig testar, liksom...

Såhär såg jag ut på jobbet i onsdags. Med rosa kritstreck i håret.

Hårkritorna (en lila från Kicks och en rosa från Glitter) var tyvärr inte prisvärda alls. Det sitter dåligt även om man följer bruksanvisningen, de torrfäller på precis allting, och blir inte en lysande färg heller. Så skippa hårkritor om du vill ha en skojig hårfärg. Vill du ha den över en kväll bara så tror jag seriöst att sådan där färgad hårspray för barn är bättre.

Det lustiga med att ha rosatonat hår på jobbet var att jag fick grymt mycket beröm av kollegor som tyckte att det var snyggt och coolt (det är sportlov, så inga elever på plats). Så jag, som är en stor fegis när saker kommer omkring, passade på att fråga min chef sådär lite tillbakalutat nonchalant om "visst får jag ha vilken färg på håret jag vill, jag bryter ingen viktig dresscoderegel om det är rosa?". Hon sa nej då, det är klart man får färga håret hur som helst. Dessutom är rosa hår lätt att färga över om man tröttnar.

Och ptja, en sak som jag tror på är att alla drastiska förändringar av ens utseende ska göras spontant, brutalt och utan närmare eftertanke, så jag drällde till en av de där alternativa klädbutikerna i Gamla stan och köpte lila hårfärg (Stargazer Plume), plus en flaska hårblekning på rea (39:-) på Pulsen. Sedan färgades här hår.

45 minuter blekning senare
Det här var andra gången i mitt liv som jag blekte håret, och båda gångerna har det varit på en under lång tid uppbyggd röd färg. Nu har jag färgat med henna och ingenting annat i kanske tre års tid, så jag var lite nervös. Ni vet "man kan inte bleka över henna". Men tja, det gick ganska bra. Jag läste att om det är metallsalter i hennan kan det hända att håret smälter, men mitt hår har mest varit i kontakt med Lush-henna som är safe. Jag hade också hört att det kunde bli grönt, men det blev snarare lysorange. Henna sitter ganska djupt i håret, och efter 45 minuters blekning (maxtid på förpackningen) var jag vit i rötterna, kycklinggul en bit därefter och hade lysoranga lockar runt om. Inte min vackraste look. Dock ändå imponerad över hur pass bra håret klarade en lång stund med stark blekning, det blev inte bränt alls utan är mjukt och snällt.

På den här kemiska gula färgen langade jag alltså på en flaska intensivtoning, som fick sitta en timme. Resultatet: jag känner mig som en pokémon och ovanligt stylish och snygg. Och lila. Nu återstår det att se hur länge färgen håller och hur förtjust jag är i den om en vecka. Men överlag känns det bra och snyggt. Jag är lila, haha!

Lila

lördag 22 februari 2014

Ofta saknar jag esteter

Skulle nog bära upp den här looken bra.
NadineNightmare på Deviantart.
Jag lovade en gång att när jag får mitt första fasta lärarjobb så ska jag färga håret lila.

Jag vet inte riktigt varför jag sa det, eller varför just lila, för det har aldrig varit min favoritfärg. Men å ena sidan har jag länge drömt om knasigt färgat hår och bara aldrig gjort slag i saken med alla jobbiga steg av blekning och färgning. Och å andra sidan, with great power comes great responsibility.

Det där kanske låter lite konstigt. Eller ganska egotrippat, som att jag har en självbild av något slags Döda Poeters Sällskap-lärare vars närvaro i ett klassrum gör mina elever alldeles fascinerade och motiverade att gå sin egen väg. Nå, det tror jag inte. Förmodligen tycker de flesta av mina elever att jag är ganska töntig. Men ändå.

Jag har nu jobbat på gymnasiet i ett halvår. Jag umgås med sexton- och sjuttonåringar dagligen, och på många sätt är det helt underbart. Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om att mina elever inte alltid vill göra vad jag vill, utan ofta precis tvärtom. Jag tycker om när jag introducerar någonting som några av dem tycker är fantastiskt. Det är ganska mycket som jag tycker om. Men ibland tittar jag tillbaka på min egen högstadie- och gymnasietid och vad som formade mig, och inser att det är en sak jag saknar extra mycket. Jag saknar esteterna.

