tisdag 30 december 2014

2014 enligt Anneli

Hej bloggen. Nytt år och ny årskrönika. Det verkar vara en grej att skriva dem här på Facebook nu, men jag tänkte vara vanan trogen och lägga upp en längre sammanfattning av mitt år på bloggen. Jag tror att de är minst lika mycket till för min egen skull som för er, jag har gjort dem i ganska många år nu och det gör det lättare för mig att följa kronologin i mitt eget liv. Den här bloggen börjar bli ganska bra som sådant tidsdokument - även om jag inte skriver så himla ofta i den.

Så... 2014 började på bröderna Valbergs altan i Hagsätra, som så många år tidigare. Jag var där med min inte-så-nya kärlek Karro. Jag tror att vi åkte nattbuss hem med Sam tidigt på morgonen men minns inte så mycket av det. I januari hade jag välbehövlig paus efter mitt första halvår som lärare. Jag skaffade en tatuering med mymlor runt vristen också och det gjorde ont att gå på foten i ett par dagar efteråt. 

Jag och Erland slängde ihop ett minilajv i Granlandskampanjen, som fick heta Älvabrus och som jag fortfarande inte riktigt vet om det var ett bra lajv eller inte. Det fäste inte så djupa spår. Jag tänkte lajva mer än vad jag gjorde den här vintern, men av en och annan anledning blev det inte så. Jag gjorde snygg nail art. Folk pratade otroligt mycket om status i lajvsverige. Jag pitchade lajvet Radio Nordmark. Sedan blev det en peppanstormning på det, och då fick jag kalla fötter och ville inte vara en exkluderande elitistarrangör så jag lade det på is. Det har dykt upp någon peppvåg till, men inte riktigt blivit av än.

I februari tröttnade jag på att det inte fanns några esteter på mitt jobb och färgade håret lila i ren protest mot dresscoden. Det blev snyggt och jag hade märkliga hårfärger ända till sommarlovet, när jag blev arbetslös och inte vågade ge mig in i jobbsökarcirkusen med turkost hår. Det var Prolog också, ett något mindre kaotiskt sådant än tidigare år. Jag höll i en workshop om sex och nära relationer på lajv som blev väl emottagen, men inte fick något sammanfattande blogginlägg eftersom det mest var praktiska övningar. Alla mina vänner pitchade Granland III i matchande hoodies och jag kände mig totalt exkluderad och aktivt ovälkommen ur projektet.

Och så skrev någon i Expressen att nybörjarlajvar-tjejer mest spelar horor eller slavar, så jag gjorde en statistisk undersökning och publicerade i inlajv.se som förklarade att det inte verkar stämma.

Jag kände mig ganska vilsen och på kant med mitt feministiska sammanhang och Kampen (TM) och ägnade ganska stora delar av året åt att känna att saker andra pratade om som skav inte var det som skavde för mig, och att jag kom längre och längre ifrån den där ideologiska gemenskapen. Det gjorde ont. Jag åkte på sagolajv i Uppsala och spelade prins lagom långt utanför min comfort zone. Minns mest att alla mina vänner försvann efteråt och att jag hamnade hemma hos Malva på te och feminism, som jag inte kände särskilt bra men det var trevligt.

Jag fokuserade rätt mycket på mitt jobb, så de där roliga och kreativa projekten blev det mindre tid till. Ägnade den mesta av min fritid åt att hänga på Ebay och Instagram. Ask.fm var en kort fluga där vi försökte lära oss mer om varandra och den var bra men rätt kortlivad. Jag sydde klart min bumla och åkte på Anna-Karins lajv Auf Wiedersehen, där jag och Sofia grät ofantliga mängder och fick ett sorgligt öde som ingen begrät inlajv. Och någon vecka senare var det Vår sista natt tillsammans där samma tematik utspelades i andra världskrigets London och jag var stridspilot och dansade stora mängder Lindy hop. Det var ett fint lajv.

Vi åkte på kryssning till ett duggregnigt och grått Tallinn och det var bra. Jag tror att jag stod vid relingen och grät vid något tillfälle men minns det efteråt som mest bra ändå. Nagellacksintresset försvann långsamt till förmån för en ihärdig sömnad av historiska kläder, jag snöade in på 1860-tal någonstans runt senvåren och förfärdigade en klänning som fortfarande inte fått sällskap av några andra kläder. Massa andra åkte på Granland och jag begravde mig i ångest, opepp och irritation.

