lördag 26 april 2014

En 1860-tals day dress, del 2

Var var vi nu? Du är färdig med dina underplagg och det är dags att börja sy själva klänningen? Check. I det här inlägget ska jag försöka beskriva hur jag gick till väga. Det blir ingen regelrätt tutorial, för jag fotade väldigt lite under själva sömnadsprocessen. Däremot har jag mycket länkar till folk som gjort bra tutorials förr, och hoppas att det räcker så.

Hitta ett mönster
Det är lättare att sy kläder efter ett mönster, än utan (duh), och om man inte är grym på mönsterkonstruktion är det rätt knivigt att dra upp ett från grunden (jag har provat, det ligger över min kunskapsnivå). Däremot har jag en mamma som är grym på mönsterkonstruktion, och som har sytt en hel del klänningar till mig tidigare. Så jag lånade hennes arkiv.

Vi utgick från ett gammalt mönster som sitter bra på mig. Fördelen med 1800-tal är att moderna sömnadstekniker som insnitt verkar rätt uppfunna, så det gick att köra på samma mönster som till en modern klänning, med vissa korrigeringar. Det kan vara så att jag fuskar nu, för jag har lite krångliga proportioner och orkade verkligen inte beställa något färdigt mönster från någon som gör sådana. Typ Truly Victorian. Handelsgillet är svensk återförsäljare.

Typ den här sommarklänningen kan man utgå från. Det som behövdes var helt enkelt ett välsittande liv. Det var inte den här klänningen vi utgick från, men en typ likadan. Tror att ganska många av mina klänningar är sydda från samma mönster.
Eftersom jag tänker bära klänningen över korsett, mjuk bh och en särk, var vi tvungna att korrigera mönstret något för att passa de förändringarna. Vi sänkte också axelsömmen, för att få de karaktäristiska sluttande axlarna. Jag valde att låta klänningen sluta i min naturliga midja. Tror att det är ett lite tidigare mode, och att de i och med 1860-talets framfart börjar bli mer och mer spetsiga, lite som på en disneyprinsessa. Men jag tror att naturlig midja är snyggare på mig, som inte har en så platt mage. Så vi körde på det. Ärmarna förlängdes och blev efter lite pinterestkonsulterande snäva, istället för pagod- eller biskopsärmar.

Sedan gjorde vi en toile i lakansväv och provade in den tills den satt fint, innan det blev klänning.

Kritstrecksrandig bodice i sidentaft. Hög krage men snäva ärmar.

Få ut en hel klänning av tyget
Klänningstyget har jag vojat mig över en massa! Det var helt enkelt precis för lite för att räcka till både liv och kjol, och alltför mycket piecing kändes riskfyllt med tanke på att jag är en rätt osäker sömmerska. Så jag bestämde mig för att sy kjolen för kort (från min midja till golvet är det ungefär 100 cm utan krinolin och ungefär 120cm med krinolin - jag lät kjolen vara 100 cm lång), och skarva den med en tjock svart yllebård i nederkanten. Det var både räddningen som fick mitt tyg att räcka, och blev snyggt.

Plockade först ut hela kjolen. Det viktiga är att den kan gå över krinolinen. Klippte ut tre och en halv längd - sammanlagt ungefär 4.30 meter kjol. Därefter kunde jag få ut bitarna i liv och ärmar. Min klänning fick en söm i ryggen som inte var tänkt där från början, men som sparade mig en del tyg, så att jag slapp pieca ärmarna. Det är sådant man får ta.

Foder
Sådana här livstycken är oftast fodrade, och jag ville gärna fodra mitt också för att få lite stadga. Jag hittade en söt rödblommig kalikå som jag klippte ut fodret i och gjorde såkallad "flatlining". Tror att det kallas "att dubbla" på svenska. Man klipper helt enkelt identiska bitar av foder och yttertyg, lägger ihop dem två och två, tråcklar ihop dem och behandlar dem som om de vore samma tygbit medan man syr ihop plagget. Sedan kan man fälla yttertygets sömmar ovanpå fodrets. Här finns en tutorial (i Catrin Åhléns kampfrau-tutorial som inte är 1800-tal alls men däremot grymt bra).

