2014 enligt Anneli

Hej bloggen. Nytt år och ny årskrönika. Det verkar vara en grej att skriva dem här på Facebook nu, men jag tänkte vara vanan trogen och lägga upp en längre sammanfattning av mitt år på bloggen. Jag tror att de är minst lika mycket till för min egen skull som för er, jag har gjort dem i ganska många år nu och det gör det lättare för mig att följa kronologin i mitt eget liv. Den här bloggen börjar bli ganska bra som sådant tidsdokument - även om jag inte skriver så himla ofta i den.

Så... 2014 började på bröderna Valbergs altan i Hagsätra, som så många år tidigare. Jag var där med min inte-så-nya kärlek Karro. Jag tror att vi åkte nattbuss hem med Sam tidigt på morgonen men minns inte så mycket av det. I januari hade jag välbehövlig paus efter mitt första halvår som lärare. Jag skaffade en tatuering med mymlor runt vristen också och det gjorde ont att gå på foten i ett par dagar efteråt. 

Jag och Erland slängde ihop ett minilajv i Granlandskampanjen, som fick heta Älvabrus och som jag fortfarande inte riktigt vet om det var ett bra lajv eller inte. Det fäste inte så djupa spår. Jag tänkte lajva mer än vad jag gjorde den här vintern, men av en och annan anledning blev det inte så. Jag gjorde snygg nail art. Folk pratade otroligt mycket om status i lajvsverige. Jag pitchade lajvet Radio Nordmark. Sedan blev det en peppanstormning på det, och då fick jag kalla fötter och ville inte vara en exkluderande elitistarrangör så jag lade det på is. Det har dykt upp någon peppvåg till, men inte riktigt blivit av än.

I februari tröttnade jag på att det inte fanns några esteter på mitt jobb och färgade håret lila i ren protest mot dresscoden. Det blev snyggt och jag hade märkliga hårfärger ända till sommarlovet, när jag blev arbetslös och inte vågade ge mig in i jobbsökarcirkusen med turkost hår. Det var Prolog också, ett något mindre kaotiskt sådant än tidigare år. Jag höll i en workshop om sex och nära relationer på lajv som blev väl emottagen, men inte fick något sammanfattande blogginlägg eftersom det mest var praktiska övningar. Alla mina vänner pitchade Granland III i matchande hoodies och jag kände mig totalt exkluderad och aktivt ovälkommen ur projektet.

Och så skrev någon i Expressen att nybörjarlajvar-tjejer mest spelar horor eller slavar, så jag gjorde en statistisk undersökning och publicerade i inlajv.se som förklarade att det inte verkar stämma.

Jag kände mig ganska vilsen och på kant med mitt feministiska sammanhang och Kampen (TM) och ägnade ganska stora delar av året åt att känna att saker andra pratade om som skav inte var det som skavde för mig, och att jag kom längre och längre ifrån den där ideologiska gemenskapen. Det gjorde ont. Jag åkte på sagolajv i Uppsala och spelade prins lagom långt utanför min comfort zone. Minns mest att alla mina vänner försvann efteråt och att jag hamnade hemma hos Malva på te och feminism, som jag inte kände särskilt bra men det var trevligt.

Jag fokuserade rätt mycket på mitt jobb, så de där roliga och kreativa projekten blev det mindre tid till. Ägnade den mesta av min fritid åt att hänga på Ebay och Instagram. Ask.fm var en kort fluga där vi försökte lära oss mer om varandra och den var bra men rätt kortlivad. Jag sydde klart min bumla och åkte på Anna-Karins lajv Auf Wiedersehen, där jag och Sofia grät ofantliga mängder och fick ett sorgligt öde som ingen begrät inlajv. Och någon vecka senare var det Vår sista natt tillsammans där samma tematik utspelades i andra världskrigets London och jag var stridspilot och dansade stora mängder Lindy hop. Det var ett fint lajv.

Vi åkte på kryssning till ett duggregnigt och grått Tallinn och det var bra. Jag tror att jag stod vid relingen och grät vid något tillfälle men minns det efteråt som mest bra ändå. Nagellacksintresset försvann långsamt till förmån för en ihärdig sömnad av historiska kläder, jag snöade in på 1860-tal någonstans runt senvåren och förfärdigade en klänning som fortfarande inte fått sällskap av några andra kläder. Massa andra åkte på Granland och jag begravde mig i ångest, opepp och irritation.

Jag minns faktiskt inte så mycket positivt av det här året. De flesta historier jag kommer ihåg från det här året präglas liksom av ensamhet, opepp, sorg och känslan av att folk glider ifrån mig. Och då har vi inte kommit in på den värsta delen av året än. 

I juni blev jag uppsagd från mitt jobb. Jag fick inte förlängning på mitt vikariat, och sades upp tillsammans med ett tiotal andra kollegor, varav jag börjat tycka väldigt mycket om flera av dem. Fick också säga hejdå till min älskade mentorsklass, och ge mig ut i jobbsökarkarusellen medan skolorna stängde för sommarlov. Jag skrev klart den eländiga forskningsöversikten och tog äntligen ut min lärarexamen, det var väl det mest produktiva som hände. Men ja...

Jag var i London med min lillasyster och det fungerade fint. Det var första gången på många år vi reste tillsammans, vi hade aldrig gjort det utan förälder förr. Jag tycker om min syster! Och så fick jag en brorsdotter Maya som jag fortfarande inte haft chans att träffa men längtar mycket efter.