Jag minns faktiskt inte så mycket positivt av det här året. De flesta historier jag kommer ihåg från det här året präglas liksom av ensamhet, opepp, sorg och känslan av att folk glider ifrån mig. Och då har vi inte kommit in på den värsta delen av året än. 

I juni blev jag uppsagd från mitt jobb. Jag fick inte förlängning på mitt vikariat, och sades upp tillsammans med ett tiotal andra kollegor, varav jag börjat tycka väldigt mycket om flera av dem. Fick också säga hejdå till min älskade mentorsklass, och ge mig ut i jobbsökarkarusellen medan skolorna stängde för sommarlov. Jag skrev klart den eländiga forskningsöversikten och tog äntligen ut min lärarexamen, det var väl det mest produktiva som hände. Men ja...

Jag var i London med min lillasyster och det fungerade fint. Det var första gången på många år vi reste tillsammans, vi hade aldrig gjort det utan förälder förr. Jag tycker om min syster! Och så fick jag en brorsdotter Maya som jag fortfarande inte haft chans att träffa men längtar mycket efter.

Min mamma och jag åkte till Helsingfors och gick på Tove Jansson-utställningen på Ateneum. Tove är en av mina ständigt återkommande idoler, kärlekar och fascinationsobjekt så det var fantastiskt. Jag tror fortfarande att det är lite nördighetsrekord att åka utomlands för att gå på en utställning men det var värt det.


Sedan i slutet av sommaren bestämde vi oss för att lämna Röntgenvägen efter fyra år (för min del i alla fall). Erland skulle flytta hem igen och jag och Karro fick en lägenhet i Bergshamra. Det var nog ungefär det sista som hände på sommaren för sedan blev det medeltidsvecka och vi åkte till Visby. 

Femte augusti dog min pappa efter en ganska kort tids sjukdom. Jag kommer ihåg att vi hälsade på två gånger på sjukhuset. Första gången köpte vi snus som skulle räcka för tiden han var kvar där, han räknade med en månad ungefär, och pratade om vem som skulle ta hand om hunden sålänge. Andra gången var han medvetslös och i respirator. Andra morgonen i Visby ringde sjukhuset.

Det blev alltså en ganska konstig medeltidsvecka för min del. Jag spelade polskor med Alma och Carl i botaniska trädgården, var ledsen bland rosor och kände mig ofta som bakom en glasvägg eller i ett akvarium. Som att alla andra existerade i en lite annan verklighet än vad jag gjorde. Jag var inte full, gick inte på några roliga fester, hade inga ragg. Jag hade en del djupa samtal med utsikt över vattnet. Tack Kim för att du pratade om livet med mig under ett träd i Almedalen. Och tack Simon för att du dök upp som något slags förnuftets apostel ur kaoset och stod för min mest intressanta, om än väldigt korta, bekantskap under veckan. Hade gärna lärt känna dig bättre, men allt var rätt kaos då. Nästa medeltidsvecka kanske.

Jag åkte hem, var fortfarande arbetslös, försökte omväxlande styra upp arbetsintervjuer, flyttpackning och begravning. Leo kom upp från Spanien och skötte all den oumbärliga logistiken. Vi städade ur pappas hus, jag tror att alla syskon kom närmare varandra än förr. Så här ett halvår senare känns det ändå som att ganska mycket fint kom ur pappas död men då undrade jag verkligen ofta varför just jag behövde hantera det här just nu och om det inte var jävligt orättvist. 


Sedan flyttade vi till Bergshamra till en helt fantastisk, stor, lägenhet på nedre botten med ett blått sovrum och ett hantverksrum och två katter och det var jättefint men jag grät mest hela tiden. Jag vikarierade i två veckor på mellanstadiet och höll på att gå in i väggen, sade upp mig och började gå på antidepressiva. Minns det mest som att jag sov, flyttstädade och hatade hela världen i den perioden. 

Krasch-startade på Grillska gymnasiet i oktober, på ett föräldravikariat. Fick en ganska hård start, grät hela tiden, träffade inte en kompis på någon månads tid, och tiden gick otroligt fort och oändligt långsamt på en gång. Jag minns inte riktigt vad annat som hänt den här hösten. Jag har jobbat mycket. Gråtit mindre, men försummat ganska mycket känns det som. Jag gick en kvällskurs i etnologi om kläder och mode, som piggade upp mig och fick mig att blogga en del. Jag tror att jag häckade en del på Facebook och fick ut mitt sociala därifrån. Seriöst, hela den här hösten är ett enda blurr. Kanske för att jag jobbade 100% på ett nytt jobb och pluggade 50% förvisso roliga saker, samtidigt. Jag identitetskrisade på SACO-mässan när tanken var att mina elever skulle få inspiration till sin framtid, och gav mig på att börja måla igen.