Här har jag sytt ihop plagget men inte fällt alla sömmar än. Jag vet inte hur korrekt det är med mönstrad bomull som foder, men den är fin och det blir mycket roligare att klä på och av sig!
Kjol
Kjolen gjorde jag genom att sy cartridge pleats mot en midjelinning. Jag gjorde min klänning tvådelad, eftersom jag ville att korsetten skulle hjälpa till att bära upp kjolens tyngd. Det tar lång tid att cartridge-pleata drygt fyra meter kjol, men det är ganska tacksamt att se på film samtidigt. Catrins kampfrau-tutorial som jag länkade en bit längre upp innehåller ett avsnitt om hur man gör sådana veck också, men basically drar man rynktrådar och sedan syr man fast varje litet veck för sig med 2-3 stygn. Många stygn blir det!

Amen kom igen, visa klänningen någon gång då!
Jag provade, skuttade runt, kände mig söt och fotograferade ganska många turer under arbetets gång. Här får ni se några av de bilderna!

Det här är innan klänningen får ärmar och inte en kant är prydligt tillfixad. Men jag är glad och passformen är fin.

Kantade hals och fram med snedremsa för att få en prydlig avslutning. Det blev fint.
Satte även snedremsa på insidan av ärmhålen för att skydda de fula sömmarna där.

Här har kjolen fått sin bård nedtill, så klänningen är ganska mycket för lång för mig. Man ser hur vid kjolen är. Här har också den irriterande glipan mellan liv och kjol uppenbarat sig (som borde vara självklar men som jag inte tänkt på!) Så nu är det problemlösning på gång.

Krinolinen åkte på. Mammas lägenhet är lite för trång för att krinolin ska fungera, så jag är på väg ut för att fota i trapphuset. Kolla vilket snyggt fall kjolen får över ställningen.

Den går fint att sitta i. 
Och såhär ser klänningen ut framifrån.

Jag är dock inte riktigt klar. Fick avbryta sömnaden på grund av brist på hyskar och hakar (som ska fästa ihop livstycket och eventuellt kjol och liv med varandra, om jag inte syr ihop dem). På bilderna är den alltså ihopnålad.

Det ska också på en del dekorationsband eller spets, för såhär plana är sällan borgerliga klänningar med den här krinolinstorleken. Men sådant är överlägset billigast att handla på ebay från Kina, så jag väntar på lite leveranser därifrån.

Men så här långt har jag kommit på min klänning i alla fall!
Nu behöver jag åtminstone en hatt, ett par handskar, två underkjolar och en särk innan jag kan gå ut och gå i den.

måndag 21 april 2014

En 1860-tals day dress - del 1

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag fastnade för 1860-talet. Det kan ha börjat med brevlajvet Poste Restante för ett par år sedan, när jag började göra research för att få veta vad roller i den engelska överklassen 1862 hade på sig. Och alltså, tidiga 1860-talet är läckert. Det är liksom sinnesbilden av 1800-talet, med smala midjor och stora krinoliner. Så sakta men säkert bestämde jag mig för att sy en sådan klänning.

Eftersom rätt många när jag sagt vad jag håller på med reagerat med ungefär "jag vill också!" eller "kan inte du skapa en ny trend?" så tänkte jag att jag slänger ihop ett inlägg och talar om hur det gick till när jag sydde den här klänningen. Det var inte alls så svårt som det verkar. Min klänning tog tre dagar att bli klar med, och den är prydlig med massa små pilldetaljer.

Så here goes: hur man blir med 1860-talsklänning.

Disclaimer: Jag är kostymnörd, men inte reenactare, och det här inlägget riktar sig till intresserade lajvare och nyfikna i största allmänhet. Jag gör dock en hel del små fusk, så vill du vara säker på att din klänning är 100% historiskt korrekt i detalj, behöver du göra mer research på egen hand än att lyssna på mig. Jag känner tyvärr inga svenska 1800-talsreenactare som kör borgerliga grejer, men om du känner några så tipsa mig hemskt gärna! Jag är en glad amatör.

Steg ett: Skaffa kollen
Ett första bra steg är att ta reda på vad du ska sy och hur det ska se ut egentligen. Jag är relativt trött på att svenska lajvare vant sig av vid "generiska medeltidskläder" men fortfarande tror på "generiska 1800-talskläder" som man kan hitta på Myrorna. Det är en helt enorm skillnad på 1818, 1860 och 1887.