Min mamma och jag åkte till Helsingfors och gick på Tove Jansson-utställningen på Ateneum. Tove är en av mina ständigt återkommande idoler, kärlekar och fascinationsobjekt så det var fantastiskt. Jag tror fortfarande att det är lite nördighetsrekord att åka utomlands för att gå på en utställning men det var värt det.


Sedan i slutet av sommaren bestämde vi oss för att lämna Röntgenvägen efter fyra år (för min del i alla fall). Erland skulle flytta hem igen och jag och Karro fick en lägenhet i Bergshamra. Det var nog ungefär det sista som hände på sommaren för sedan blev det medeltidsvecka och vi åkte till Visby. 

Femte augusti dog min pappa efter en ganska kort tids sjukdom. Jag kommer ihåg att vi hälsade på två gånger på sjukhuset. Första gången köpte vi snus som skulle räcka för tiden han var kvar där, han räknade med en månad ungefär, och pratade om vem som skulle ta hand om hunden sålänge. Andra gången var han medvetslös och i respirator. Andra morgonen i Visby ringde sjukhuset.

Det blev alltså en ganska konstig medeltidsvecka för min del. Jag spelade polskor med Alma och Carl i botaniska trädgården, var ledsen bland rosor och kände mig ofta som bakom en glasvägg eller i ett akvarium. Som att alla andra existerade i en lite annan verklighet än vad jag gjorde. Jag var inte full, gick inte på några roliga fester, hade inga ragg. Jag hade en del djupa samtal med utsikt över vattnet. Tack Kim för att du pratade om livet med mig under ett träd i Almedalen. Och tack Simon för att du dök upp som något slags förnuftets apostel ur kaoset och stod för min mest intressanta, om än väldigt korta, bekantskap under veckan. Hade gärna lärt känna dig bättre, men allt var rätt kaos då. Nästa medeltidsvecka kanske.

Jag åkte hem, var fortfarande arbetslös, försökte omväxlande styra upp arbetsintervjuer, flyttpackning och begravning. Leo kom upp från Spanien och skötte all den oumbärliga logistiken. Vi städade ur pappas hus, jag tror att alla syskon kom närmare varandra än förr. Så här ett halvår senare känns det ändå som att ganska mycket fint kom ur pappas död men då undrade jag verkligen ofta varför just jag behövde hantera det här just nu och om det inte var jävligt orättvist. 


Sedan flyttade vi till Bergshamra till en helt fantastisk, stor, lägenhet på nedre botten med ett blått sovrum och ett hantverksrum och två katter och det var jättefint men jag grät mest hela tiden. Jag vikarierade i två veckor på mellanstadiet och höll på att gå in i väggen, sade upp mig och började gå på antidepressiva. Minns det mest som att jag sov, flyttstädade och hatade hela världen i den perioden. 

Krasch-startade på Grillska gymnasiet i oktober, på ett föräldravikariat. Fick en ganska hård start, grät hela tiden, träffade inte en kompis på någon månads tid, och tiden gick otroligt fort och oändligt långsamt på en gång. Jag minns inte riktigt vad annat som hänt den här hösten. Jag har jobbat mycket. Gråtit mindre, men försummat ganska mycket känns det som. Jag gick en kvällskurs i etnologi om kläder och mode, som piggade upp mig och fick mig att blogga en del. Jag tror att jag häckade en del på Facebook och fick ut mitt sociala därifrån. Seriöst, hela den här hösten är ett enda blurr. Kanske för att jag jobbade 100% på ett nytt jobb och pluggade 50% förvisso roliga saker, samtidigt. Jag identitetskrisade på SACO-mässan när tanken var att mina elever skulle få inspiration till sin framtid, och gav mig på att börja måla igen.

I december började jag vakna till liv igen och det var Kapsylens julmarknad i sedvanlig ordning. Jag träffade mostrar och vänner till familjen och Leos familj och allt var sådär idylliskt att man bara instagram-spammar er med bilder på bullar och tänker att det är lite synd för er att ni aldrig får uppleva det lika idylliskt som vi. Och jag åt massor med ostgifflar!

Det var mindre Kapsyl för min del än tidigare år. Jag var matfunktionär på Vår sista natt tillsammans uppsättning två i december, upptäckte att Constance är en fantastisk människa och grym arrangör (seriöst, jag har aldrig träffat någon som är så bra på funkisvård). Jobbet rann snabbt mot jul, med lite luciatåg och konferenser och slutprov och sådant som gör det ganska soft att vara lärare ändå (men ni avundas mig inte som ska rätta sisådär 40 språkvetenskapliga PM innan terminen börjar igen). Jag gick in i sista delkursen på etnologin och intervjuade Gustav om uniformer. I november var min syster och jag på Yasuragi och det var fantastiskt lyxigt.

 Min turkosglittriga aftonklänning var på fest utan mig. Och vi hade första festen i lägenheten - glöggmys och julklappslek med en full lägenhet och knytisbuffé och allmän idyll.

Och så firade vi jul hemma hos Ellica och jag och Karro hade vår första julafton tillsammans. Jag fick flest, finast och bäst julklappar i hela världen och såg the Holiday i pyjamas och sedan var vi på midnattsmässa i Katarina kyrka med massor av vänner och allt var mjukt och gyllene och fint. Och nu har jag ägnat en veckas mellandagar åt att ha pyjamas på mig och spela Sims och läsa böcker. Imorgon är det nyårsafton, jag antar att tolvslaget firas hos bröderna Valberg på deras altan ifall ingenting dramatiskt händer.

Det här har på det stora hela varit ett jävla skitår, och jag hoppas att nästa blir så mycket bättre!
Gott nytt år

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.