Eller den här? Härifrån
En av sakerna som verkligen gjorde folk av mig någon gång i tidiga tonåren, var insikten att om jag ville se ut på ett sätt som ingen annan gjorde, var jag tvungen att fightas för det. Så det gjorde jag hela högstadiet. I gymnasiet hittade jag min lilla klick av j-rockare som jag hängde ihop med, och kunde smälta in i den behagliga subkulturen "esteter" som man liksom förväntar sig ska se ut lite hur som helst och därför inte bråkar med. Det var också skönt. Men det förutsätter liksom att det finns esteter, och bland de underbara tonåringar jag känner, träffar jag inte många. Tonårsvärlden känns överlag väldigt ofta så otroligt snäv, som att det finns en lagom liten uppsättning med värderingar man får ha, kläder man får ha, musik man får gilla etc.

Det häftigaste jag vet är folk som vågar gå sin egen väg. Folk som kommer på kreativa idéer, helt spejsade grejer, och som bara genomför dem. Jag gillar folk som inte frågar om lov, utan som litar på sig själva och sitt eget omdöme. Det kan vara jättestora saker. Eller så kan det vara någonting så pass banalt som att färga håret lila utan att fråga sin bästis om det är snyggt eller lite för crazy.

Själv identitetskrisar jag lite. Det blir så när man plötsligt har en vuxenroll att spela vid sidan av sin helt vanliga personlighet. Det finns en läroplan att följa, och en dresscode, och en otrolig mängd normer om vad som är passande och lämpligt och bra och inte att en lärare säger och gör. Jag tror att jag navigerar dem ganska bra (och herregud, så länge mitt största problem på jobbet är vilken färg jag har på håret, tyder det antingen på att jag är stendum och inte fattar bättre, eller att jag gör ganska bra ifrån mig). Men ibland undrar jag om jag inte skulle vara lite mera sann mot mig själv och saker jag tror på om jag skaffade det där lila håret och signalerade "skit samma, jag kan lita på mitt eget omdöme och jag ser ut som jag vill" lite oftare.
Tyvärr har vi en business-dresscode som säger att extrema frisyrer eller sminkningar inte är okej på jobbet.

Det här är nog det rörigaste inlägg jag skrivit på länge. Det blir så när man precis fått sportlov.
Men tja. Kontentan är att jag saknar esteter.
Och att jag tror att alla tonåringar mår bra av att testa att gå sin egen väg lite oftare.
Och att det är snyggt med lila hår.

lördag 15 februari 2014

Det kallas kärlek

Igår var det Alla hjärtans dag, och eftersom jag är en sentimental liten romantiker passade jag på att ta en promenad efter jobbet för att hitta någon liten quirky present till min sambo.

Jag vet inte vad jag hade tänkt mig riktigt. En hjärtformad ask med lite godis i, en busskortshållare, ett par fina suddgummin kanske? Någonting litet och ganska användbart. Vi skulle bort på middag på kvällen så inga storvulna grejer, rosor eller champagne var på sin plats.

Jag drällde in på muminbutiken på Söder. Den heter någonting annat som jag hela tiden glömmer, och är full av allehanda mumin-merchandise (i Helsingfors heter samma butiker Moomin shop och är klart turistbetonade, här verkar det mest vara hipsters och fans som handlar). Som du som följt mig ett tag kanske vet har jag en komplicerad kärleksrelation till Tove Jansson och muminböckerna, och tänkte att någonting litet därifrån kanske skulle vara en lagom kärleksgest.

Och visst, självklart fanns det uppdukat med specialerbjudanden, Alla hjärtans dag och muminpryttlar. Och varenda en är rosa och föreställer Mumintrollet och Snorkfröken. Det fanns massor. Så mycket heteroslisk på samma ställe var det ganska länge sedan jag såg. Och det gör mig ganska irriterad, att en så pass queer författare som Tove Jansson omtolkas hårt för att man ska kunna kränga "gulliga kärleksprylar" med mumintrollet och snorkfröken på.
Funderade på en magnet med Toffslan och Viffslan, men blev arg och gick.

Men sådär är det. Sedan jag ramlade över på skuggsidan är det tydligare och tydligare hur många par-grejer riktar sig till heterosexuella par. Att folk byter ut ordet "kärlek" mot symbolerna "två hjärtan" eller "mars- och venus-symbol" utan att riktigt reflektera över det. Jag köper nagelstämplar med kärlekstema och får självklart med ett par bilder på heteropar som jag kan stämpla på mina naglar. Tack.

Heterosexualiteten syns överallt och hela tiden. Men den kallas kärlek.
Och heterosex syns överallt och hela tiden. Men det kallas sex.