I december började jag vakna till liv igen och det var Kapsylens julmarknad i sedvanlig ordning. Jag träffade mostrar och vänner till familjen och Leos familj och allt var sådär idylliskt att man bara instagram-spammar er med bilder på bullar och tänker att det är lite synd för er att ni aldrig får uppleva det lika idylliskt som vi. Och jag åt massor med ostgifflar!

Det var mindre Kapsyl för min del än tidigare år. Jag var matfunktionär på Vår sista natt tillsammans uppsättning två i december, upptäckte att Constance är en fantastisk människa och grym arrangör (seriöst, jag har aldrig träffat någon som är så bra på funkisvård). Jobbet rann snabbt mot jul, med lite luciatåg och konferenser och slutprov och sådant som gör det ganska soft att vara lärare ändå (men ni avundas mig inte som ska rätta sisådär 40 språkvetenskapliga PM innan terminen börjar igen). Jag gick in i sista delkursen på etnologin och intervjuade Gustav om uniformer. I november var min syster och jag på Yasuragi och det var fantastiskt lyxigt.

 Min turkosglittriga aftonklänning var på fest utan mig. Och vi hade första festen i lägenheten - glöggmys och julklappslek med en full lägenhet och knytisbuffé och allmän idyll.

Och så firade vi jul hemma hos Ellica och jag och Karro hade vår första julafton tillsammans. Jag fick flest, finast och bäst julklappar i hela världen och såg the Holiday i pyjamas och sedan var vi på midnattsmässa i Katarina kyrka med massor av vänner och allt var mjukt och gyllene och fint. Och nu har jag ägnat en veckas mellandagar åt att ha pyjamas på mig och spela Sims och läsa böcker. Imorgon är det nyårsafton, jag antar att tolvslaget firas hos bröderna Valberg på deras altan ifall ingenting dramatiskt händer.

Det här har på det stora hela varit ett jävla skitår, och jag hoppas att nästa blir så mycket bättre!
Gott nytt år

Dekonstruera inte bara, bygg upp!

Ett råd som jag ofta ser till folk som har med barn att göra - som föräldrar och lärare - är det här med att inte tala om för barn vad de inte ska göra. Säg vad de ska göra istället. Det är vettigare att prata med eleverna om att respektera varandra och ta ansvar för ett klimat där man vågar vara sig själv, än att bara säga åt dem att man inte får skrika bög och hora. Och så vidare, det här är old news.

En sak som slagit mig ganska ofta på sistone, när jag känt mig vilsen i den samtida feminismen, är att vi inte är så himla bra på att följa det här rådet själva. Jag tänkte på den här texten som delades runt på facebook om Feministiskt initiativs valplattform jämfört med Vänsterpartiets, som bl.a konstaterar att Fi fokuserar på negativa friheter - rätt att slippa diskriminering, våld och tvång, medan Vänstern även nämner positiva friheter - möjligheter, att ta makt, rättvisa.

Snarlikt är det här med positiva definitioner (vad någonting är), kontra negativa definitioner (vad någonting inte är) och hur ofta jag tycker att vi går vilse i det. Häromdagen höll jag en liten rant om det där på Twitter, efter att jag läste ett till synes hjälpsamt svar på ask.fm, där en frågeställare undrade hur hon skulle göra för att bli en inkluderande lågstadielärare. Svaret blev "köp inte in oreflekterat cisnormativa läromedel". Och alltså det är rätt svårt att veta vad som räknas som ett cisnormativt läromedel för lågstadiet. Räcker det att det finns barn av olika kön? Om de aktivt gör saker som inte är könsstereotypa - t.ex. flickorna löser mysterier och pojkarna pratar känslor? Måste det finnas barn med som har könsneutrala namn? Som omtalas som hen? Många frågor och rätt få svar, så jag kände att det där svaret var ganska otillräckligt.

Men okej, man ska inte köpa in cisnormativa läromedel (vad det nu är), men vad ska man göra då?