1810-tal
1850-tal
1890-tal
Jag har fått mycket tips och info via Truly Victorian. Wikipediasidan 1860s in Western Fashion är en bra start. Det finns också en uppsjö av bra costumer-bloggar på internet. Jag tipsar om Historical Sewing, Story of a seamstress och Romantic History, men de länkar vidare till många andra bra.

En annan guldgruva är Pinterest! Jag har en anslagstavla som heter 1860-tal som det är fritt fram att kolla in och kopiera grejer från. Även här funkar det så att när man sätter en pin på en bild får man tips om andra som också pinnat bilden, och kan på så sätt hitta och prenumerera på andras anslagstavlor. Mycket bilder från museer, gamla foton och överlag genuina 1800-talsklänningar.

Nu bildspammar jag er lite och försöker ringa in de mest basic dragen för tidiga 1860-talets kvinnodräkt.

Mourning dress. Svart siden. Stor kjol, droppade axlar och de supertrendiga pagod-ärmarna.
Axlarna är väldigt låga för att skapa illusionen av sluttande axlar. Ärmarna är ofta vida för att midjan ska se smalare ut.
Och tack vare den relativt nya krinolinen behöver man inte ha tusen underkjolar för att kjolen ska bli rejält stor.
Aftonklänningar har djup urringning och små puffärmar på axlarna. Dagklänningar är långärmade och går propert ända upp i halsen. Oftast verkar klänningarna vara tvådelade, med liv och kjol i samma tyg. Då kan man också ha en långärmad "day bodice" och en kortärmad, urringad "evening bodice" till samma kjol.
Ganska ofta är klänningarna i mönster som idag känns lätt bisarrt att göra kläder i. Ofta är de stormönstrade. Rutor och ränder är populärt, liksom klara skrikiga färger som inte funnits tidigare.

Sista "bästa koll"-tipset är Sarah Jane på Romantic History's blogginlägg "Anatomy of an 1860s dress" där hon går igenom konstruktionen på en av sina bomullsklänningar i detalj. Det hittar du här.

Steg 2 - underkläder
Det är alltså ingen idé över huvudtaget att börja konstruera sådana här kläder om du inte har tillgång till plaggen som ska vara under dem. Typ alla historiska kläder (utom möjligtvis medeltid och efter 1960) bygger på att man har rätt underplagg som formar om kroppen till lämplig form och storlek. I det här fallet behöver du alltså en korsett och en krinolin.

Min korsett är en underbust som jag inte alls vet var den kommer ifrån, jag fick den av en vän för några år sedan. Den är stålskenad men relativt snäll och jag kan röra mig rätt bra i den. Poängen med korsetten är inte primärt att göra din midja smalare, utan att omfördela fett så att linjerna blir slätare. Den hjälper också till att stadga upp och avlasta midjan när du sedan ska hänga en seriöst ganska tung kjol på den.

Många korsetter från 1860-talet verkar vara överbyst-varianter, men jag har inte hittat någon som jag tycker ger rätt siluett. Moderna korsetter bygger ofta på att brösten ska sitta högt upp och ha mycket klyfta, men jag ser inga belägg på de gamla bilderna för att det här skulle vara en idealsilhuett. Tvärtom verkar ofta bröst vara ganska tunga och runda och sitta långt ned (de toppiga tonårsbrösten dyker upp i modet efter första världskriget). 

Jag bär alltså en modern bygel-bh (inte pushup!) till min korsett. Det är inte helt rätt, men det ger en form som känns mer 1800-tal än att använda en modern korsett, slash gå utan bh helt. Jag vet inte riktigt var man får tag på en bra viktoriansk korsett, men det finns en del på Etsy som verkar lovande. 

Krinolinen är 100% superfusk, ser inte alls 1800-tal ut, och jag har köpt den från Kina på Ebay. Den är i polyester med lätta stålringar och är tänkt att bära under en modern brudklänning. Det jag tittade på när jag valde krinolin var att den skulle kännas rätt i formen framförallt. Med klänning ovanpå ser den rätt ut för tidiga 1800-talet innan kjolarna börjar bli ovala. Det här var helt enkelt en budgetlösning, som känns lämplig för lajv.

Det här är Sarah Jane från Romantic History i den mer historiskt korrekta varianten.
Hennes inlägg om krinoliner här och här.
Utöver formplaggen behöver du en särkmamelucker/holkar och minst två underkjolar (en över krinolinen för att inte stålringarna ska synas genom klänningen, och en under krinolinen ifall den blåser upp). Mina är inte klara, så jag lämnar åt andra bloggare att visa upp dem.

Steg 3 - Get yourself some fabric!
Jag hade tur och hittade en rejäl yllestuv på Ohlssons tyger. Ungefär 3.80 meter räckte till en klänning, men jag fick skarva med en meter gammalt svart ylle från mammas förråd i nederkanten. Räkna alltså med ungefär fem meter tyg till en sådan här klänning. Det som drar är framför allt kjolen, som måste vara vid och räcka över krinolinen. Alltså ju mindre krinolin desto mindre tyg går åt.

Vanlig kalikå, alltså typ sådan där småblommig bomull man har i lapptäcken, eller tungt siden, verkar också vara vanliga tyger för 1800-talsklänningar. Siden är billigast på Ebay (åter igen!) där det kan ligga nedåt 110kr/metern, eller på puresilks.biz, som också har en himla massa just stormönstrade, rutiga o.s.v.

Jennifer på Historical Sewing har en lathund för hur mycket tyg som behövs för olika plagg, men tänk på att en yard är mindre än en meter och att standardvidden ofta är lägre, på kanske 110-120cm istället för 150. Det här gäller också när du köper tyg online, var noga med att kolla upp vidden.

Det här var del 1, och nu är du alltså klar med alla förberedelser för en 1860-talsklänning. I nästa inlägg visar jag hur min är sydd och så får du se lite färdiga bilder. Jäj! :D

fredag 11 april 2014

Projekt bumla är avklarat!

Äntligen, äntligen, är jag faktiskt färdig med min bumla. Och den är söt.
De sista stegen har varit en del renoveringsjobb - jag insåg att livet var alldeles för långt både för att falla snyggt och om man jämför med träsnitten. Kjolen som satt i min midja puffade liksom upp det så att det blev bubbligt i ryggen. Sedan insåg jag dessutom att en liten viktuppgång gjort att kjolen inte längre satt bra i midjan, och att det blev en ful glipa när jag försökte knäppa kjolen.

Så vad gör man?
Igår var jag på hemslöjden och köpte en FET rulle lintråd. Sedan sprättade jag upp hela rynkningen på kjolen och plockade bort midjebandet helt. Jag höjde midjan på livet ungefär 6-7 cm, och sydde fast kjoldelen direkt i livstycket. Nu har jag alltså en livkjol istället för en modulklänning (vet inte riktigt varför jag ville ha den tvådelad från början), och den sitter sjukt mycket bättre och skönare. Ingenting som skär in i midjan och är obekvämt, och kjolens tyngd sträcker livet och får det att sitta bättre.

Tyvärr hade jag sytt på kjolen snett, så i eftermiddags fick jag åter igen sprätta bort ungefär en fjärdedel och sy fast den igen.
Både kjolen och livstycket knäpps fram, men jag gjorde sprundet så litet jag kunde, och det är knappt märkbart (kanske för att det är så mycket tyg i kjolen). Tänkte sätta en hyska där vid behov, men just nu verkar det inte behövas.

Med på bilden är också min söta knekthatt med påfågelfjädrar som jag sydde på Göran Hasslars workshop på Prolog (så sjukt nöjd att jag fick plats på den!).

Nu är jag faktiskt tillräckligt nöjd med dräkten för att ha den på KH-lajv och medeltidsveckan.
I förlängningen ska den få ärmar (missnöjd med de gamla och tänker sy om dem), men jag vidmakthåller att det är skönt att ha just ärmarna löstagbara eftersom augustiväder inte är att leka med. Jag tror också att jag antingen behöver en ny bältesväska (för den vävda rutiga påsen som jag brukar förvara typ plånbok, mobil, kondomer i på medeltidsveckan, skär sig något så fruktansvärt färgmässigt med bumlan), eller en fickslits så att jag kan sy en fulficka att ha under kjolen. Vet inte riktigt hur jag ska göra med det.

