Den manliga blicken

Hej!
Idag ska vi prata dubbelbestraffning och manliga blicken. Det här inlägget handlar om sex, sexualisering och vad man tänder på, så om du är lättgenerad eller någon av mina nära släktingar får du gärna sluta läsa nu.

Det här inlägget bottnar i Susanna Petterssons fenomenala blogginlägg om Genusfotografen, som finns här.

Jag har seriöst aldrig i mitt liv förutsatt att min främsta funktion, vare sig socialt eller utseendemässigt, är att behaga män. Jag växte upp i en värld relativt fri från dem, och mina värsta pubertetsår var jag lesbisk. Jag har använt mitt utseende för att signalera vem jag är, för att uttrycka personlig stil och kreativitet, givetvis också för att göra mig själv vacker och sexig. Men inte med "vad killar ska tycka om mig" i bakhuvudet. Rent generellt är jag ganska ointresserad av vad killar ska tycka om mig.

Samtidigt har jag absolut ett behov av att få vara sexig och sexuell. Av någon anledning har det här behovet dessutom tagit sig formen, att jag föredrar att vara sexuell på ett relativt könsstereotypt, undergivet och lätt objektifierande sätt. Dessutom tänder jag på kvinnor och bilder av kvinnor som ser ut på det viset. Och alltså, det gör att det här med feministisk bildanalys oftast känns drygt och jävligt problematiskt. Om vi utgår från några bilder:

When did this...
...get hotter than this?
Ganska många sexpositiva feminister, queera feminister etc. som jag känner hyllar gärna bilder som den på Fredrik Ljungberg ovan. Att män sexualiseras i det offentliga rummet på samma villkor som kvinnor ofta gör det är ju coolt, och tydligen är bilden på Ljungberg sexig också. Jag har sett den uppklistrad på anslagstavlor på kvinnodominerade arbetsplatser ett par gånger. Det coola med Ljungbergsbilden är att den är ett av rätt få exempel på en sexig bild på en man som rätt uttryckligen riktar sig till kvinnor. Jag tänker rätt osökt på seriefiguren Zelda och bloggare som Ling0n och Tanja Suhinina som ganska ofta uttryckligen hyllar eller letar efter just sexiga bilder på män. Och alltså, det är jättebra.

Men seriöst, mig säger sådana här bilder verkligen ingenting. Jag reagerar på Ljungbergs vältrimmade kropp med "jaha, ska jag ha en åsikt om det här?" på sin höjd. Den är inte provocerande. Den är inte cool. Den är inte sexig, jag är bara så hopplöst jäkla ointresserad av den här sortens bilder på sexiga manskroppar.

Låt oss gå vidare till bilden på Anna Nicole Smith. En av de mest kända och en av de mest utskällda HM-reklambilderna genom tiderna, från mitten på 90-talet någon gång. Genusfotografen skulle gå i taket. Bilden osar liksom sex. Den porträtterar en kvinna med stora bröst, rätt ned i urringningen, hon möter kameran med lustfylld blick och har fingrarna i munnen. Det går liksom inte att misstolka den här bildens intention, den vill vara sexig för betraktaren.

Jag tänker två saker när jag ser bilden på Anna Nicole. Jag blir inte provocerad, jag blir inte arg och jag får inte dåligt samvete för att jag inte har samma figur och tänker att inga killar kommer att vilja ha mig nu.

Först tänker jag henne vill jag ligga med. Sedan tänker jag henne vill jag vara. Gärna samtidigt.

När jag skulle skriva det här blogginlägget skulle jag förklara den här bilden för Karro, så jag la mig på sängen med benen högt upp i vädret och poserade som Anna Nicole. Karro log lite åt det.
- Jag trivs så bra såhär! sa jag
- Jag vet, sa hon. Det syns. Du blir alltid glad och får så himla mycket utstrålning.

Jag känner mig som ett sexuellt subjekt när jag gör mig sexig för att bli betraktad. På nästan alla andra arenor brukar vi utgå från att människor som betraktas också beundras, och jag känner mig beundrad när jag blir betraktad sexuellt. Jag känner beundran för kvinnor som poserar sexuellt på bilder och får mig att tänka "wow, hon osar verkligen sex". Den där bilden osar njutning och hedonism och att vara ogenerat sexuell utan att skämmas för sig. Det är så jäkla häftigt. Power.

Sedan visar jag bilden på Anna Nicole för Karro som säger att den är ett typexempel på sexistisk reklam och jag inser att mycket feministisk bildanalys skulle hålla med henne. Att bilden föreställer en kvinna som blir betraktad sexuellt. Hon är inte stark, hon är inte dominant, det finns ingenting queert över henne. Hon ligger liksom bara där och skrattar med fingrarna i munnen. Den manliga blicken skulle rätt många säga. Att kameran förutsätter att betraktaren är en man och att kvinnan är ett sexuellt objekt som mannen ska njuta av.

Och sure, det låter snyggt och så, men jag kommer inte ifrån tanken på att hela manliga blicken-teorin är så otroligt heteronormativ. Att den liksom är skapad av heterosexuella kvinnor för att beskriva sexuella bilder de själva inte känner igen sig i eller tänder på.

Men jag kommer liksom inte på tanken att jag förutsätts vara en man som tittar på Anna Nicole och tänker att han vill knulla. Jag kommer inte på tanken att jag som kvinna ska tänka "hur ska jag bli sådär för att killar ska gilla mig?". Ganska ofta känns det som att män existerar ganska perifert i min värld och jag föredrar ärligt talat att ha det på det viset.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.