Jag tänkte också på den här ordväxlingen i nättidningen Feministiskt Perspektiv för någon vecka sedan, som börjar med att en krönikör talar om att man inte ska önska folk God jul, utan vara medveten om alla sätt det kan vara fel på (du vet, inte jul, inte god), och får ett ganska frustrerat svar som jag kände igen rätt mycket av mina egna känslor i.

Ganska ofta upplever jag att den här sortens negativa definitions-feminism kan vara ganska ytlig och göra det ganska bekvämt för sig. Som uppmaningen Glöm inte bort att alla inte firar jul!. Den innehåller hela två negativa uppmaningar. Men den säger egentligen ingenting konkret.

Att säga "tänk på att alla inte firar jul" tvingar ingen att lära sig någonting över huvudtaget om andra människors traditioner. Och även om jag görs medveten om att det finns folk som inte firar jul - vad vill skribenten egentligen att jag ska göra med den medvetenheten?

"Var medveten om att det finns normbrytare". Ja, okej. Nu vet jag det. Vad är nästa steg?

"Tänk på att inte bara läsa vita manliga västerländska författare i skolan" - Ja, okej. Nu vet jag det. Jag kan fortfarande bara två afrikanska författare. Den ena är Doris Lessing. Att uppmärksamma "icke-västerländsk" litteratur klumpar dessutom ihop Afrika, Asien, Latinamerika och en hel massa andra ställen som knappt finns på min mentala karta, men som inte heller behöver hamna där för att jag ska kunna göra ett svavelosande ställningstagande emot den västerländska manliga hegemonin i litteraturhistorien.

Det är liksom en lat och ganska slö aktivism att tala om för folk att tänka på hur saker inte fungerar. Du slipper tala om hur det fungerar egentligen. Du slipper formulera en egen världsåskådning. Du slipper lära dig en enda afrikansk författare, så länge du kan säga att det är viktigt att inte bara läsa europeiska. Om du pratar om hur dåligt allt är, slipper du oftast prata om hur allt skulle vara om det var bra - eller vad vi ska göra för att komma dit.

Så här ser en vit, manlig västerländsk författare ut (Karl Ove Knausgård närmare bestämt).
Jag fick inga googleträffar på hur en "icke-vit, icke-manlig, icke-västerländsk författare" ser ut.
En sak som ofta slår mig, som pedagog, med alla de här negativa definitionerna vi bygger politisk ideologi på, är hur ohjälpsamma, opedagogiska, de faktiskt är.

"Tänk på att arrangera konferensen på ett sätt som inte är heteronormativt, sexistiskt, funkofobt eller transfobt" låter självklart - men säger väldigt lite om vad som faktiskt måste göras på konferensen för att funktionshindrade, HBTQ-personer och kvinnor ska känna sig välkomna.

"Se till att det finns könsneutrala toaletter, hörslinga och rullstolsramp, att alla som anmält specialkost får anpassad mat, att det finns trygghetsvärdar på plats, deltagare avgör själva vilket tilltalsnamn de vill gå under, och att alla arrangörer reagerar omedelbart och med nolltolerans mot kränkande beteende av deltagare" säger sjukt många saker som är bra att tänka på när man gör ett arrangemang. Det tillåter dessutom arrangörer som inte spontant kommer på alla sådana lösningar att vara okunniga snarare än fobiska. Själv spanade jag aldrig efter rullstolsramper eller märkte för smala dörröppningar förrän min pappa hamnade i permobil - nu ser jag dem ofta. Att jag inte såg dem tidigare var knappast funkofobi, men att jag aldrig behövt tänka tanken på en rullstolsramp.

Eller som när jag var fjorton och var rätt nyfiken på hur det här med lesbiskt sex fungerar. Standardsvaret på den frågan är "Det är inte som i porr". Sug på den en stund. Det är en förklaring som kräver rätt bra koll på både porr och lesbiskt sex för att svaret ska bli begripligt över huvudtaget.

Så till nästa år önskar jag mig att alla som håller på med feministisk, antirasistisk, antikapitalistisk, antifascistisk, icke-heteronormativ, icke-cissexistisk, icke-binär, icke-normativ icke-funkofob kamp börjar använda sig av lite fler positiva definitioner.

Jag vill höra vad ni menar, hur ni ser på världen, vad ni tycker är bra, hur ni tycker att saker faktiskt är, hur saker ska vara. Inte bara om allt som inte ska vara eller som inte är.