I förlängningen ska jag också hitta något slags bra underkjol och strumpor. Hade ett par bomullslakan från IKEA som jag tänkte sy en ful-underkjol i. Döm om min förvåning när jag insåg att de var gjorda i polyesterblandning och inte alls sköna att ha mot benen. Nånå.
Klänningen är i alla fall klar nog att användas med gott samvete och jag är ganska nöjd med mig själv.



onsdag 2 april 2014

Den manliga blicken

Hej!
Idag ska vi prata dubbelbestraffning och manliga blicken. Det här inlägget handlar om sex, sexualisering och vad man tänder på, så om du är lättgenerad eller någon av mina nära släktingar får du gärna sluta läsa nu.

Det här inlägget bottnar i Susanna Petterssons fenomenala blogginlägg om Genusfotografen, som finns här.

Jag har seriöst aldrig i mitt liv förutsatt att min främsta funktion, vare sig socialt eller utseendemässigt, är att behaga män. Jag växte upp i en värld relativt fri från dem, och mina värsta pubertetsår var jag lesbisk. Jag har använt mitt utseende för att signalera vem jag är, för att uttrycka personlig stil och kreativitet, givetvis också för att göra mig själv vacker och sexig. Men inte med "vad killar ska tycka om mig" i bakhuvudet. Rent generellt är jag ganska ointresserad av vad killar ska tycka om mig.

Samtidigt har jag absolut ett behov av att få vara sexig och sexuell. Av någon anledning har det här behovet dessutom tagit sig formen, att jag föredrar att vara sexuell på ett relativt könsstereotypt, undergivet och lätt objektifierande sätt. Dessutom tänder jag på kvinnor och bilder av kvinnor som ser ut på det viset. Och alltså, det gör att det här med feministisk bildanalys oftast känns drygt och jävligt problematiskt. Om vi utgår från några bilder:

When did this...
...get hotter than this?
Ganska många sexpositiva feminister, queera feminister etc. som jag känner hyllar gärna bilder som den på Fredrik Ljungberg ovan. Att män sexualiseras i det offentliga rummet på samma villkor som kvinnor ofta gör det är ju coolt, och tydligen är bilden på Ljungberg sexig också. Jag har sett den uppklistrad på anslagstavlor på kvinnodominerade arbetsplatser ett par gånger. Det coola med Ljungbergsbilden är att den är ett av rätt få exempel på en sexig bild på en man som rätt uttryckligen riktar sig till kvinnor. Jag tänker rätt osökt på seriefiguren Zelda och bloggare som Ling0n och Tanja Suhinina som ganska ofta uttryckligen hyllar eller letar efter just sexiga bilder på män. Och alltså, det är jättebra.

Men seriöst, mig säger sådana här bilder verkligen ingenting. Jag reagerar på Ljungbergs vältrimmade kropp med "jaha, ska jag ha en åsikt om det här?" på sin höjd. Den är inte provocerande. Den är inte cool. Den är inte sexig, jag är bara så hopplöst jäkla ointresserad av den här sortens bilder på sexiga manskroppar.

Låt oss gå vidare till bilden på Anna Nicole Smith. En av de mest kända och en av de mest utskällda HM-reklambilderna genom tiderna, från mitten på 90-talet någon gång. Genusfotografen skulle gå i taket. Bilden osar liksom sex. Den porträtterar en kvinna med stora bröst, rätt ned i urringningen, hon möter kameran med lustfylld blick och har fingrarna i munnen. Det går liksom inte att misstolka den här bildens intention, den vill vara sexig för betraktaren.

Jag tänker två saker när jag ser bilden på Anna Nicole. Jag blir inte provocerad, jag blir inte arg och jag får inte dåligt samvete för att jag inte har samma figur och tänker att inga killar kommer att vilja ha mig nu.

Först tänker jag henne vill jag ligga med. Sedan tänker jag henne vill jag vara. Gärna samtidigt.

När jag skulle skriva det här blogginlägget skulle jag förklara den här bilden för Karro, så jag la mig på sängen med benen högt upp i vädret och poserade som Anna Nicole. Karro log lite åt det.
- Jag trivs så bra såhär! sa jag
- Jag vet, sa hon. Det syns. Du blir alltid glad och får så himla mycket utstrålning.