Samtidigt vill jag inte riktigt använda regnbågsflaggan eller krokade venustecken som kärlekssymboler heller, för jag tolkar dem som väldigt politiska. Regnbågsflagga säger inte "kärlek" så mycket som "jag är gay, det är helt okej och jag vill ha samma rättigheter som alla andra", för mig.

(Nu kanske du undrar varför jag inte bara köpte en plan hjärtformad godisask utan någon bild på till Karro och så var det bra med det. Det undrar jag också, mest för att jag inte hade tid i slutändan tror jag. Men den obehagliga känslan på muminaffären kvarstår liksom).

Sedan idag var den stora nyheten att Ellen Page just kommit ut som gay. Anna-Karin skriver på tv-dags om hur sjukt den här grejen med att behöva "komma ut" egentligen är. Och jag mest kan inte skriva någonting konstruktivt alls utan gömmer mig i ett stort rosa fangirl-moln (tänk ljusrosa, med många många hjärtan på) för jag tokälskar Ellen Page och gör det ännu mera just nu. Men talet är awesome. Se talet (finns länkat från A-Ks inlägg). Det är awesome. Awesome. Okej.

torsdag 13 februari 2014

Jag är så trött på unisex

Vårkollektionerna är unisex, rapporterar modebloggare och mitt facebookflöde delar friskt. JC låter samma modell visa både dam- och herrkollektionen och Cheap Monday gör en unisexkollektion. Liksom, är inte bara kön en konstruktion egentligen, dam- och herrkläder en falsk uppdelning och det är vi konsumenter som köper bilder av hur män och kvinnor ska se ut? Det är så häftigt och queer och framtiden!

Typ så låter det nu. Och det gör mig lite sådär lagom jätteirriterad. För alltså, jag stör mig skitmycket på unisexkläder.

Eller såhär, jag stör mig inte på ansatsen att göra könsneutrala kläder i sig. Jag stör mig på att "könsneutrala" kläder alltid är herrkläder. Amanda Mann på Nöjesguiden är inne på samma spår som jag här.

Jag står i monter på Almedalsveckan med Andreas och Alex. I unisex.t-shirt.

Jag har stått på oändligt många mässor i mina dagar. Jag har stått i montrar och varit sjukt seriös i fula profilkläder medan jag försökt övertyga allehanda besökare om att just min förening är värd att stödja eller åtminstone kolla in närmare. Och det som alltid drabbar en när man står i montrar är följande:
Det finns en kartong profiltröjor i olika storlekar som man ska ha på sig när man gör reklam. Profiltröjor är "unisex". Det betyder alltid att de är för stora över axlarna, gapar i ryggen och inte går ner på mina höfter. Så jag står och känner mig sjukt obekväm i min kropp medan jag försöker vara seriös och insäljande. Det går sådär.

Eller som när min lajvgrupp skulle sy upp standardiserade gambesoner i storlekarna liten och stor, för att alla skulle ha likadan uniform till ett lajv. När jag och Treizième lånade de där gambesonerna tror jag inte att en enda av oss kunde knäppa sin gambeson över höfterna. För att unisex = manligt. Och alltså, jag stör mig på det här. Jag stör mig på unisex för att det tar bort alla saker som är snygga med min kropp och lägger emfas på alla delar som inte är det.

Cheap Monday, S/HE

Tittar med fasa på Cheap Mondays S/HE-kollektion. Och ursäkta, Philip Warkander. Men de är skitfula.
Den där bilden visar liksom inte en "cool androgyn tjej" utan en tjej vars alla former är totalt utslätade. Hon har en för stor väst, en formlös top och något slags märklig shorts-kjol utan passform över huvudtaget på sig. Och då ser det här ändå ut som den sortens tjej som är populärast i modebranschen just nu och som skulle ha absolut lättast att vara snygg i androgyna kläder. En smal brud med rak kropp, utan särskilt mycket bröst eller höfter. Jag skulle se förjävlig ut i de här kläderna, för de är inte anpassade alls efter någon med min kroppsform.

Herregud, när inte ens vanliga damkläder är anpassade till kvinnokroppar...

Jag skulle lätt välkomna ett unisexmode som var manskläder med ett femininare utseende. Jag gillar unisexkläder som innebär att jag får ha mysiga tjocktröjor eller flanellskjortor på mig. Rent stilmässigt skulle det gå att göra massor med kul grejer unisex.

