Ofta saknar jag esteter

Skulle nog bära upp den här looken bra.
NadineNightmare på Deviantart.
Jag lovade en gång att när jag får mitt första fasta lärarjobb så ska jag färga håret lila.

Jag vet inte riktigt varför jag sa det, eller varför just lila, för det har aldrig varit min favoritfärg. Men å ena sidan har jag länge drömt om knasigt färgat hår och bara aldrig gjort slag i saken med alla jobbiga steg av blekning och färgning. Och å andra sidan, with great power comes great responsibility.

Det där kanske låter lite konstigt. Eller ganska egotrippat, som att jag har en självbild av något slags Döda Poeters Sällskap-lärare vars närvaro i ett klassrum gör mina elever alldeles fascinerade och motiverade att gå sin egen väg. Nå, det tror jag inte. Förmodligen tycker de flesta av mina elever att jag är ganska töntig. Men ändå.

Jag har nu jobbat på gymnasiet i ett halvår. Jag umgås med sexton- och sjuttonåringar dagligen, och på många sätt är det helt underbart. Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om att mina elever inte alltid vill göra vad jag vill, utan ofta precis tvärtom. Jag tycker om när jag introducerar någonting som några av dem tycker är fantastiskt. Det är ganska mycket som jag tycker om. Men ibland tittar jag tillbaka på min egen högstadie- och gymnasietid och vad som formade mig, och inser att det är en sak jag saknar extra mycket. Jag saknar esteterna.

Eller den här? Härifrån
En av sakerna som verkligen gjorde folk av mig någon gång i tidiga tonåren, var insikten att om jag ville se ut på ett sätt som ingen annan gjorde, var jag tvungen att fightas för det. Så det gjorde jag hela högstadiet. I gymnasiet hittade jag min lilla klick av j-rockare som jag hängde ihop med, och kunde smälta in i den behagliga subkulturen "esteter" som man liksom förväntar sig ska se ut lite hur som helst och därför inte bråkar med. Det var också skönt. Men det förutsätter liksom att det finns esteter, och bland de underbara tonåringar jag känner, träffar jag inte många. Tonårsvärlden känns överlag väldigt ofta så otroligt snäv, som att det finns en lagom liten uppsättning med värderingar man får ha, kläder man får ha, musik man får gilla etc.

Det häftigaste jag vet är folk som vågar gå sin egen väg. Folk som kommer på kreativa idéer, helt spejsade grejer, och som bara genomför dem. Jag gillar folk som inte frågar om lov, utan som litar på sig själva och sitt eget omdöme. Det kan vara jättestora saker. Eller så kan det vara någonting så pass banalt som att färga håret lila utan att fråga sin bästis om det är snyggt eller lite för crazy.

Själv identitetskrisar jag lite. Det blir så när man plötsligt har en vuxenroll att spela vid sidan av sin helt vanliga personlighet. Det finns en läroplan att följa, och en dresscode, och en otrolig mängd normer om vad som är passande och lämpligt och bra och inte att en lärare säger och gör. Jag tror att jag navigerar dem ganska bra (och herregud, så länge mitt största problem på jobbet är vilken färg jag har på håret, tyder det antingen på att jag är stendum och inte fattar bättre, eller att jag gör ganska bra ifrån mig). Men ibland undrar jag om jag inte skulle vara lite mera sann mot mig själv och saker jag tror på om jag skaffade det där lila håret och signalerade "skit samma, jag kan lita på mitt eget omdöme och jag ser ut som jag vill" lite oftare.
Tyvärr har vi en business-dresscode som säger att extrema frisyrer eller sminkningar inte är okej på jobbet.

Det här är nog det rörigaste inlägg jag skrivit på länge. Det blir så när man precis fått sportlov.
Men tja. Kontentan är att jag saknar esteter.
Och att jag tror att alla tonåringar mår bra av att testa att gå sin egen väg lite oftare.
Och att det är snyggt med lila hår.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det