Jag känner mig som ett sexuellt subjekt när jag gör mig sexig för att bli betraktad. På nästan alla andra arenor brukar vi utgå från att människor som betraktas också beundras, och jag känner mig beundrad när jag blir betraktad sexuellt. Jag känner beundran för kvinnor som poserar sexuellt på bilder och får mig att tänka "wow, hon osar verkligen sex". Den där bilden osar njutning och hedonism och att vara ogenerat sexuell utan att skämmas för sig. Det är så jäkla häftigt. Power.

Sedan visar jag bilden på Anna Nicole för Karro som säger att den är ett typexempel på sexistisk reklam och jag inser att mycket feministisk bildanalys skulle hålla med henne. Att bilden föreställer en kvinna som blir betraktad sexuellt. Hon är inte stark, hon är inte dominant, det finns ingenting queert över henne. Hon ligger liksom bara där och skrattar med fingrarna i munnen. Den manliga blicken skulle rätt många säga. Att kameran förutsätter att betraktaren är en man och att kvinnan är ett sexuellt objekt som mannen ska njuta av.

Och sure, det låter snyggt och så, men jag kommer inte ifrån tanken på att hela manliga blicken-teorin är så otroligt heteronormativ. Att den liksom är skapad av heterosexuella kvinnor för att beskriva sexuella bilder de själva inte känner igen sig i eller tänder på.

Men jag kommer liksom inte på tanken att jag förutsätts vara en man som tittar på Anna Nicole och tänker att han vill knulla. Jag kommer inte på tanken att jag som kvinna ska tänka "hur ska jag bli sådär för att killar ska gilla mig?". Ganska ofta känns det som att män existerar ganska perifert i min värld och jag föredrar ärligt talat att ha det på det viset.

Några gånger när det verkligen kändes... och andra fragment

Inspirerade av Elsa Billgrens inlägg här började jag och Mathilda skriva egna listor på gånger det verkligen kändes. Skriv gärna en också, jag älskar det här formatet och vill gärna läsa.

---

- När vi satt ensamma kvar sista natten i hotellbaren och hade druckit lite för mycket, och du pratade om att vara lycklig och jag grät och sa att jag hatar lyckan, att jag vill vara euforisk och annars får det vara. Du sa att ditt liv var mer spännande förr, att det kändes lite monotont för att man inte undrade.
Till exempel om vi skulle börja hångla nu, vad skulle hända då? Det hade man kunnat undra. Men vi delade på en cigarett istället och gick och lade oss, och väl tillbaka ensam i mitt hotellrum ångrade jag verkligen att jag inte kysst dig.

- Att hoppa i alla vattenpölar på väg hem från universitetet.

- När jag låste in mig i badrummet och satt på jacuzzikanten med telefonluren krampaktigt fäst mot axeln och örfilen fortfarande svidande mot kinden och insåg medan tårarna rann att jag skrattade för jag hade vunnit och var fri.

- Att det är en stjärnhimmel i kullerstenen på Stora torget i Visby och sommarnätter när den passar fint att studsa ensam och upprymd över. Att jag inte fryser om mina bara fötter och att det alltid känns som någonting nytt och spännande.

- Och du sa "go ahead" och svarade trevande.

- Mitt surrealistiska möte med Raskolnikov på en sunkig ölhall, gångerna jag verkligen undrat om verkligheten bara är en lsd-tripp, och lärdomen att man alltid är snygg dagen efter i sjömansklänning.

- På midnattsmässan en påskafton i Spånga kyrka när alla kallades fram för att ta nattvarden och jag kände mig för odöpt och utesluten för att kunna delta. Den stora kärleken och de stora tårarna.

- När ni fnittrande tittade upp från ert skrikiga hångelhörn och helt hade missat Den Stora Katastrofen som just utspelat sig i rummet bredvid.

- Det tog mig flera månader att våga börja ett samtal med "jag har inte hittat något artigt sätt som man kan säga på när man inte är kär i någon" och du satte hjärtat i halsgropen innan vi insåg att det inte behövdes.

- Det snöade inte. Ändå minns jag snö i dina ögonfransar.