Men rent formmässigt är jag så sjukt trött på unisex. För att det i praktiken alltid får mig att känna mig onormal för att jag inte har en manskropp, eller åtminstone är en rak och tanig modell. För att jag har smala axlar och stor rumpa. Jag gillar unisex stil, men inte unisex passform. För min kropp är inte unisex, så snälla sluta tycka att det är en ball queergrej att göra mina kläder sådana.

Jag i figursmickrarkläder. Ganska päronformat, lite som en mymla.

lördag 8 februari 2014

Idag börjar jag köpa American Apparel

American Apparel utses till Årets sexist genom en röstning hos bloggaren Genusfotografen, som intervjuas på SVTs hemsida.
– Unisexskjortan var bara toppen av isberget. Nu hoppas jag att folk bojkottar American Apparel och att de går i konkurs i Sverige. Det förtjänar de, säger han.   
 Den här kampanjen har uppenbarligen lyckats ganska bra, eftersom det på fler och fler av mina feministiska arenor har dykt upp diskussioner av typen "visst borde man bojkotta American Apparel?", och nu börjar jag tycka att det räcker. Nu skulle jag vilja langa upp en schysst bild av samma företag.

Jag har flera tröjor som är tillverkade av American Apparel. Jag har köpt dem av Lady Kabash som trycker feministiska tryck på dem. Så varför skulle en feminist medvetet köpa och sälja vidare tröjor som är tillverkade av onda American Apparel?

För att de är sweatshop-fria. För att det är ett företag som förlagt sin produktion till USA, och på så sätt kan garantera sina anställda en schysst lön och förmåner. För att hela företaget jobbar under samma tak, istället för att langa iväg hela sin tillverkning till Bangladesh, Pakistan eller Kina. American Apparel är alltså ett företag som tar ansvar för att deras produkter ska vara tillverkade utan att fattiga människor i u-länder utnyttjas för det. Och det känns som en grymt viktig grej.

För ett par år sedan började HM med märkning i alla sina kläder. Så varje gång jag köpte en ny HM-tröja stod det "made in India" eller "made in Bangladesh" på den. Det gjorde mig i regel otroligt stressad. Som något slags "nu när jag vet att tröjan är sydd i Bangladesh ska jag kunna ta ställning till om jag vill använda den eller inte". Tittar man längst ned på HMs hemsida, i det finstilta, så får man veta att de bl.a. jobbar med att upplysa arbetare i Bangladesh om sina rättigheter och att de är emot barnarbete. Men om jag vill vara säker på under vilka förhållanden min t-shirt är tillverkad, så är American Apparel ett bättre val.

Företaget gör dessutom en del andra bra grejer. När jag kollar upp dem på Wikipedia ser jag att de dragit stora kampanjer i sina butiker i USA för att ge amnesti till papperslösa invandrare, och att de tagit tydlig ställning för homosexuellas rättigheter och för homoäktenskap. De är engagerade i miljöfrågor, har utsetts till vegan-friendly av djurrättsorganisationer, och verkar överlag vara ett företag som tar stort socialt ansvar.

Gällande reklam verkar de dessutom arbeta rätt hårt med att använda modeller som inte är klassiska modeller, ofta jobbar inom företaget, och som de inte retuscherar.

Så okej, ja, reklamen för unisexskjortan var gravt sexistisk. I agree. Och ja, de har gjort många liknande reklambilder. Men jag kan omöjligt tycka att min frihet att slippa utsättas för sexistisk reklam är viktigare än vad textilarbetares villkor och löner är. Även som feministisk fråga. Jag måste bry mig mer om textilarbetande kvinnors rättigheter än om att jag tycker att det är obehagligt att bli sexualiserad. Jag är så grymt privilegierad som kan ägna mig åt den här sortens konsumtionsfeminism, där reklam är en viktig fråga och bojkott ett användbart verktyg.

Det blir så skeva perspektiv, och jag har svårt att inte tänka på mig själv som femtonåring som bojkottade Coca Cola men drack Pepsi, bojkottade McDonalds men åt på Burger King, bojkottade H&M (för att deras julreklam var sexistisk) men handlade på alla andra kedjor med likadan underklädesreklam, dock något mindre budget att slänga upp den på billboards för.

Så nej, det här är inte dagen när jag börjar bojkotta American Apparel. Det här är dagen när jag börjar handla där ordentligt. Den där unisexskjortan är trots allt rätt snygg.