tisdag 23 september 2014

Swedish costume och medeltidsveckan

Idag har jag läst Lizette Gradéns artikel Folkdräktsmode i Svenskamerika - Kulturarv, kreativitet och tillhörighetens geografi. Artikeln handlar om staden Lindsborg i Kansas där det varje år firas midsommar och Svensk hyllningsfest, två festivaler där hela stan uppmanas gå klädda i svensk folkdräkt.

Lindsborg är alltså en stad som grundades av svenska immigranter från Värmland på 1800-talet, och som sedan ungefär 1960-talet aktivt marknadsfört sig som Little Sweden. Den svenska hyllningsfesten (som alltså heter Svensk hyllningsfest även på engelska) firas sedan fyrtiotalet och orten verkar bygga mycket både turism, gruppkänsla och identitet på sitt svenska arv. Och även Lindsborgsbor som själva inte är svenskättlingar eller har någon koppling till Sverige klär sig i svensk folkdräkt för att visa samhörighet med sin hemstad Lindsborg.

En sak som verkligen slår mig när jag läser om Lindsborgsborna och deras folkdräkter, är hur mycket det påminner mig om den svenska reenactment- och medeltidskläderscenen.

Hela projektet med att uppvärdera sitt svenska kulturarv och klä alla i folkdräkt verkar i Lindsborg ha börjat i början av 1900-talet. Vi pratar alltså om samma tidsperiod som det i Sverige är superhett att bygga nationell identitet genom att konstruera folkdräkter och låta fotografera sig i traditionella plagg. I Lindsborg samlade man information om folkdräkterna på flera sätt - dels från bevarade plagg och dräkter som kommit med svenska förfäder till Amerika, berättelser från äldre släktingar, och från vykort och planscher från Sverige. Till exempel sådana här vackert kolorerade dalkullor.

Genom åren har det hänt ett par olika saker med det svenska dräktskicket i Lindsborg. Dels har det kommit till mer och mer information om hur svenska folkdräkter faktiskt ser ut, via internet och dräktböcker. Men det har också demokratiserats. Sedan åtminstone 1980-talet har det varit ett krav från skolledningen i staden att alla skolbarn går klädda i svensk folkdräkt under Svensk hyllningsfest, och då har man behövt göra en specifikation på vilka plagg som ska vara med för att plagget ska räknas som svensk folkdräkt (skjorta, väst, knäbyxor för pojkar, blus, livstycke, förkläde, kjol och huvudbonad för flickor). Men många Lindsborgsbor skapar utifrån de här förutsättningarna helt egna dräkter som inte alls är baserade på någon särskild dräkt från Sverige. Man kan blanda som man känner för, välja färger man tycker är vackra, sy matchande dräkter till hela familjen, eller nya varje år, sy dräkten i polyester (för att det är mer lättskött än bomull), så länge dräkten passar in i en estetik som känns igen som "folkdräkt". Skolan har ett "dräktotek" där skolbarn kan låna dräktdelar och efter fritt val komponera ihop dem till en helhet.
Jag slängde upp en bild på ungdomar i sådana dräkter i förra inlägget. Många fler hittar du här.

När jag läser om de nyskapade dräkterna från Lindsborg tänker jag ganska mycket på folk som syr och skapar "medeltidskläder", att ha på medeltidsfestivaler runt om i landet. Ganska ofta har dessa dräkter inte så mycket gemensamt med faktiska kläder som burits på medeltiden, men faller in i en allmän estetik som känns medeltida (eller för all del 1500-tal/landsknekt/renässans för att återknyta till en diskussion som gått varm hos återskaparna den senaste månaden).
Undertecknad (t.v) i "medeltidskläder" anno 2006

Både i den svenska kontra svenskamerikanska folkdräktsrörelsen och i historiskt återskapande kontra medeltidssömnad finns det också en dynamik mellan å ena sidan människor som aktivt strävar efter en historisk autencitet, till exempel genom att välja en folkdräkt från en särskild hembygd och forska på hur dräktdelar sett ut och tillverkats exakt där vid en viss tidpunkt. Inom historiskt återskapande är det här rentav en huvudingrediens, och det blir därmed viktigt att fokusera sina historiska plagg på en samhällsklass, geografisk plats och person som skulle kunna bära dem tillsammans. I Lindsborg hittar artikelförfattaren däremot flera personer med blandat ursprung från olika platser i Skandinavien, t.ex. svenskt-norskt, som då bestämt sig för att basera sin folkdräkt på element från båda platserna. Jag har lite svårt att tänka mig att samma sätt att konstruera en folkdräkt på skulle vara möjligt i Sverige, där vi ändå är relativt strikta på olika bygdedräkters utseende.

Slutligen tänker jag dock att jag skulle behöva slänga in en liten passus om det här med att låna estetik och plagg från andra, och som jag lovade att jag skulle blogga om efter förra inlägget om etnicitet. Ibland kallas begreppet kulturell appropriering, men det är så pass entydigt negativt laddat och i regel alltid förbundet med maktobalanser att jag skulle behöva en mildare synonym, som jag dock inte hittar just nu. Kanske lån helt enkelt?

Det verkar vara ett ganska universellt drag inom klädsel och mode, att man lånar drag från andra kulturer som uppfattas som spännande och exotiska, ofta för att de är långt bort i antingen tid (gamla kläder) eller rum (andra kulturers kläder). Däremot när kläderna ska användas som just kläder, inte som utklädnad, verkar vi ofta känna ett behov av att på olika sätt anpassa dem efter vår egen estetik. Därav att du ser på en gång att en bild från medeltidsveckan 1989 är åttiotals-medeltid, eller att Paul Poirets orientalistiska klänningar som var högsta mode i Paris på 10-talet är parisiskt mode, inte algeriskt.

Jag har skrivit om just folkdräkter och tradition på det temat en gång förut. Att det känns så himla fånigt när folk får för sig att man inte får visa håret till folkdräkt, eller ha läppstift till folkdräkt, etc, i och med att vi använder dräkterna som levande högtidsplagg och inte som museiföremål. Jag har sett barn i masdräkt och foppatofflor på midsommar fler än en gång. Och med den logiken förstår jag också absolut amerikanerna i Lindsborg som komponerar sin Swedish costume efter eget behag.
Ellica och jag firar midsommar i Svärdsjö, 2012

När det kommer till historiskt återskapande är det ju en lite annan sak, eftersom det ofta faktiskt handlar om att vara levande museiföremål och visa folk hur det kunde se ut på riktigt under vald tidsperiod. Då har man frisyrer som inte är snygga och moderna. Då passar inte läppstift, mobiltelefon och foppatofflor. Och som svensk med ursprung i Dalarna skaver tanken lite på att vem som helst kan sätta ihop en mörk lång kjol, ett randigt förkläde och en polyesterväst och kalla det för folkdräkt.

Den hemsnickrade dräkten kanske är "folkdräkt" i Lindsborg men inte i Dalarna. På samma sätt som sammetsklänningen med guldband och klockärmar är "medeltidskläder" på medeltidsveckans marknad men inte i det seriösa reenactarlägret.

Inga kommentarer: